"Norrskensflamman" flankerade ständigt matbordet

"Norrskensflamman" flankerade ständigt matbordet

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 3 mars 2010, kl 02:48

när jag växte upp. Tidningen var föremål för evighetslånga diskussioner och trätor, eftersom min mamma var av den åsikten att tidningen och dess innehåll inte hörde hemma vid matbordet. Där skulle lugn och ro råda.

Norrskensflammans ständiga närvaro vid matbordet blev också anledningen till att den sålunda gick under många olika öknamn. Den dagen då pappa drällde blåbärssylt i tidningen gick den under öknamnet "blåbärsposten" under en rätt lång tidsperiod. Jag och min syster tyckte nog att den rent kvalitetsmässigt hade det innehållet och att det var ett helt passande namn. Vi undrade många gånger varför vi inte kunde vara som vanliga människor, som hade riktiga dagstidningar i brevlådan som det fanns något att läsa i. Dock en frågeställning som vi in i ryggmärgen visste skulle åtföljas av en mycket långvarig föreläsning "om att vi var vanligt folk och vanligt folk läste vanliga tidningar, gjorda för vanliga människor".

Men vid ett tillfälle insåg vi att tidningen faktiskt bar "ett helt lysande namn": Norrskensflamman! Det var under en julhelg då adventsstaken stod på köksbordet, men naturligtvis var lysrörslampan även påslagen, i annat fall kunde pappa inte läsa tidningen vi matbordet. Men då tog den uppslagna Norrskensflamman helt enkelt fjutt, visserligen med vår mors benägna hjälp till att de brinnande ljusen stadigt flyttades fram i förhållande till den uppslagna tidningen. Den flammade upp inte bara en gång, utan flera gången under ett och samma lästillfälle. Dock blev min pappa aldrig medveten om att hans tidningsläsande vid matbordet vid ljusen fick hjälp på traven. Det var inte han själv som var den verkliga orsaken till tidningspyromanin. Jag lärde mig skillnaden mellan en brinnande mer rätt uppstående tidning och en som var mer i lutande form. En annan gång insåg jag till min stora förskräckelse, att nu var åter fara på färde igen. Min mamma frågade:

- Skall jag hälla upp påtår i din kaffekopp Gustav?
- Ja, svarade han helt uppslukad av tidningen, häll på fem droppar!

När hon envisades med att fråga igen och igen och igen och han inte flyttade fram kaffekoppen utanför tidningen, utan den stod stadigt kvar mellan den uppslagna och upprätthållna tidningen och honom, svarade han tillslut irriterat utan att ta blicken från tidningen:

- Det var då ett dj-la tjatande! Häll på en skvätt kaffe!

Saken var bara den att varje gång hon hade frågat honom om påtåren kaffe, hade det fått honom att höja tidningen en liten bit av ren irritation och när tidningens mitt stod rakt ovanför kaffekoppen, höjde min mamma kaffepannan i luften, rakt över tidningen och sa med en fullständigt kolugn röst:

- Här kommer det fem långa droppar till påtår Gustav.

Varvid hon hällde sakta men säkert kaffet i en rännil nedför tidningens mitt. Det hela fick honom att rycka till och istället för att rännilen varmt kaffe rann ner i koppen, rann kaffet rakt ner i skrevet på honom. Jag tror bestämt jag avslutar berättelsen där om min pappas simultanförmåga.

Det betydde också att lugna och normala måltider knappast var någon företeelse under hela min uppväxt. Det fick till följd att jag tidigt lärde mig att avsky politik och maktkamp mellan vuxna. Som vuxen förbjöd jag allt vad tidningar heter vid matbordet. Dock blev jag imponerad av att kunna hälla med stor precision från hög höjd. Därför har jag mellan varven serverat mina egna barn och mina skolbarn, mjölk med frågan:

- Lång eller kort mjölk?

De äventyrslystna de väljer lång mjölk, medan andra väljer kort mjölk, eller mittemellan, för att inte vara helt slätstruken.

Min pappa ägde som nog förståtts en väldigt röd partibok, liksom han var aktiv inom kommunpolitiken och arbetarrörelsen. Min mammas framtoning var betydligt blygsammare, även om de båda två kunde prestera galenskaper på hög nivå. Hon var verksam inom politiken under kyrkans tak, under en viss och helt kort period. Men båda mina föräldrar var engagerade i de kulturella och gemensamma samhörigheten människor emellan. De arbetade helt ideellt.

Det betydde att jag redan som liten var van att sitta och dingla ben, med enormt sena nätter, när Folkets Park säsongen drog igång. Sålunda var jag tidigt involverad i det praktiska arbetet, som följde med att driva Folkets Parksomrarna runt. De artister som passerade genom Folkets Park om somrarna var inga främmande fåglar för mig. Liksom jag tidigt fick lära mig att räkna pengar och hur ruljansen funkade. Allt skulle dessutom kontrollräknas. Mynten blev min och min systers lott. Jag räknade de olika högarna först och hon kontrollräknade. Allt skulle nogsamt nedtecknas i olika valörer och summor.

Vad som jag då inte kände till var att tidningen Norrskensflamman startades av arbetarrörelsen i Malmberget 1906, som partiorgan för socialdemokraterna!

Min avsky för just politik kom väldigt tidigt i livet. Jag förstod mig aldrig på dessa eviga politiska dispyter, som pågick mestadels i "italiensk filmkackelmodell". Dvs ett enda långt högt argumenterande, som inte allt för sällan kunde pågå nätterna igenom. Ibland undrade jag hur det skulle vara att växa upp under normala förhållanden, eller att ha en "normal" pappa. Hur hade de andra det, som inte hade kommunstyrelse och kommunalfullmäktiges samtalsämnen inflyttade under det egna taket och en skepnad som mer påminde om Fawltey Towers än en kontorsnisse av högre rang, som benämndes pappa?

Däremot såg jag en annan nytta med detta engagemang från mina föräldrar. Jag blev van att träffa otroligt mycket olika människor från allsköns sammanhang och i olika samhällsskikt. Vårt hem var något av en ständig "Åhlens svängdörrar under julruschen". Där var högst olika människor, alltifrån partifolk till att det lika gärna kunde vara någon från samhällets minst bemedlade och mest utsatta, som behövde hjälp av något slag. Det finns något som jag verkligen beundrar mina föräldrar för, de var av den åsikten att det är inte fråga om "vilken bakgrund du har, utan vem du själv är som människa".

Mycket har tidigt funnits i mitt medvetande. Efter gruvstrejken berättade min f.d. svärfar om angiveriet och åsiktsregistreringen som pågick i LKAB. Det lades också på något sätt till i mitt medvetande. Min dåvarande svärfar och min pappa var båda kommunpolitiker dock i helt olika partier. Jag tror inte någon närmare förklaring behövs för att beskriva vad som rann ut av det. Jag kan bara konstatera att något "normalt" liv kände jag inte till.

Men så hände en hel del saker inom partipolitiken inom kommunen. Det ledde till en hel del samtal mellan mig och min dåvarande svärfar. Det hela slutade med att min svärfar lämnade socialdemokratin därhän. Rätt tragiskt kan jag tycka. Eftersom han och hans far, dessförinnan, varit ledande figur inom socialdemokratin och arbetarrörelsen. Det blev en sorg för honom att inse att de egna politiska leden inte höll de moraliska måtten. Hans politiska engagemang slutade där.

Långt efter båda mina föräldrars död, fann jag anledning att återvända till alla dessa minnesbilder och bringa någon form av ordning i dem, sedan Maria-Pia Boëthius bok "Heder och samvete" utkom i början på 90-talet. Där skrev hon om Sverige under andra världskriget dvs. om rättsröta, åsiktsregistrering, interneringsläger, transittrafik, mediernas bevakning och judarnas situation. Ett kapitel ägnas helt åt Norrskensflamman och den största terrorattacken i modern, svensk historia.

http://www.bokus.com/cgi-bin/more_book_info.cgi?ISBN=9173248541&pt=search_result

Visserligen saker och tings som jag redan hade växt upp med att känna till. Men jag behövde få det dokumenterat från andra oberoende håll för att ta det till mig.

Sedan skulle det dröja ända till år 2003, i samband med kommissionens arbete, när jag begärde uppgifter från Säkerhetspolisen om mina föräldrar inklusive mig själv och jag fick ett svar, som jag inte blev så lite upprörd över. När det några år senare framkom, att det funnits partiresor till Östtyskland, ramlade åter ner minnen från min egen uppväxt. Igår kom nästa kalldusch! OCH.... SÄPO vägrar åter i sten att tala. När skall detta ta slut? Finns det överhuvudtaget något slut?

Mina föräldrar vägrades inresetillstånd när vi skulle hälsa på mammas kusin i Los Angeles. Dessbättre har mina söner varit i USA och en av dem t.o.m. i en militärbas hos vänner. Jag har rört mig mellan öst och väst och mina iakttagelser är att de är lika goda kålsupare båda parter. Jag föredrar att främja brobyggandet människor emellan. Jag avskyr alla former av översittare och maktbegär. Sedan spelar det ingen roll om namnet är Kina och har lagt Tibet under sig, eller om man heter Obama och skickar ytterligare 30 000 unga människor till slakt i Afghanistan, eller om man smygansluter sig till NATO och skickar soldater att utbilda i krigföring, eller man heter LKAB och härskar över människors privatliv. För mig handlar dylika handlingar om omoral på hög nivå.

Min pappa har aldrig varit någon spion, eller tillhört något spionnätverk, eller gått främmande makts ärenden. Även om det verkligen inte är svårt att lägga honom till last för annat på det högst privata planet. Men hans brist i det här fallet är att han trott på den politiska ideologin, att skapa rättvisa människor emellan oavsett plånbokens arvegodsinnehåll. Han var en man av sin tid sprungen "av tusen friska viljor".

Men jag är en nutidsmänniska i allra högsta grad och jag vill veta vilket partipolitiskt svammel, som finns i östs propagandamaskineri och vilka uppgifter som finns hos SÄPO, som tillhör den andra motpolen av propagandamaskineri. Jag har ledsnat på den här åsiktsregistreringen, samtidigt som jag ser att åter upprepar sig historien. Nu brinner åter religiösa byggnader i Sverige och främlingshatet antar sig nygamla skepnader.

Mänskligheten blir visst aldrig klokare och jag, jag suckar tungt och uppgivet.