Google+ Followers

tisdag 20 september 2011

Sanatoriet i Sandträsk. Väcker många minnen.


- den 20 september 2011, kl 02:58



Ensam om den saken lär jag inte vara.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6398979

Sanatoriet i Sandträsk har inte bara använts för vård av TBC-sjuka. Det har även använts för rehabilitering. Jag var där för mina svåra rygg och nackskador/smärtor sommaren 1990, som var en konsekvens av det jag råkade ut för på tingsrätten i Gällivare, som då var min arbetsplats.

Vissa delar av Sanatoriebyggnaden var då stängd. Jag minns bl.a. de övre våningarna och anslutningskorridorerna. Där såg det ut som om patienter och personal lämnat byggnaden helt abrupt och bara gått därifrån! En märklig syn och känsla.

I en av våningarna där påstods det att någon "sjuksköterska" gick igen: skramlade med nyckelknippa och smattrade på med skoklackar.

Jag däremot tänkte ofta på min moster, som under 50-talet vistades där pga. TBC. Året innan hade hennes man varit där av samma anledning. Det måste ha varit en svår tid för henne, eftersom hon hemma hade sin lille son. Men hon hade något. Hennes systrar, bl.a. min mamma, tog hand om hennes son och hjälpte hennes man, som fortfarande kände av sviterna efter sjukdomen.

Jag kämpade med näbbar och klor för att få med mig min lilla dotter på den rehabiliteringen, som jag var i behov av. Socialen i Gällivare var fullständigt kallhamrade, trots Gällivare lasaretts inblandning. Socialen ansåg att jag som ensam mamma skulle lämna bort min lilla dotter i fosterhem till vilt främmande personer! Det var vad de ansåg, att de skulle "bistå" med. Vad de ansåg om min tonårsson skall jag inte ens gå in på.

Tillslut insåg en av mina väninnor, att det här var en fullständigt horribel situation, som jag hade hamnat i. Hon begärde och fick tjänstledigt och följde med oss ner till Sandträsk. Jag stod för hennes inkomstförlust och fick hyra en lägenhet. Efter ytterligare sju bedrövelser och ännu fler mörka moln på himmelen, fick min dotter tillåtelse att sova med mig på Sanatoriet, dvs. rehabiliteringshemmet. Om dagarna tog min väninna hand om min dotter, medan jag var på träning och behandling. En del gånger fick min dotter vara med mig under vattenträningen i bassängen, då passade hon på att simma runt mig, iklädd simdynor. Om kvällarna och nätterna sov hon i mitt rum. Hemma tog tonårssonen hand om sig själv.

En mörk tid i mitt liv pga. den utsatthet, som jag fick känna av på alla tänkbara sätt. Det var under den här tiden och mycket mycket lång tid efteråt och faktiskt ännu, har jag insett hur det här samhället egentligen är inrättat. Vi har en himla massa fina lagar och regler, som till ytan finns. Men som i själva verket absolut inte existerar. I slutändan är man ändå alltid prisgiven helt åt sig själv. Allt annat är bara "maja".

Det var på rehabiliteringshemmet jag fick lära mig något helt nytt i mitt liv. Jag fick höra: "vad jag aldrig mer skulle kunna göra".

Sannolikt var det under den här svåra tiden, som mitt trots och min inneboende starka vilja väcktes till liv och som burit mig vidare så här långt i livet. Men kanske också varit till nackdel för min egen kropp. Att ha en stark vilja, det kan vara både på gott och ont.

Men om jag verkligen hade lyssnat till alla dumheter som jag fick ta del av. Låtit dem/det påverkat mitt liv. Skulle jag precis som många av dem, som jag var på rehabilitering tillsammans med, inte vara i livet. Av dem som var där av samma skäl som jag var, är jag den enda som lever. Det var inte kroppsproblemen i sig som tog död på dem, utan snarare medicineringen och hopplösheten som de drabbades av, genom samhällets avstängdhet. Man skall vara mycket "frisk" om man skall kunna vara sjuk, eller kroppsskadad, som jag var.

Jag kan därför förstå, att i det forna Sanatoriet har "sorgen och längtan och tankarna om livets bräcklighet" fortsatt att hänga sig kvar i väggarna.



PS. Åter på förekommen anledning: Jag kan inte påverka om svarsinlägg kommer in i min blogg eller inte, det ligger helt och hållet i NSD:s händer. DS.

1 kommentar:

  1. Det finns 3 kommentarer.

    Jadu, Lars, den här bloggen är alldeles för liten för att ens gå närmare in på saker och ting. Också svårt att veta vad som är vad av alla händelser och om något hänger ihop, eller om det är en rad slumpartade händelser helt fristående från varandra. Men om jag inte är en världsartist inom levitation torde nog din frågeställning kunna besvaras med ett entydigt JA. Medvetslösheten befriar oss människor från mycket, dock ej från de fragmentariska minnena före och efter.
    Anmäl >Gun (2011-09-20 22:36:46)

    Jag och min syster blev transporterade till solgården när vår mamma blev sjuk. Vi lever ännu med det traumat. Det är tur att du inte utsatte din dotter för socialens "bästa för barnen". Fy fan för den lede vilka människor man stött på genom livet.

    Sandträsk kommer nog att återuppstå.när den resistenta TBC:n breder ut sig alltmer även i Sverige.
    Anmäl >Du är en stark och förståndig kvinna gun!! (2011-09-20 20:04:26)

    Berätta om Tingsrätten. Blev du överfallen?
    Anmäl >Lars (2011-09-20 16:59:13)

    SvaraRadera