Google+ Followers

tisdag 27 september 2011

En 3-årings tankar om vad en PC egentligen är.

- den 27 september 2011, kl 03:14

Förra måndagen pratade 3-åringen med sin älskade porslins-faster, "Wii", via Skype. Han sken upp som solen, när hon dök upp på PC-skärmen och han kunde prata med henne.

Jasså, det var där hon tagit vägen!

Överlyckligt vinkande och slängpussande. Sedan ville han ha en guidning hur det såg ut där hon fanns. Var sov hon?

- Aha, en säng...

Det blev en rundtur via PC:ns bildskärm.

- Hur ser det ut i ditt kök då, undrade han och hon hade förevisning, så långt nu PC:n kunde roteras. Men i en liten studentlya är det rätt snabbt avklarat.

Prat, prat och sedan puss puss och nästintill halvvåt bildskärm, men han var nöjd och belåten.

Men igår inträffade det som vi minst av allt hade kunnat förutse fanns i hans tankevärld.

Glad, nästintill euroforisk var han när hon dök upp på PC bildskärmen och hennes glada röst hördes igen. Det var ett fasligt vinkande och slängpussande och kram runt bildskärmens tomma intet. Saknaden avspeglade sig i den 3 årige gestalten.

Men så kom en helt omisskännlig förtvivlan farande inom honom:

- Men HUR skall vi få ut "Wii" från PC:n, undrade han, där kan hon ju inte vara instängd!


Han har nog tänkt på det här sedan förra måndagen:

"Wii" instängd i PC:n där kan hon INTE sitta instängd!

Förstod vi verkligen inte det?

Han försökte sig på ett trolleri, med ett magiskt finger framför PC:ns bildskärm.

NÄÄ... hon hade inte trillat ut bakom skärmen, fastän han satt "Faffa" att kolla om hon hade trillat ut på baksidan. Själv satt han stelt och stirrade på henne och kastade en orolig blick om "Faffa" skulle ha hittat henne där bakom den stora bildskärmen.

- Men när skall du komma hem? försökte han.

Samma svar:

- Jag kommer ju hem till jul, kommer du väl ihåg, svarade hon.

Han försökte t.o.m. säga till henne på skarpen, antagligen i hopp om att det hela skulle lösa sig snabbt. Jul låg väldigt långt borta så mycket förstod han, eftersom det inte ens hade kommit någon snö och det var det som antagligen skulle vara då:

- På söndag kl. 3 får du komma hem!

BASTA! Kanske ett litet hopp om att han kanske kunde få ut henne ur PC:n.

Oj, så många pussar och kramar om PC:skärmen, ut i tomma luften. De små händerna vinkade frenetiskt blandat med nya slängpussar och kram kram i tomma intet igen mot PC-skärmen.

Sedan återvände han flera gånger till den nedsläckta skärmen, när samtalet avslutats och hon försvunnit.

Nu var han verkligen bekymrad:

- Men HUR skall vi få ut "Wii" från PC:n, undrade han.

Jag försökte förklara, med långa och korta utläggningar, men det köpte han inte alls.

- Nu svamlar du bara, sa han och jag förstod att det gick nog inte riktigt att förklara det här. Han misstrodde mig verkligen. Hon var ju instängd i PC:n det kunde man ju klart och tydligt se!

- Vi måste fråga pappa hur vi skall få ut "Wii" från PC:n, konstaterade han slutligen efter ett idogt tänkande och det lilla allvarliga ansiktet sammanbitet. Han hade nog gett upp hoppet om oss andra.

- Ja, gör du det, sa jag. Jag är rätt övertygad om att pappa kommer att säga samma sak som jag: "Wii" har åkt med flygplan till en stad som heter Wien. Wien ligger i ett land som heter Österrike och ligger ganska långt bort härifån. Hon bor i en liten lägenhet och går i skola på universitetet där i Wien. Hon använder bara PC:n som en telefon, där du kan se henne och hon kan se dig. Du är ju inte instängd i någon PC och det är inte hon heller.

När vi åtbördade 3 åringen till föräldrarna, frågade jag honom om han kom ihåg vad han skulle prata med sin pappa om för viktig sak.

- Vi måste få ut "Wii" från PC:n, förklarade han bekymrat för sin pappa och slog ut händerna.

Först såg hans pappa ut som ett livs levande frågetecken. Men sedan tändes ett Liljeholmens sakta men säkert upp vad sonen egentligen menade.

- Men det vet du väl hur det fungerar, lugnade pappan 3 åringen. Det är ju som en telefon. Det är bara det att man kan se genom den här telefonen.

Funkar det nu, eller kommer vi i vuxenvärlden att vara helt suspekta figurer, som låter hans "Wii" sitta inspärrad i PC:n ända tills jul...


söndag 25 september 2011

Boken "Morjärvmannen" av Karin och Sanfrid Eriksson får bli först ut i min egen "bloggbokmässa",

- den 25 september 2011, kl 11:25


eftersom jag i år inte fått någon vink om att komma till författarfrukost, i anledning av Bok- och Bilbliotekmässan i Göteborg. En bokmässa med ovanligt många inslag av världens "mentala ohälsotillstånd". Vad passar då bättre än att börja med vårt eget lands värsta baksidor i nyutgiven bokform:

Själv är jag inte yngre än att jag minns, när Sanfrid Eriksson hösten 1976 greps i byn Morjärv, anklagad för att vara rysk spion. Själv jobbade jag då vid tingsrätten i Gällivare. I tidningarna/media kallades Sanfrid Eriksson för "Morjärvmannen", men det är inte där historien tar sin början. Redan 1956 startades hela denna gigantiska personförföljelse upp av svensk säkerhetspolis, när makarna Karin och Sanfrid Eriksson ansökte om visum till forna Sovjetunionen, vid ambassaden i Stockholm. De skulle tillbringa en weekend i Leningrad dvs. dagens St Petersburg. Alla som rest bakom någon "järnridå" någon gång, förstår också det orimliga i olika påståenden i säkerhetspolisens/Säpo:s material.

Det är en bitvis gripande och ömsint familjehistoria om makarna Eriksson och deras barn som växer fram i boken, samtidigt som säkerhetspolisen sedermera Säpo hela tiden fördunklar deras tillvaro. Det är absolut inte svårt att förstå Sanfrid Erikssons långvariga utsatthet.

Familjen Eriksson är definitivt inte någon svensk dussinfamilj, utan makarna Erikssons livsval gör familjen rätt ovanlig både med den tidens mått mätt, men faktiskt även dagens. Det hinner också bli många norrländska tingsrätter, som blir förda bakom ljuset av Säpos "bevisning" och därför tar beslut om telefonavlyssning på osakliga och bitvis påhittade grunder. Bl.a. Gällivare tingsrätt. I boken medverkar även fd. lagmannen vid Haparanda tingsrätt, Irvis Scheynius, som i sina memoarer "Du domarn" (utkom 1996) skrivit ett kapitel "Hemligstämplat". I Irvis Scheynius´ memoarbok kallar han Sanfrid Eriksson för Holmfrid Jönsson. Ibland ter sig slumpen sig mer än slumpartad, det inser man när man läser dessa båda böcker.

Det blir också en häpen Irvis Scheynius, som får besked från åklagaren, att han lägger ner åtalet, efter det att Sanfrid Eriksson suttit anhållen och sedermera häktad misstänkt för spioneri. Åklagaren kunde inte på det materialet förvänta sig en fällande dom. Av allt att döma har jag uppfattat det som om Säpo i Stockholm ganska snart insett det orimliga och löjeväckande i "spionhistorien", men för Säpo i Luleå hade fallet blivit en prestigefråga efter alla år av bevakning i bästa Åsa-Nisse-anda.

Sanfrid Eriksson avled 1990 i cancer. Hans hustru Karin har i och med denna boks utgivning uppfyllt löftet till sin make, att se till att sanningen om historien kom ut i tryck. Hon har gjort det med hjälp av barnen och det material som Sanfrid och hon redan hade sammanställt. Det finns en annan tragisk berättelse i det hela, som det tyvärr nästan undantagslöst blir, när något redan från början gått snett i myndighets-Sverige. Det tar 32 år och fem försök och efter hot om EU-domstol, innan Säpo öppnar det hemliga arkivet. Materialet om Sanfrid Eriksson visar sig vara på 2000 sidor. Men vid genomgång av Karin Sandström och barnen visar det sig att "rensning" skett i materialet. Inte bara det att det är ett rent häpnadsväckande material, hur Säpo med hjälp av stort antal grannar och bekanta, vilseledda i ett angiverisystem skapar en "spionhistoria" värdigt ett Åsa-Nisse-manus. Där Säpo själva skriver i sin slutgranskning att "förundersökningen i fallet ´Morjärvmannen´ inte har någon motsvarighet i kriminalhistorien".

Jag kan förstå det. Därför att själv stänger jag boken med en lång suck och tänker på denna sanslösa historia, som bitvis är helt obegriplig, som så mycket annat i detta myndighets-Sverige, där det mesta faktiskt kan utspela sig. Läs boken, eller vik den för julklappsinköp!

Nästa bok är inte nyutkommen, dock kommer filmpremiären i höst på boken: "Huvudjägarna" av Jo Nesbø. Det är definitivt en thriller, där man känner hur man också fått kramp i benen medan pulsen dunkar i öronen, när skiten fullkomligen bara omsluter hela huvudpersonen. Läs den, eller lyssna på den, så förstår du vad jag menar. Den finns också i smart CD/Mp3-bokform.

Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg har dessvärre utkristalliserat sig, som något totalt obegripligt i mina mått mätt.

Bokmässans VD Anna Falck, konstaterade tidigare i veckan i media det totalt olämpliga i att Lars Vilks var med i en debatt. En kort stund innan Lars Vilks anlände på fredagen strax före lunchtid, i en fransos skepnad: basker och mörka solglasögon, flankerad av ett par biffiga säkerhetspoliser, dök mässans grundare Bertil Falck upp i Nya Doxas monter för ett samtal med Vilks förläggare. Därför att Bertil Falck ryktesvägen hade hört att Lars Vilks var i antågande, vilket inte sågs med blida ögon. Sägas kan att Lars Vilks gett ut en bok och hade själv inte ens sett den än. Vilket var anledningen till hans hastiga besök.

Samma dag kl. 13.00 gjordes vid Bok- och Biblioteksmässan en gemensam manifestation för den fängslade författaren och journalisten Dawitt Isaak, i anledning av 10-årsdagen av "den svenska tysta diplomatins misslyckande". En tyst diplomati som även inbegriper ett tyst accepterande av utpressning, som sker i Sverige av Eritreas diktatur. Men inte bara det. Vi fortsätter i tystnad att göda denna diktatur. Helt obegripligt!

Dawitt Isaak:s dubbla medborgarskap har jag skrivit om tidigare och hans arbetsplats här i Sverige: Domkyrkan i Göteborg. Där det ständigt brinner ett ljus för honom under hans porträttbild. En finstämd gest och ett ställningstagande för den fria människan.

Nobelpristagagarna Mario Vargas Llosa och Herta Müller framträdde och talade för den fängslade kollegan Dawit Isaak. Manifestationens deltagare var i övrigt, VD för Bok- och biblioteksmässan Anna Falck, ordförande i Svenska PEN Ola Larsmo, ordförande i PEN International John Saul (Canada), Peter Englund ständig sekreterare Svenska Akademien och ordförande i Reportrar utan gränser Jesper Bengtsson. Vid ingångarna delades 5000 gratisexemplar ut av Dawit Isaaks bok "Hopp". Det var en en unik utgivning och unikt samarbete mellan Alfabeta, Atlantis, Atlas, Albert Bonniers, Brombergs, Ersatz, Historiska Media, Norstedts, Ordfront, SNS och Weyler.

Jag vet inte hur VD:n Anna Falck och pappa Bertil Falck tänkt, men nog verkar det vara "business as usual". Utan någon som helst eftertanke, att denna åsikt står i strid mot yttrandefrihet och öppenhet. Säger man A får man nog också säga B. Det går inte att visa både rött och grönt ljus samtidigt!

Inte ger jag heller så vidare värst mycket för svensk media över lag. Inte många ord av detta som drabbat Lars Vilks på bokmässan. Jag tar definitivt inte ställning för hans hädelsekonst, men jag tar ställning för något som är betydligt viktigare och centralt i något som borde vara en självklarhet i den här världen:

Någonstans i min enfald hade jag trott, att en bokmässa borde vara ett tillfälle, att stå upp för konstnärlig frihet. Karikatyrer förkommer i rikliga mängder på ömse sidors religioner, det skall man inte heller bortse från, när man tar den här debatten. Men låter man en röst tystas genom att möta den med tystnad och bortvändhet, kan man knappast värna om åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Då är det illa.

Lika illa som att "tyst diplomati" pågått i 10 år, när det finns andra betydligt mer kännbara motmetoder att tillgå och utan blodspillan. Tystnad dödar inte bara konstnärlig frihet. Den dödar långsamt och effektivt det fria ordet och yttrandefriheten.

Slutligen: vem vet om ens Dawitt Isaak längre är i livet, efter att ha levt så länge i grotesk förvaring? Jag börjar ha mina tvivelsmål.

torsdag 22 september 2011

Fredagen den 23 september 2011 förväntas vi här i Sverige kunna få minst 500 kg satellit i huvudet enligt NASA.

- den 22 september 2011, kl 23:49


Men NASA som äger skiten, som skall dimpa ner, är förtröstansfull. De säger att satelliten kommer inte att passera över Nordamerika under denna tidsperiod. Precis som om det vore en glad nyhet. För egen del kan jag tycka att det hade varit betydligt bättre om skiten dimper ner i det land där det hör hemma!

Återinträde väntas någon gång under eftermiddagen den 23 september (Eastern Daylight Time). Imorgonkväll, fredag, svensk tid om jag har förstått saken rätt.

Det är ännu för tidigt att förutse tid och plats för återinträde med någon större säkerhet. Men prognoserna kommer att bli mer förfinade under de närmaste 24 till 36 timmar, meddelade NASA idag, torsdag 22 september 2011 kl. 01:44:51 PM GMT+0200. Allt tycks dock av allt att döma kunna bli över Sverige.

Är det nu man förväntas utropa JIPPI!

Det är ungefär som att vänta på att högsta vinsten på lotto + joker skall trilla ner. Sannolikheten att man skall bli drabbad är ungefär lika stor, eller faktiskt större om man nu får tro skrotägarna själva. Tittar man på tidigare kända fakta, när rymdskrot kommit nedfarande, torde sannolikheten bli ännu större. Därför att tidigare mindre nedslag har det kunnat bli en jädrans spridning på skrotet, som kommer nedrusande lite här och där, när den väl passerat genom atmosfären och börjar falla isär i en rasande fart.

Om du hittar något du tror kan vara en bit av UARS (satelliten heter tydligen så), då skall du inte röra det, enligt NASA. Utan kontakta "en lokal tjänsteman för brottsbekämpning, för hjälp".



Lokal tjänsteman för brottsbekämpning? Undra i vilken parallellvärld NASA lever i? Vilken person skulle det vara i Sverige månntro. Vi har inte som USA lekt "stjärnornas krig"?

Är det den mer eller mindre nedlagda polismyndigheten, på alltför många orter i Sverige, som skall kontaktas.

- Detta är en automatisk telefonsvarare hos polismyndigheten i Skurup. Polismyndigheten är bemannad mellan kl. 13 och 13.45 udda veckor, om helg inte infaller före julafton, då är det stängt.

Krigsguden Tolgfors?

Står han i telefonkatalogen?

Vad skulle de göra åt saken? Pensla för fingeravtryck om ET varit inblandad?

Skulle de göra en "brottsutredning" på allt mellan förväntade dryga 500 kg och 600 ton, som sönderfallit till mängder av projektiler, med färdriktning åt alla håll och kanter. Enligt vilket kapitel och vilken paragraf då i brottsbalk?

Det är bara tänka tanken ut, en liten mutters storlek, tappad i någons huvud från hög höjd... Huvudvärk är nog det sista man behöver bekymra sig om.

Eftersom NASA inte kunnat göra bättre beräkningar hittills betvivlar jag ens, att den angivna vikten är något att fästa tillit till. Det kan nog lika gärna vara alltifrån 600 ton skrot till en långtradares vikt, som trillar ner i backen med en jädrans hastighet och med en kopiös spridning.

Om delarna skulle falla ner i Sverige betyder det att den högaktuella riskzonen ligger mellan Göteborg och Skåne. Någon tidning har t.o.m. gardet upp hela östkusten också. Dvs. hela södra Sverige. Tar man den bredare beräkningen verkar det som om Sverige i stort kan vara högaktuellt. Tidigast två timmar innan det nedfallande rymdskrotet når jordytan kommer NASA, att kunna ge närmare specifikation på var den kan dimpa ner. Det låter väl jädrans betryggande...

Trots att den förväntas kunna dimpa ner i Sverige, enligt de senaste uppgifterna: har inget informerats från regeringen, eller aktuella myndigheter vad som vi kommer att få veta och från vilket media informationen kommer att ske och under vilka tidpunkter då?

Är inte det Sverige på något vis i ett nötskal?

Allt viktigt som rör människorna i det här landet. Det sker ovanför deras huvuden. I det här fallet blir det både bildligen och bokstavligen. Man kan undra om någon ansvarig i Sverige ens har en kontinuerlig kontakt med NASA, eller är det den "tysta diplomatin" som gäller här också? Men det är väl antagligen helgstängt då, så det blir väl samma visa, som under Tsunamin i Thailand.

"Hushänget" som satt och läste fakta om satelliten för mig och varningen där man "skulle se upp", lade själv till:

- och får ni satelliten i huvudet kan ni alltid ringa NASA!


En del skräppost är så tårdrypande, att datorn onekligen riskerar att bli vattenskadad.


- den 22 september 2011, kl 10:59


Är de inte halvdöende så har de någon stackars syster, bror eller någon annan, som är så svårt sjuk/i stor nöd, att de omedelbart behöver pengar. Eller så behöver man bara klicka på något, eller gå in på någon hemsida för att få en svindlande summa pengar, som man vunnit.

Så här lät mailet, mellan tummen och pekfingret, som landat i skräpposten:

Älskade vän,

Jag skriver detta mail till dig med tunga tårar i ögonen och stor sorg i mitt hjärta eftersom min läkare sa till mig att jag kommer att dö om en månad. Baserad på denna utveckling vill jag testamentera mina pengar som deponeras i ett bevakningsföretag. Jag är på jakt efter en pålitlig person som kommer att använda pengarna till att bygga välgörenhetsorganisation för de heliga och personen kommer att få 30% av den totala summan. Medan 70% av pengarna kommer gå till välgörenhetsorganisation och hjälpa barnhemmet. Jag växte upp som föräldralös här I Sarawak Malaysia och jag har inte någon/familjemedlem att ta hand om min rikedom.

De totala pengarna i fråga är $ 3.5million dollar. Jag kommer att förse dig med annan information när du anger din villighet.

Med vänlig hälsning.
Ms Razak Yanti

***

Sanning att säga rycker jag för det mesta på axlarna och spärrar avsändaren/domänen. Men hur korkad tror den här skumma delen av världshjärnorna att man är?

Du kan rösta för vad du tror att svaret/utfallet skulle bli. Dvs. OM man nu skulle vara så korkad, att man ens svarade?

A. För att få förvalta pengarna skall man skicka över pengar alt. skicka över en fotokopia av något av kreditkorten (fram och baksida) alt. fullständiga kortuppgifter.

B. Som säkerhet för att man är seriös så skall man skicka in pengar, eftersom det nu finns någon form av registreringsavgift hos det här bevakningsföretaget, för att man skall kunna få förvalta pengarna.

C. Nej, jag tror att..... (här kan du skriva ditt eget alternativ).

onsdag 21 september 2011

Miljöministern Andreas Carlgren om gruvnäringen och rabaldret i fullmäktigesammanträdet i Gällivare.


- den 21 september 2011, kl 01:20

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6400801

Egentligen är det helt otroligt, att kunna säga så mycket och ändå säga så lite. Med tanke på att miljöministern hela tiden måste bläddra runt bland sina stödpapper, kan jag inte låta bli att undra hur insatt han är i den totala och komplexa problematiken kring gruvbrytningen. Ett företag skall kunna blomstra och expandera, men utan hänsyn till människorna runtomkring torde det vara ett utopi och enbart leda till gnissel i maskineriet och slutligen ett haveri. Vem är det som är betjänt av något dylikt?

Den nya stadsplanen som Kiruna nyss fastställde, säger mig att ett ”nytt Malmberget” håller på att uppstå i Kiruna. För mig är det totalt obegripligt att man inte förstår att man bara skjuter problemen framför sig, som tillslut kommer att han växt över huvudet. Det är nog illa som det redan är, när gruvbrytning och bebyggelse hamnat på kollisionskurs. Man kan inte planera gruvbrytningens utbredning och hantera befintlig bebyggelse från den ena dagen till den andra. Där har staten, LKAB och andra gruvbolag, men inte minst kommunerna mycket ännu allt lära.

Ok för järnväg, mineralinformation och utöka gruvbrytningen, som miljöministern talar om. Men finns det inte en svårhanterlig baksida av myntet i hans medvetande, som staten i egenskap av ägare har gått bet på?

Skall man tro reportaget i NSD:s papperstidning igår, tisdag, om sista fullmäktigesammanträdet i Gällivare, finns det många baksidor av myntet. Det har vuxit sig starkt och över huvudet pga. komplexiteten i den rad olägenheter, som dessvärre inte kan tänkas bort, eller negligeras längre. Sanningens timma är sedan länge slagen.

Samhällsomvandlingen, eller samhällsfördrivningen, beroende på vilken sida av stängslet och hur långt ifrån förhandlingsbordet man befinner sig, har blivit så infekterad, att det nog vore hög tid att låta flera personer ta en time-out från det hela.

Här behövs nog nya krassa ögon och nya infallsvinklar, där en normal dialog kan föras över partigränserna. Inte minst hanteras vore sannerligen önskvärt. Det är inte längre hållbart att påstå att läget är under kontroll, när man den ena gången efter den andra påstår sig vara tagen på sängen. Det kan i slutändan bara ända ut i pajkastning och inget annat, när frustrationen vuxit sig tillräckligt stark.

Personligen har jag svårt att förstå hur det här skall kunna drivas vidare i samma form som hittills skett.

Här behövs mer än det lappverk av ”Salvekvick”, som nu ligger där fullt synlig över uppkomna sår. Här behövs proffsförhandlare, som har helhetsbilden klar för sig av den snårskog av lagar som råder. Men det behövs sannerligen nytt folk vid samhällsomvandlingsrodret.

Det finns inget land som klarat sig i längden med en diktaturform, där den stora massan hålls utanför vad som sker ovanför deras huvuden. Därför torde det vara lika utsiktslöst, att tro att en liten kommun skulle kunna klara av det konststycket, utan att drabbas av ett illavarslande ”inbördeskrig”, även om det förhoppningsvis enbart håller sig till ett verbalt sådant.



tisdag 20 september 2011

Sanatoriet i Sandträsk. Väcker många minnen.


- den 20 september 2011, kl 02:58



Ensam om den saken lär jag inte vara.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6398979

Sanatoriet i Sandträsk har inte bara använts för vård av TBC-sjuka. Det har även använts för rehabilitering. Jag var där för mina svåra rygg och nackskador/smärtor sommaren 1990, som var en konsekvens av det jag råkade ut för på tingsrätten i Gällivare, som då var min arbetsplats.

Vissa delar av Sanatoriebyggnaden var då stängd. Jag minns bl.a. de övre våningarna och anslutningskorridorerna. Där såg det ut som om patienter och personal lämnat byggnaden helt abrupt och bara gått därifrån! En märklig syn och känsla.

I en av våningarna där påstods det att någon "sjuksköterska" gick igen: skramlade med nyckelknippa och smattrade på med skoklackar.

Jag däremot tänkte ofta på min moster, som under 50-talet vistades där pga. TBC. Året innan hade hennes man varit där av samma anledning. Det måste ha varit en svår tid för henne, eftersom hon hemma hade sin lille son. Men hon hade något. Hennes systrar, bl.a. min mamma, tog hand om hennes son och hjälpte hennes man, som fortfarande kände av sviterna efter sjukdomen.

Jag kämpade med näbbar och klor för att få med mig min lilla dotter på den rehabiliteringen, som jag var i behov av. Socialen i Gällivare var fullständigt kallhamrade, trots Gällivare lasaretts inblandning. Socialen ansåg att jag som ensam mamma skulle lämna bort min lilla dotter i fosterhem till vilt främmande personer! Det var vad de ansåg, att de skulle "bistå" med. Vad de ansåg om min tonårsson skall jag inte ens gå in på.

Tillslut insåg en av mina väninnor, att det här var en fullständigt horribel situation, som jag hade hamnat i. Hon begärde och fick tjänstledigt och följde med oss ner till Sandträsk. Jag stod för hennes inkomstförlust och fick hyra en lägenhet. Efter ytterligare sju bedrövelser och ännu fler mörka moln på himmelen, fick min dotter tillåtelse att sova med mig på Sanatoriet, dvs. rehabiliteringshemmet. Om dagarna tog min väninna hand om min dotter, medan jag var på träning och behandling. En del gånger fick min dotter vara med mig under vattenträningen i bassängen, då passade hon på att simma runt mig, iklädd simdynor. Om kvällarna och nätterna sov hon i mitt rum. Hemma tog tonårssonen hand om sig själv.

En mörk tid i mitt liv pga. den utsatthet, som jag fick känna av på alla tänkbara sätt. Det var under den här tiden och mycket mycket lång tid efteråt och faktiskt ännu, har jag insett hur det här samhället egentligen är inrättat. Vi har en himla massa fina lagar och regler, som till ytan finns. Men som i själva verket absolut inte existerar. I slutändan är man ändå alltid prisgiven helt åt sig själv. Allt annat är bara "maja".

Det var på rehabiliteringshemmet jag fick lära mig något helt nytt i mitt liv. Jag fick höra: "vad jag aldrig mer skulle kunna göra".

Sannolikt var det under den här svåra tiden, som mitt trots och min inneboende starka vilja väcktes till liv och som burit mig vidare så här långt i livet. Men kanske också varit till nackdel för min egen kropp. Att ha en stark vilja, det kan vara både på gott och ont.

Men om jag verkligen hade lyssnat till alla dumheter som jag fick ta del av. Låtit dem/det påverkat mitt liv. Skulle jag precis som många av dem, som jag var på rehabilitering tillsammans med, inte vara i livet. Av dem som var där av samma skäl som jag var, är jag den enda som lever. Det var inte kroppsproblemen i sig som tog död på dem, utan snarare medicineringen och hopplösheten som de drabbades av, genom samhällets avstängdhet. Man skall vara mycket "frisk" om man skall kunna vara sjuk, eller kroppsskadad, som jag var.

Jag kan därför förstå, att i det forna Sanatoriet har "sorgen och längtan och tankarna om livets bräcklighet" fortsatt att hänga sig kvar i väggarna.



PS. Åter på förekommen anledning: Jag kan inte påverka om svarsinlägg kommer in i min blogg eller inte, det ligger helt och hållet i NSD:s händer. DS.

fredag 16 september 2011

Denna dags tankar.

- den 16 september 2011, kl 18:26



Jag läste på löpsedeln, när jag var och nödhandlade ägg i kvartersbutiken, att man nu tror att det rör sig om en ubåt, eller en val som militären jagar i Göteborgs hamninlopp. Det är en mycket tillförlitlig källa, som initierat detta enorma militära pådrag.

Hur tillförlitlig då? undrar jag. Om man nu inte kan se skillnad på en ubåt och en val? Skulle någon fråga mig, skulle jag utan tvekan kunna särskilja de två rätt träffsäkert, även om var och en hade det mesta dolt under ytan.

Jag vet hur det känns att plötsligt vara omgiven av ubåtar, som dyker upp ur vattnet och fullkomligt skrämmer skiten ur en där man sitter och metar i godan ro. Det är också därför jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att försätta mig i den situationen, att sitta och meta i en eka utanför Muskö. Jag håller mig hädanefter till små insjöar om det skall metas från eka. De där krigsfolket verkar vara snarstuckna typer för var de tycker att gränserna går för en eka, med kärringar, barn och hund kan befinna sig. Rör inte vårt leka-krig-territorium...

Själv skulle jag inte bli förvånad om det är en ovanligt stor hummerbur som siktats i Göteborg, eftersom den normala Göteborgshumorn brukar slå till när var och hur som helst.

De är rätt duktiga på den genren.

Jag kommer ihåg den morgonen när jag steg av bussen vid fästningen i Kungälv och gick över bron på väg till en föreläsning. Där mitt i älven på en sten stack det upp en "installation" av det mer spetsfyndiga slaget. Hela skapelsen såg ut som toppen av en ubåt. De vita siffrorna "147" lyste i morgonljuset, medan vinden låg på och spred en aromatiskt doft av vanilj från Göteborgs Kexfabrik.

Det fria konstverket "147" finns fortfarande kvar. Alla ni som är något så när mossiga bakom öronen minns väl den något överförfriskade ryska ubåtskaptenen, som "råkade" köra upp på land med "ubåt 147" i Blekinge skärgård. Det hela hade föregåtts av ett väldigt pådrag i Östersjön under lång tid. Man jagade minkar, eller ubåtar, eller vad som helst, som bara rörde sig. Men här behövde man definitivt inte betvivla vad det var som kom farande, därför att varken förr eller senare har man väl skådat en hel ubåt, som kört upp en rekorderlig bit på land. I anslutning till den händelsen var jag på någon facklig tillställning på Forresta, Lidingö och där fanns bl.a. ubåtskaptenen och någon annan ur besättningen från ubåten Hans Majestät Sjölejonet. En kväll när vi hade bestämt oss för att leka S-charader. Kom vi instormande i salongen, där de gissande satt. Vi kastade oss handlöst på golvet i en hög.

- Ubåt 147! skrek de gissande i en mun.

Apropå ubåtsjakten i Göteborg. Ungefär i samband med att vi hade flyttat till Göteborg kunde man se en märklig syn på utsida norra Grötö. Där på en kobbe fanns en toalettstol placerad med en sittande docka med byxorna nerdragna. På skylten som hängde runt halsen på dockan kunde man läsa "GÖTE SKITER!" Hela installationen kunde alla som åkte Hönö/Öckeröfärjan se. Man kan undra om det var KGB, CIA eller NATO som var skaparen. Eller om konstnären/konstnärerna kanske ville förevisa vad som fanns i denna skärgård, i brist på kungliga huvudstäder och militärbaser för nyssnämnda krigsivrare.

Eftersom det nu finns en tillförlitlig källa till förekomsten av ubåt, eller val, förväntar jag mig att det snart kommer att dyka upp en privatspanare i någon käck optimistjolle ute i hamnkanalen. Fråga är bara om han kommer att vara iklädd cyklop och snorkel, eller om det kommer att vara i dykdräkt. Det kan i alla fall säkert anammas av en justitieminister än en gång. Det har ju hänt förr.

Det verkar pågå någon form av allmän farsot av svårdiagnostiserat slag. Uppdrag Granskning visade häromkvällen, att snorhyvlarna som går och drar omkring i Backa tycker att det är det nya sättet man fixar pengar på, dvs. "ny företagsanda", man rånar folk! Som extra fritidssysselsättning bränner man upp bilar, gör inbrott m.m. och bär sig allmänt illa åt. Jag vet inte men förr i tiden var folk verkligen fattiga och ändå hade de förståndet kvar. De orkade i alla fall gå fram till papperskorgen med sitt skräp och emellanåt dra upp "Gällivarehänget"!

Det är mycket som är märkligt. Ta bara det här med Göteborgs Biennalen, som drar till sig intresse av mordplanerare. Man kan undra vad det blir av årets bokmässa, som drar igång inför nästa helg. Den nedrans Lars Vilks har inte meddelat vilken dag han skall gå på bokmässan. Bara att han skall gå på bokmässan. Jag hade om möjligt tänkt undvika att dyka upp samma dag som han. Någon större dödslängtan har jag trots allt inte. Mitt liv har varit tillräckligt fyllt av hastigt påkomna och tämligen ofrivilliga "äventyr".

Man kan spontant tycka att salta hav, konst, böcker, spankulera runt på stan, eller bara vara "pappersvändare" inte borde vara förknippat med några farligheter. Men så är det inte.

Jag minns när Salman Rushdie, ni vet han med boken "Satansverserna", var på bokmässan i mitten på 90-talet. Då var det ett väldigt säkerhetspådrag, eftersom han i och med boken dragit på sig en fatwa uttalad av den iranska ayatollan Khomeini. Jag som hade köpt den boken när den utkom och jag ännu bodde kvar i Malmberget, tyckte att det var en osedvanligt seg historia, som jag inte ens orkade läsa färdigt. Jag kunde nog spontant tycka att det istället vore på sin plats, att få någon form av straff att skriva en så mördande seg bok av den tjockleken, som man dessutom tog "fett" betalt för! Men rörde upp himmel och jord gjorde bokens handling. Antagligen missade jag hela poängen och inte känns det heller, som om jag tänker ta reda på vad det var jag missade. Jag minns i alla fall att de satt i ett flygplan. Men sedan är resten höljt i dimma. Trots många nya försök att börja om, tog jag mig inte vidare...

Likadant var det förra året på bokmässan, när Ayaan Hirsi Ali dök upp. Hon är en somalisk-nederländsk politiker och författare, som gjorde filmen, "Underkastelse", tillsammans med filmaren Theo van Gogh. Filmen handlade om kvinnoförtrycket inom islam. Theo van Gogh mördades av en muslimsk fanatiker. På hans döda kropp återfanns ett brev med ett dödshot även mot henne. Det fick till följ att när hon dök upp på bokmässan, hade hon med sig egna livvakter och bevakades av ett stort svenskt säkerhetspådrag.

Livet har onekligen sina risker och aldrig förr tror jag att man blivit så medveten om vilka risker man löper bara genom att framföra en åsikt, eller bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Ta bara den här mannen som älskade pilsnerfilmer och komedier. Han vräktes för att han skrattade för högt, när han tittade på filmer nattetid och därmed störde sina grannar.

- Det du, sa jag och höjde ett varningens finger åt "hushänget", som äger hela serien Åsa-Nisse filmer, som han ännu (tack och lov) inte sett.

Själv fick jag ett stort äpple rakt i planeten idag, när jag böjde mig ner under äppelträdet för att plocka upp ett äpple, som dunsade ner på marken och rullade in under trädets grenar.

Vådan av detta blev varken tankar om Isaac Newton, eller Wilhelm Tell, utan en äppelpaj istället för en lättlunch ute i trädgården.

Ursch, så äckligt gott... eller för att uttrycka det i nutidsanda: Härligt härligt, men farligt farligt!

onsdag 14 september 2011

Enligt tidningen "Film på bio", numret: "sommaren 2011" ligger verklighetens Carolinfallet 2008 till grund för berättelsen i "Jägarna 2".


- den 14 september 2011, kl 20:06


I somras kom dottern hem med tidningen "Film på bio",

hon lade tyst fram det uppslaget hon ville att jag skulle läsa, att hon var starkt berörd behövde jag inte betvivla ett enda ögonblick.


http://hosted.mecs.se/sfmedia/katalog/1106/ på sidan 27 i "Film på bio" finns filmen Jägaren 2 beskriven, som:

När Jägarna 2 äntligen kommer är det verkligheten som får ligga till grund för berättelsen.
2008 mördades en ung kvinna på en rastplats utanför Gällivare.
Hon hade av oklar anledning skjutits med ett jaktgevär i ryggen och i huvudet. Händelsen har omarbetats till ett manus där Rolf Lassgårds karaktär återvänder hem efter 15 år på Riksmordskommissionen. Han konfronteras med ett mordfall som visar sig vara betydligt mer komplicerat än det ger sken av.
- Ett litet samhälle där alla känner offret och så småningom gärningsmannen, i det finns en psykologi som jag tycker är jätteintressant att skildra, säger regissören Kjell Sundvall.

***

Enligt en artikel i NSD http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5476545 framgår, citat:

Carolin-fallet ligger nära i tiden. En svår balansgång att hantera, med hänsyn till anhöriga?

- Det tycker jag inte. Det var inga problem när det gällde Kalixhärvan heller. Jag backar inte för någonting.

Han jämför med hur Leif GW Persson och andra kriminalförfattare arbetar.

- GW baserar alla sina historier på verkliga händelser."

I ytterligare en artikel i NSD http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=5628550 framgår, citat:

Verkliga händelser

I likhet med första filmen bygger manuset på verkliga händelser. Mordet på en ung kvinna vid en rastplats i Gällivare 2008 blev en slags utgångspunkt.

-Ett litet samhälle där alla känner offret och så småningom gärningsmannen, i det finns en psykologi som jag tycker är jätteintressant att skildra, säger Kjell Sundvall.

***
Samma tema finns i många tidningar:
http://www.svd.se/kultur/jagarna-2-baseras-pa-verkligt-mord_5417715.svd
http://gd.se/noje/film/1.2369780--jagarna-2-baseras-pa-verkligt-mord
http://www.24unt.se/inc/print/jagarna-2-baseras-pa-verkligt-mord-1057973-default.aspx
http://www.benshi.se/intervju-peter-stormare-om-jagarna-2
http://www.ostran.se/kultur_noeje/jaegarna_2_baseras_paa_verkligt_mord/%28comment%29/view?null
http://www.gp.se/kulturnoje/1.456969--jagarna-2-baseras-pa-verkligt-mord?m=print
m.fl. tidningar.

Under sommaren har jag brottats med mig själv om jag verkligen skall gå och se filmen. Tillslut gjorde jag det, idag. Jag mindes raderna där jag satt i mörkret i biosalongen:

När "Jägarna 2" kommer är det verkligheten som får ligga till grund... ett slags utgångspunkt.

Den store regissören Kjell Sundvall får verkligen ursäkta mig, men så här oetiskt får man inte bete sig, i alla fall inte i MIN värld. I filmen framstår den mördade kvinnan som:

Ständigt överförfriskad och inte så noga med sällskapet
Använder amfetamin
Har hemlig historia och hemliga träffar med gift man
Är gravid med den hemlige gifte älskaren
Hennes f.d. pojkvän framställs som en byfåne, som fått besöksförbud.

Det gör tillslut ont i mig att lyssna vidare på dialogen. Men jag övervinner mina känslor och stannar kvar för att läsa eftertexten. Ser då att Mannheimer & Swartling Advokatbyrå AB har varit inblandad. Men också att Gällivare kommun har sponsrat filmprojektet.

OM man nu vill ta avstamp från någon verklig händelse, hade man med lätthet kunnat göra det, UTAN att ens andas den lättidentifierade Carolin Stenvall med två andetag!

Framställer man en mördad människa på det här viset, har det i min värld passerat alla tänkbara gränser för vad som är etiskt riktigt, hur mycket det än kan visa sig juridiskt giltigt.

Eller när man uttalar sig till press, citat:

- Ett litet samhälle där alla känner offret och så småningom gärningsmannen, i det finns en psykologi som jag tycker är jätteintressant att skildra, säger regissören Kjell Sundvall.

Är det verkligen verkligheten i fallet Carolin Stenvall han pratar om? Knappast!

Carolin Stenvall exkluderad ur precis vartenda ord som skrivits om filmen eller dess tillkomst, det hade jag kunnat köpa. Både film och manus, men inte detta magstarka och speciellt inte i kombination med Kjell Sundvalls uttalanden, som har dubblerats i det oändliga! Det tragiska är att film och manus ändå har uppenbara brister.

Hur många människor har läst det här om "verkligenheten, som återspeglas i filmen, ett slags utgångspunkt"? Hur många tror att det här var den verkliga Carolin, som Kjell Sundvall låter återspegla i sin film.

Filmtidningen "Film på Bio" ligger ute i biograffoajéerna och trycks i 180 000 exemplar. Hur många exemplar, som alla dessa dagstidningar trycks i. Det har jag inte en susning om. Än mindre hur många det är som Internet når.

Hur många människor har verkligen följt rättegången, som vi som läser NSD kunde göra, där vi ordagrant, dag för dag, kunde läsa vad som skedde och framkom under rättegången. Vi som har en anknytning till Gällivare kommun där allt hade fokus. Vi vet att det som filmen framställer Carolin som, inte tillnärmelsevis kan vara sanningen om Carolin. Varför då framställa henne så? Till vilken nytta? Både film och manus är så urusel i den delen att det liknar "dynga". Det tillför inte storyn ett enda dyft, mer än att det tar all heder av Carolins minne och sannolikt trasar sönder hennes anhöriga. Carolin kan inte ens som död försvara sig!

Det enda vi säkert vet är att hon mördades och att hennes döda kropp skändats.

Än har väl gärningsmannen inte ens lyft på dimridåerna, trots att han helt kort tid efter livstidsstraffets inledning beviljades "lufthålspermissioner". Helt obegripligt agerande av Kriminalvården ur många synvinklar, säger jag som själv jobbat på anstalt. På något sätt har Kriminalvården motarbetat och spolierat det som åklagarna försökte få fram under rättegången. Sanningen!

Vad Carolins sista tankar i livet var får ingen någonsin veta.

Det enda som vi utomstående verkligen vet är hennes nedskrivna tankar i hennes blogg, som speglar hennes sista tid i livet. Så levande ord mitt i livet, som har satts på pränt. Så oändligt långt ifrån den som "Jägarna 2" beskriver. Än svävar hennes tankar om livet och framtiden fritt i etern och hennes blogg har inte tystats. Må den alltid förbli där, som ett minne av den Carolin var. Det kan ingen mördare ta död på, eller någon oetiskt hänvisning till Carolin i ett filmmanus, vars syfte är pengar och berömmelse.

Till vilket pris då?

Det finns några rader från en förkyld Carolin den 29 augusti 2008 i hennes blogg, som etsat sig fast i mitt minne och som funnits där om och om i min hjärna:

"tror att hjärnan går på högvarv, vad händer i vinter? och kanske ännu snarare hösten?? Och snartfyller Rickard 30..."

Dessa ord borde Kjell Sundvall istället tagit fasta på om han nu var mån om att hänvisa till "verkligheten som får ligga till grund... ett slags utgångspunkt".

Nu skall jag berätta en tidigare rätt väl förborgad hemlighet. Jag är faktiskt friherrinna

- den 14 september 2011, kl 00:23



och har t.o.m. ett eget valspråk på latin: "Ea libertas est qui pectus purum et firmum gestitat". Översatt till svenska lyder ordspråket: "Frihet är att ha ett rent och modigt hjärta i sitt bröst".

Som friherrinna bär jag dock helt andra förnamn och även ett helt annat efternamn.

Sedan år 2000 har jag dubbelt medborgarskap, svenskt och ett i denna "självständiga stat", ca 1 kvadratkilometer stort, som utropades år 1996. Mitt första och faktiskt enda besök skedde år 1997 tillsammans med "hushänget" och dottern. Det är inte helt lättillgängligt att komma ner till byggnaderna pga statens utseende, som är beläget vid en farligt stenrik strand. Men det tog några år innan jag beslutade mig för att skaffa mig dubbelt medborgarskap och lät registrera min "House of Nobles-tillhörighet". Sålunda har jag sedan dryga 11 år tillbaka, den ena foten i Sverige och den andra i en helt unik och självständiga stat, Ladonien.

I lilla "tronsalen" i vårt lilla hus, hänger hela friherinnehärligheten inramad i en guldram, flankerad av diverse familje- och vänporträtt. Själva tronen, som jag kan begrunda intyget om "House of Nobles" ifrån, är av märket "Svedbergs" och är i vitt porslin, med nedsänkt handläggningsanordning i silverfärg. Där avhandlar jag brådskande ärenden, men även ärenden lämpade för denna form av handläggning, dvs. saker som jag anser vara av "skitviktig" natur. Det är mycket i tillvaron som förpassas dit!

För x-antal år sedan inkom en ström av asylsökningar från Pakistan, till statsadministrationen, eftersom svårt ansatta människorna i Pakistan hade hört talas om denna nya unika och självständiga stat, där allt tycktes vara guld och gröna skogar. De förhoppningarna grusades rätt snart, eftersom det inte finns några möjligheter att bo i landet. Alla ca 15 000 medborgare är och förblir nomader. Däremot kan man besöka den vidsträckta och helt unika byggnad och den tämligen rekorderliga bok, som båda är belägna i den självständiga staten som är belägen vid Kullabergs naturreservat i Skåne.

Innan landet genomgick en statskris p.g.a.. statssekreteraren, var dylika saker som bergslöpartävlingen "Ladonia Mountain Trophy" en välkänd attraktion under 10 års tid. Det sista loppet genomfördes i Juli 2010. Men det fanns en rad olika roliga tillställningar och happenings. Den självständiga staten har även en egen flagga och två nationalsånger. Ett eget myntsystem. Man ger även ut egna frimärken. Postväsendet består i att man får tillstånd att leverera brevet själv.

Jag är inte så vidare värst förtjust över den nationalrätt, som korats för x-antal år sedan. Något vegetariska alternativet har ännu inte dykt upp vad jag vet.

På senare år har läget i landet blivit skarpt och jag känner mig idag rätt ambivalent över detta medborgarskap. Konstens glädje har liksom upphört.

Landets statssekreterare har de senaste åren gjort olika krigsförklaringar å konstens vägnar. Som om det inte kunde räcka, statssekreteraren, gjorde för något år sedan ett konstverk, fult som stryk och totalt obegripligt. Därmed var den första brandfacklan kastad. Som ett brev på posten kom naturligtvis en regelrätt krigsförklaring från militanta grupperingar riktade mot statssekreteraren direkt. Den handlade sannerligen inte om konst, utan om blodigt och dödligt allvar! Statssekreteraren hade gått steget för långt i sitt "konstnärliga" bidrag till en utställning, där han på uppdragsgivarens anmodan skulle stå för "den stygga och provocerande delen". Tok gjorde som tok bad...

Efter nu rådande statsförhållanden med krigsförklaring från militanta grupperingar mot statssekreteraren, känns det hela en hel del bekymmersamt. Statssekreteraren är bestyckad med en totalt bottenlös humor, som definitivt övergått till det mer självdestruktiva. Sannolikt sitter han och kikar ut genom sitt köksfönster flankerad av gökuret. Man kan riktigt förstå hur det ekar genom Kullanejden:

"koko koko"

Vintery, mintery, cutery, corn,
Apple seed and apple thorn,
Wire, briar, limber lock
Three geese in a flock
One flew East
One flew West
And one flew over the cuckoo´s nest.

söndag 11 september 2011

Det finns många 11:e september.

- den 11 september 2011, kl 23:24


Visserligen sammanknippar jag liksom många den dagen med vad som hände i USA.

Jag minns att jag hade BBC inställd på TV:n och höll på med något i vardagsrummet. Det som manglades ut i TV-rutan var helt obegripligt. Fortfarande fylls jag av obehagskänslor, när jag ser filmsekvenserna. Det var svårt att ta in vad som hände. Krig eller vedergällning är aldrig någon vacker historia och det mest bedrövliga är att det drabbar helt oskyldiga människor. Men jag ställer mig frågan vad som gör, att man medvetet möter döden och tar med sig så många oskyldiga människor in i döden. Vad är det man har i bagaget när man är i stånd till dylika handlingar.

Men att enbart minnas det som hände i World Trade Center är att gena över världens elände. USA kan själva grunna över 10 årsdagen och den skuld de själva har i det som hände 11 september 2001 i World Trade Center, Pentagon, men också i det plan som aldrig nådde fram. En skuld som de inte kan friskriva sig från. Ändå tycks de inte ha lärt sig något. Trots att hela USA ekonomiskt går på knä, fortsätter de att låna pengar för att kunna kriga vidare ute i världen. Det om något är fullständigt obegripligt i min värld.

För mig är det svårt att se USA som något oskyldigt offer. De enda offer som jag kan uppleva är de som dog i terrorattackerna den 11 september, men jag ser alla som stupat i USA:s startade krig som offer. Vem gråter över dem, eller minns dem en dag som denna.

Alla vi som minns de fruktansvärda bilderna som flimrade förbi i TV-rutan från Vietnamnkriget, bär något annat oerhört med oss som knappast har lämnat våra sinnen. Napalmbomber och brinnande människor urskillningslöst. Små barn som blev till levande facklor. Bilder som för evigt finns kvar på näthinnan. Hur många dylika bilder står egentligen USA bakom, bilder som aldrig någonsin nått oss.

Själv minns jag Chile 11 september 1973, när president Allende dog i den blodiga statskupp, som krossade demokratin av en militärjunta ledd av Augusto Pinochet. En junta som var understödd av Vita huset, Richard Nixon och CIA. Här i Sverige har vi många offer och även tortyroffer vars historia är fullständigt ofattbara. En av mina chilenska väninnors man var en av dem som fick utstå tortyr av helt ofattbara format. Han kan aldrig leva ett normalt liv mer p.g.a. alla kroppsskador han fick. Ändå är han en stillsam man utan hämndbegär.

Idag besökte vi Nordiska Akvarellmuseet och såg sista utställningsdagen av Emil Noldes akvareller. Nolde var en av huvudföreträdarna för expressionismen. Med bland de utställda akvarellerna fanns delar ur "Omålade bilder". En akvarellsvit som Nolde i hemlighet skapade i sitt avsides belägna hus Seebüll vid den tysk-danska gränsen, efter att nazisterna på 1940-talet hade stämplat hans konst som degenererad och förbjudit honom att arbeta som konstnär.

Allt detta på en och samma dag som SÄPO och den nationella insatsstyrkan pga. händelserna igår är på språng i Göteborg.

Sverige har en egen sorg som följer i mördandets totalt obegripliga spår. Det är den dagen 11 september 2003, som jag själv räknar som den dagen, när öppenhetsprincipen dog i Sverige. Justitieministern Anna Lindh mördades. Hon avled 11 september 2003 av de skador hon hade tillfogats av en förvirrad själ, sprungen ur ett krigets land.

Jag tänker ofta på Anna Lindhs barn och att de några år senare 2010 även förlorade sin far, Anna Lindhs make, Bo Holmgren och därmed blev föräldralösa.

En enda förspilld människas liv, är ett liv för mycket.

Vem har rätt att ta framtiden från någon annan människa.

Vi lever en enda kort stund på jorden och den stunden förslösas på helt obegripliga saker.



lördag 10 september 2011

Är det inte märkligt att karlar oftast är bra på att meka med bilar och andra tekniska ting. Konfronterad med en symaskin, där går gränsen.

- den 10 september 2011, kl 12:20



Jag och "hushänget" hade för vilken gång i ordningen detta samtal imorse.

Anledning och upprinnelse?

Uppkommet behov av: hitta de perfekta västarna, skjortorna, kavajerna, eller pyjamasarna att släntra runt i på hemmaplan. "Hushänget" hittar inte i herrklädesaffärerna just det han egentligen vill ha. Inte ens de skjortor han låtit sy upp, känns som om han egentligen är nöjd med. En del är bra sydda, medan andra har minst sagt udda konstruktion och passform, kan jag tycka.

Byxor däremot, det är en simpel sak. Han har ett favoritmärke, som sitter som gjutet, enligt hans utsaga.

"Ibland får man glädjas åt de lilla" tänker jag och suckar inombords vid blotta tanken på herrklädesaffärer, skjortaffärer, skoaffärer etc. Men tålamod är en dygd har jag hört talas om. Den varan har jag förstått, att jag trots allt har gott om.

Kort sagt han ger mig en Déjà vu upplevelse över min yngste son, när han var i dagisåldern. Det gick minsann inte att trä på honom något, som han själv inte valt och accepterat.

"Hushänget" har alltid varit lite speciellt petig med sina klädval. Det duger liksom inte med vad som helst ur herrbutikernas sortiment, utom när han är hemma och fixar i trädgården, förstås. Då kan det mest oväntade dyka upp av "egendesign", som får munnen att breda ut sig i ett stort och hjärtligt leende. Det kan ibland kännas frestande, att smyga fram kameran, att ha "for rainy days". För att inte tala om hans tidigare favoritgolftröja. Den var bara vedervärdig.

- Snyggt, sa jag, har du tagit på dig ryamattan igen? Skall du vinna genom att distrahera dina motspelare med din tröja?

Det var en diffusmörkblå historia, med stora flätmönster på. Tack och lov så fick den sälla sig med "fula-golftröjs-guden" och snart kan vi se fram emot 10 års jubileum för den lyckliga tilldragelsen.

För en herrans massa år sedan slängde jag ur mig något ödesdigert till "hushänget". Jag sa i ett visst läge, när benen stenvärkte och ryggen kändes som om den fått en släng av Pomperipossasyndromet, efter allt väntande i herrklädesbutiken:

- Jag förstår inte varför du inte syr dina egna kläder. Då får du precis det tygval, den passform och inte minst den modell som du vill ha.

Trots att hans mamma haft både tyg/sybehörsaffär och sytt kläder på beställning, stannade han upp, stirrade på mig och sa:

- Kan man det?

Samtalet om konsten att sy, den har blivit ack så långvarig. Om och om igen har jag förklarat att hela den processen faktiskt bara handlar om teknik i alla dess former. Vilket borde vara en simpel sak för varje karl, som oftast har en begåvning för tekniska prylar och lösningar, men även matematik. Mönsterkonstruktion handlar verkligen om matematik och tekniska lösningar. Finns det då en grundmodell som man gillar i passform, går det att använda och ändra om i det oändliga.

Det fick i alla fall till följd att min symaskin, som Göran "Gurkan" Åström sålde till mig i Malmberget, första hälften av 80-talet, helt plötsligt började betraktas med helt nya ögon. Symaskinsboken har titt och tätt dammats av. För att inte tala om mina syböcker där precis varje detalj finns beskriven hur man konstruerar och syr varje moment. Mao teknik från början till slut!

Han har också inköpt tyg på "Skroten" i Marks, till en väst och pyjamas. Bra att börja med, förklarade jag, som samtidigt köpte tyg till mig och dottern.

Ja, nu skall jag väl i sanningens namn poängtera, att detta är en process som pågått under åtskilliga år i vårt hem. Frågar man mig, skulle jag nog tippa på en eon, eller två.

Momenten kommer till en viss gräns. Han lägger i inläggsskivorna i matbordet så att det blir extra långt för tygklipp och mönster. Släpar fram tygerna. Drar fram symaskinsboken och symaskinen. Syböckerna lägger jag fram. Allt det här brukar vara en annorlunda vardagsrumsdesign under varierande längd. Där ett obligatoriskt hastigt bläddrande sker i alla dessa böcker. Medan de högljudda suckarna nästan fortplantar sig i pianot. Men sedan läggs allt åter bara i malpåsen. Jag förhåller mig stoisk lugn över reprisens repris, repris... repris.... re... Zzzzz...

Att det här verkligen är en mental teknikstopp i herrars huvuden, blev häromdagen åter vidimerat.

Äldste sonen beklagade sig via telefonen, att de nya byxor han behövde fålla upp hade inneburit ett tålamodsprövande arbete. Övertråden hade gått sönder på symaskinen en si så där 8-9 gånger på vardera byxben.

- Men har du inte kollat trådspänningen, undrade jag.

- Vadå, trådspänning, undrade han... konstruktören av specialbyggen i både laser och gudarna vet allt, som mitt arma huvud inte hänger med, eller tillnärmelsevis förstår sig på. Dvs. specialteknik i mätbilar, som de konstruerar och säljer ut i vida världen och till alla möjliga regeringar...

fredag 9 september 2011

Att hävda att man är en demokratisk kommunist är lika meningsfullt som att säga att man är en gravid oskuld -

- den 9 september 2011, kl 06:12


såvida man inte har inseminerat demokratin, hur det nu skulle ha gått till.

Det lär Paul E. Tiek ha myntat, enligt Internets hyperspacevärld.

Av den världen kan man med lätthet bli smått hjärntvättad. Jag smakar åter på meningen. Förstår jag den verkligen?

Ibland händer det att jag vaknar med, att jag har något ordagrant i huvudet, som jag läst via Internet, eller i någon tidskrift, eller ur någon bok. Det är så att jag ibland funderar om mina tankar egentligen är mina egna nu för tiden. Var tar världens intryck slut och var börjar jag?

Jag har på känn att snart kommer jag att också låta, som någon förskräcklig reklamslinga, som man misshandlats med. Medan man i själva verket bara försökte att se en film på någon av reklamavbrottskanalerna... "Because you're worth it".

Det är nog därför jag blivit alltmer TV-kräsen och sparsmakad, trots att kanalutbudet svällt till hissnande höjder. Jag orkar inte ta in mer dynga från köpa-köpa-världen. Mina ögon, öron och medvetande stängs ner, när jag överfalls av reklam. Jag bara avskyr detta oönskade överfall av mina sinnen!

Ta bara den här bloggsidan t.ex. hur den nu för tiden ser ut. Det hoppar och studsar runt reklam för gudarna vet allt. Jag får en känsla av att forcera ett helt vattenfall av reklam, för att komma fram till orden jag vill få fatt.

Det har fått till följd att jag på senare år kommit på, att jag ibland totalt glömt vad det var filmen handlade om. Sedan reklamavbrott och ibland t.o.m. nyheter dessemellan har hunnit passera innan filmen åter går igång. Då kan jag verkligen bli mörkrädd, när jag tänker hur dagens barn har det. Dagens barn som aldrig får tid att smälta vad de har upplevt, utan hela tiden pressas/överfalls med sådan otrolig mängd information och intryck, att det är en fullständig omöjlighet att bearbeta det hela.

På något sätt känner jag att jag åtminstone och långt in i vuxen ålder haft helt andra livsbetingelser än dagens barn har.

I den värld jag växte upp i måste det ha varit, på många sätt, den ultimata tiden. Inget barnarbete att tala om. Inga krav att bli någon elitstjärna. Inte överöst av intryck från köpa-köpa-världen. Det mesta påtryckningar som fanns var Smedbergs drickabil, som skramlade in på Barongatan någon gång om året.

Bädda sängen... Jag får tänka till för att minnas, vilka former av "barnarbete" det fanns: hjälpa till vid slåttern hos mormor och morfar. Men sanningen att säga var nog upptäcktsfärden med att hitta grodor och leken med räfsorna alltför stora inslag, för att kunna klassas som barnarbete.

Hemma brukade jag få vara behjälplig med att sträcka och vika lakan, sätta potatis, hämta upp potatis ur matkällaren... Matkällaren... Usch då hemska värld! Medan den nitiska storasystern passade på att släcka lyset, när jag befann mig längst ner i mörkret i källaren. Låsa källardörren tillhörde dessutom tilläggsfinessen som hon också höll sig med. I bästa fall hörde mamma hur jag ropade och friheten kunde bli omedelbar. I annat fall kunde jag få invänta utsläppandet efter ihärdigt bankande på dörren. Gråten i halsen och utsattheten, där nere i mörkret, det var verkligen ingen höjdare.

Jag vet att jag växt upp med massor av fri tid för egna tankar och lekar, utan att matas på med ständiga intryck. "Egentid" som det nu så fint kallas för. Även om min tonårstid fick ett abrupt slut innan den ens hade börjat, därför att mamma försvann ur mitt liv och jag fick med ens axla den vuxnes liv. Mamma på "Garnis" i Boden i flera år, innan hon slutligen besegrades av lungcancern.



Men mitt liv och mina sinnen var ändå fredade från dagens samhällsproblem. Kanske är det också därför jag vissa dagar känner, att jag någonstans leker med en tanke: Överväger möjligheten, att sätta mig uppe på någon bergskam intill någon helt folktom och vidsträckt terräng. Bygga mig en liten torvkåta där det känns fridfullt. Helt utan kontakt med yttervärlden och dess ständiga brus. Jag som aldrig ens kunnat tänka tanken, att bo "i mitten av ingenstans", där man inte kan ana sig till någon granne.

Men så hinner verkligheten ifatt mig. Skulle jag verkligen vilja leva utan vattentoalett, dusch, el och närhet till mataffär. Skicka röksignaler till mina barn. Inte träffa småttingarna. Mjae..nää. DET skulle ju inte funka!

Jag bara konstaterar: jag är fast i detta ekorrhjul, som snurrar på allt fortare och allt galnare. Men jag fredar mig så gott det går.

När jag tänkt tanken ut, stryker jag ut lite mer färg kring "Vicke", som f.n. är den i mängden tavlor som jag målar upp: "till minne av en förlorad tid, en förlorad plats, en förlorad värld": Malmberget.

Det är helt omöjligt för mina fingrar att måla Vicke i kommunalbrunt, som var det som han förseddes med. Vicke var ju hela sitt liv "kommunalägt", men själv fri som en fågel. "Guds lilla muntergök", poppar upp i mina tankar. Är det verkligen min egen tanke?

Nej, jag tror inte det. Det uttrycket måste också ha snappats upp av mig någonstans ifrån.

Vicke var på många sätt en fullständigt skimrande figur i min uppväxt. Jag tror nog att man hade kunnat ställa klockan efter honom vid närmare eftertanke, när han kom traskande i kurvan efter Gällivarevägen och passerade slaskbäcken. Han och vi hade nog någon form av inbyggd klocka och högre medvetande om varandra. När vi fick syn på honom där i kröken ropade vi glatt:

- HEJ Vicke!

Varvid man hörde hans mullrande röst och såg hans glada nuna:

- HEJ HEJ!

Vicke, nej, han kan inte målas i evigt kommunalbrunt.

Malmberget i mitt minne och sinne, fortsätter att rinna ut genom mina fingrar.

Men redan har mina tankar studsat vidare...

Undra vad nästa monarks ordspråk blir...

"Ur led är tiden" ???

torsdag 8 september 2011

Profithungriga norska och svenska samer vill göra geschäft på svenska vatten.

- den 8 september 2011, kl 14:18



Man vill nu leda över vattnet genom en tunnel till den norska sidan från den svenska fjällsjön Pieskehaure till kraftverk i Norge. Såväl Luleälven som Piteälven kommer att påverkas av detta.

Visste man inte bättre skulle man tro att det är en ny svenskvits som norrmännen uppfunnit. Men så roligt var det inte. Utan det här är kalla fakta. Sannolikt är det här också ett ännu till huvudstupa företag, som kommer att lyckas utarma norra landsändan ännu mer. Till skillnad från "hövdingen", som annars är så bredvillig när det gäller exploatering, skulle jag inte bli förvånad om de lyckas.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6376392

När man läser på blir man inte så lite häpen, vilka som av allt att döma är inblandade i det här projektet, att leda över våra vatten till Norge. Bakom vattenkraftsplanerna står projektet Lappland kraftverk, bakom vilket döljer sig Laponia Center i Jokkmokk och det norska företaget Musken Senter AS. Lapplands kraftverk är ett samarbetsprojekt mellan samer i Sverige och Norge, dvs. det lokala näringslivet. http://muskensenter.no/vannkraftprosjekter_1/lappland_1/

Nu vill dessa norska och svenska samer exploatera fjällvärlden och ge nådastöten till våra svenska älvar, fiskbestånd och gudarna vet allt vad det kommer att få för följder.

Det är bara att se krasst på det hela och öppna ögonen att en ny generation samer har sett dagens ljus. Så snart samer blir delägare i vindkraftparkerna, då är det plötsligt ok att slänga upp dem i fjällvärlden. I alla andra fall är det kalla handen.

Jag förstår verkligen att de norska politikerna applåderar åt satsningen, att föra över vattnet genom en tunnel. Money talks.

Själv minns jag slaget om Altaälven, det var på den tiden alla samer värnade naturen. Nu verkar det bara gå käpprätt åt skogen. Se bara hur hanteringen i sametinget är. Där försöker de som bäst att utplåna de egna samiska leden, "de andra samerna", som snart inte ens kan kalla sig för varken "trottoar-Lapp", eller "pappers-Lapp". Sametinget vill strypa bidragen till alla sameföreningar. Naturligtvis i egensyfte till en inre krets.

Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att vattenavledningen kommer att lyckas, därför att än har ingen i riksdag, eller regering vaknat till liv när det gällt något i norr. Den som skall agera i det här fallet är miljöministern "U know who", och med tanke på vilka "kraftfulla" reaktioner och "närvaro" han besitter i miljöfrågor känns det väl inte alltför förtröstansfullt. Hans enda intresse verkar gå ihop med jägarnas. Här skall stärkas den svenska vargstammen: genom att skjuta den!

De har gemensamt kommit på att den svenska vargstammen de har så dåliga gener och är så sjuka. Jo jo, det såg vi allt, när media fortfarande var på hugget. Av alla vargar som hade pinats till döds - de här jägarna de är inte guds bästa prickskyttar - fanns inte en enda sjuk eller inavlad varg!

Ändå fick slakten tillåtelse att fortsätta och miljöministern tog nu det hela till steget, ännu mer huvudstupa. Det började ordnas regelrätta turistresor för vargarna, som flögs än hit än dit runt om i Sverige. Det var bara en katt och råttalek, därför att i nästa stund fick jägarna rätt att döda varg igen. Nu när EU satte klutarna till, har miljöministern tillfälligt backat. Det var rent pinsamt att lyssna på honom i P 1, när han blev intervjuad. Men jag gissar att snart vädrar jägarna åter morgonluft.

Under tiden kan de väl snida sig en "träbysse", som Emil i Lönneberga har, så kan de öva lite prickskytte, så att deras vargbyten inte behöver bli pinade till döds.

Det verkar som om allt som handlar om norra Sverige där är det fritt fram för olika profitörer med egen högst privat agenda.

tisdag 6 september 2011

Eldkvarns frontman Plura Jonsson fick 3 månaders fängelse för dryga 3 gram kokain i byxfickan.


- den 6 september 2011, kl 10:26



Den egna byxfickan är det väl bäst att tillägga, eftersom det till en början i vanlig ordning varit lite förvillande uppgifter om hur det hela egentligen hade gått till.

Allt tog sin början med en polisrazzia förra året här i Göteborg och det blev ett herrans jämmer och elände i tidningsrubrikerna efter gripandet. I det här fallet var det också så, att det här nutidsfenomenet med att stå i TV och röra om i grytorna hade Plura också lagt till i sin meritlista. Det hela var mycket rörande både i grytor och på löpsedlar.

Till en början föreföll det som om narkotikan kommit flygande likt stekta sparvar strax före polisrazzian, rakt ner i byxfickan. I media framställdes det lite olika, någon skrev att han erkänt direkt, andra skrev motsatsen. I slutändan har det i alla fall visat sig att Plura själv var den som varit aktiv. Hur man sedan kommer på att man helt plötsligt skall ha kokain, fastän man enligt egen utsaga inte brukat det sedan 80-talet är en annan del av historien, som spretar betänkligt.

Trots det graverande så överklagade Plura domen i tingsrätten, på 3 månaders fängelse, till hovrätten. Han ville ha en helt annan mer smärtfri upplösning.

Skälet han angav för sin överklagan, var att det var en "dum fyllegrej". Hans slipade advokat försökte också att lägga till, att trots allt hade han genom offentlighetsintresset, redan fått löpa gatlopp i pressen.

Brottet skulle, som det måste förstås, därmed enligt advokaten vara sonat.

Ja, så kan man ju också diskutera.

Jag å min sida kan tycka, att den som inte vill hamna i rampljuset, vare sig man är kändis eller ej, bör också fundera över sina egna handlingar. Det kan knappast vara offer eller omgivningen, som försatt dem i dylika situationer. Är man rädd om sitt namn/rykte, bör man inte ägna sig åt handel och vandel av tvivelaktig karaktär. Rätt enkla levnadsregler helt enkelt.

Jag vet inte om det beror på min ålder, men jag har blivit smått "överallergisk" över dylika saker. Allt som oftast förstår jag helt enkelt inte hur de orkar framhärda orätta saker, som ter sig rätt uppenbara. Sanningen brukar dessutom alltid hinna ikapp på ett eller annat sätt. Ibland t.o.m. tragiskt nog efter deras död. Det är till att vilja lämna ett trist eftermäle efter sig.

Det är inte så lite förvånad heller, över hur mycket staten bjuder på, när det gäller advokatkostnader. Det är stora summor i en tämligen simpel brottmålsrättegång. För att inte tala om i en större rättegång, då det är fråga om svindlande summor. Medan offret mestadels står där helt utan alla former av hjälp.

Granskar man en del kostnadsräkningar inser man rätt snart, att en del advokaters dygn måste bestå av mer än 24 timmar, trots att de i en del fall varit rätt dåligt pålästa.

Bjärt kontrast till vad som drabbar en vanlig dödlig, som behöver hjälp i något rättsligt ärende. Det får personen ifråga vackert bekosta själv. I vissa fall fullt ut, där inte rättshjälp beviljas. Det betyder också att vi trots allt inte är lika inför lagen. Som presumtiv brottsling får du all hjälp, även när det i slutändan visar sig att du är skyldig. Men som icke kriminell får du ingen, eller på sin höjd väldigt ringa hjälp.

På något sätt känns det som om det här samhället har utvecklats till, att ge mer skydd åt brottslingar och de som håller på med oegentligheter, än att skydda dem som inte gjort sig skyldig till något, utan bara hamnat mitt emellan två stolar, eller i de förhärdades skottlinje.


lördag 3 september 2011

Detta blogginlägg ersätter det av chefredaktören, Anders Ingvarsson, borttagna inlägget som gick under namnet: "IKEA & Ingvar Kamprad med glorian på sne´ i allra högsta grad"

- den 3 september 2011, kl 13:07



Jag slog mig ner i min vita kontorsstol Joel och sträckte mig mot bokhyllan Billy. Öppnade därefter ena glasdörren och undrade vart boken försvunnit. Den boken som handlade om "varför den sista urskogen i Sibirien huggs ner". Sedan kom jag på att den har ju aldrig skrivits av Ingvar Kamprad, utan den frågeställningen kom från hans tidigare medarbetare Johan Stenebo.

På kanten i Billybokhyllan stod ett exemplar av "Veckans Affärer" och vinglade. I det numret från år 2004 petades självaste Bill Gates från tronen, som världens rikaste. Jag tänker på hur redaktionen blev nedringd och överöst med e-post.

Då, 2004, listade amerikanska "Forbes" Ingvar Kamprad först på en 13:e plats på sin lista över världens rikaste. Det "Forbes" inte räknade med var Kamprads sammanlagda förmögenhet. Man kände inte till de olika stiftelser, som Ingvar Kamprad och koncernen äger. De kände inte heller till verkligheten om myten Ingvar Kamprad, som flutit upp i dagern.


Jag kikade ut över Lerjedalens dalgångar, såg rovfågeln som ryttlade över ängen. Tänkte på TV-programmen "Uppdrag granskning" och avslöjandet att Ingvar Kamprad i över 30 år gett sken av att han skänkt bort Ikea och inte längre har någon kontroll över sin skapelse. Så var det inte. Därför att i själva verket har han aldrig släppt greppet. I hemlighet har han byggt upp ett maktbolag med en avancerad skatteplanering och företagsstrukturer där han sparat ca 20 miljarder i skatt åt sig själv och IKEA. T.o.m. finansministern Anders Borg, blev tagen på sängen av "Uppdrag gransknings" uppgifter och fann skäl att åtgärda.

Men jag tänkte också att devisen om "många bäckar små blir snart en å" stämmer. För en del åar verkar det inte finnas någon gräns av behov och innehåll.

Man kan t.ex. köpa lastpallar, som ännu bara står där oanvända, istället för att betala utlovad bonus, till den strävsamma och solidariska personalen. Låta samma personal samla in pengar för att glädja multimiljardären och visa sin solidaritet med honom, genom att överräcka de surt förvärvade och ihopskramlade pengarna till honom, i den sedan länge döda moderns namn. Allt så där dagarna före jul och med lastpallarna stående utanför.

I programmen "Uppdrag granskning" kritiserades Ingvar Kamprad för att i tidigare intervjuer ha dolt sanningen om detta. Trots att de i programmen framtagna uppgifterna var väl underbyggda och dokumenterade, fick SVT massiva negativa reaktioner från allmänheten. Man rör inte en svensk ikon.

Ingvar Kamprad har i pressmeddelande bekräftat att de i TV-programmen framförda uppgifterna var helt korrekta. Men han har inte kommenterat påståendet om att han velat undanhålla sanningen om den verkliga maktstrukturen i företaget...

Min blick fann den tomma platsen i Billybokhyllan, där CD-boken stått och som berättat, att IKEA medvetet begagnat sig av barnarbete och som om den smärtsamma uppgiften inte kunde räcka. Det fanns ett internskämt inom IKEA:s ledning om just barnarbete kontra barnprostitution. Den hårresande boken, som hette "Sanningen om IKEA" och är skriven av Johan Stenebo, en man som jobbat 20 år i IKEA:s innersta krets. I boken växer en bild fram av en Ingvar Kamprad, som känns tuff att tugga i sig. Även för en person med min arbetsbakgrund. Eller kan det vara i synnerhet för en sådan person som jag... Ibland blir världen alltför komplex, för att modet skall lyckas klamra sig fast över livets goda.

Senast jag läste "Veckans Affärer", det var för ett bra tag sedan, beräknades att Ingvar Kamprad, världens rikaste man, kunde bada i en obegriplig förmögenhet på 450 miljarder kronor.

Så drog jag mig till minnes det sommarprogram, som gick för många år sedan, då den stackars Ingvar Kamprad hulkande berättade om hur orättvist behandlad han blivit. Hur han gråtit och hade haft svårt att sova sedan det framkommit att han varit nazist.

Jag törs inte ens tänka tanken ut hur ett nytt sommarprogram, med Ingvar Kamprad skulle låta, efter sommarens avslöjande av Elisabeth Åsbrinks bok "Och i Wienerwald står träden kvar", eller boken "Sanningen om IKEA" av Johans Stenebo, eller det som "Expo" skrivit. Vad skulle det ge för efterklang, hos denne man, som inte förrän hans "ihåliga sanningar" har blivit sönderprickade, ändrar om dem till ännu en ny omskrivning.

Jag befarar att det nog skulle rinna tårar ur radioapparaten.

Jag förstår att det är problematiskt för en chefredaktör, att ha en dylik bloggare som jag i sin tidning. Men jag har det yttersta juridiska ansvaret för det jag skriver och jag framhärdar:

Vad är det för personlighetsdrag man har, när man inte ens duckar för att använda sig av barnarbete för att bättra på den redan svindlande privata förmögenheten, som man inte ens njuter av, eller att man inte klarar av att kunna gå rak och ärlig genom livets passager.

Jo, jag framhärdar, med risk för att bli bannad bloggare!

Tiger vi t.o.m. ihjäl de utsatta barnens livsvillkor, till förmån för en högst "märklig" penning- och maktperson, som har svårt att hålla sig på sanningens raka linje, vad är vi då själva?

torsdag 1 september 2011

Marcus Wallenberg föreslås som ny styrelseordförande i det statliga gruvbolaget LKAB.


- den 1 september 2011, kl 19:34



http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6361795#forum

Marcus Wallenberg, en typisk kapitalist, som också blir rådgivare åt regeringen. I bagaget har han med sig stor erfarenhet av styrelsearbete, men också av både finansiell och industriell verksamhet, dock ej gruvverksamhet och definitivt inget som har med en samhälls- och miljöförstöring av sällan skådat format!

Av uttalandena att döma, från ansvariga i regeringen, lär väl Marcus Wallenberg kunna sköta LKAB med lillfingret, si så där i förbifarten. Jag ställer mig väldigt tveksam. Har man så många tunga poster och uppdrag förutsätter det att dessa übermänniskors dygn består av mer än de 24 timmar. Jag utgår helt enkelt ifrån, att de har ett visst sömnbehov, äter, "pudrar näsan", sköter sin vardagliga hygien etc. som också skall räknas bort från dessa 24 timmar.

Inte lär det bli någon större skillnad från tidigare ordföranden i LKAB-styrelsen. Tror mig t.o.m. kunna offra och "käka upp min röda, storbrättade vårhatt" om utfallet skulle bli något annat. Hittills är det enbart vinsterna styrelsen och ägaren brytt sig om. Det sanslösa miljö- och samhällssabotage LKAB står för i Malmberget, är de och har varit totalt tondöva inför.

Så jag kan personligen inte se någon större skillnad, mer än att det är en betydligt mer driven person som nu skall sitta vid LKAB rodret.

Men det finns sannerligen två olika aspekter av den föreslagna utnämningen, som helt klart kommer att klubbas igenom vid extrastämman.

Är Marcus Wallenberg då en man som vet hur slipstenen dras? JA, definitivt!

"Till gagn för landet"? ABSOLUT inte, om man med det menar att vi är ett land, som gärna vill kalla oss för en demokrati. Dvs. värnar om samtliga sina medborgare.

"Till gagn för de redan besuttna"? JA tveklöst.

Betvivlar man det kan man bara granska familjen Wallenbergs egen historia:

Bankdirektör K.A. Wallenberg och hans hustru Alice, grundade 19 december 1917 en Stiftelse och överlämnade en donation om 20 miljoner kronor till förvaring i Stockholms Enskilda Bank för Stiftelsens räkning. Knut och Alice Wallenberg fortsatte att bygga upp Stiftelsen genom en serie donationer under tre decennier. Under denna period överförde de successivt huvuddelen av sina samlade tillgångar på Stiftelsen.

Trots att det klart och tydligt framgick av testamentet, att tillgångarna skulle vara "till gagn för landet", har de efterkommande Wallenbergarna lyckats kringgå detta och levt gott på det, som de inte var ämnade att privat äga. Tillsynsmyndigheten har haft mycket ringa möjlighet att påverka, eller granska, eftersom just stiftelseformen är den mest ogenomträngliga och tvivelaktiga formen av "bolagsform".

Vi har idag ännu ett till strålande och välkänt exempel på hur stiftelseformen är dold från insyn och det är IKEA och Ingvar Kamprad.

LKAB kommer med största sannolikhet att bli än mer tärande på malmbergarna och Gällivare kommun. Därför att kommunen inte har motsvarande kompetens och kommer därför att stå sig ännu mer slätt i de s.k. "förhandlingarna". I augusti skulle kommunen och LKAB ha presenterat planerna för Malmberget.

Som vi alla vet är det 1 september idag och ännu har inget i vanlig ordning flutit upp i dagen. Beskeden har hittills under årens lopp mest liknat en grammofonskiva med hack i. I en av artiklarna i papperstidningen meddelas att ett samarbetsavtal är inlämnat till kommunen av LKAB. Men där finns inte ens 500 meters gränsen till bebyggelse medtaget.

Kommunen har tydligen inte någon egen plan av allt att döma. Kommunen väljer med andra ord, att förhålla sig passiv i vanlig ordning. Hur det går ihop med ett finfint ambassadörskap, är jag tyvärr inte människa att lista ut. Medan Gruvfyran däremot föreslår att LKAB löser in villorna i Östra Malmberget och hyr ut dem. Men svaret låter inte vänta på sig från LKAB. De leker i vanlig ordning "Gud" och låter pompöst meddela:

om LKAB löser in villorna i Östra Malmberget kommer de villaägarna att flytta från kommunen.

En liten stilla undran bara, därför att nu har jag ledsnat på dåliga ursäkter från LKAB:s sida: VAD har det med LKAB:s gruvverksamhet att göra OCH var någonstans står det inskrivet i LKAB:s uppdrag, att de skall kvarhålla människor i sina egna hus i ett gisslanförhållande?

Något för den nya styrelseordföranden Marcus Wallenberg att bita i?

Med Marcus Wallenberg vid styrrodret torde inte kampen, eller rätten till ett eget fredat privatliv och egendom bli enklare i Malmberget.

Det får mig att dra mig till minnes vad jag konstaterade åren innan SKF:s 100 års jubileum: Det är stor skillnad på stora industriledare. En del har ett medfött socialt patos och väljer att leva i symbios med personal och ortsbefolkning, medan andra har en helt annan människosyn.

Den förmån jag hade under ett par års tid att följa SKF:s historia och samtidshistorien, gjorde att jag fick en mycket djup insikt i företagandet i ett av vårt lands mest ledande företag, som redan från första början skaffade sig utlandskontakter och blev ett multinationellt företag, där även utländsk arbetskraft sågs som en naturlig tillgång inom företaget. På nära håll fick jag ta del av Sven Wingqvist eftermäle, av egna tankar och funderingar, direkt vid hans gamla skrivbord och små högst privata funderingar och brev. Det blev en stor ynnest där jag fick en unik inblick i en vidsynt företagsledarens tankar, som förstod vad helhetssynen betyder för ett företags utveckling.

Vid starten av SKF valde Wingqvist ut 12 organiserade fackföreningsmän till sina första medarbetare. Varav en, Oscar Olsson, fått sparken från Götaverken efter strejken och betraktades som "Persona non grata" av Svenska Arbetsgivareföreningen.

Skillnaden blev på ett rätt roligt sätt åskådliggjort av Sven Wingqvist själv.

En av de tidigare anställda, Torsten Henriksson, blev inbjuden som representant för Göteborg till en festlighet som SKF ordnat. Wingqvist drog fram Henriksson till Jacob Wallenberg, som Wingqvist presenterade med orden:

- Här skall jag föreställa dig för en typisk kapitalist.

Jacob Wallenberg tog illa vid sig, surnade till och muttrade:

- Du är väl också kapitalist.

- Ja, sade Wingqvist, men lägg märke till att jag sa "typisk" - med det menar jag en kapitalist som inte unnar andra någonting.