Igårkväll var det boxningsgala

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 mars 2010, kl 20:30

på Storan i Göteborg. Det var ett "förstärkt" Redbergslids Boxningsklubb som mötte Irland.
http://www.gp.se/sport/1.326242--arenan-ar-perfekt-for-galor-

Egentligen var det inte jag och yngste sonen som skulle ha gått på boxningsgalan. Men eftersom det inträffat ett plötsligt "manfall" i allra sista stund, fick "gamla mamma" bli aktuell som medföljare. Alla andra tänkbara var upptagna och ur den egna familjen satt lillasyster och skrev en tentamen på Handelshögskolan och de andra gillar inte eventuella blodiga inslag, mer än möjligen i råbiffen. Alltså stegade jag och yngste sonen iväg på middag och mingel med de stora elefanterna, som kvällen inleddes med. Bland minglet fanns givna celebriteter av både det ena och det andra "slaget". (Jo, jag försökte vara ordvitsig, det är trots allt boxningsgala det handlar om!)

Väl på min stol vid ringside, började jag få mina dubier. På den tiden när yngste sonen boxades, brukade jag sitta dold bakom en halsduk och kika fram ibland. Medan omgivningen skrattande intygade att "det går bra för honom, han är superduktig". Egentligen förstår jag inte hur jag överhuvudtaget överlevde dessa matcher, men hade jag nu inte gjort det hade jag inte heller skrivit den här bloggen. Däremot träningen som både MAIF och efter flytten till Göteborg, det gamla anrika Redbergslids boxningsklubb hade, den visste jag gav en sund kropp i en sund själ. Dessutom med otroliga människor till tränare. De där personerna har för alltid fått en plats i mitt hjärta, därför att det handlar om så mycket mer än bara konsten i att boxas.

Allt hade sålunda varit lyckligt och bra, bara det inte hade varit det förbenade inslaget av att stå och slå på varandra. Visserligen boxas man med huvudskydd i Sverige, men det hjälps inte. Får man slag mot huvudet får man slag mot huvudet.

Igår såg matchlistan ut enligt följande på boxningsgalan (Irland - Sverige):

54 kg Ciaran O´Neill - Kabir Mehrabi
70 kg Gerard McQuillan - Eddy Nordén
69 kg James McDonagh - Leon Chartoi
72 kg Adrian McCann - Fredrik Larsson
75 kg Noel Donnely - Martin Krashniak
64 kg Brian McSorley - Suro Ismailof
69 kg Christofer Meighan' - Simon Lundborg
91 kg Damian Ramsay - Erik Skoglund
+ 91 kg Matthew Toner - Adrian Granat

som synes, för den som är insatt i boxningsvärlden, var det inte några nykomlingar precis. De allra flesta är välgarnerade med medaljer och utmärkelser.

Jag kan tycka att irländarna har en liten märklig boxningsstil, inte nog med att de överlag var kortare än svenskarna, de hade en tendens till att hela tiden gå fram med huvudet böjt. Ungefär som om de var en jordfräs istället för boxare. Dessutom hade en hel del av dem inte uppe handskarna i försvar mot slag i ansiktet. Enligt sonen är det ett tecken på att de är trötta och då faller händerna isär så att ansiktet/huvudet är blottat för motståndaren. Min slutsats av sonens teknikanalys, som kändes helt riktig, fick mig att tro att irländarna borde satsa mer på fysträningen.

En kille som jag tror kan bli något lovande, bara han får lite mer teknik i sin boxning är Eddy Nordén, en lång 15 åring, som visserligen förlorade i split 2-1, men som hade bra räckvidd och var lätt på foten, som en boxare av klass nu måste vara.

Däremot det lovande svenska löftet Fredrik Larsson som vann guld i SM förra året, behöver definitivt löpträna, där var jag och sonen helt eniga. Man skall inte vanka runt som på ålderdomshemmet med tunga fötter i boxningsringen.

I sista matchen, Matthew Toner och Adrian Granat, tog hela boxningsgalan ett abrupt och snöpligt slut. Den mycket längre Adrian Granat slog ett nackslag på irländaren Matthew Toner, sedan denne kurat ihop sig i irländsk boxningsstil, dvs. gick fram som en jordfräs, ihopkurad. I mina ögon är det ett helt förkastligt sätt att boxas på. Oavsiktliga nackslag måste vara en 100 % risk! Hela episoden fick mig att börja må fysiskt illa, eftersom jag såg hur irländaren flera gånger var på väg att dråsa i golvet, fullständigt desorienterad och med ögonen högst frånvarande om och om igen. Den killen borde aldrig mer ställa sig upp i boxningsringen om han inte vill sluta som nästan alla de stora proffsboxarna gjort, med Alzheimers. Matchen avbröts genast och läkaren var på plats. Domslutet, kan jag känna blev lite underligt därför att irländaren tilldömdes vinsten. Sonen var mäkta upprörd över domslutet och tyckte att irländaren hade "gråtit sig till en vinst". Jag, jag röstade med fötterna, viss om att detta nog fick bli min allra sista boxningsmatch någonsin, även om det varit en himla trevlig kväll i övrigt.

Det hela slutade med 4 -3 till Sverige.

Jag uppskattade nog mest det extra boxningsnumret, som följde direkt efter paus. Även om det var helt solklart en mycket snabbt påhittad sak, där personerna nog inte var riktigt på det klara med vad de skulle hitta på att göra. Det var gamle fotbollsesset Glenn Hysén och muskelpaketet flerfaldige OS-brottaren Eddie Bengtsson, som skulle lattjoboxas iklädd de kläder som de kommit dit i. Minus kavaj för Glenn Hyséns del, som vi hade suttit bredvid både under middagen och senare under matchen. På direkt fråga av speakern, Pelle Löfving, ordförande i Redbergslids boxningsklubb, hade Glenn Hysén laddat med müsli hela veckan, medan muskelpaketet Eddie Bengtsson sade sig ha druckit hela veckan med ungarna. Vad nu det kan betyda? Vi skrattade gott, därför att hade det nu varit allvar skulle nog "lelle" Eddie bara vikt ihop Glenn i ett mindre format än han expanderat till.

Musiken till det hela gick till 99% helt i min smak, förutom en halvrisig låt mitt under paus. En helproffsig kväll på alla tänkbara sätt av Redbergslids Boxningsklubb.

Det får mig att undra om MAIF:s boxningssektion fortfarande håller samma goda profil. Trots allt var det Kurt Uvén, som tog min yngste sons drömmar på allvar. Något som han hade drömt om redan som 7-åring. Ett långt steg på vägen kom han, när han blev Norrlandsmästare för tredje gången. Kurt var en bra förebild på alla tänkbara sätt, inte bara en otroligt omhändertagande tränare. Jag brukade tänka på det när min son kom kutande uppför den fruktansvärda trappavsatsen nedifrån hamnen, uppför klipporna till Otterhällan, sedan han sprungit den långa sträckan ända längst in i Slottsskogen, för att efter detta duscha och sedan ställa sig och fixa en välbalanserad kost. Det finns verkligen bitar inom boxningen, som är mycket bättre än mycket annat.

PS. Irlands nationalsång låter som en pubkväll i jämförelse med Sveriges. DS.