var så före sin tid, att vi nog inte riktigt förstod oss på det.
Vid frukosten ute på däcket imorse, läste jag i tidningen om ett lokalt hembygdsgille, som bjuder in på guidad vandring på kyrkogården. Det står specificerat om kyrkan och själva kyrkogården, där spännande levnadsöden berättas om de som befolkade trakten förr i tiden.
I en Facebook-grupp, "BILDER från Gällivare/Malmberget", som fd. Gällivaregrabben, tillika popsnöret Håkan Målle Vestling (tidigare Nilsson) startade, brukar spontant historik uppstå kring bilderna. Bilderna som FB-gruppen själva får sätta in i olika kategorier. T.ex. personbilder, bilder på byggnader, vyer från Dennewitz, Gällivare, Malmberget etc. Många är de små bildgåtor, som pusslats ihop. Något att minns om något här och någon, annat om något där. Det är också någon form av levande historia.
Idag så här på Mors Dag, Día de la Madre, sänder jag inte bara min egen mamma en djup och innerlig tanke, utan även gammelfarmor. De och alla mödrar som inte längre är, men som lämnat outplånliga spår efter sig i våra liv.
Varje år brukade jag boka in en gammelfarmor-dag på Kyrkogården i Malmberget. Allt annat avbokades den dagen.
Förutom att vi besökte graven hon ville besöka på ett mycket speciellt sätt, vandrade vi kyrkogården upp och ner. Hon stannade till vid var och varannan gravsten och berättade om de, som nu vilade i graven. Hon berättade om de olika livsöden och i de allra flesta fall av vilken anledning de hamnat på kyrkogården. Men oftast i vilket hus de bott, vilka de olika släktskapsbanden var till de nu ännu levande och historierna svävade ut till egna små historieböcker. Det var en historisk vandring om bygden, dess innevånare, livsöden, livsvillkor. Kort sagt: levande gräv-där-du-står-historia.
Jag inser så här, med handen i backspegeln, hur mycket mina tidiga kontakter med äldre människor haft för betydelse i mitt liv. De har haft tid att berätta. De har haft tid att återge historiens vindslag vidare. Samtidigt som jag inser, hur lite jag ställt frågorna medan jag kunde göra det! Så liten framtidsinsikt jag själv har haft, trots denna tidiga lyssnarbegåvning.
Jag inser också, att jag alltid haft detta lyssnar-öra, men också hur viktig den förmågan har varit. Kanske är det därför som mina besök nere i tingsrätten arkiv, bland gamla bouppteckningar och rättegångsprotokoll, gett så mycket mer insikt än, att bara komplettera ett pågående ärende.
Man kan utläsa mycket om människors liv och livsbetingelser, enbart genom att läsa innehållet i en gammal bouppteckning:
En gungstol 3:-, en spegelbyrå 10:-, en kaffepanna i koppar 2:-, 6 silverskedar 2:-, Katekesen 50 öre... Boets värde. Si och så många barn. Hustrun, eller mannen tidigare avliden. Ingående i den eller den bouppteckningens dödsbodelägare.
Snabbt har kunnat inses hur familjer slagits itu av dödens obarmhärtighet. Barn som har tagits om hand av någon släkting, bekant till familjen. Efternamn som bara har antagits rakt av, utan den formella pappersexercisen: Johansson, som egentligen heter Karlsson etc. men skriver sig som Johansson, därför att det har botts hos Johanssons sedan tidiga barnaår.
Långt från barnavårdsnämnders långa och i alltför många fall livsförspillande ageranden. Många trasiga själar, redan som barn. Barn som aldrig fått någon trygghet och omsorg. Barn som själva bär på detta svarta tomrum. Barn som sedan länge är vuxna, där ingen ser eller anar sig till det som skaver ännu inombords.
Själv hade gammelfarmor en rätt, med den tidens mått mätt, inte helt ovanlig livshistoria. Hon hade som ung kommit till sin avlidna kusins änkeman, där det fanns barn som ännu inte var vuxna och som var i behov av kvinnlig omsorg. Eftersom mannen stod där ensam med en barnaskara, som hade mist sin egen mamma, genom dennas alltför tidiga frånfälle. Den minsta av barnen var endast 2 år gammal. Med tiden hade väl tycke uppstått och de tu hade gift sig och själva fått ett gemensamt barn. Gammelfarmors kärlek till alla barnen och omsorgen om dem gick det inte att ta miste på.
På hemvägen från kyrkogården gick vi ofta förbi det hus på Österlånggatan där de hade bott. Där allt en gång i tiden hade tagit sin början. Hon berättade med saknad i rösten om hur mycket familjen, huset och trädgården hade betytt för henne. Men även om allt slit som hade funnits med på vägen. - Det här var långt före dagens slit och slängsamhälle. - Hon bodde själv i en insatslägenhet på Gunillagatan, där de hade dragit sig tillbaka, så där på ålderdomens tröskel. Där hade hon nu själv även fått konstatera livets egen lag: att all sorg föds ur kärlek. Hon hade själv blivit änka.
Nedpackad i en kartong, finns ännu gammelfarmors förlovningsklänning väl bevarad i min vård. En klänning som hon själv hade sytt upp. Säkerligen hade någon modetidning från yttervärlden varit förlagan. Varje trädd knapp, varje söm bär spår av nål och tråd. Trots det inser man inte vid en första anblick, att inte ens en symaskin har varit i närhet i klänningens tillblivelse. Vem vet, vem som den klänningen skall givas vidare till. Någon som kan vårda den och förstå dess historiska värde, någon som vill ta till sig den ursprungliga ägarinnans liv. Än så länge avvaktar den rätt tidpunkt, rätt person. Trygg i mitt förvar, undan nutidens förgänglighetsmönster.
Gammelfarmor och Hilding Ollikainen, fyllde på många bitar av den historia, som löper parallellt med min egen. Gammelfarmors man, den samhällshistoriske F O W Pettersson, hann jag själv aldrig lära känna, innan mina vägar korsades med den släkten. När jag fick min dotter, 1986, var gammelfarmor redan på väg in i det som brukar följa med åldern. En del av livet som jag lärt mig med tiden, att lyfta upp blicken ifrån, hur smärtsamt det än må.
Mors Dag, brukar vara en dag, där jag själv förstår storheten i att ha fått lyckan att vara mor. Men alltmer som tiden går. Hur kort ett liv är och hur viktigt det är att fylla det livet med omsorg och kärlek till sina medmänniskor.
Det är många foton, brev och gamla handlingar, som alla berättar om en annan tid, ett annat liv och som finns här i min vård. Många som en pusselbit av det samhälle, som en gång fanns i Malmberget och som tillhör Malmbergets, Gällivare kommuns historia.
Många liv som har korsat min egen livsväg. En del av dem har jag en biologisk samhörighet med, andra har bara på andra sätt kommit in i mitt liv.
Totalt 2 inlägg
SvaraRaderaGun Ek (2012-06-01 13:30:48)
Men så är det också en berättelse om en kvinna med ett vackert inre, som jag lärt mig mycket av.
Vi blir så sköra, när vi blir tillräckligt gamla för att inte längre orka vara de vi en gång var i våra dagars fulla kraft.
Men jag minns dem alla med ömhet och respekt.
(flagga som olämplig)
Vacker bild igen å berättelse (2012-05-31 22:00:23)
ja du Gun. Malmivaara kyrkgård är snart historia.Du kan vara glad åt att ha uppskattat de verkliga värdena här i livet och fortfarande står rakryggad.
(flagga som olämplig)