Google+ Followers

tisdag 30 mars 2010

Vinnare i "bonadstexter" är nu korade,

- den 30 mars 2010, kl 12:59


så här i "stilla veckan", där vi redan passerat palmsöndagen. Palmsöndagen, den dagen då Jesus red in på sin åsna i Jerusalem, eller om man nu egentligen borde säga att det var en åsna som red rakt in i stormens öga. Åsnor finns det gott om. Man måste nog t.ex. vara lite av en sådan, om man ger sig i kast med att skriva blogg under sitt rätta namn.

Så vidare värst mycket till "stilla veckan" för hönorna är det då rakt inte, eftersom det är nu hönornas inre egenskaper går på högvarv. Själv tycker jag att det är en helt fascinerande produktionsband de står för. I hönornas enda äggstock är det flera tusen äggulor som mognar med en dags mellanrum. Sedan när gulan mognat avstöter äggstocken den ner i äggledartratten. Här kan tuppens eventuella inblandning ge resultat. Men så är det inte för de allra flesta hönor, de får inga stunder att vänslas. Det här är som vilket löpande band som helst. Gulan glider så ner i äggledaren där vitan blir till. Den processen tar ca 3 timmar. På "väg ut" läggs skalet på, vilket tar ca. 20 timmar. Värpa ägget tar 5-10 minuter och ut ploppar ur samma hål, både ägg och avföring. Det är också därför alla asiater är noga med att tvätta äggen rejält innan de ens innefattar någon förvaring/matlagning med äggen. Vi svenskar är uppenbarligen av den uppfattningen att " lite skit rensar magen".

Å andra sidan är våra äggbönder lite mer under kontroll än vad deras produktion är. Här är det stämplar och förhoppningsvis även kontroll av både ägg och foder. Men skölja äggen kan vara bra av två anledningar att göra. Därför att ett ägg som ligger ner på botten i ett vattenfyllt kärl, är helt ok. Men om det flyter upp, kan man lika gärna inse att det övergått till "de sälla jaktmarkerna".

Inte har alla påskkärringar heller så vidare värst "stilla veckan". Det är mycket som skall förberedas inför alla strapatser och så resan till Blåkulla förstås. På skärtorsdag vankas det fest med honom. Honom med stort H i Blåkulla. Eller är det möjligen F eller D istället för H? I vilket fall som helst är det något märkliga fotavtryck han lämnar efter sig. För att inte tala om utseendet: med huvudgarnityret och den långa ludna svansen. Grillpinnen håller han i ett stadigt grepp. Något tangentbord ägnas inte en tanke åt, utan här trycks på andra "knappar", som får saker att ske. Ja, nu gissar jag att farbror Jalle gick igång och säkert också Tommy, som fått Mimmi att få skräp i ögonen och blinka som en Aga-fyr titt och tätt bland textraderna.

Men skall jag nu vara helt ärlig, i egenskap av enfaldig domare. Så vidare värst mycket till tävlingsfält var det väl inte. Det hela skulle nog kunna räknas till en sedvanlig flopp! OM det nu inte varit för farbror Jalle, Mimmi och Mr Vittulas närvaro, som alla tre och solklart klarat av uppgiften med "bonadstext".

När det gäller farbror Jalle förstår jag att det är ett "sagolikt kvitter uppe bland takåsarna" vid blotta tanken på Mimmi. Vars blotta närvaro tycks sporra farbror Jalle till det ena stordådet efter det andra och han har därför lyckats pricka in de flesta kategorier, som kan tänkas ingå.

Dock återstår baksidan av myntet: "Visst gör det ont när knoppar brister". Jag tvekar till det uppenbara romanskvittret från farbror Jalle, eftersom kvittret inte riktigt tycks gå i båda riktningarna. Farbror Jalle har nog att se fram emot en mycket slitsam vår. Fråga är bara om det lönar sig... Mimmi är nog en sådan som ingått i en provpanel, där testerna har varit många (och kanske rent av långa?) Det kunde man ana sig till av Mimmis första "bonadstext".

Tommy har tolkat Mimmis "bonadstexter" på ett sätt och jag ser att det finns en synnerligen dubbelbottnad historia i dem. Så dubbelbottnad att jag inte ens kan förstå till vilken kategori jag ens skall förpassa dem till. På något sätt kan jag väl därför i rättvisans namn ange utslaget till, att de dubbelbottnade bonadstexterna, stod mellan farbror Jalle och Mimmi. Jag väljer sålunda att "rösta med fötterna" för husfridens skull och med tanke på att duellen blev till ett pikant inslag, även om de nu kunde tolkas som nog så udda.


Machosistpriset gick till farbror Jalle.


Solklart vinner Mr. Vittula "det stora danspriset". Det du, Danne Backe, släng dig i väggen! Flå´t, skivfodralet, menar jag naturligtvis. På den här bloggen ägnar vi oss åt "historiska hantverk", här valsar vi inte runt med två vänsterdojor. Eller var det kanske det vi rent av gjorde? Nu vet den enfaldiga domaren, varken ut eller in. (Mer sinnesförvirrad än vanligt och det vill inte säga lite det).

Signaturen - Gun "pristagare" - är helt enkelt outstanding och tar solklart "priset i förföljelsemani". Inte egentligen bara det priset. Det måste utdelas ett följdpris, till samma deltagare, men nu i kategorin "Andarnas rus", eftersom den signaturen också sett anden av signaturen "Staffan" bland tävlingsbidragen! Jag måste erkänna att jag fick putsa läsglasögonen rejält, eftersom jag trodde att jag missat lille Staffans närvaro bland "bonadstexterna".

Så här inför stundande påsk har han inträtt med sitt riktiga namn bland inläggen i media, dock inte i denna tävling. Men alltid lika roligt när någon "kommer ut ur garderoben". Nu återstår bara att han också börjar blogga om arbetsplatsen, som han tjänstgjort så förtjänstfullt åt under 25 års tid. (Det är hans egen utsaga, inte min. Om den saken vet jag inget och då menar jag verkligen inget). Men han har så många goda medarbetare inom kommunen/politiken, som han öste galla över i något inlägg. Han verkar inte vara alltför bra påläst, vart han har sina "medarbetare/medlöpare".

Men säg inget gott som inte för något ont med sig också. Prisen för "Förföljelsemani" och "Andarnas rus", fick mina läsglasögon, att genomgå ett förvandlingsnummer från smörgåsprickiga, till bländande utsikt. Jodå, han med de smörgåsgömmande små fingrarna hade satt sina spår, när vi läste "Sagan om den lilla lilla gumman" för 98:e gången på en och samma dag.

Glasögonputsningen fick dock till följd att jag fick ett svårläkt trauma, när jag fick syn på en udda uppenbarelse där i min sminkspegeln. Jag har inte hämtat mig riktigt från den chocken ännu. Viss läkning tar nog tid innan den dukar under för jämnmodet, eller är det rent av förträning det handlar om?

Miljöpriset går till "de många länkhänvisningarna", som fick mig att minnas den tiden, när vi stod nere vid Kulleporten som barn och räknade malmvagnarna som dånade förbi. Vi hade gissningstävling om vem som kunde gissa sig till rätt antal malmvagnar.

Det i sin tur fick mig att också minnas, när busschaffisen "Svängis" körde med Gradins stora röda buss genom den ena lilla tunneln. Det var ju sport på den tiden att kryssa raggaråken genom de små hålen. Dvs. cykel- och gångtunnlarna. Som ägare av ett vrålåk, kunde väl "Svängis" den där dagen inte skilja på privatliv och vadslagningen under bussturen. Ett hårresande äventyr, enligt de som var med. Eller var det en "skröna"?

Jag vet att jag en gång tänkte, på fullt allvar, mäta gångtunneln med Gradins bussar. Men det var väl kanske inte riktigt så viktigt, därför att jag aldrig kom till skott. Men det hade onekligen så här med handen i backspegeln varit värt att veta, om det verkligen rymdes en buss i den gluggen.

Stora förvirringspriset tar dock signaturen Herman! Eller skulle det föreställa ett alltför tidigit 1 apriskämt? Den som kan gissa vilket det var, får väl grunna på det den 1 april. Jag skriver inget i bloggen då, även om det har kliat rejält i fingrarna. Men av praktiska skäl är det en omöjlighet.

Det finns en annan frågeställning som också dykt upp med de här tre sistnämnda bonadsbidragen. Duger de verkligen som "bonadstexter"?

- NEJ, säger den enfaldiga domaren.

Men det får väl bli tröstpriser till de som ännu inte har förstått, att en blogg handlar om något specifikt ämne. Men det kanske kan arta sig så småningom.

Dvs. om jag fortfarande ku... ku... kelurar här då, förstås.

Fortsatt GLAD PÅSKVECKA!

torsdag 25 mars 2010

Jag utlyser en Påsk-tävling i

- den 25 mars 2010, kl 23:08


"broderade väggbonader" med snärtigt och nutida budskap.
http://www.nsd.se/kultur/artikel.aspx?ArticleId=5267419

Eller för den som nu fastnat för någon vacker/gammal/tänkvärd "sak" kan naturligtvis delta med en sådan, t.ex. av varianten:  

"Döda fiskar flyter alltid medströms"
"Solen lyser även på liten stuga", 
"Har ni frost i helvetet också? sa den skendöde, när han vakna upp i likkällarn". Eller om du är den som är väldigt förtjust i utflippade travestier av typen: "Hellre en hängmatta i parken, än hängpattar till marken."  

(Kan man bli refuserad för något sådant av NSD?) -

Jag har verkligen inte tänkt starta någon syjunta via bloggen. Det här är en annan form av "uttrycksjunta", där endast uttrycket är utbroderat.

"Ordbroderat" och kanske en militant junta, för någon rödstrumpa, eller patriark.

Man behöver naturligtvis inte tillhöra just den falangen, som man skriver "budskapet" om. Det kanske t.o.m. är betydligt mer fantasieggande att skriva om motsatta förhållandet.

Eftersom man nu skriver anonymt, går det naturligtvis inte att utfästa något pris. Mer än äran förstås. Den är väl inte heller att ringakta?

Det blir naturligtvis en segrare, men sedan hur prislistan skall se ut, är nog väldigt mycket beroende av om detta får genomslagskraft eller ej. Men kommer det in hyfsat med bidrag kan jag själv tänka mig en annan form av prisutdelning.

Vem som blir den "enfaldiga domaren"? - Jag så klart, vem annars?!

Jag låg i påtvingat flygspaningsläge och funderade vad det t.ex. skulle kunna stå på en del bonader och log för mitt inre.

Vad skulle t.ex. snöskoterfantasterna skriva på sina nutida bonader? De som ställde upp med manifestationen:
"Rör inte min skoter".
Vad skulle motståndarna till snöskoteråkarna skriva?

Eller vad skulle kommunalrådet Tommy Nyström, som fått fnatt på oliktänkande dikta ihop. Vad skulle hans meningsmotståndare skriva? Vad skriver de som åser det hela?

Vad skriver man om MoB? Aitik? Eller LKAB? Eller vad skriver man om tågstationens öde, eller om de nya hotelldrömmarna och avsaknaden av bostäder?

Skateboardsåkarnas intåg på "blodiga yxan", drömmer de sig bort till f.d. Laestadiankapellet, eller är det dansfolket som drömmer sig bort någon annanstans? Skriver man kanske en 1 maj demonstrationsslogan på "sin bonad"?

Vad skriver man om "Svarta bananer i gruvan" (som en del inte kunde begripa, varför ens ämnet kom upp.)

För att inte tala om "mätplintarna", som någon undrade hur i Jesse namn man kunde skriva nära 200 inlägg om ett par mätplintar.

Vad skriver de här stackarna, som varje år blir utan ström mitt i smällkalla vintern p.g.a. Vattenfalls hybris att hantera företaget? Eller de här vars telefoner får belysningen att blinka och det ringer i hela byn samtidigt?

Vad står det på de bonaderna hos dem, som ännu inte fått sina vägskyltar uppsatta av Gällivare kommun? Eller de som gillar sina "jobbavdrag", eller de som inte får det?

De som tycker att bonusen i börsen blivit stärkande, eller kanske rent av de som blev utan?

Vad skrivs om jakten på sjuka? Hur sjukt är det?

Men om vi nu lämnar den delen av livets förtretligheter eller glädjeämnen, återstår många andra.

Vad skriver vinnaren till den större V 75 vinsten på en "Harry Boy"?

Dansbandsfantasterna som blev flygfärdiga när Playtones vann? (Vad skriver de som har fått två vänsterskor att dansa med?)

Vad skriver de som var med på det sjuhejdundrande 100 års kalaset på Gunillahem?

Vad skriver de som äntligen fått pension?

Framförallt vad skriver man om man nått den ålder där de flesta förväntas slå sig till ro, men inte vill hålla till godo med den vegetativa tillvaron.

Vad blir det för "tags" som graffitiklottraren skriver?

VAD du vill skriva på din "bonad" väljer du själv!

Det är inte långt till påsk, bara två ögonblinkningar bort och här gäller det att bli "Upp-Äggad".



PS. Jag är nog inte sinnebilden för sydda bonader/kuddar med ordspråk & kloka ord. Men faktum är att jag under några år av mitt liv, behövde något att hålla i händerna under alla de sömnlösa hotellnätter, när jag reste kors och tvärs i jobbet. (Varför de var sömnlösa har naturligtvis sin egen historia). Det märkliga är att till mina alster inhandlade jag tyg/förtryckta bilagor och garn hos omnämnda Charlotte Weibull i Malmö. http://www.bonadssamlingen.com/

Sedan blir väl inte saken mindre intressant för att den stora, uppmärksammade samlaren av bonader, Gunvor, Lennestål, gift Johdet, faktiskt kom från Malmberget och hade sin alldeles egna livshistoria, som kan vara väl värd att uppmärksammas även i Gällivare kommun. "Även om man aldrig kan bli profet i sin egen hemstad", i synnerhet inte om man kommer från Malmberget. Om henne kan du läsa lite under fliken "Samlaren" i bifogad länk. DS.

måndag 22 mars 2010

"Veckorevyn" i backspegeln,

- den 22 mars 2010, kl 10:22


skall jag väl i ärlighetens namn ägna några rader åt, eftersom den nu gav näring till en helgblogg, där minnena ramlade på undan för undan.

Det är helt otroligt så mycket "vetande" som står i dessa tidningar. Vissa inslag är verkligen humor på hög nivå. Jag började sakta men säkert inse hur mycket skratt & hjärngympa jag hade missat, när jag inte läst veckotidningar på evigheter!

Eller vad sägs om uppgiften, att Paris Hilton och hennes nye boyfriend hånglar 23 timmar om dygnet, speciellt när det är en kamera i närheten.

Aj, aj, aj, stackars satar tänkte jag, när jag läste om detta maratonhångelliv. Det betyder att det inte kan vara mycket kvar till sömn per vecka. Jag antar att man får räkna bort lite toalettbesök, även om nu "fina flickor" bara sträcker upp ett finger i luften och så är den saken avklarad.

Det betyder att det nog bara kan röra sig om ca 2 timmars sömn per vecka, för det hånglande parets del. Det i sin tur måste betyda, att det är nog tur att de båda två är ihophäftade från framsidan. Det kunde man konstatera av bilden i tidningen.

Phew! det var väl tur det, tänkte jag vidare, då slipper man i alla fall inte bli desillusionerad av några svarta påsarna under ögonen och den psykosartade blicken, som de sannolikt måste utstråla. Inte undra på att flickstackaren inte tycks ha koll på tillvaron, tänkte jag och sippade på min jordgubbssmootie.

Jag fick lära mig en gång i tiden att sömnbrist och personer, som inte får tillräckligt med sömn, börjar hallucinera och går in i psykos. Det är alltså inte de heltäckande mattorna i alla Hiltons hotell, som ligger bakom problematiken, att det är rätt blåst däruppe bland fröken Hiltons pipor. Där flög min "dålig luftteori p.g.a. alla heltäckningsmattor" all världens väg.

Ett annat nederlag från min sida blev när jag satt och läste om de här unga bloggbrudarna, som tjänar 120 000:-/vecka för sitt bloggande, om "sagolikt vetande". Jag utgick ifrån att det är reklamintäkterna, som späder på denna inkomst. Men så slog det mig att det dykt upp väldigt mycket reklam kring mitt eget bloggande på NSD. Speciellt de här blinkande/hoppande sakerna är väldigt enerverande, när jag sitter och försöker att läsa texten, innan jag släpper iväg den ut på nätbilagan. Kan det vara så att det sitter förhärdade typer och kammar hem en massa reklampengar på mig, utan att jag ser röken av en enda svensk krona, tänkte jag. Vilket fick de vilda fantasierna att skena iväg ytterligare... Aha, tänkte jag, här gäller det att gå ut i direkta löneförhandlingar.

Sedan drömde jag mig bort hur jag skulle se ut som Ester Williams, där jag tog mig ett konstdyk rakt ner i kassavalvets sedelhögar, som strömmat in på mitt lönekonto. Helt plötsligt slogs den vackra dykbilden mitt itu!

POFF!!!

Jag insåg hur verkligheten såg ut. Vad kan jag få för inkomster från mitt bloggande på NSD? Få se nu... Staffan (= 1), farbror Jalle (= 1). Även om de klickar fram mig som pinknödiga hundar, eller om de rent av är samma person, rök i alla fall den dröminkomsten rakt ner i underjorden.

Å andra sidan. Jag kanske inte borde förkasta, att bli betald helgkrönikör av den där andra tidningen? Hmm... jag får nog sova på saken. Men då betyder det att jag inte längre skulle kunna ägna tid åt att blogga på NSD, Gällivare.

Nej, jag får nog sova några svängar till på saken.

På ett annat uppslag i tidningen visade Pamela Andersson upp sig i en guldlameklänning. De ENORMA proteserna höll på att ramla ur urringen på klänningen. Hela åsynen fick mig att inse, att den stackaren kunde nog aldrig ligga på mage och sova, om hon inte ville riskera och få blodstockning i huvudet, eller se ut som en krökt märla i sängen, förstås. Tur att de som gör benproteser inte är lika dåliga amatörer, som de här som gör bröstproteser.

Pernilla Wahlgren hade varit kändis i hela sitt liv stod det och så fanns en faktauppgift:

"Frisyr: rödbrunt Hollywoodsvall".

Vae? tänkte jag, var inte hon blondin på Melodifestivalen. Men tidningen kanske var från en annan dag, for det sedan genom mitt huvud.

Sedan fanns ännu ett helt nödvändigt vetande, som ALLA kvinnor utan undantag borde ta på störst allvar!

"7 heliga regler för att köpa presenter till en man" Aha, tänkte jag, äntligen något som jag är helproffs på! Tipsen löd enligt följande (om jag nu minns rätt):

a) Utgå inte från dig själv. (Ett nog så passande råd: män klär inte i raffset).
b) Gör noggrann research. (haha... tänkte jag, VEM är det som har skrivit det här?)
c) Skippa alla cremer. (Mjae, säg inte det, man kanske bor tillsammans med en man som är dragqueen med mandelblomsdoft).
d) Krångla inte till det. (Nej, just det! En sportbil behöver inga rosetter till omslag).
e) Inga mjuka paket! (Nej, den skulle då rakt inte klara någon krocktest gjord av Motormännen).
f) Inga gemesamma aktiviteter! (Det ÄR en rödstrumpa, eller en man som ledsnat på sitt "hushäng", som har skrivit de här tipsen!)
g) Lämna honom ifred! (VAD var det jag sa, det är skrivet av en manlig reporter, som inte törs säga till sin käresta: "Sorry baby, men det har dykt upp en annan brud i mitt liv, som förstår mig PÅ PRICKEN!" Utan lindar in det hela i ett nytt nummer av Veckorevyn).

söndag 21 mars 2010

Hur står det egentligen till med en del personer

- den 21 mars 2010, kl 22:03


där uppe bland gruvhålen?

Jag satt och sökte något helt annat om LO och råkade av en ren händelse ramla över det som skrivits om Malmberget. Till min stora förvåning ser jag att någon satt in inlägg, som skall vara ämnade till att man skall tro att det är JAG som skrivit det hela.
http://www.lotidningen.se/?id_item=26087

För att inte tala om den andra galenskapen som också står där, som det inte råder någon som helst tvekan om att det är mig man åsyftar!

Jag bara undrar har akutpsykvården, Gällivare lasarett, helt och hållet slagit igen och lagt bommen på ytterdörren?

Det verkar vara farligt värre, att sniffa i sig LKAB:s giftutsläpp. Dessa gifter verkar slå tvärnit på allt vad normala hjärnfunktionerna heter på en del personer!

fredag 19 mars 2010

Jag zig-zackade mig fram längs Skolgatan

- den 19 mars 2010, kl 17:52


vars isfläckar det riktigt lyste "lårbensbrott" om bland kullerstenarna, som äntligen börjat tina fram. När jag kommit in på Haga Nygatan och passerat diverse små affärer blev jag plötsligt medveten om att klockan inte var mer än kvart över tio.

Det var visserligen inte speciellt kallt ute längre, men stå och stampa utanför affären, eller löpa gatlopp i 45 minuter det hade jag inte tänkt mig. Jag sneglade längtansfullt mot de olika kaféernas stugvärme och bestämde mig för att ta det som låg mittemot den affär jag skulle till. Tja, när den nu skulle öppna förstås.

Haga påminner mycket om gamla Malmberget på den tiden det fanns gott om små affärer, rad i rad längs gatorna. Komma in i Haga är som att få tiden tillbakaskruvad på ett alldeles speciellt sätt. Det är som om klockan inte känns viktig, det är inte samma hysteriska köp och sälj över det hela. Den här stadsdelen har en alldeles egen stilla lunk. Cykelreparatören brukar ha stängt fler månader ibland och andra affärer har inte öppet alla dagar. Det kan också lika gärna hänga en liten skylt på dörren "kommer strax". De flesta öppnar dock kl. 11.00, förutom de pitoreska kaféerna med udda möblemang, som insett att många vill ha en stilla stund före kl. 11.

När jag slagit mig ner i första förmaket på kaféet, med en jordgubbssmootie istället för en kopp kaffe, nappade jag åt mig första bästa tidning ur tidningskorgen, som stod i fönsternischen. Det visade sig vara "Veckorevyn".

Jag satt och försökte komma underfund med när jag senast läst Veckorevyn, men kunde inte komma på när det kunde ha varit. 20, 30 år sedan? Hade jag överhuvudtaget läst Veckorevyn? Hur jag än funderade kunde jag inte komma på det. Det slog mig plötsligt att normala veckotidningar helt har exkluderats ur min värld. Kunde det bero på alla faktatidningar och facktidningar som ständigt fyller min brevlåda, från alla håll och kanter där jag har eller haft engagemang? Är det inte märkligt att slås av något, som man inte ens reflekterat över tidigare? Jag satt sedan och tittade ut genom kaféfönstret och funderade på vilka veckotidningar som min mamma brukade köpa. Kunde det ha varit "Hemmets Journal"? "Allers" och "Allas Veckotidning" vet jag att någon hette, som hon brukade köpa mer frekvent, eller som jag ombads köpa på Olssons kiosk.

Olssons kiosk?! Herre Gud, hur många år sedan var det den fanns? Eller Müllers bilverkstad, som också fanns där nere där backen, Hermelinsgatan (?), började. Så totalt förändrat allt blivit sedan dess. Flera gånger om, dessutom.

Grace Kellys saga inkl. bröllop minns jag särskilt från veckotidningsvärlden, för att inte tala om det spännande bombnedslaget Brigitte Bardot. Den Bardotrutiga bikinin gjorde sitt inträde då, liksom alla Bardotrutiga tyger.

Flickorna Lundberg brukade alltid ha en knippe tidningar, som jag gillade att bläddra i medan jag väntade på att "Flingan" skulle bli klar med det hon höll på med. Det var förstås mest pop och kändisreportage i de tidningarna. Bild-Journalen, vill jag minnas att någon hette.

Undra om det var den tidningen som även min syster också köpte. Jag mindes också den där förskräckliga morgonen, då hon hade garnerat hela vår lilla gemensamma toaletts väggar, där på övervåningen, med idolbilder på Elvis, som brukade finnas i tidningen. Fy, för den lede för att möta Elvis sliskiga flin, från golv till tak (på ett ungefär), där jag yrvaket satt och dinglade med benen från tronläge och funderade på när hon hade hunnit förstöra alla väggar. Hon var inte morgonpigg alltså måste hon ha stått där halva natten och satt upp idolbilderna. Men det tog inte så lång tid innan jag vaknat till liv och sökte reda på motammunition. I brist på tillräckligt många bilder av James Dean, fick Tommy Steel och Pat Bone duga som komplement. Jag klistrade över varenda Elvisbild och drog en suck av tillfredsställelse, när sista flinet från Elvis försvann bakom en Tommy Steel, eller om det nu var Pat Bone.

När Elvisfantasten upptäckte mitt tilltag hördes ett vrål, som måste ha sprängt ljudvallen. Hon gillade tydligen inte att hennes sliskige Elvis nogsamt var överklistrad. Denna krigsförklaring, fick hela övervåningen att snabbt förvandlas till en öppen krigszon. Som tur var hade jag redan låst min dörr i förebyggande syfte, jag var dryga fem år yngre och visste trots allt mina begränsningar. Det var inte förrän den obevekliga fredsförhandlaren, som krävde omedelbart information och sedan kapitulation, lät uppbåda sin stämma från undervåningen, som det hela normaliserades med orden:

- Nu slutar ni att bråka. OMEDELBART! Och plocka genast ner alla bilder från toalettväggarna. Det får ni ha i era rum, men bara där!

Det hela blev väl inte till det bättre, eftersom jag förklarade att jag inte ämnade låsa upp dörren och gå ut till min vansinnigt uppretade syster. Jag visste trots allt att jag hade förstört varenda Elvisbild, som hon månad efter månad mödosamt hade sparat ihop till. Alltså gav mamma order om att då fick min syster ensam plocka ner bilderna och städa upp.

Jag minns att det blev en rätt lugn vecka som omväxling. Min syster verkade hålla sitt löfte om att aldrig mer i hela sitt liv tilltala mig, eller ens låtsas att jag existerade. Inte ens Elvis med samma gamla vedervärdiga låt "All Shook Up", hördes om och om igen, genom väggen in till mitt rum. Frid lyse över Elvis och alla tonårshjärtan han uppenbarligen satte i brand. Dock på min sida om väggen brann inget sådant idolhjärta, att väggarna blev tapetserade av idolbilder.

Helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och fundera på, där på kaféet, i vilken av tidningarna serien "Lisa och Sluggo" fanns i. Vad handlade serien egentligen om? Hur kom det sig att jag kom ihåg Lisas röda klänning med svarta prickar på och det kortklippta håret med pannluggen? Håret såg ut som en välansad pälsmössa. Sluggo såg ut som den här killen som var på kollo samtidigt som mig i Åsa 1961.

"Sluggo" han bodde i Kullen, gjorde han inte det? Helt plötsligt såg jag bilden framför mig från mitt fotoalbum, där vi satt i snålblåsten längs klipporna. På bilden minns jag att Husmor stod bakom Sluggo och höll armen om honom. Var det inte så att hon var hans mamma. Jag minns att två av ledarna hette Gunnar de stod på bilden längst upp till höger och hade Husmor mellan sig. Jag minns fortfarande nästan varje unge från fotot. Birgitta Flodström minns jag var en av ledarna, hon bodde också nere i Bäcken. Men vad hette hon som tröstade mig när jag fått brev hemifrån, att mamma åter var sjuk? Det var därför jag på nåder hade fått komma med på kollo. I ett efterföljande brev skrev mamma och berättade, att hon och min syster fått springa ut och täcka mitt jordgubbsland, därför att det hade snöat strax efter midsommar! Jag har alla breven sparade, de värmer fortfarande trots alla år som förflutit.

Jag minns särskilt dykdrottningen, Ester Williams´ filmer från min uppväxt. När TV:n kom brukade jag sitta klistrad. Mja, utsmetade i fåtöljen med benen hängande över ena karmen och huvudet snett över den andra och upp mot ryggstödet. För att inte tala om filmerna med Fred Astair och Ginger Rodgers. Han fick mig att sucka djupt och i hemlighet drömma om att jag och han, Fred Astair, dansade. Suck.... vilket vackert danspar vi hade blivit. Speciellt när jag skulle ha en sån där vit, vid klänning som Ginger Rogers hade. Men om den nu verkligen var vit, vete katten, det var svart/vit TV på den tiden.

Den här sommaren på Åsa koloni skulle vara inledningen till den snabba tekniska utvecklingen, som sedan fullkomligt rasade fram genom åren och fortsätter än idag. Med nanotekniken har vi väl snart en bildskärm som är tunt som ett papper, att hänga upp på väggen. Men vid TV:ns intåg, blev det helt plötsligt slut på de sedvanliga timslånga kvällspromenaderna, som hela Malmbergets familjer tycktes ägnat sig åt dessförinnan. Det tog ett faslig tid för de vuxna, att prata sig genom alla man mötte på väg upp till stan och på väg ner från stan och alla skyltfönster att titta igenom. Efter TV:ns inträde stods det inte heller längre och skådades någon ny sputnik mangrant ur alla husen nere i Bäcken. Sputnikarna prydde den mörka vinterhimlen, som en rörlig stjärna.

Det var på Åsa koloni som jag såg en TV-apparat första gången. Visserligen visade den bara testbild under lovlig tid. När programmen började blev vi kolloungar körda till sängs. Men de våghalsade visste att berätta om det verkliga TV-utbudet. Det var nämligen de som var ute och pallade äpplen om kvällarna. Det var en faslig aktivitet sedan det beordrats tystnad och sovläge. TV-utbudet som fanns, det hade konstaterats genom fönsterrutorna av de som hade stått och gluttat in, när det var ute på kvällsronder av otillbörligt slag.

Väl hemma från kollo berättade jag om min TV-upplevelse för pappa, dock utan tillbehöret hur jag visste vad det var för program. Hur länge det sedan dröjde innan han kom hemkånkande med en TV-apparat, det vete fåglarna. Men det fanns ännu ingen sändare på Dundret i alla fall och mottagningen fick ske från sändaren i Älvsbyn.

Jag minns så himla väl när pappa och farbror Ragnar skulle kalibrera bildinställningen. De här två gökarna var i allra högsta grad kontorsnissar, pappa på Försäkringskassan och Ragnar på Stadsarkitektkontoret. De satt dessutom båda två i kommunalfullmäktige och hade olika engagemang. Jag minns att de båda två var iförda vita skjortor och slipsknuten lossad, kavajerna till kostymerna hade de hängt av sig, trots kylan ute och vad de nu för kvällen hade på agendan. Det var vinter med gruvlig hängdriva på taknocken och ett snödjup som saknar motstycke. Jag satt uppe på mitt rum under takåsarna och höll på med något, medan jag var medveten om att pappa ropade genom det öppna vardagsrumsfönstret till farbror Ragnar, som vinglade fram längs takets snödrivor i hopp om att kalibrera den hemsnickrade tv-antennen, i form av ett träkors gjord av list, med kabel påspikat:

- Nej, det är inte så bra bild, prova att gå lite bort från skorstenen.
- Nu är det bättre, men inte helt bra. Gå en bit till och vrid den lite....

Det här upprepade sig ett otal gånger med distinkta order om på vilket sätt Ragnar skulle vrida, medan pappa stod och tittade på TV-bilden där nere i vardagsrummet. Jag följde med blicken Ragnars steg som tog sig fram över taket och jag insåg att han snart skulle vara framme vid slutet på taket. Jag visste att det fanns en rejäl hängdriva och steg upp och gick fram till fönstret för att kika upp, när jag hörde att han måste vara fasligt nära kanten där taket slutade.

Jag skulle just öppna fönstret för att varna honom, när jag såg hur ena Ragnars ben kom farande genom snön i hängdrivan. Sekunden senare såg jag hur han och hängdrivan kom virvlande förbi min fönsterruta. Nere från vardagsrummet hördes pappas röst i samma veva som Ragnars ben kommit farande genom hängdrivan:

- NU är bilden perfekt!

Det var nog tur att Ragnar landat med benen först, därför att han satt fast ända upp till armhålorna i snön och det blev ett fasligt liv innan han kommit loss och stelfrusen åter fanns på insidan av huset. Fortfarande bara iförd skjorta, lossad slipsknut och kostymbyxor dock nu utan lågskorna på fötterna.

- Vad skulle du ut i den snödrivan för? undrade pappa totalt omedveten om den vådliga luftfärden, när Ragnar äntligen kom inomhus, frustandes och hackandes tänder medan han försökte att berätta om sitt våldsamma äventyr med att komma loss ur snödrivan, där nu båda skorna satt fast och trots ivrigt trampande i snön inte återfunnits!

De där två galenpannorna skulle jag nog med lätthet kunna skriva en hel tegelstensroman om.

tisdag 16 mars 2010

Barnen i Koskullskulle betalar statens vinster

- den 16 mars 2010, kl 10:33


med sin hälsa dvs. sin framtid.


Hade det här hänt i Kongo, Afghanistan, eller något annat land, då hade trumpinnarna gått varma på stora trumman. Det är ju alltid så mycket viktigare att städa upp på andras bakgårdar än sin egen. Rikta blickarna till andra länders oförmågor än skärskåda sina egna tillkortakommanden gentemot människor, som statens rovdrift drabbar.

Nyss satt man i Sveriges riksdag och beslutade om att ett folkmord hade ägt rum, som tog sin början på 1800-talet. Där hängde man ut det Ottomanska riket, dvs. nuvarande Turkiet. När man ändå är så benägen att gräva så långt tillbaka i tiden, varför inte ta upp den egna ursprungsbefolkningen, samerna, som fogdarna slog ihjäl om "lapparna" inte fogade sig och som staten satte under tvångsåtgärder. Och det som inte myndighetspersonerna gjorde, det gjorde prästerskapet och rasforskarna. Där kommer inga erkännanden.

Insamlingarna i Sverige är många, men ingen kommer ihåg de glömda barnen i Sverige, ingen kommer ihåg de glömda människorna som kommit ikläm av statens egen verksamhet, det statliga LKAB:s gruvverksamhet. Där får marken skaka bäst den vill och gifterna tuffa på in och ut i kroppen hur mycket som helst. Det blir inga insamlade miljoner till de offren. Det hela handlar om olika prioriteringar. Antagligen är det väl så att inte förrän det finns klarlagt svart på vitt, att något fruktansvärt har inträffat, som blicken klarnar och sunda förnuftet återvänder. Då kanske man skrapar med foten i marken och sänker blicken, på sin höjd.

Enligt barnläkaren vid Gällivare lasarett som för flera år sedan gick ut i media och uttalade sin oro över barnhälsoantalet, torde det inte enbart gälla barnen i Koskullskulle. Barnen i Malmberget lär inte ligga i någon gräddfil på den punkten med tanke på hur där ser ut.

Det här "ansvarstagande" gruvbolaget LKAB, som jag jämt får nedbankat i huvudet så fort jag skriver en rad om vad som sker. Vad gör de åt saken?

LKAB säger sig t.o.m. vara medvetna om problemet! - Läs om den raden i den länkande artikeln, ni som ännu inte har förstått hur illa saker och ting är och framförallt OM det nu mot förmodan är någon miljöåklagare som läser det här: lyfta på blicken och tänk efter vilket ansvar du har i egenskap av din befattning. Därför att de som borde ha agerat har underlåtit att göra det och tänker tydligen fortsätta med den saken! http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=1461969

Men ÄNDÅ väljer LKAB, trots att de är medvetna om problemet, att använda den lätta vägen, dvs. de använder myndigheterna som sitt murbräcka till pengarna och makten, genom sin advokat i miljödomstolen. http://www.sr.se/norrbotten/nyheter/artikel.asp?artikel=3508439 Är det ens någon vettig människa som är läskunnig, har hörseln och förståndet kvar, som längre har någon tilltro till dessa flata handläggare på länsstyrelsen och bergsstaten?

Vad gör då de, som verkligen kan göra något åt saken? Som är frikopplade från statliga myndigheters direktiv, dvs. kommunpolitiker och det kommunala. - Det är så kommunallagarna är instiftade, - men framförallt vad gör Gällivare kommuns revisorer, som vid det här laget måste vara starkt medvetna om att här sker saker och ting bakom kulisserna, som saknar alla former av dokumentation och normala beslutsvägar. Det upprör en del andra minoritetspartier i kommunen, men de kan likafullt ändå inte få detta dokumenterat och läsa vad som egentligen sker!

I kommunhuset är det förvånansvärt tyst och attityden har uppenbart ändrats dramatiskt sedan kommunalrådet satt inför "Uppdrag Gransknings" kameror, som manglades ut den 19.12.2006 inför oss TV-tittare.


År 2006 verkade de kommunala funktionerna fungera som de skulle, dvs de ansåg att LKAB:s hantering var oacceptabelt gentemot ortsbefolkningen som drabbades och den egna planeringen/hanteringen. Men sedan dess tycks det har varit många morgonmöten och maktförflyttningar, som skett angående helhetssituationen. Vad var det som gick snett? När började det hela gå snett? Varför gick det snett?

Jag säger: vart är miljöåklagarna och vart är ALLA de som borde ha anmält det till denna instans för mycket länge sedan? Vart befinner sig svenska regeringens medvetande? Är det ute på rundresa i Haiti, eller vart har det medvetandet tagit vägen?

- OH, NEJ, jag skyller inte på den sittande regeringen, de har enbart ärvt det här från den förra regeringen, vars tomtenisse vid rodret, Göran Persson, uttryckt det hela: "Ja, då syns vi i domstolen"! När man ville ha fokus från kommunens håll på situationen i murbräckan "Malmfältsgruppen". Malmfältsgruppen, vars enda uppgift är att befrämja gruvbrytningen och inget annat.

måndag 15 mars 2010

Gnuuu... ropar "hushänget" inifrån arbetsrummet.

- den 15 mars 2010, kl 13:08


Han låter som en mistlur och jag undrar om han har fastnat med fingrarna i tangentbordet. Jag reser mig från köksbordet där jag varit djupt försjunken i min egenhändiga, tillika handskrivna receptbok. Jag har suttit och drömt mig bort bland "Annalenas kärleksmums", "Berits långpannelimpor", "tingsrätts-Jills shortbread", "Kurres klappgröt" etc. Jag har gu´ bevars blivit inbjuden i en receptbytarmailkedja av en gammal klasskamrat från läroverkstiden och har stått och vägt mellan valen "äsch, det här skiter jag i - till - klart som korvspad skickar jag iväg ett recept. Fråga är bara vilket"?

När jag hasat mig fram till dörrposten och undrar vart det brinner. Meddelar "hushänget" att han hittat en hemsida där man säljer tryffelträd. Han läser högt:


- Tryffelträden kommer in på lager igen i mars. Du kan välja mellan Tryffelträd med svart tryffel, eller Tryffelträd Bianchetto med vit tryffel.

För den som nu mot förmodan inte lekt tryffelsvin i sina dar´, kan upplysas om att tryffel är en liten svamp, som ser ut som en hårdtorkad, mer eller mindre kulformad hundbajs med minimal perforering på. Utseendet skall man inte bedras av. Därför att den smakar underbart i frittata, mixad med mascarpone på bruschetta, riven över pasta, risotto eller polenta och att göra tryffelkrämsåser inte att förglömma. Kilopriset är häftigt magstarkt och kan snabbt få Eurosedlarna, att hänga som flugsmällor ut ur öronen så fort man gjort en fyndplats på tryffel.

- Hade du tänkt bli tryffelmiljonär vid fyllda 150 år? undrar jag lite slött och tittar lite skeptiskt på mannen i mitt liv och fortsätter pessimistiskt. Det tar liiiite tid för ett träd att växa upp.

Han låter sig inte nedslås. Han är idag ihärdigheten personifierad och kunde nog säkert också sälja hårvatten till flintskalliga. Han låter högtidligen meddela, att man kan faktiskt göra en jordanalys för 120 Euro, därför att försäljaren av tryffelträd garanterar inte att de växer här i Sverige.

- Vart tryffel växer vet vi ju redan, så varför ens bekymra sig om jordanalyser för 1200 svenska slotys? undrar jag fortfarande lika ointresserad av den "nya" affärsidén, som jag anar mig till åter ligger bakom intresset. (Vi har lerjord på vår tomt).

Saken är den att det har påståtts av "vetenskapen", att det inte växer tryffel i Sverige. Men det är helt fel. För något år sedan gjorde man ett fynd på Gotland. Men då var redan den "nyheten" gammal skåpmat för min egen del. Därför att när jag skulle bygga en pilkoja med mina skolbarn, satte jag dem att gräva 25 - 30 cm gropar i den cirkelform vi hade mätt ut genom att hålla ett snöre runt en pinne. Det dröjde inte länge förrän massor av tryffel var siktade strax under jorden. Vanlig hederlig svensk & norrländsklik tallbacke växer tryffeln i. Visserligen här nere på västkusten, men jag är rätt förvissad om att samma sak återfinns i norrlandsskogarna. Man har bara inte tänkt på det.

Det här fyndet som mina skolbarn gjorde har "hushänget" hunnit babbla om sedan dess, alltså sedan 1998. Mellan varven tycker jag mig ha sett hur dollartecknet flutit förbi hans blick och skylten "Svenskt tryffelsvin" hängt runt hans hals. Men det har stannat vid tanken. Stå på alla fyra och böka runt i jorden har väl helt enkelt inte legat för hans del. Skaffa hund och dressera till att lukta fram tryffeln har väl inte heller hägrat. Han hade chansen medan sönerna hade sina hundar. Men nu ligger de "sex feet under" så den saken är inte ens längre aktuell.

Jag är svårövertalad och påminner honom om den här lilla pinnen "Gingko Beloba", som skulle bli ett ståtligt kinesiskt tempelträd på ca 30 meter. Jo, kyss mig! Gingkon har stått där år ut och år in med sina "yviga" ca 120 cm:s höjd. Sedan 1999 har den väl vuxit 1 dm, max! Men det är klart väntar man på något gott så väntar man säkert aldrig för länge. Här lär man dock få vänta innan man kan sitta i skuggan av det tempelträdet! Dottern blev så less på "Gingko-pinnen", att hon efter samråd med mig lät den få "flytta". Hon grävde ner den i blomsterkullen (ogräskullen) istället, där malvorna, fingerborgsblommorna och rosorna snabbt dolde den helt och hållet och innan sommaren ens var till ända.

Nej, jag struntar i Tryffelträd och hasar mig tillbaka till receptboken, som blivit lämnad uppslagen över en bild från Cupcakesälskarens eldorado, sockerchockens hemvist, som ligger på Portobello Road i London. Det är ingen hejd på vilka ingredienser som kan återfinnas i dessa. Gammal hederliga muffins har fått en osedvanlig och oväntad renässans. Det är mashmallows, nötter, hallon, hackad choklad, "what ever", som numera återfinns som fyllning. Det är nog bara gamla nermalda militärsockor som ännu inte återfunnits. För att inte tala om garneringen ovanpå! Sockerglasyrerna är i vitt, kitschigt rosa, pistagegrönt m.fl. färger och med strösselpinnar, stjärnor, silverkulor etc. Ju sötare desto bättre (tydligen).

Jag som hatar sockerglasyrer. Det är en av anledningarna till att jag blev glad varje gång som det bjöds på mazariner till eftermiddagsfikat på jobbet. Garanterat ingen frestelse att falla för. Jag kunde sitta där med min släta kopp kaffe med mjölkskvätten i och känna mig helt nöjd och tillfreds.

Fy, farao för sockerglasyrer, det ilar ända upp i hårfästet bara vid tanken på dem!

Jag kanske borde skicka recept på dessa? Det lär ta tid att hämta sig efter denna våldsamma sockerchock, för den som nu mot förmodan testar.

I alla fall lär det dröja ett tag innan nästa inbjudan till kedjebrev i mailform dimper ner, eller?

"Men hur ambivalent kan du egentligen bli, människa", tänker jag och suckar djupt åt mig själv. Jag är nog ett typexempel på förfallet.

???

... eller är det "för fallet"?

torsdag 11 mars 2010

Lars Vilks rondellhund

- den 11 mars 2010, kl 21:17


har åter dragit uppmärksamheten till sig.

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article261159/Svart-pa-vitt-om-Lars-Vilks.html och nu pågår för första gången en riktig debatt. Förra gången blev det bara en massa svada & rädslor, som inte ledde någonstans än till låsta positioner och motsättningar.

För den som inte känner till Lars Vilks biografi kan det säkert te sig som en skymf. Saken är bara den att Lars Vilks är den som utmanat och ifrågasatt och inte minst provocerat oavsett vilket läger man tillhör, eller vilket samhälle man tillhör.

Det är nu snart tre år sedan han publicerade den teckning, som nu åter är högaktuell, genom de sju personer som avslöjats och gripits i Irland + "Jihad-Jane" som står åtalad i USA för förberedelse till mord på Lars Vilks.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lars-vilks-de-hade-inte-glomt-mig_4403387.svd

Med en fatwa och ett pris på sitt huvud på ca 1 miljoner i svenska "slotys" totalt, är det inte så konstigt att Lars Vilks fått säga "goodbye - farewell" till allt vad normalt liv heter. Fråga är bara om Lars Vilks någonsin haft något "normalt liv" i den betydelsen (dvs. förutan dödshotet förstås). Han har som vana att gå mot strömmen, med sin fulla övertygelse om att provocera och ifrågasätta. Vad än det har gällt. Alla som besökt hans "verk" Nimis och senare Arx i Kullabergs naturreservat, som svenska statliga myndigheter slagit sin panna blodig utan att vinna över honom, är väl om något ett tecken på vad han är och varit.

Sägas skall också att Lars Vilks har en synnerligen udda, dock rolig galghumor, det inser man strax när man mött honom och någon islamofob är han definitivt inte! Bara en man som klivit rakt in i porslinsfabriken med pjäxorna på i vanlig ordning. Men det är han rätt van att göra. Det är något av hans signatur.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ladonien Fråga är bara om Lars Vilks egen "frälsning" och inledande "obstinata karriär" trots allt är av mottot "religiös upplevelse". Därför att likt Jona och valfrisken i Gamla testamentet, som även Islam har gemensamt med vår tidigare statliga kyrkas religion, överlevde Lars Vilks mirakulöst havet i det ögonblick när han var övertygad om att hans sista stund var kommen och utom all räddning. Han kastades som genom ett under upp på land, just precis där han efter denna händelse påbörjade sitt bygge av Nimis. Just att han som genom ett mirakel räddats ur havets vågor fick honom att fundera över vad livet ville säga honom med denna handling.

Som gammal medborgare i Ladonien, kan jag nog påstå att någon dussinfigur har Lars Vilks aldrig varit och kommer sannolikt aldrig heller att bli. Jag kan se att personer av Lars Vilks kaliber är en nyttighet för mänskligheten i den smått galna värld som också finns som inslag, även om jag kan känna att det här var väl ändå väldigt onödigt att ge sig i kast med av honom. Men jag förstår hans resonemang, eftersom jag skådat den i så rikliga mängder långt innan denna rondellhunds tillkomst. Han har efter händelsen vid Kullabergs ogästvänliga hav och strand en tendens att alltid tänja gränserna.

Jag vet inte hur dessa islamska fundamentalister tänker, när de skriver och också påstår, att det är förbjudet att avbilda profeten Muhammed. Därför att de har själva och även i historien avbildat profeten Muhammed flitigt. Vid någon brytningspunkt i historien så började man knacka bort gamla avbilder på företrädesvis muralmålningar i moskéer, vem eller varför det har gjorts vet jag faktiskt inte och har inte hittat någon vägledning, trots idogt sökande. Men avbildningar har faktiskt funnits och finns, så det förbudet att profeten Muhammed inte får avbildas det förstår jag inget av.

Det som frågan bör gälla är om det är lämpligt att göra nidbilder av andra religioner. Något som även Islam måste rannsaka sig, eftersom det förekommit i rikliga mängder i dess media och som varit riktade mot andra religioner.

Fråga blir då vart man skall dra dylika gränser, eller om man överhuvudtaget får framställa andra människor i maktställning i form av att man skriver om dem, eller att det görs karikatyrteckningar/karikatyrbeskrivningar av dem. Var skall den gränsen egentligen dras? VEM skall äga rätten att dra den? Var skall detta forum finnas där man för dessa diskussioner?

Personligen kan jag känna, att när man ger sig in på människors religioner, som trots allt handlar om det själsliga hos var och en. Då har man passerat en gräns, som man som människa borde hålla sig för god att överskrida, vad de egna åsikterna än må vara. En del tror på jultomten, andra tror på gud medan andra tror på vetenskapen etc. Det är också av den anledningen som jag tyckte, att utställningen "Ecco Homo" av Elisabeth Ohlsson Wallin överträdda alla tänkbara gränser http://www.ohlson.se/utstallningar_ecce.htm Liksom fotografen Andres Serano med hans "Piss Christ", dvs. Jesus på korset, nedsänkt i ett rör fyllt av urin, dvs. piss! http://en.wikipedia.org/wiki/Piss_Christ eller alla dessa karikatyrteckningar på både profeten Muhammed men även judiska karikatyrteckningar. Men börjar det hagla dödshot och man måste undanta en (1) religion i den yttrandefriheten, då HAR vi fått ett problem! Det betyder att man under förtäckta hot, kan styra yttrandefriheten. DÄRI ligger problematiken.

Jag har själv lärt mig måla ikoner (eller skriva som det heter initialt) i kloster. Men det skulle faktiskt inte falla mig in att kalla dem för "riktiga" ikoner hur formellt riktiga de än är målade. Jag vet vad som krävs för att de skall vara det och jag har inte för avsikt att få dem helgade av den katolske biskopen i Sverige. Därför känner jag mig tveksam till att det finns personer inom svenska kyrkan, som bedriver denna ikonmålningsverksamhet. Eller är det så att något håller på att hända inom den svenska kyrkan och dess grundtro, som gör att de närmat sig katolska eller den ortodoxa kyrkans tankesfär?

Fundamentalisters Islam känns märklig, när man betänker profeten Muhammeds egen livsbiografi och där det framgår med all övertydlighet, att han tagit intryck av sin första hustru. http://sv.wikipedia.org/wiki/Profeten_Muhammed  (sedan denna länkhänvisning är innehållet ändrat!)

Det finns många bevis för att kvinnan på intet sätt haft en sådan ställning, som nu görs gällande från en del falanger inom Islam. Ta t.ex. drottningen av Saba, i allra högsta grad i egenskap av både muslim och regent i ett muslimskt land och allt vad hon stod för. Muhammed varnade starkt sina efterföljare för, att att upphöja honom till gudomlig nivå och därmed begå vad han ansåg var de kristnas misstag. Han underströk att han var en vanlig människa med en ovanlig uppgift och att de enbart skulle följa Koranen. Muhammed har med tiden upphöjts till närmast ouppnåelig höjd och betraktas som en perfekt människa. Modellen för alla människor i alla tider. Studerar man profeten Muhammeds biografi visar den på, att han i allra högsta grad var en människa med sina fel och brister. Hade han inte varit det hade han inte behövt "Guds hjälp" att göra ett undantag för sina högst mänskliga gärningar, som dessutom var förbjudet i lag.

När det gäller själva religionen Islam, känns den mer lättillgänglig i Ibn 'Arabis skrifter. Hans fullständiga namn var Abu abd-Allah Muhammad ibn al-'Arabi. Han levde under den tid då man levde i fred och i fullständig harmoni mellan de olika religionerna, dvs. innan man gjorde politik av religionen. Ibn 'Arabi var en man som inte bara jag, utan stora delar av många olika religioner, liksom inom Islam själv, betraktar som "den största representanten för gudomlig kärlek". Gudomlig kärlek är inte att döda varandra. Gudomlig kärlek är att ha överseende med varandras mänskliga brister.

Religionen Islam är den näst största efter kristendomen och har ca 1,5 miljarder anhängare. Som regel känner vi i västvärlden förvånansvärt lite till om själva religionen och dess utövare. För många har det blivit likvärdigt med ordet terrorism, vilket är i allra högsta grad olyckligt.

I Sverige pågår nu en infekterad debatt pga. Lars Vilks teckning och de senaste avslöjade mordplanerna mot honom. Jag undrar vart detta skall sluta, därför att det finns så många inom Islam, som känner sig oerhört och ibland oförsonligt kränkta. Jag kan förstå den synpunkten med hänvisning till vad jag ovan skrivit, att varje människa har rätten att freda sin egen religion.

Vi har inom det här landet religionsfrihet, liksom vi har rätten att avstå religion!

Men sedan finns en annan sida av myntet, som de i det här landet som har Islam som sin religion, måste ta på högsta allvar och diskutera inom de egna leden. Jag tror att man kommit till en punkt där man måste välja inställning och stå för den fullt ut, utan att komma med dubbla budskap. Är det rimligt att man ruckar på yttrandefriheten, vilket mer eller mindre har skett, genom de förtäckta dödshoten.

Inom Islam i Sverige har man inte heller tagit ställning till det, som det inte längre går att blunda inför och där det här landet inte kommer att vika sig en enda tum inför. Det är skrivet i sten: flyr man hit till Sverige, undan krig och förföljelse, eller väljer att bosätta sig i det här landet. Då ägnar man sig definitivt inte åt hedersmord, könsstympning, barnäktenskap, tvångsäktenskap. Kvinnan har sålunda fria val att välja det liv som hon själv önskar. Liksom rätten att både ha en religion, men också ha rätten att avstå religion. Det är en rättighet i det här landet, Sverige. Tillika en helt laglig rättighet. Dvs. inskrivet i lagen. Bor man, eller vistas man i det här landet, är det också dess lagar man har en skyldighet att följa. I det här landet Sverige har vi yttrandefrihet.

Det är endast från den grunden som diskussionerna kan föras ifrån. Något annat är inte tillämpligt i det här landet pga. landets gällande lagar. Kommer vi svenskar till ett annat land är det också en självklarhet, att det är det landets regler (skrivna och oskrivna) och lagar vi har att följa. Svårare än så är det faktiskt inte!


söndag 7 mars 2010

Stöta på, eller STÖTA på...

- den 7 mars 2010, kl 23:21


Ibland blir jag onekligen konfunderad och berörd, när jag tänker tillbaka på olika händelser i mitt liv.

Ungefär som den där gången när jag var på onsdagsdans på "Blodiga Yxan" i Gällivare och en snubbe med helskägg bjuder upp mig och frågar med en liten halvfjollig dialekt, som absolut inte hör hemma i de norrländska myggurskogarna.

- Hej! känner du igen mig?
- Ehm...?! Borde jag göra det?

Och svaret kommer:

- Kommer du verkligen inte ihåg mig?
- Nej, ledsen, inte en susning, borde jag göra det?
- Du heter Gun Landström och hade telefonnummer 21543.

Jag tvärnitar mitt på dansgolvet. VEM i fågelholkarna är det som vet mitt telefonnummer hem till mitt föräldrahem, där jag inte bott sedan jag var 17 år.

- Kommer du verkligen inte ihåg mig? fortsätter han i samma stil och jag hinner tänka: Vaff-n är det med killen? Är han hög på att ha sniffat runt på sin rattmuff, som han har runt hela nyllet och som han ivrigt sliter i trots att vi dansar. Är det något annat som han har gått igång på? Är det fyllsvammel? Nej, hinner jag tänka, han verkar helt nykter. Det är väl kanske det som är felet, vi är trots allt på Blodiga Yxan i Gällivare och inte i Jönköping en onsdagkväll. Men jag säger tålmodigt istället:

- Du har möjligtvis inte något namn, som kan ge mig någon form av ledtråd?

Nej, så enkelt blir det inte. Utan katt- och råttaleken fortsätter flera danser ut. Han räknar upp en massa killar som han påstår, att jag haft ett förhållande med.

- Förhållande? säger jag och håller nästan på att trilla baklänges, förhållande när jag gick på centralskolan i Malmberget, skojar du? Och så tar jag en ur högen, som han räknat upp som en av "mina förhållanden" och säger att det nog knappast rört sig om något "förhållande" om inte en kvart bakom cykelskjulet med en halvmeters mellanrum mellan oss, eller i Fokushuset trapphus räkas som förhållanden, så nej. Jag som blev chockad när hela klassen kom rännande efter mig för att meddela att en kille i de högre klasserna hade "frågat chans" på mig.

Detta är fortfarande ett mysterium. Men det där med telefonnumret gör att det börjar ringa en liten klocka långt in i bakhuvudet och jag hinner tänka:

"Säg nu för guds skull inte att det är någon av de där som brukade ringa hem till mig, i ett i ett och inte tordes säga något, utan lät som ett gäng fnittriga småflickor i telefonluren. Innan luren slängdes på och jag stod där med en död telefonlur i handen, tills det ringde tre minuter senare och samma sak upprepade sig. Nej, så tuff kan inte någon ur det gänget ha blivit" tänker jag och säger:

- Du har nog misstagit dig i alla fall. Jag känner inte dig!

Samtidigt som jag känner att en viss irritation växer över att jag inte vet vem det är jag dansar med, som i stort sett har lagt ut hela mina år i folkskolan på ett bräde och berättar ymnigt om än det ena än det andra. Varför det nu skall vara bra att veta, det vet jag inte, men jag vill ju liksom veta vart jag står i förhållande till någon som haft tillgång till mitt telefonnummer, min adress med gatunummer och allt och alla mina övriga högst privata minnesbilder.

Nytt meddelande och nu lättar dimman något, men det slår slint i huvudet på mig. Jag försöker föreställa mig pojkarna från centralskoletiden och framför mig står en hyfsat lång man med helskägg, som ser tämligen utmärglad ut. Vid närmare betraktelse, ser han faktiskt inte helt frisk och kry ut, det är liksom inget liv i hans ögon. Jag minns inte några sådana ögon.

- Så vad säger du?
- Om vadå?
- En dejt?

Shit, vilken envis snubbe... F@n, jag ger upp. Jag vet inte alls längre. Vilken av killarna var bäst från folkskoletiden? Nu gäller det att gena rejält! Vem skall jag chansa på? En som kunde köra på bakhjulet med sin moppe? En som kunde fånga fisk med händerna i slaskbäcken? En som slängde smällare när det var majbrasan nere i Bäcken? Eller någon av skitungarna som sniffade lim?

- Jag får fundera lite på det här, säger jag och ursäktar mig med att jag måste gå ut till "damrummet för att pudra näsan" och hoppas på att han gett upp när jag kommer tillbaka. Men det har han naturligtvis inte. Det blir nya turer på dansgolvet bland hemlighetsdimmorna, innan han slutligen säger:

- Jag var tjock när jag gick på centralskolan.

Jag stannar upp och säger häpet:

- Det fanns ingen som var tjock i hela skolan. Jag kan minnas två som var lite runda i hela Malmberget, men ingen tjock.

Det visar sig att han under sin skoltid tyckt sig vara så tjock att han som vuxen låtit kapa tarmarna, som ett testförsök! Borta är de rosiga kinderna och det ständigt glada ansiktet och ögonen, som jag minns honom som. Men han tillhörde inte de två som jag minns var lite runda. När vi senare på nattkvisten sitter och pratar gamla minnen över en kopp te hemma hos mig, visar det sig att hans tarmkapning resulterat i att han i stort sett inte kan äta något överhuvudtaget och han har smärtor. Han skrapar smöret på en halv rostad smörgås, sedan mullrar det betänkligt i hans mage.

Morgonen hinner randas innan våra vägar skiljs åt och jag vet nu vad hans liv har innehållit, liksom han vet en hel del om vad som varit min väg.

Han återvänder något senare till Gällivare för att börja jobba, men han är nu riktigt illa ute, trots att han har studerat till ett väldigt bra yrke. Han tar inte kontakt med mig sedan han återvänder och jag inser efteråt varför han inte gör det. Han missbrukar narkotiska preparat och det sista jag hör är att han tagit livet av sig, sedan hela hans liv stått på näsan.

Hur tokigt kan det egentligen gå i en människas liv bara för att man från början inte anser att man duger som man är. Vi har diskuterat det den där natten och han vill inte tro mig när jag säger, att den där människan som man inte duger för, kan man lika gärna vara utan. Det leder ändå inte till något gott i våra liv, att haka sig fast vid dylika människor. De stjäl glädjen ur våra liv.

Jag vill inte minnas den utmärglade fullvuxne mannen med livlösa ögon jag träffade på mitt i livets villervalla. Jag föredrar att minnas den där roskindade pojken, som alltid var glad och pratsam och hade ögon som det riktigt strålade om. De här pojkarna han var tillsammans med, de hade så enormt mycket roligt tillsammans. De var riktiga fnitter, även om de var som en evig hemsökelse i min telefonlur.

Jag minns honom speciellt från en solig dag, när vi går uppför Hertiggatan och han pratar ivrigt och oavbrutet med mig. Han är helt uppslukad av det han berättar för mig. Jag kan riktigt höra hans röst och glada skratt fortfarande.

Det är så jag vill minnas honom.

lördag 6 mars 2010

Igårkväll var det boxningsgala

- den 6 mars 2010, kl 20:30


på Storan i Göteborg. Det var ett "förstärkt" Redbergslids Boxningsklubb som mötte Irland.
http://www.gp.se/sport/1.326242--arenan-ar-perfekt-for-galor-

Egentligen var det inte jag och yngste sonen som skulle ha gått på boxningsgalan. Men eftersom det inträffat ett plötsligt "manfall" i allra sista stund, fick "gamla mamma" bli aktuell som medföljare. Alla andra tänkbara var upptagna och ur den egna familjen satt lillasyster och skrev en tentamen på Handelshögskolan och de andra gillar inte eventuella blodiga inslag, mer än möjligen i råbiffen. Alltså stegade jag och yngste sonen iväg på middag och mingel med de stora elefanterna, som kvällen inleddes med. Bland minglet fanns givna celebriteter av både det ena och det andra "slaget". (Jo, jag försökte vara ordvitsig, det är trots allt boxningsgala det handlar om!)

Väl på min stol vid ringside, började jag få mina dubier. På den tiden när yngste sonen boxades, brukade jag sitta dold bakom en halsduk och kika fram ibland. Medan omgivningen skrattande intygade att "det går bra för honom, han är superduktig". Egentligen förstår jag inte hur jag överhuvudtaget överlevde dessa matcher, men hade jag nu inte gjort det hade jag inte heller skrivit den här bloggen. Däremot träningen som både MAIF och efter flytten till Göteborg, det gamla anrika Redbergslids boxningsklubb hade, den visste jag gav en sund kropp i en sund själ. Dessutom med otroliga människor till tränare. De där personerna har för alltid fått en plats i mitt hjärta, därför att det handlar om så mycket mer än bara konsten i att boxas.

Allt hade sålunda varit lyckligt och bra, bara det inte hade varit det förbenade inslaget av att stå och slå på varandra. Visserligen boxas man med huvudskydd i Sverige, men det hjälps inte. Får man slag mot huvudet får man slag mot huvudet.

Igår såg matchlistan ut enligt följande på boxningsgalan (Irland - Sverige):

54 kg Ciaran O´Neill - Kabir Mehrabi
70 kg Gerard McQuillan - Eddy Nordén
69 kg James McDonagh - Leon Chartoi
72 kg Adrian McCann - Fredrik Larsson
75 kg Noel Donnely - Martin Krashniak
64 kg Brian McSorley - Suro Ismailof
69 kg Christofer Meighan' - Simon Lundborg
91 kg Damian Ramsay - Erik Skoglund
+ 91 kg Matthew Toner - Adrian Granat

som synes, för den som är insatt i boxningsvärlden, var det inte några nykomlingar precis. De allra flesta är välgarnerade med medaljer och utmärkelser.

Jag kan tycka att irländarna har en liten märklig boxningsstil, inte nog med att de överlag var kortare än svenskarna, de hade en tendens till att hela tiden gå fram med huvudet böjt. Ungefär som om de var en jordfräs istället för boxare. Dessutom hade en hel del av dem inte uppe handskarna i försvar mot slag i ansiktet. Enligt sonen är det ett tecken på att de är trötta och då faller händerna isär så att ansiktet/huvudet är blottat för motståndaren. Min slutsats av sonens teknikanalys, som kändes helt riktig, fick mig att tro att irländarna borde satsa mer på fysträningen.

En kille som jag tror kan bli något lovande, bara han får lite mer teknik i sin boxning är Eddy Nordén, en lång 15 åring, som visserligen förlorade i split 2-1, men som hade bra räckvidd och var lätt på foten, som en boxare av klass nu måste vara.

Däremot det lovande svenska löftet Fredrik Larsson som vann guld i SM förra året, behöver definitivt löpträna, där var jag och sonen helt eniga. Man skall inte vanka runt som på ålderdomshemmet med tunga fötter i boxningsringen.

I sista matchen, Matthew Toner och Adrian Granat, tog hela boxningsgalan ett abrupt och snöpligt slut. Den mycket längre Adrian Granat slog ett nackslag på irländaren Matthew Toner, sedan denne kurat ihop sig i irländsk boxningsstil, dvs. gick fram som en jordfräs, ihopkurad. I mina ögon är det ett helt förkastligt sätt att boxas på. Oavsiktliga nackslag måste vara en 100 % risk! Hela episoden fick mig att börja må fysiskt illa, eftersom jag såg hur irländaren flera gånger var på väg att dråsa i golvet, fullständigt desorienterad och med ögonen högst frånvarande om och om igen. Den killen borde aldrig mer ställa sig upp i boxningsringen om han inte vill sluta som nästan alla de stora proffsboxarna gjort, med Alzheimers. Matchen avbröts genast och läkaren var på plats. Domslutet, kan jag känna blev lite underligt därför att irländaren tilldömdes vinsten. Sonen var mäkta upprörd över domslutet och tyckte att irländaren hade "gråtit sig till en vinst". Jag, jag röstade med fötterna, viss om att detta nog fick bli min allra sista boxningsmatch någonsin, även om det varit en himla trevlig kväll i övrigt.

Det hela slutade med 4 -3 till Sverige.

Jag uppskattade nog mest det extra boxningsnumret, som följde direkt efter paus. Även om det var helt solklart en mycket snabbt påhittad sak, där personerna nog inte var riktigt på det klara med vad de skulle hitta på att göra. Det var gamle fotbollsesset Glenn Hysén och muskelpaketet flerfaldige OS-brottaren Eddie Bengtsson, som skulle lattjoboxas iklädd de kläder som de kommit dit i. Minus kavaj för Glenn Hyséns del, som vi hade suttit bredvid både under middagen och senare under matchen. På direkt fråga av speakern, Pelle Löfving, ordförande i Redbergslids boxningsklubb, hade Glenn Hysén laddat med müsli hela veckan, medan muskelpaketet Eddie Bengtsson sade sig ha druckit hela veckan med ungarna. Vad nu det kan betyda? Vi skrattade gott, därför att hade det nu varit allvar skulle nog "lelle" Eddie bara vikt ihop Glenn i ett mindre format än han expanderat till.

Musiken till det hela gick till 99% helt i min smak, förutom en halvrisig låt mitt under paus. En helproffsig kväll på alla tänkbara sätt av Redbergslids Boxningsklubb.

Det får mig att undra om MAIF:s boxningssektion fortfarande håller samma goda profil. Trots allt var det Kurt Uvén, som tog min yngste sons drömmar på allvar. Något som han hade drömt om redan som 7-åring. Ett långt steg på vägen kom han, när han blev Norrlandsmästare för tredje gången. Kurt var en bra förebild på alla tänkbara sätt, inte bara en otroligt omhändertagande tränare. Jag brukade tänka på det när min son kom kutande uppför den fruktansvärda trappavsatsen nedifrån hamnen, uppför klipporna till Otterhällan, sedan han sprungit den långa sträckan ända längst in i Slottsskogen, för att efter detta duscha och sedan ställa sig och fixa en välbalanserad kost. Det finns verkligen bitar inom boxningen, som är mycket bättre än mycket annat.

PS. Irlands nationalsång låter som en pubkväll i jämförelse med Sveriges. DS.

fredag 5 mars 2010

Delad glädje, dubbel glädje?

- den 5 mars 2010, kl 12:50


Vi har här bakom kulisserna inte haft så lite roligt åt LKAB:s nya platsannons gällande erfaren informatör som de söker.

http://www.lkab.com/?openform&id=17C3A

Ni vet: "små hjärnor, små glädjeämnen".

Men handen på hjärtat så vidare värst "små" tycker jag varken det ena eller det andra har varit. Skratten har blivit många och det har nog gympats en hel del muskler rejält, samtidigt som endorfinerna måste ha stått som kvastar ut ur öronen.

Efter genomgång bara i den närmsta bekantskapskretsen har framkommit, att åtminstone ett tiotal personer skulle passa väl för uppgiften. Det borde inbringa ett helt lämmeltåg i form av ansökningar till den utannonserade tjänsten. Ansökningarnas utformning har jag dock på känn skulle lyda under den norrländska formen "eljest".

Senast idag ramlade åter in ett mail, där någon filur i mycket glädjefyllda ordalag tyckte, att jag var väl klippt och skuren för att söka det jobbet. Vederbörande hade dessutom skrivit en "ansökan", som jag bara kunde skriva under och skicka in. Ja, nu tror jag inte att det är speciellt nödvändigt att klippa in den här på bloggen. Var och en kan nog själv föreställa sig vad som stod i den mycket långa och detaljrika "ansökan" (det var ju jag som var avsändaren).

Sluttrudelutten var i alla fall att det gick väl an att arbeta hemifrån. Så vidare värst många knop behövde jag väl inte lägga ner, så det skulle nog funka med mina handikapp. Förklaringen till detta fanns i en något mer tillskruvad jämförelse om de nya miljödirektiven, som kom 2004. Det hade inte föranlett LKAB till någon större aktivitet. De tänkte sig istället nya gruvor, utan att bekymra sig så vidare värst mycket om miljökraven. I alla fall inte på andra ställen än i Kiruna och nu var det inte i Kiruna som tjänsten skulle fungera utan i Malmberget.

Det där med miljön som de inte kunde fixa innan de startade upp, det trixade ändå deras advokat till. Han kunde nog vid eventuella tvivelsmål över min lämplighet konsulteras. Han som har så bra standardsvar i miljödomstolen, som en enda lång evighetsföljetong, där han å bolagets vägnar bara "beklagar djupt över att inte ha nått miljökraven, så de måste nog tyvärr åter be om ytterligare några års dispens på miljöfronten". Det skulle nog funka när det gäller min närvaro. Jag bad i "ansökan" bara om ursäkt för att jag inte kunde uppfylla de kraven. Men framemot pensionsåldern skulle jag nog kunna dyka upp på ett litet besök på stationeringsorten: Malmberget för att avtackas för trogen tjänst. Ja, om den nu fanns kvar, informationscentrat i Gunillaskolan.

"Ansöksskrivaren" tyckte nog att kommunikationsdirektören, som var den som nog var involverad i valet av anställd, skulle undanröja alla eventuella tvivelsmål om nu inte advokaten dessförinnan hade gjort det. För att inte tala om LKAB:s "beundrarskara", som fortsätter att vara lika hänförda som miljödomstolen, som fortsätter att fläska på det ena uppskovet efter det andra. Det man inte ser det finns ju inte och det man mot förmodan ser, det finns ju inte heller. Därför tyckte inte heller "ansökningsskrivaren", att det var något att fästa sig vid, att inte jag heller kunde uppfylla alla krav pga. handikapp och sålunda närvaro. "Jag kommer när jag kommer och jag gör det jag orkar", stod det.

Med hänvisning till att vi lever i ett nytt tidevarv, som innebär i stort sett bara en knapptryckning bort. LKAB är ju ett globalt företag med dessutom en vidlyftig resebudget. Så det skulle nog funka, att jag bodde kvar i mitt lilla hus på västkusten. Det var inte så långt till Landvetter för ett årligt besök hos någon viktig "arbetsgivare". Jag kunde nog också prestera ett mangrant antal vid det årliga besöket. Hela bekantskapskretsen och familjen de skulle nog kunna föra fram rätt budskap till "en viktig arbetsgivare".

"Mycket vill som bekant ha mer" och ni vet väl vem som tar "fler". Därför att i "ansökan" ingick ett förslag på rika håvor till månadslön och tänkbar bonus för att inte tala om avgångsvederlaget, som skulle få den gnidige Martin Ivert att framstå som rena rama fromma lammet. Det var väl i stort sett bara de vajande palmerna och paraplydrinkarna som saknades i den uppräkningen.

Denna "ansökan" till LKAB? Mja, jag är nog benägen att hålla med en som har ett Curriculum vitae, som väl stämmer in med önskemålen i platsannonsen.

Vederbörande sa sig nog kunna ge en mycket annorlunda bild av LKAB och gruvverksamheten. Det skulle göra Veckobladet, hemsidan etc. mycket mer läsvärda och intressanta. Besökssiffran skulle nog öka radikalt i samma takt som LKAB:s anseende skulle sjunka ner till 1000 m nivån.

Men nu skall vi inte förfalla i dystra tankar. Det har ju faktiskt visats, att LKAB haft helt oanade resurser. De har blivit till en ren och skär hälsokur (även om den är nog så tillfällig). Vem hade kunnat ana sig till att de lyckades omvandla "miljöpellets" till "gelotologi" bara genom en helt vanlig platsannons!

Därför säger jag: man skall aldrig säga aldrig!

DET är dumt att göra. LKAB:s lilla platsannons måste ha förlängt mitt liv med åtminstone 20 år de sista dagarna! Risken är väl att det snart ligger en räkning i min brevlåda, där de vill ha betalt för sin miljöinsats.

http://docs.google.com/viewer?a=v&q=cache:mxqOqt7FjhAJ:www.slh.nu/assets/documents/artiklar_le/skratta%2520mera.1.pdf+hur+m%C3%A5nga+muskler+aktiveras+n%C3%A4r+man+skrattar&hl=sv&pid=bl&srcid=ADGEESjju5zMXEs8CLBcUQy9f4oNqFBXHKfzyFXw_DzNutb5PTZ4nv_IMggbhEYezSg22CnE28u0UbjA30n6lZbYMYAt_0jpq4ctc_aiANf2nzgsIWfxqD7k6r6iNiiWswhZxD1vXJFv&sig=AHIEtbSluqHf51jBcmbqLOnO2HdsJsUHZQ

onsdag 3 mars 2010

Vi sitter vid cafébordet

- den 3 mars 2010, kl 23:19


och han böjer sig fram och trycker helt plötsligt in resterna av sitt kletiga smörgåssmul rakt in i min mun.

Pålägget och grönsakerna var det länge sedan han åt upp. Det äter han alltid upp först. Sedan förvandlas smörgåsen sakta men säkert till ett halvpulvriserat tillstånd, som är lika förvånande varje gång att det överhuvudtaget kan sitta ihop bitvis. Han äter systematiskt och med en sällan skådad frenesi.

Men sedan han pressat in det sista av smörgåsgôret mot min vilja i min mun, ungefär som om jag är en levande soptunna dit man förpassar oönskade rester, tittar han intensivt på mig och säger:

- Baa! och så klappar han i händerna och fullkomligt strålar emot mig.

Är det verkligen "bra"? Stående ovationer medföljt av ett handklappande för lite pulvriserad, välklämd, smörkletig mackbit. Är det inte att ta till lite väl drastiskt? Men jag säger istället:

- Braaa! och så skrattar jag och klappar i händerna, eftersom det mesta i hans värld helt plötsligt blivit "bra". Det är något nytt som han infört när andan faller på.

Han ler överlyckligt mot mig medan han i nästa sekund snabbt greppat tag i min handväska, som står obegripligt långt bort ifrån för att han ens skall nå dit. Men det gör han. Nu sitter han där och har dragit handväskan till sig och pillar frenetiskt på det lilla minifickurets lock. Han vet att det finns en klocka under locket som han brukar få titta på.

- Kocka, säger han förnöjt och pekar med ett smör- och brödkletigt finger på mitt fickur som hänger i väskhandtagets ena fästanordning.

Jag inser att jag nu är innehavare av ett smör & brödkletigt minifickur. Det hänger t.o.m. små smörklickar och brödsmulor kring strassen på fickurslocket. Själv känner jag en bisarr smak i munnen efter tvångsmatningen. Det känns som jag ätit en blandning av flagad vaxkrita och någon annan märklig mix av odefinierbara smaker toppat av en genomträngande smörklickssmak.

Hmm, tänker jag, vem är det som påstår att utbudet på café inte kan bjuda på oanade smakupplevelser?

"Norrskensflamman" flankerade ständigt matbordet

- den 3 mars 2010, kl 02:48


när jag växte upp. Tidningen var föremål för evighetslånga diskussioner och trätor, eftersom min mamma var av den åsikten att tidningen och dess innehåll inte hörde hemma vid matbordet. Där skulle lugn och ro råda.

Norrskensflammans ständiga närvaro vid matbordet blev också anledningen till att den sålunda gick under många olika öknamn. Den dagen då pappa drällde blåbärssylt i tidningen gick den under öknamnet "blåbärsposten" under en rätt lång tidsperiod. Jag och min syster tyckte nog att den rent kvalitetsmässigt hade det innehållet och att det var ett helt passande namn. Vi undrade många gånger varför vi inte kunde vara som vanliga människor, som hade riktiga dagstidningar i brevlådan som det fanns något att läsa i. Dock en frågeställning som vi in i ryggmärgen visste skulle åtföljas av en mycket långvarig föreläsning "om att vi var vanligt folk och vanligt folk läste vanliga tidningar, gjorda för vanliga människor".

Men vid ett tillfälle insåg vi att tidningen faktiskt bar "ett helt lysande namn": Norrskensflamman! Det var under en julhelg då adventsstaken stod på köksbordet, men naturligtvis var lysrörslampan även påslagen, i annat fall kunde pappa inte läsa tidningen vi matbordet. Men då tog den uppslagna Norrskensflamman helt enkelt fjutt, visserligen med vår mors benägna hjälp till att de brinnande ljusen stadigt flyttades fram i förhållande till den uppslagna tidningen. Den flammade upp inte bara en gång, utan flera gången under ett och samma lästillfälle. Dock blev min pappa aldrig medveten om att hans tidningsläsande vid matbordet vid ljusen fick hjälp på traven. Det var inte han själv som var den verkliga orsaken till tidningspyromanin. Jag lärde mig skillnaden mellan en brinnande mer rätt uppstående tidning och en som var mer i lutande form. En annan gång insåg jag till min stora förskräckelse, att nu var åter fara på färde igen. Min mamma frågade:

- Skall jag hälla upp påtår i din kaffekopp Gustav?
- Ja, svarade han helt uppslukad av tidningen, häll på fem droppar!

När hon envisades med att fråga igen och igen och igen och han inte flyttade fram kaffekoppen utanför tidningen, utan den stod stadigt kvar mellan den uppslagna och upprätthållna tidningen och honom, svarade han tillslut irriterat utan att ta blicken från tidningen:

- Det var då ett dj-la tjatande! Häll på en skvätt kaffe!

Saken var bara den att varje gång hon hade frågat honom om påtåren kaffe, hade det fått honom att höja tidningen en liten bit av ren irritation och när tidningens mitt stod rakt ovanför kaffekoppen, höjde min mamma kaffepannan i luften, rakt över tidningen och sa med en fullständigt kolugn röst:

- Här kommer det fem långa droppar till påtår Gustav.

Varvid hon hällde sakta men säkert kaffet i en rännil nedför tidningens mitt. Det hela fick honom att rycka till och istället för att rännilen varmt kaffe rann ner i koppen, rann kaffet rakt ner i skrevet på honom. Jag tror bestämt jag avslutar berättelsen där om min pappas simultanförmåga.

Det betydde också att lugna och normala måltider knappast var någon företeelse under hela min uppväxt. Det fick till följd att jag tidigt lärde mig att avsky politik och maktkamp mellan vuxna. Som vuxen förbjöd jag allt vad tidningar heter vid matbordet. Dock blev jag imponerad av att kunna hälla med stor precision från hög höjd. Därför har jag mellan varven serverat mina egna barn och mina skolbarn, mjölk med frågan:

- Lång eller kort mjölk?

De äventyrslystna de väljer lång mjölk, medan andra väljer kort mjölk, eller mittemellan, för att inte vara helt slätstruken.

Min pappa ägde som nog förståtts en väldigt röd partibok, liksom han var aktiv inom kommunpolitiken och arbetarrörelsen. Min mammas framtoning var betydligt blygsammare, även om de båda två kunde prestera galenskaper på hög nivå. Hon var verksam inom politiken under kyrkans tak, under en viss och helt kort period. Men båda mina föräldrar var engagerade i de kulturella och gemensamma samhörigheten människor emellan. De arbetade helt ideellt.

Det betydde att jag redan som liten var van att sitta och dingla ben, med enormt sena nätter, när Folkets Park säsongen drog igång. Sålunda var jag tidigt involverad i det praktiska arbetet, som följde med att driva Folkets Parksomrarna runt. De artister som passerade genom Folkets Park om somrarna var inga främmande fåglar för mig. Liksom jag tidigt fick lära mig att räkna pengar och hur ruljansen funkade. Allt skulle dessutom kontrollräknas. Mynten blev min och min systers lott. Jag räknade de olika högarna först och hon kontrollräknade. Allt skulle nogsamt nedtecknas i olika valörer och summor.

Vad som jag då inte kände till var att tidningen Norrskensflamman startades av arbetarrörelsen i Malmberget 1906, som partiorgan för socialdemokraterna!

Min avsky för just politik kom väldigt tidigt i livet. Jag förstod mig aldrig på dessa eviga politiska dispyter, som pågick mestadels i "italiensk filmkackelmodell". Dvs ett enda långt högt argumenterande, som inte allt för sällan kunde pågå nätterna igenom. Ibland undrade jag hur det skulle vara att växa upp under normala förhållanden, eller att ha en "normal" pappa. Hur hade de andra det, som inte hade kommunstyrelse och kommunalfullmäktiges samtalsämnen inflyttade under det egna taket och en skepnad som mer påminde om Fawltey Towers än en kontorsnisse av högre rang, som benämndes pappa?

Däremot såg jag en annan nytta med detta engagemang från mina föräldrar. Jag blev van att träffa otroligt mycket olika människor från allsköns sammanhang och i olika samhällsskikt. Vårt hem var något av en ständig "Åhlens svängdörrar under julruschen". Där var högst olika människor, alltifrån partifolk till att det lika gärna kunde vara någon från samhällets minst bemedlade och mest utsatta, som behövde hjälp av något slag. Det finns något som jag verkligen beundrar mina föräldrar för, de var av den åsikten att det är inte fråga om "vilken bakgrund du har, utan vem du själv är som människa".

Mycket har tidigt funnits i mitt medvetande. Efter gruvstrejken berättade min f.d. svärfar om angiveriet och åsiktsregistreringen som pågick i LKAB. Det lades också på något sätt till i mitt medvetande. Min dåvarande svärfar och min pappa var båda kommunpolitiker dock i helt olika partier. Jag tror inte någon närmare förklaring behövs för att beskriva vad som rann ut av det. Jag kan bara konstatera att något "normalt" liv kände jag inte till.

Men så hände en hel del saker inom partipolitiken inom kommunen. Det ledde till en hel del samtal mellan mig och min dåvarande svärfar. Det hela slutade med att min svärfar lämnade socialdemokratin därhän. Rätt tragiskt kan jag tycka. Eftersom han och hans far, dessförinnan, varit ledande figur inom socialdemokratin och arbetarrörelsen. Det blev en sorg för honom att inse att de egna politiska leden inte höll de moraliska måtten. Hans politiska engagemang slutade där.

Långt efter båda mina föräldrars död, fann jag anledning att återvända till alla dessa minnesbilder och bringa någon form av ordning i dem, sedan Maria-Pia Boëthius bok "Heder och samvete" utkom i början på 90-talet. Där skrev hon om Sverige under andra världskriget dvs. om rättsröta, åsiktsregistrering, interneringsläger, transittrafik, mediernas bevakning och judarnas situation. Ett kapitel ägnas helt åt Norrskensflamman och den största terrorattacken i modern, svensk historia.

http://www.bokus.com/cgi-bin/more_book_info.cgi?ISBN=9173248541&pt=search_result

Visserligen saker och tings som jag redan hade växt upp med att känna till. Men jag behövde få det dokumenterat från andra oberoende håll för att ta det till mig.

Sedan skulle det dröja ända till år 2003, i samband med kommissionens arbete, när jag begärde uppgifter från Säkerhetspolisen om mina föräldrar inklusive mig själv och jag fick ett svar, som jag inte blev så lite upprörd över. När det några år senare framkom, att det funnits partiresor till Östtyskland, ramlade åter ner minnen från min egen uppväxt. Igår kom nästa kalldusch! OCH.... SÄPO vägrar åter i sten att tala. När skall detta ta slut? Finns det överhuvudtaget något slut?

Mina föräldrar vägrades inresetillstånd när vi skulle hälsa på mammas kusin i Los Angeles. Dessbättre har mina söner varit i USA och en av dem t.o.m. i en militärbas hos vänner. Jag har rört mig mellan öst och väst och mina iakttagelser är att de är lika goda kålsupare båda parter. Jag föredrar att främja brobyggandet människor emellan. Jag avskyr alla former av översittare och maktbegär. Sedan spelar det ingen roll om namnet är Kina och har lagt Tibet under sig, eller om man heter Obama och skickar ytterligare 30 000 unga människor till slakt i Afghanistan, eller om man smygansluter sig till NATO och skickar soldater att utbilda i krigföring, eller man heter LKAB och härskar över människors privatliv. För mig handlar dylika handlingar om omoral på hög nivå.

Min pappa har aldrig varit någon spion, eller tillhört något spionnätverk, eller gått främmande makts ärenden. Även om det verkligen inte är svårt att lägga honom till last för annat på det högst privata planet. Men hans brist i det här fallet är att han trott på den politiska ideologin, att skapa rättvisa människor emellan oavsett plånbokens arvegodsinnehåll. Han var en man av sin tid sprungen "av tusen friska viljor".

Men jag är en nutidsmänniska i allra högsta grad och jag vill veta vilket partipolitiskt svammel, som finns i östs propagandamaskineri och vilka uppgifter som finns hos SÄPO, som tillhör den andra motpolen av propagandamaskineri. Jag har ledsnat på den här åsiktsregistreringen, samtidigt som jag ser att åter upprepar sig historien. Nu brinner åter religiösa byggnader i Sverige och främlingshatet antar sig nygamla skepnader.

Mänskligheten blir visst aldrig klokare och jag, jag suckar tungt och uppgivet.