Google+ Followers

tisdag 22 april 2014

"Vilse i Pannkakan" och "Fem myror är fler än fyra elefanter" - Hur farligt är egentligen barnprogram?


Min äldste son satt som fastklistrad framför "Vilse i pannkakan". Jag försökte att stänga av TV genom att säga:

- Skall du verkligen se på Vilse i Pannkakan?


En tyst nick till svar och han tog inte blicken från TV:n, medan jag den arma modern svek honom mot bättre vetande och gick ut i köket och diskade undan istället. Det var det enda barnprogrammet jag vägrade se, i annat fall har jag alltid suttit med barnen så att jag har haft full koll över vad de har mött för input utifrån.


Under hela sin uppväxt sa han ingenting om "Vilse i Pannkakan".


När han vid vuxen ålder började tala om "Vilse i pannkakan", sa han helt plötsligt, att han haft en traumatisk barndom tack vare "Vilse i pannkakan", Ullstrumpa, syster Yster och Storpotäten!





Det var inte utan att jag hajjade till.

-Men vadå? sa jag och måste ha sett ut som ett livs levande frågetecken. Det gick ju inte att få dig från soffan, du satt kvar som en stel pinne och stirrade mot TV-rutan. Det var knappt man kunde urskilja en blinkning från dina ögon.


Döm om min förvåning, när vi något senare började tala om traumatiseringen med "Vilse i Pannkakan" med övriga familjeavknoppningar. Då kom det fram att exakt samma sak hänt med en till i min och Herr H:s son-samling. Men han hade istället varit livrädd för "Fem myror är fler än fyra elefanter". Han trodde att elefanterna skulle komma och äta upp honom om han rörde sig!





Så tro aldrig att det som man tror sig veta om sitt eget lilla barns upplevelser, är det som man som vuxen har tolkat det som. Det kan vara precis tvärtom, något riktigt ruskigt....

Eftersom man tagit bort "Fem myror är fler än fyra elefanter" från Youtube p.g.a.. upphovsrätten fanns endast denna som tillhörde vinjetten till
Fem myror som ingick i julkalendern år 1977.

Ibland undrar jag om jag tagit hand om mina barn på bästa sätt, trots att jag själv alltid varit övertygad om att jag har gjort det. Den traumatiserade "Vilse i pannkakansonen" närmast i bild, några år efteråt. Hans lillebror som finns som andre barn på bilden, har ännu inte berättat om vad som traumatiserat honom.  

Det kan i alla fall inte ha varit "Lilleman och draken", den enda saga som han ville ha uppläst förutom "Totte bakar" och dessförinnan "Sagan om den lilla lilla gumman". Allt annat fick jag hitta på eller berätta om,  helst om mitt eget liv som barn. Något som alla mina barn uppskattat mest av allt här i världen. De verkade aldrig få nog av berättandet om hur det var när jag var liten, så var det även för min bokslukare till dotter. Fantastiskt eller hur!?

Min kusin, Lasseman min lille sockernasse, berättade en gång för mig strax innan han dog, att det var även något som hans barn hade älskat mest av allt här i världen: när han berättade om hur det varit när han var liten.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar