Google+ Followers

torsdag 18 juni 2009

Att med våld bli bortrövad mot sin vilja.

- den 18 juni 2009, kl 07:22


Denna omtumlande upplevelse, fick mig att vakna med hjärtat vilt bultande i mitt bröst.

43 år senare när minnet helt bleknat bort inom mig, återupplever jag allt igen.

Allt i min dröm har med minnets exakta klarhet återvänt till mig. Det var inte bortglömt. Det var inte bortblekt. Det var inte lagt bakom någons glömskans ridå. Det fanns där verkligen. Inget var glömt. Jag har bara inte tänkt på det. Har inte mints det på väldigt väldigt länge. Varför kommer det till mig just inatt, efter så många år av total tystnad och frånvaro?

När jag vaknat till, vinglade jag upp i badrummet och blötte mitt ansiktet. Stod där sedan tyst framför badrumsspegeln, fortfarande med våldsamma hjärtslag och såg upp mot mitt ansikte, som det droppade vatten ifrån. Mötte samma ansikte, som tidens tand har förändrat på sådant sätt, att jag inte är riktigt varse om vad som är skillnaden, sedan den dagen då allt hände. Samma ansikte och ändå totalt olika. Därför att jag skulle under min tonårstid stå där åtskilliga nätter och badda ansiktet i kallvatten, efter att genom drömmen ha blivit återförd i många märkliga konstellationer av denna verkliga händelse.

Vissa gånger när jag stod där mitt i natten och betraktade mitt vattenblöta ansikte i spegeln, kändes det som om hela bröstkorgen skulle sprängas av mina våldsamma hjärtslag. Ändå, fortfarande samma stoiska lugn. En vetskap om att mig äger ingen, oavsett vad man än må tillfoga mig, så äger mig ingen!

När jag nu sitter vid tangentbordet, för att lufta huvudet, försöker jag att minnas när jag senast egentligen tänkte på det hela, som hände mig den där gången. Men det är andra händelser ur mitt liv, som ramlar över mig i ett sammelsurium och jag minns därför bara, att jag helt apropås åter träffade på honom i slutet av 70-talet.

Jag hade efter arbetsdagens slut gått ut genom bakdörren från tingsrätten. Ut till parkeringen. Satt mig i bilen för att köra över till bensinstationen, som låg snett bakom, när jag fick syn på amerikanaren som jag inte kände igen. Det var någon som just höll på att tanka den. "En turist på genomresa", hann jag tänka. Men det var något bekant över figuren, som stod lutad över bilen och jag vet, att jag saktade in mer än nödvändigt. När jag var nästan framme vid hela ekipaget och bromsade in, såg jag att det var han och blev sittandes helt stilla i bilen en stund. Han tittade intresserat på Corvetten och när jag steg ur den, kastade han överlägsna blickar mot mig och Corvetten. Ungefär som han stod och vägde oss och våra bilar inbördes, som den värsta småunge och att han hade tänkt sig en återkomst med pompa och ståt. Den lär nog ha kommit av sig rejält, om det överhuvudtaget fanns något vett i den skallen!

Jag såg i vilket ögonblick han blev varse om att det var jag. Jag kunde först läsa en stor förvåning i hans blick. Sedan såg jag att han blivit bryskt återförd till allt. Jag minns att jag bara sa till honom högt och tydligt:  

- Nej, men sa vad katten har släpat fram då, samtidigt som jag fortsatte att gå in mot bensinstationsbyggnaden och vände honom ryggen. Han hade inget svarat, utan bara vikit undan blicken.

Jag vet att när jag kom in på bensinstationen, för att diskutera en smärre reparation på min gamla Amazon med Klas, höll han på att prata med en annan kund, men hälsade glatt på mig, när jag steg innanför dörren. Jag stod som fastfrusen på golvet på ett märkligt sätt, medan sekvens för sekvens över vad som hade hänt den här totalt obegripliga evighet en gång i mitt liv. Åter spelades allt upp i ett rasande tempo, där jag nu stod inne på bensinstationen.

När jag i minnesbilderna kommit fram till den fas där vi alla trodde, att jag hade kommit undan helskinnad och det bara visade sig, att denne galning hade ytterligare ett scenario att bjuda på. Den där fruktansvärda sekvensen kunde jag åter inom mig höra, hur någon skrek av dödsångest och hur en annan satte ord på det hela:

"Han tänker döda oss allihop"!

Jag mindes min egen totala tystnad inför det, som jag trodde skulle komma. Men också tystnaden efteråt, där allt helt plötsligt bara blev stilla och det hela bara helt oväntat stoppades upp. Den där sekvensen när tiden verkade hålla andan. Innan han med en rivstart gav sig iväg med den stora ljusgröna amerikanaren.

Den tystnad som följde när han försvunnit i ett dammoln och då "Nikko" Baggströms röst trängde igenom mitt medvetande, än en gång. Men den här gången kände jag hur ett vansinnigt raseri vällde upp inom mig, där jag nu så många år efteråt, stod inne på bensinstationen och hade mints precis allt som hade skett den där gången.

Det hade varit "Nikko" som slutligen lyckades befria mig, från denna förövares vansinneshandlingar.

Detta raseri som vällde över mig och som jag aldrig tidigare hade känt under alla dessa år som hade hunnit förflyta, var den vuxnes perspektiv och insikt, som hann ifatt tonåringens inom mig.

När jag vände mig om för att gå ut till denne ynklige varelse och konfrontera honom med hans handlingar, var han redan borta. Kanske var det lika bra.

Men nu när jag suttit här och skrivit och tittat ut i min trädgård, där mörkret under tiden hunnit ge vika och regnet börjat falla, undrar jag verkligen vad som rör sig i huvudet på en människa, som är kapabel att röva bort någon mot dennas vilja på detta våldsamma och spektakulära sätt.

Kanske är dylika människor så starkt avvikande, att något sådant på något förunderligt sätt blir normalt för dem. Jag vet att den han hade varit förlovad med, hade haft ett helt helvete med honom. De där dragen hade redan kommit till känna, innan denna händelse inträffade. Kanske skiner det alltid igenom någonstans i deras tillvaro, vad de egentligen är kapabla till att göra. Det är bara det att omgivningen aldrig hunnit förstå vad det kunde leda till.

Just denna händelse fick mig som vuxen att inse, att det är långt ifrån alla händelser vi är med om, som vi delger våra föräldrar. Detta har fått mig själv, att ständigt iaktta mina egna barn. Ständigt föra samtal med dem, om vikten av att alltid veta vart tryggheten finns, att alltid berätta oavsett vad som hänt dem och vad som finns i deras tankar.

Våra liv är oerhört sköra och bräckliga, när vi oförskyllt bara av en ren slump råkar ut för dessa människor. Där en annans liv inte betyder något för dem. Inte har något värde.

Man är helt enkelt bara på fel plats vid fel tidpunkt.

1 kommentar:

  1. Det finns 2 kommentarer.

    Nej, det har du allt rätt i.

    Trevlig midsommar på dig själv, Tommy och ditt lilla midsommarblomster!
    Anmäl >Gun (2009-06-19 12:12:06)

    Den siste "Fritzen" är tyvärr inte född ...

    Trevlig Midsommar! /Tommy
    Anmäl >Tommy (2009-06-19 06:37:40)

    SvaraRadera