I bögskräckens tecken.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

den 13 april 2009, kl 11:14

Efter frukosten imorse satt jag och läste TT-Reuters. Där beklagade sig en upprörd polsk lokalpolitiker i Poznan över, att hans lokala zoo hade inköpt elefanthannen Ninio.

"Vadå, tänkte jag först, gillar han inte elefanter?"

Men det var inte det saken gällde. Det visade sig att lille Ninio visat sig föredra hannar framför honelefanter.

- Vi betalar inte 37 miljoner zloty (80 mkr) för att bygga Europas största elefantpark och sedan ha en bögelefant boende där, lät han meddela.

"Nähä", tänkte jag, log i ena mungipan och funderade vidare över hur man är begåvad, om man hakar upp sig på någons högst privata sexliv.

Jag har liksom aldrig kunnat förstå det där resonemanget, att förskjuta någon pga. deras sexuella läggning.

Det finns många som t.o.m. anser att människor med homosexuellt läggning inte skall få skaffa sig barn. Visst inser jag att det kan finnas problem kring barn, som har två "föräldrar" av samma kön. Därför att jag har själv upplevt den problematiken på mycket nära håll och har själv fått "ikläda mig ett falskt moderskap" bara för att hjälpa barnen i vissa sammanhang. Men detta har inte skett pga. att de här föräldrarna inte har varit tillräckligt kärleksfulla mot sina barn, utan har kommit sig av omgivningens problem med att kunna hantera situationen! De barn som inte har en dylik dysfunktionell omgivning, har inte denna problematik! En familj kan trots allt bestå av så många olika sammansättningar. Inbördes relationer är något som små barn överhuvudtaget inte funderar över. När de väl börjar fundera över det, är det den vuxnes ansvar att förse dem med rätta verktyg. Vilket fördömande pga. någons sexuella läggning inte är.

I lördagskväll orkade vi inget annat än ligga utslängde framför TV:n i halvkoma, efter en dag i försommarens tecken. Då var det "Italiensk meny" på TV 2. Eftersom vi är vansinnigt betuttade i Italien blev beslutet enkelt. Intet ont anande blev vi därför försedda med en rejäl dos av "bögskräckens avarter". Programmet handlade om att Italien inte vill lagstifta om partnerskap och med Silvio Berlusconi, som numera styr rodret, finns den frågan inte ens längre med på agendan!

Hur Italien kan få vara med i EU är därför en delikat fråga, men detsamma gäller faktiskt också Sverige, som ännu inte skrivit under de avtal som erkänner vårt eget URFOLK, samerna.

Mest skrämmande var nog trots allt, människorna som kom till talas i programmet. De fick det att låta som om det är någon "modefluga" i att födas till att vara homosexuell!

Men hur korkade och insnöade kan människor egentligen bli? Mest bedrövligt i hela kråksången är trots allt att det är Vatikanen, som är den största anledningen och står för den massiva hjärntvätten bland sina "dyrkare" och normsättare. Alltså inom en patriarks välde, där det rent procentuellt finns flest pedofiler och sexuellt avvikande på lönelistan än inom något annat yrke! Det är till att vara hängivna "människokärlek", som deras tro säger sig ha sin grogrund i.

Jag tänker fortfarande idag på de här två italienska "bögarna". Den ene av dem ville till varje pris få omgivningens förståelse, medan den andre insåg chockat hur grymma människor är. Han gjorde också den reflektionen som varje normal människa bara kan göra i det fallet. Han insåg hur älskade och beskyddade de båda två hade varit av sina egna familjer och omgivning, eftersom de aldrig någonsin hade behövt konfronteras med dylika saker tidigare.

Den som nu eventuellt kommer att bjuda på några citat ut Bibeln, som rättfärdigar det hela att förskjuta och ibland även förfölja homosexuella, har jag ett och annat "tänkvärt" citat ur Bibeln att bjuda på. HÄPP!

Men en sådan ny ljuvlig försommardag, som denna och med tanke på dagens blogginnehåll, kan jag inte göra annat än tänka på alla de underbara stunder, som jag och min vän Ole haft tillsammans. Ibland har det hänt att vi suttit uppflugna i varsin kaféstol och diskuterat "läckra" killar som gått förbi. Han hade ända sedan han varit liten känt sig som en flicka, trots att han inte såg ut och inte heller betedde sig som en flicka. Han var bara en otroligt go´ och glad, humoristisk och omtänksam människa.

Man kan ha mycket roligt med en riktigt god vän, som är lagd åt det andra hållet. Det är en vänskap med helt andra förtecken. Även om det onekligen kan uppstå en del "intressanta situationer".

Jag minns så väl en gång min dotters irritation över Oles "evinnerliga omsorger". Han hade knutit om hennes rosetter i håret och rättat till och borstat av hennes kläder för vilken gång i ordningen som helst, medan hon själv var i full färd med att mata tuppen i Svanparken och hasa runt på backen för att prata med hönsen. Tillslut brast hennes tålamod och hon utbrast irriterat:

- Du är som en riktig låtsasmamma!!!

Det "gick en ängel genom hela Svanparken" i Malmberget, sedan brast både jag och Ole ut gapskratt, det var ju alldeles sant det som min treåringa dotter hade vräkte ur sig.

Ole avled en stilla morgon 1996 i HIV, som han i oförstånd och med krossat hjärta införskaffat sig i Köpenhamn sommaren 1986.

När jag och min dotter satt där tillsammans med den döde Ole, som låg ovanpå sin egen säng i sitt lilla sovrum, iklädd sin älsklingskostym och en liten spröd ros instucken i sin hand, kunde jag riktigt höra hans glada skratt inom mig och hur han kärleksfullt böjde sig ner mot min dotter och sa precis som han alltid hade gjort "min lilla prinsessa och älsklingsros".

Vad vet "bögskräck" om älskliga människor, som vandrar på vår jord?

Inte mycket!