Google+ Followers

måndag 7 april 2014

Konsert Cornelis vs Riedel i torsdags, RedbergsTeatern i Göteborg

Sång Sarah Riedel, bas Georg Riedel och piano Jonas Östholm.

Georg Riedel som samarbetat med Cornelis redan på 60-talet, hade nu tonsatt ett större antal texter ur Cornelis efterlämnade produktion, en del av dem har Cornelis själv spelat in. Men konserten gick i jazzens förtecken och nu skall jag säga vad jag tycker om jazz: om jazz tycker jag inte...

Cornelis hade också ett samarbete med Jan Johansson, innan Jan Johansson omkom i en bilolycka, men det blev ändå inte jazz...

Georg Riedel, denne ikon som samarbetat med många ur olika genre. 

Jag satt där och funderade länge länge under själva konserten, hade jag överhuvudtaget hört Cornelis i jazztappning? Inspiration från: 
Amerikansk blues: ja
Latinamerikansk samba: ja
Fransk chanson: ja
Nederlänsk influens: ja
Svensk vistradition: ja
Ballader: ja
Jazz: nej!

Duktiga musiker: Tveklöst JA
Duktig sångerska: Lika tveklöst JA

Men ändå satt jag där och kände av den där skavande stenen i skon. Det här var verkligen inte vad jag hade tänkt mig. Jag sneglade på Herr H och insåg, att vi satt i samma båt. Vi var inte ensamma om det, det insåg jag när jag såg mig omkring. Dock skall sägas att det onekligen fanns jazzfreak i lokalen, men det kändes som om det var fler än vi som gått på fel konsert med Cornelis visskatt.

En herre framför oss somnade in mitt under konserten och när den var slut vaknade han till liv och ville aldrig sluta, att klappa i händerna och pocka på Da dapo.


- Det skulle du ha tänkt på innan du somnade i värsta jazzorgien, väste Herr H i mungipan och nickade menande åt mannens nacke.


Jag satt och undrade varför de inte tagit med en sådan visa som Elisabeth, sällan spelad, dock lika Cornelis-snurr på textraderna, som han hämtat ur det verkliga livet.

När vi kom ut från Redbergsteatern och passerade skogspartiet med alla påskliljor och fågelkvittret  i den ljusa kvällningen,

tänkte jag på, när jag hade Cornelis som resesällskap från Malmö till Stockholm. Jag blev skjutsad till flygplatsen av en av juristerna och han fnös, när han såg Cornelius komma marscherande målmedveten med en cigg i ena handen.


Jag minns ännu vad den Malmöjuristen sa, men det han sa, sade mer om honom själv än om Cornelis.

 
Cornelis var smått berusad, men oklanderligt klädd i cowboyboots, cowboyhatt och matchande passande mockajacka till byxor och i övrigt, hans charmanta och chevalereska sätt var det inte heller något fel på. Jag vet att jag inte kunde låta bli att titta på Cornelis ögonfransar hela tiden. De var svåra att glömma, eller inte fascineras av, för att inte tala om hans ordsvada och glada skratt. Vissa möten i livet är alltför snabbt över, även om de stannar där för evigt. Cornelis skulle inte stanna så länge, han lämnade jordelivet tämligen tidigt.

Lite märkligt att tänka, att just en av mina gamla arbetskamrater från tingsrätten i Gällivare idag förvaltar Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar