Google+ Followers

tisdag 30 juni 2009

Legender, militärer och andra funderingar.

- den 30 juni 2009, kl 10:45


I Selma Lagerlöfs "Luciadagens legend" berättas om fru Rangela. Jag antar att det var Selma Lagerlöfs farmor, som berättade även denna legend för henne.

Fru Rangela, den rika och giriga kvinnan, som ägde Edsholms borg i Grums förmodar man. Fru Rangela hon hade en brorsdotter, som hette Lucia.

För att göra en lång historia kort, så var Lucia gift med den rike knösen Eskil på Börtsholm. När Eskil var bortrest fick Lucia reda på att det var hungersnöd i östra och nordöstra stranden av Vänern. Hon packade därför pråmar och skutor fulla med förnödenheter och seglade över Vänern för att hjälpa de nödställda. Lucia kom med mat till de fattiga, "med ljus i en mörk tid och strax före jul". Sedan att man i Kristinehamn, haft som tradition att lägga allmosor till de behövande i en lusask, Lucias ask, förstärker väl teorin en smula.

Jag undrade därför om "hushänget" trodde på, att jag också skulle skaffa mig en lusask och starta en insamling bland knösarna, som drog fotsulorna omkring där på stranden. En del av dem såg ut att behöva befrias från en och annan sedel!

Kristinehamns skärgård är rätt vacker. Inte nog med det, den är också vida berömd utanför landet. Liksom lilla Selma var och kanske rent av fortfarande är? Medan jag betvivlar att någon större mängd människor i Sverige känner till varför just den platsen: Kristinehamns skärgård, är så himla berömd.

Saken är den att där står en unik Picassostaty. Ful som stryk kan jag tycka och svårt att med den vildaste fantasi ens gissa sig till vad den skall föreställa. En rak påle upp i vädret, med två flärpar åt två håll, långt däruppe. Men märkvärdigt skall det ju vara med tanke på upphovsmannen och därför skall man, som sig bör, lägga pannan i minst 30 djupa veck och sucka av hänförelse över skapelsen och tycka något skarpsinnigt!

Alla är inte hänförda över Picasso. Men jag skall inte "gola" om vad min dotter egentligen sa, om lille Pablo, när vi besökte Picassomuseet i Barcelonas gamla gränder. Dessförinnan hade vi sett ett otal Picassoalster både på hemmaplan och ute i Europa och måttet blev väl bara helt enkelt rågat, eftersom det här var mannen, som uppenbarligen hade svårt att färdigställa en målning, byta objekt och tillråga på allt, hade en något "märklig" kvinnosyn. Den fnysningen, som hon uppbringade går sannerligen inte av för hackor. Sedan försvann hon som en raket in i nästa rum. Den fnysningen måste ha legat någonstans på skalan "styv kuling", som dessutom hade föregåtts av hennes utlåtande, som varit helt i klass med fnysningen!

Så smidigt över till en annan karl, som också gör skulpturer, dock på sin högst privata tid:

"Hushänget." Han blir alltid som alla andra karlar, när de får något "nostalgiskt i blicken", som de nu får när de talar om en gammal bil de haft, en gammal kärlek (ni vet "nr 1", åtföljt av en lååång och ljudlig suck ) och lumpartiden.

Det var i Kristinehamn han gjorde lumpen, gu´ bevars!

Förfasad blir han varje gång, över att de tagit bort vaktkurerna och portalen in till det nedlagda regementet. Det kan jag ju i och för sig förstå. Men det är ju knappast någon nyhet varje gång! Men en sak har han helt rätt i varje gång: Jag tror också på bevarandet av byggnadskultur, även om det gäller kultur i form av "ärtsoppa, beväring och svettiga gamla militärstrumpor". Eftersom jag nu sett den tidigare infarten kan jag inte annat än tycka, att det var oerhört sorgligt att man bara rev den.

I övrigt blev det som vanligt.

När tjatet inte ville upphöra kunde jag i vanlig ordning trösta honom med, att det finns ju i alla fall en minnessten, stor som ett åbäke, där de militära eskapaderna minsann är memorerade på. Tja, visserligen med den lilla petitessen, att nu var det inte så att "hushänget" varit född då när det begav sig. Men i alla fall.

Det här regementet hade sådana "guldstjärnor" på minnesstenen, som "tåget över Bält" på 1600-talet, Narva och en massa annan "ärtsoppehistoria". För att inte tala om deras ordspråk: "Cum Deo et victribus armis" dvs. "Med Gud och segrande vapen."

- Låter inte det pampigt, då heter jag nog Elvira, sa jag och klippte förföriskt med ögonen mot "hushänget".

Ett tag trodde jag nog, att jag hade lyckats flirta in mig igen på "nybörjarnivå". Men det var innan jag insåg, att det där drömmande i hans blick istället var riktat mot den fönsterruta, där han hade haft sitt enkla tjäll och "Markan" fanns också kvar, helt intakt, bara lite "upphottat". När jag insåg min rangordning undrade jag om det inte var som i alla 91:an Karlsson filmerna och serierna, någon tjusig dam, vid namn Elvira på marketenteriet vars gunst de slagits om?"

- Nä, inte det. Där fanns det bara en massa gamla kärringar! De var väl i 30 - 40 års åldern, suckade "hushänget" uppgivet.

- HA! sa jag, inte undra på att de slängt upp en sån´ där gatuskylt och placerat in dig i kröken på denna. De ville väl inte ge upp hoppet i första taget! (Se bilden).

Jag minns hur det var, när jag gick på läroverket. När lektionerna slutade vid 12-tiden på lördagen, satte jag mig på tåget till Boden, för att besöka mamma över dagen. Hon låg på "Garnis" under mina år på läroverket. Var och varannan lördagskväll, delade jag därför sista tåget tillbaka till Gällivare med bassarna. De hade en fyndig ramsa, som jag fortfarande minns:  

"Jag vet en plats på jorden, där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer".

Men jag ger mig katten på, att så här med handen i backspegeln, sitter de forna ungtupparna och har något drömmande i blicken, när de tänker på "lumpartiden" och hur tåget tuffade in på Gällivare station vid 22-tiden på lördagskvällen. "Det var tider det!" tänker de säkert och suckar ända ner ifrån fotknölarna.

Något som ett fruntimmer aldrig någonsin kommer att begripa sig på: vad det är för skillnad på militärtjänstgöring, eller att bara vara ute och tälta i största allmänhet?

Rätt vad det är, dyker det kanske upp "ett tältminne från Danmark" här i bloggen. Det är ett minne, som är fullt värdig vilken "göra-lumpen-historia" som helst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar