Google+ Followers

söndag 27 april 2014

Oj vilken jobbig lördagkväll jag hade igår.

Det är inte lätt att ligga i ryggläge en hel kväll i TV-soffan och vara engagerad. De kräver onekligen sin kvinna och ett rejält mått av tålamod och koncentration.

Men det innebär, att jag förstår helt och hållet Herr H, som ibland kan låta som om det är ett helt gäng närvarande, som han snackar envägskommunikation med. Fastän han i själva verket kan sitta helt ensam framför TV-rutan.

Värst är det när han ser på ishockey, då går även hans ben och fötter som trumpinnar. Foderluckan glappar ständigt, inte enbart för utstötande av bisarra kommentarer, utan det går åt en hel del att stoppa i den också. Man kan nästan få för sig, att bulimiföreningen har sammanträde i TV-soffhörnet.

 
Igårkväll var det GP-speedway, andra tävlingen. Den första GP-tävlingen missade jag, eftersom jag inte ens funderade på om jag skulle orka vara passiv betraktare mitt i natten. Förra året gick också den inledande GP-tävlingen på anda sidan jordklotet, vilket innebar en helt annan tidszon. Förra året slocknade jag mitt hela tävlingen och vaknade till när det hela var slut. Hur kul är det på en skala 1-10. Jag bedömde inte det som kul överhuvudtaget och avstod därför i år vis om mina egna förmågor.

Jag vet inte om det är jag, eller om det är något i själva GP-tävlingarna som gått förlorade. Men det känns helt plötsligt inte lika livsnödvändigt. Jag kommer inte att klättra efter väggarna om jag missar en eller några omgångar.

Jo, jag vet, nu kommer min familj att undra vad som hänt om de nu mot förmodan skulle få nys om mina nya tankegångar. Förut var det väl bara i princip egen död som kunde ha hindrat mig från att ha sett GP-speedway.

VAD var då nytt för årets GP-tävlingar....



Att en hel del namn försvunnit och det är inte alls kul.

Paraplyfjantet i de fyra olika startfärgerna har försvunnit, men jag stirrade bara på "nymodigheten" och tänkte: skulle det där föreställa någon form av nyordning? Har inte vissa inslag i speedwaytävlingar överlevt sig självt? 

Jag tror i alla fall att varje sportintresserad skulle bli rätt förvånad om det klev fram fyra lättklädda herrar och viftade på rumpan och gjorde ekivoka gester i någon renodlad damtävling. Eller beror det hela på, att vi damer är så pass intelligenta, att vi inte behöver någon färgmärkning var vi skall stå i startfältet, eller vet vad vi heter.

Lika illa är det fortfarande, att det inte genererar någon poäng, när man gått vidare till semifinal och final. Blir man fyra så är det noll poäng likafullt.

Det är verkligen en ny generation speedwayåkare och det syns på utanpåskriften.
Tai Woffinden han plockar visserligen ur sina örhängen vid tävlingarna, men örsnibbarna är nu så stora att jag halvlåg där i TV-soffan och tänkte: Men det kanske blir praktiskt bra, därför att den svaga punkten på en speedwayåkare är trots allt nyckelbensbrott. Råkar han ut för något dylikt i framtiden så kan han trä in armarna i öronsnibbarna, så har han inbyggda mitellor.



Nicki Pedersen har fått en ny maskot sedan förra året, som följer honom som skuggan. Tant doktorn hon stod och blundade när starten skulle gå.

När Adrian Miedzinski körde omkull, så var det verkligen otäckt. Han var fullständigt desorienterad och betedde sig som om han fått en våldsam hjärnskada. Ändå sågs inte någon doktor som tog hand om honom, det måste ju domaren ha sett från sin TV-skärm, eftersom vi TV-tittare och kommentatorer kunde se det.


Nej, jag tänker inte kommentera slutresultatet överhuvudtaget. Hela jag kände mig avfimpad. Det fick mig att gå in i köket och bre´ mig två knäckemackor av Leksands Knäcke Brungräddat skurna i bitar för att tröstäta...

Så surfade jag över och satt Mr Selfrigde på TV 1 på omstart, eftersom det visade sig att Herr H inte hade lyckats läsa rätt i Tv-tablån. Boxningen mellan  Vladimir Klitjko och utmanaren Alex Leapai började inte förrän efter kl. 23.00.


Jag kan inte förstå att man inte kastade in handduken för Alex Leapai redan efter första rond, eftersom jag inte kan se någon som helst vits med att använda hjärnan som någon form av tålig boxboll. 

Utgången kändes helt tragiskt given så fort jag fick syn på Alex Leapai bredvid Vladimir Klitjko. Klitjkos 2 meter i längd och lika lång räckvidd hade krävt en trappstege för Alex Leapai för att klara av att ens nå upp. Ett sådant vältränat muskelpaket som Wladimir Klitjko blev natrligtvis en alltför hård nöt att knäcka, men innan Alex Leapai stöp i golvet för gott var det enbart fråga om rena slakten. Inte roligt att se sådan boxning.

Jag tröstade mig på småtimmarna genom att lyssna klart på min MP3CD-bok, "Du går inte ensam" av Mari Jungstedt. En betydligt mer hjärnstimulerande historia, dock en smula förutsägbar. Jag tror att jag har slukat lite för många kriminalromaner alt. intriger i mina dar för att kunna överraskas. Det är det få böcker och filmer som hittills har gjort under de sista decennierna. Jag siktar in mig istället på själva författandets/skrivandets hantverk, som jag njuter av i fulla drag. Den här var förlagd till Gotland och det är alltid uppfriskande med lite nya miljöer även i romansammanhang.
Då kan man undra om det skall bli några fler högtflygande planer för gotlandspolisen á la Mari Jungstedt.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar