Jag zig-zackade mig fram längs Skolgatan

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 19 mars 2010, kl 17:52

vars isfläckar det riktigt lyste "lårbensbrott" om bland kullerstenarna, som äntligen börjat tina fram. När jag kommit in på Haga Nygatan och passerat diverse små affärer blev jag plötsligt medveten om att klockan inte var mer än kvart över tio.

Det var visserligen inte speciellt kallt ute längre, men stå och stampa utanför affären, eller löpa gatlopp i 45 minuter det hade jag inte tänkt mig. Jag sneglade längtansfullt mot de olika kaféernas stugvärme och bestämde mig för att ta det som låg mittemot den affär jag skulle till. Tja, när den nu skulle öppna förstås.

Haga påminner mycket om gamla Malmberget på den tiden det fanns gott om små affärer, rad i rad längs gatorna. Komma in i Haga är som att få tiden tillbakaskruvad på ett alldeles speciellt sätt. Det är som om klockan inte känns viktig, det är inte samma hysteriska köp och sälj över det hela. Den här stadsdelen har en alldeles egen stilla lunk. Cykelreparatören brukar ha stängt fler månader ibland och andra affärer har inte öppet alla dagar. Det kan också lika gärna hänga en liten skylt på dörren "kommer strax". De flesta öppnar dock kl. 11.00, förutom de pitoreska kaféerna med udda möblemang, som insett att många vill ha en stilla stund före kl. 11.

När jag slagit mig ner i första förmaket på kaféet, med en jordgubbssmootie istället för en kopp kaffe, nappade jag åt mig första bästa tidning ur tidningskorgen, som stod i fönsternischen. Det visade sig vara "Veckorevyn".

Jag satt och försökte komma underfund med när jag senast läst Veckorevyn, men kunde inte komma på när det kunde ha varit. 20, 30 år sedan? Hade jag överhuvudtaget läst Veckorevyn? Hur jag än funderade kunde jag inte komma på det. Det slog mig plötsligt att normala veckotidningar helt har exkluderats ur min värld. Kunde det bero på alla faktatidningar och facktidningar som ständigt fyller min brevlåda, från alla håll och kanter där jag har eller haft engagemang? Är det inte märkligt att slås av något, som man inte ens reflekterat över tidigare? Jag satt sedan och tittade ut genom kaféfönstret och funderade på vilka veckotidningar som min mamma brukade köpa. Kunde det ha varit "Hemmets Journal"? "Allers" och "Allas Veckotidning" vet jag att någon hette, som hon brukade köpa mer frekvent, eller som jag ombads köpa på Olssons kiosk.

Olssons kiosk?! Herre Gud, hur många år sedan var det den fanns? Eller Müllers bilverkstad, som också fanns där nere där backen, Hermelinsgatan (?), började. Så totalt förändrat allt blivit sedan dess. Flera gånger om, dessutom.

Grace Kellys saga inkl. bröllop minns jag särskilt från veckotidningsvärlden, för att inte tala om det spännande bombnedslaget Brigitte Bardot. Den Bardotrutiga bikinin gjorde sitt inträde då, liksom alla Bardotrutiga tyger.

Flickorna Lundberg brukade alltid ha en knippe tidningar, som jag gillade att bläddra i medan jag väntade på att "Flingan" skulle bli klar med det hon höll på med. Det var förstås mest pop och kändisreportage i de tidningarna. Bild-Journalen, vill jag minnas att någon hette.

Undra om det var den tidningen som även min syster också köpte. Jag mindes också den där förskräckliga morgonen, då hon hade garnerat hela vår lilla gemensamma toaletts väggar, där på övervåningen, med idolbilder på Elvis, som brukade finnas i tidningen. Fy, för den lede för att möta Elvis sliskiga flin, från golv till tak (på ett ungefär), där jag yrvaket satt och dinglade med benen från tronläge och funderade på när hon hade hunnit förstöra alla väggar. Hon var inte morgonpigg alltså måste hon ha stått där halva natten och satt upp idolbilderna. Men det tog inte så lång tid innan jag vaknat till liv och sökte reda på motammunition. I brist på tillräckligt många bilder av James Dean, fick Tommy Steel och Pat Bone duga som komplement. Jag klistrade över varenda Elvisbild och drog en suck av tillfredsställelse, när sista flinet från Elvis försvann bakom en Tommy Steel, eller om det nu var Pat Bone.

När Elvisfantasten upptäckte mitt tilltag hördes ett vrål, som måste ha sprängt ljudvallen. Hon gillade tydligen inte att hennes sliskige Elvis nogsamt var överklistrad. Denna krigsförklaring, fick hela övervåningen att snabbt förvandlas till en öppen krigszon. Som tur var hade jag redan låst min dörr i förebyggande syfte, jag var dryga fem år yngre och visste trots allt mina begränsningar. Det var inte förrän den obevekliga fredsförhandlaren, som krävde omedelbart information och sedan kapitulation, lät uppbåda sin stämma från undervåningen, som det hela normaliserades med orden:

- Nu slutar ni att bråka. OMEDELBART! Och plocka genast ner alla bilder från toalettväggarna. Det får ni ha i era rum, men bara där!

Det hela blev väl inte till det bättre, eftersom jag förklarade att jag inte ämnade låsa upp dörren och gå ut till min vansinnigt uppretade syster. Jag visste trots allt att jag hade förstört varenda Elvisbild, som hon månad efter månad mödosamt hade sparat ihop till. Alltså gav mamma order om att då fick min syster ensam plocka ner bilderna och städa upp.

Jag minns att det blev en rätt lugn vecka som omväxling. Min syster verkade hålla sitt löfte om att aldrig mer i hela sitt liv tilltala mig, eller ens låtsas att jag existerade. Inte ens Elvis med samma gamla vedervärdiga låt "All Shook Up", hördes om och om igen, genom väggen in till mitt rum. Frid lyse över Elvis och alla tonårshjärtan han uppenbarligen satte i brand. Dock på min sida om väggen brann inget sådant idolhjärta, att väggarna blev tapetserade av idolbilder.

Helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och fundera på, där på kaféet, i vilken av tidningarna serien "Lisa och Sluggo" fanns i. Vad handlade serien egentligen om? Hur kom det sig att jag kom ihåg Lisas röda klänning med svarta prickar på och det kortklippta håret med pannluggen? Håret såg ut som en välansad pälsmössa. Sluggo såg ut som den här killen som var på kollo samtidigt som mig i Åsa 1961.

"Sluggo" han bodde i Kullen, gjorde han inte det? Helt plötsligt såg jag bilden framför mig från mitt fotoalbum, där vi satt i snålblåsten längs klipporna. På bilden minns jag att Husmor stod bakom Sluggo och höll armen om honom. Var det inte så att hon var hans mamma. Jag minns att två av ledarna hette Gunnar de stod på bilden längst upp till höger och hade Husmor mellan sig. Jag minns fortfarande nästan varje unge från fotot. Birgitta Flodström minns jag var en av ledarna, hon bodde också nere i Bäcken. Men vad hette hon som tröstade mig när jag fått brev hemifrån, att mamma åter var sjuk? Det var därför jag på nåder hade fått komma med på kollo. I ett efterföljande brev skrev mamma och berättade, att hon och min syster fått springa ut och täcka mitt jordgubbsland, därför att det hade snöat strax efter midsommar! Jag har alla breven sparade, de värmer fortfarande trots alla år som förflutit.

Jag minns särskilt dykdrottningen, Ester Williams´ filmer från min uppväxt. När TV:n kom brukade jag sitta klistrad. Mja, utsmetade i fåtöljen med benen hängande över ena karmen och huvudet snett över den andra och upp mot ryggstödet. För att inte tala om filmerna med Fred Astair och Ginger Rodgers. Han fick mig att sucka djupt och i hemlighet drömma om att jag och han, Fred Astair, dansade. Suck.... vilket vackert danspar vi hade blivit. Speciellt när jag skulle ha en sån där vit, vid klänning som Ginger Rogers hade. Men om den nu verkligen var vit, vete katten, det var svart/vit TV på den tiden.

Den här sommaren på Åsa koloni skulle vara inledningen till den snabba tekniska utvecklingen, som sedan fullkomligt rasade fram genom åren och fortsätter än idag. Med nanotekniken har vi väl snart en bildskärm som är tunt som ett papper, att hänga upp på väggen. Men vid TV:ns intåg, blev det helt plötsligt slut på de sedvanliga timslånga kvällspromenaderna, som hela Malmbergets familjer tycktes ägnat sig åt dessförinnan. Det tog ett faslig tid för de vuxna, att prata sig genom alla man mötte på väg upp till stan och på väg ner från stan och alla skyltfönster att titta igenom. Efter TV:ns inträde stods det inte heller längre och skådades någon ny sputnik mangrant ur alla husen nere i Bäcken. Sputnikarna prydde den mörka vinterhimlen, som en rörlig stjärna.

Det var på Åsa koloni som jag såg en TV-apparat första gången. Visserligen visade den bara testbild under lovlig tid. När programmen började blev vi kolloungar körda till sängs. Men de våghalsade visste att berätta om det verkliga TV-utbudet. Det var nämligen de som var ute och pallade äpplen om kvällarna. Det var en faslig aktivitet sedan det beordrats tystnad och sovläge. TV-utbudet som fanns, det hade konstaterats genom fönsterrutorna av de som hade stått och gluttat in, när det var ute på kvällsronder av otillbörligt slag.

Väl hemma från kollo berättade jag om min TV-upplevelse för pappa, dock utan tillbehöret hur jag visste vad det var för program. Hur länge det sedan dröjde innan han kom hemkånkande med en TV-apparat, det vete fåglarna. Men det fanns ännu ingen sändare på Dundret i alla fall och mottagningen fick ske från sändaren i Älvsbyn.

Jag minns så himla väl när pappa och farbror Ragnar skulle kalibrera bildinställningen. De här två gökarna var i allra högsta grad kontorsnissar, pappa på Försäkringskassan och Ragnar på Stadsarkitektkontoret. De satt dessutom båda två i kommunalfullmäktige och hade olika engagemang. Jag minns att de båda två var iförda vita skjortor och slipsknuten lossad, kavajerna till kostymerna hade de hängt av sig, trots kylan ute och vad de nu för kvällen hade på agendan. Det var vinter med gruvlig hängdriva på taknocken och ett snödjup som saknar motstycke. Jag satt uppe på mitt rum under takåsarna och höll på med något, medan jag var medveten om att pappa ropade genom det öppna vardagsrumsfönstret till farbror Ragnar, som vinglade fram längs takets snödrivor i hopp om att kalibrera den hemsnickrade tv-antennen, i form av ett träkors gjord av list, med kabel påspikat:

- Nej, det är inte så bra bild, prova att gå lite bort från skorstenen.
- Nu är det bättre, men inte helt bra. Gå en bit till och vrid den lite....

Det här upprepade sig ett otal gånger med distinkta order om på vilket sätt Ragnar skulle vrida, medan pappa stod och tittade på TV-bilden där nere i vardagsrummet. Jag följde med blicken Ragnars steg som tog sig fram över taket och jag insåg att han snart skulle vara framme vid slutet på taket. Jag visste att det fanns en rejäl hängdriva och steg upp och gick fram till fönstret för att kika upp, när jag hörde att han måste vara fasligt nära kanten där taket slutade.

Jag skulle just öppna fönstret för att varna honom, när jag såg hur ena Ragnars ben kom farande genom snön i hängdrivan. Sekunden senare såg jag hur han och hängdrivan kom virvlande förbi min fönsterruta. Nere från vardagsrummet hördes pappas röst i samma veva som Ragnars ben kommit farande genom hängdrivan:

- NU är bilden perfekt!

Det var nog tur att Ragnar landat med benen först, därför att han satt fast ända upp till armhålorna i snön och det blev ett fasligt liv innan han kommit loss och stelfrusen åter fanns på insidan av huset. Fortfarande bara iförd skjorta, lossad slipsknut och kostymbyxor dock nu utan lågskorna på fötterna.

- Vad skulle du ut i den snödrivan för? undrade pappa totalt omedveten om den vådliga luftfärden, när Ragnar äntligen kom inomhus, frustandes och hackandes tänder medan han försökte att berätta om sitt våldsamma äventyr med att komma loss ur snödrivan, där nu båda skorna satt fast och trots ivrigt trampande i snön inte återfunnits!

De där två galenpannorna skulle jag nog med lätthet kunna skriva en hel tegelstensroman om.