Google+ Followers

onsdag 16 maj 2012

En krusning på vattenytan och vattnet som sinnligt omger min kropp.

- den 16 maj 2012, kl 14:47

Än så länge är det bara två damer, som sitter i badcaférummet och inväntar vattengympapasset. Musiken hörs mycket svagt. Det är den musiken enligt gyllene snittet.

Jag simmar runt konstaterande med en blick mot klockan, att den där lilla pratstunden med Eva i receptionen har gjort att jag inte kommer att hinna simma runt en timma. Gårdagens träningspass hanns inte med, därför har onsdagen fått bli träningsdag istället. En dags förskjutning på varannandagstanken. Det är ett djupt avgrundshål jag än en gång skall ta mig ur. Men vattenträningen, simmandet ger mig frid och tilltro.

Visshet om att jag K A N. Än en gång till kan jag kravla mig ur det kroppsliga underläget. Jo, visst kan jag det. Självklart kan jag det. Det är så det måste vara.

Simma på, känn hur benen faktiskt hänger med, även om ena knäet smärtar våldsamt fortfarande. Befriad från kryckorna kanske rent av till midsommaren. Kan det vara så. Jo, det måste vara så. Snigel snigel på vägen där, säg vem som i landet söligast är. Skalman eller ...

Sorlet tilltar. Bassängkanten påminner tillslut om när skatorna slår sig ner på rad. Först kommer en skata, sedan en till skata, ytterligare en skata... Så fortgår det tills crescendot är ett fullbordat faktum. Nu börjar det bli svårt att kryssa sig fram mellan de som tar sig plats. Ställer sig mitt i vägen istället för vid bassängkanten. Det är svårt att föreställa sig att bara några minuter bort så var här en plats fylld av stilla harmoni. Nu studsar ljuden runt i öronbedövande styrka.

Det hinner bara bli 40 minuter, sedan går det bara inte att ta sig genom den ogenomträngliga mur av bastanta damkroppar, som inte vill släppa förbi någon som tror sig vilja simma den där timman innan hon ger upp.
Blöt och slokörad tar jag mig med stapplande steg uppför bassängtrappan med ett rejält grepp om trappräcket. Så dunlätt i vattnet, så blytung uppför bassängtrappan.

Jag snappar åt mig ett par hantlar och beger mig genom dörren till Philipssons folkbad. Där råder en avslappnad stämning. Det ligger utsmetade människor iförda vita badrockar i vilstolarna. En herre avviker från de övriga, han sitter med uppfälld stolsrygg och läser. Två av damerna har dragit vilstolarna fram mot fönsterrutan, där solens strålar förvandlar det knottriga glaset till en skimrande diamantkänsla.

Musik. Mjuk musik harmonierar ljudet av vattnet som porlar fram.

Hantlar upp, hantlar ner. Vattnets eget ljud är som en egen andhämtning. Ungefär som årorna vid en stilla rodd.

Jag avslutar med att springa i en lemiskata i det brösthöga varma vattnet. I vattnet kan jag springa, men inte på land.

Friheten finns där fortfarande helt åtkomlig bara jag själv tillåter den, att finnas på sina egna villkor.

J'aime la liberté

PS. Jag finns INTE med på bilden! DS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar