Vad har du för relation till din lugg?

Undrade "hushänget" till dottern, som var på väg ut genom ytterdörren. 

Sannolikt i sista ögonblicket för att hinna med det kommunala kommunikationsmedlet, av rörelsemönstret att döma.

- Vad jag har för relation till min lugg? 

Hon stannade upp en bråkdels sekund och fortsatte:

- Ja, till att börja med har jag funderat på att gå och klippa håret de sista tre månaderna.

"Hushängets" lilla glädjefulla hjärna tycker, att det är så roligt med nutidsfenomen i ordform. Inte bara ordform skulle det efter en liten stund visa sig. Att hennes lugg varit på tapeten åtskilliga gånger, det har nog inte passerat obemärkt ens för honom.

Helt plötsligt skall man ha en relation till allt möjligt. Man skall vara ett med någon tingest. Höra ihop, som "thick and thin".

"Den här soffan känns inte som om den är jag."

Tro väl jag det, vem ser ut som en soffa, oavsett snitt eller form. Möjligen kan jag tänka mig, att jag vid invinglandet i köket om morgnarna, har vissa likheter med en obäddad utdragssoffa.

Jag önskar dock, att det här nypåfundet hade funnits på den tiden jag av ekonomiska skäl var tvingad till att köra omkring i rena öknen till bilar. Då hade jag åtminstone spontant kunna slänga ur mig till min omgivning:

- Jag vet inte, men den här bilen känns inte som om den är jag.

Å andra sidan, kanske inte. De hade nog intygat unisont, att den skrothögen på 4 hjul och jag hade nog trots allt en hel del likheter med varandra.

Igår var det rätt kyligt på morgonen och jag undrade därför med skepsis i rösten, om dottern verkligen bara skulle försvinna iväg ut genom ytterdörren i den tunna kavajen och den invirade halsduken till trots. Vilket fick mig att resa på mig och ta mig in i min och dotterns gemensamma klädkammare, som på ny-fin-språk benämns med "walk in closet". Ett nypåfundsuttryck som sannolikt hade fått min pappa att tycka, att det nog hade låtit som om man varit på väg in på klosetten. Dvs. toaletten på nysvenska.

Jag lät handen bölja fram bland galgarna och stannade vid en lurvig sak i vitt. Dottern rynkade uppgivet på näsan och behöll kavajen på. Min hand fortsatte och jag hittade en kraglös skinnjacka, med något bättre tillskärningssnitt. Aha, tänkte jag, den hade jag nästan glömt bort att den hängde där.

Det finns något bra med en dotter, som vuxit upp. Så till den milda grad, att hon sedan länge klappar mig på huvudet där uppifrån, där hon nu befinner sig i höjd. Jag gillar att ha med henne på våra klädshoppingturer. Det är så himla praktiskt, därför att hon ställer villigt upp som provdocka och då kan jag se om plagget skall vinna gehör eller förkastas. Steget är ibland väldigt långt från klädgalge till hur en människokropp ser ut i klädskapelsen.

Hon drog lydigt på sig skinnkavajen och jag konstaterade med en djup suck, att den skulle det nog ta tid för mig att krympa in i.

Mao känns den jackan inte som om den riktigt är jag. Det fattas några måttenheter till dess!

Väl åter inne vid köksbordet, sedan dottern försvunnit ut genom ytterdörren, återgick jag till min kaffekopp och min halvätna macka. Tystnaden lägrade sig kring frukostbordet och jag såg hur dottern spurtade förbi ute på vägen, på väg mot det allmänna kommunikationsmedlet.

Plötsligt gav "hushänget" upp ett gapskratt. Det visade sig att han satt och läste en 60-årings gratulationsannons, som den övriga familjen hade satt in till födelsedagsbarnet ifråga.

- Det var värst vad hon var välbevarad för att vara 60 år, skockade han och slängde fram tidningsbilden framför mig.

Bilden föreställde en ung kvinna i ca 16 års åldern. Sannolikt var bilden på temat "Once Upon A Time", som alla sagor av dignitet börjar. 

Undra vad hon tänker, när hon ser bilden av sig själv i tidningen. Är det månntro:

- Det här fotografiet är inte jag.

Eller blir det, det mest förekommande hos oss människor, som sett tiden rusat förbi med oss själv:

- Det här fotografiet är verkligen på pricken JAG!

Snacka om sågning!

- den 27 mars 2012, kl 01:13

Ibland blir jag inte så lite imponerad av hur olika vi människor är kapabla att tänka.

Ta bara den här snubben, som sågade av sig foten, bara för att slippa arbeta. Snilleblixten måste dessutom ha trillat ner från den utmattade och förvirrade hjärncellen så där i sista ögonblicket, eftersom han sågade av sig foten, bara några timmar innan hans arbetsförmåga skulle utredas av arbetsförmedlingen.
Hur tänkte han egentligen, när han satt där och filosoferade.

- Få se nu. Skall jag kapa av mig huvudet. Huvudet är det ändå inte så mycket bevänt med. Lika med händerna. Äh... jag tar och kapar av mig foten, då ser jag i alla fall vad jag gör, när jag skall hysta in den i ugnen.

Säga vad man vill, men ett gediget jobb gjorde han i alla fall. Inte bara att han sågade av sig sin fot hemma i sin egen verkstad. Han slängde in foten i en ugn och ringde själv ambulans.

Hur snillrika tankar man hade på TT-Reuters-AFP, kan jag även lägga pannan i djupa veck över, eftersom man också skrev att foten inte gick att räddas...
Hur tänkte de då, att han skulle gå omkring med en transplanterad förkolnad fot?

Historisk abrovinch, om Gropen i Malmberget, har nu sett dagens ljus.

- den 25 mars 2012, kl 09:42

Det är så ivriga spadtag, att t.o.m. en gammal 1700-tals professor skottats fram och med lite välformulerad propaganda stöpts om och helt plötsligt har historien fått en helt ny utformning.

Man slänger sig med lite fakta i bildtexten. Citat: professor Jonas Meldercreutz, som var en eldsjäl för gruvbrytningen i Lappland och som, i sin roll där, titulerades Kapten, eller franska Capitaine.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=6803172
Om jag är förvånad?

Nej då, inte alls. Det går helt i fil med hela det tidigare händelseförloppet.
I reportaget har man även lyckats med konststycket, att skotta fram en gammal gruvmätare, Olle Karlsson, som intygar att en halvmeters spricka helt plötsligt en morgon fanns på den livligt trafikerade Kaptensvägen. På den tiden skall det väl i ärlighetens namn tilläggas, att Kaptensvägen var livsnerven och huvudstreetan i Malmberget. Ändå kör man på med abrovinchen i dess fulländning. Som ett litet oförargligt dammkorn, som av misstag råkat hamna på axeln.

Lika ivrigt och lätt borstar man även bort problematiken med den igenfyllning, som totalt misslyckats av Gropen.

Men det är nog dessvärre inte bara det.

Hur himla enkelt det blir, när man förvandlar svart till vitt, genom att man skriver om hela historian: Det har blivit lätt att negligera, att det står byggnader, finns ledningar, finns lungor, som också finns mitt i den här allt mer instängslade och tungt industriella gruvmiljön, som totalt utdömts som boendemiljö.

Hela abrovinchen är inställt på tvättprogrammet: Greenwashing och då blir plötsligt allt tillåtet, hur falskt skorrande det än låter och är.

Det hindrar dock inte att gamla malmbergare, som återvänder på tillfälliga besök, är djupt chockade över den syn och miljö som möter dem.

På det hela taget är det ett mycket rättvist reportage om hur saken hanteras. Man duckar inte ens för andra sanningar. Ändå känns det som om alla anständighetsnivåer har sprängts, när man påstår att Gropen funnits i århundraden.

Nästa reportage lär det väl stå, att alla malmbergare vetat om hur utarmat deras boendemiljö skulle bli och får stå sitt kast, både ekonomiskt och även miljömässigt.

Propagandaapparaten har tagit nytt avstamp, genom att forma om hela historien.

Det åsne-publika jublar och pinkar i brallan av lycka!

Åter ljuder i mitt inre, minnen från min barndom och uppväxt. Då min pappas sång strömmade ut från badrummet, medan han stod och rakade sig: Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt...

Jag som rufsig 12-åring, Barongatan i Malmberget. Närmaste grannar inom synhåll Olssons röda hus och 1 ½ av målar-Weströms tre hus. Längre upp i bilden syns husen på Smålandsgatan.

NSD reportagen börjar fungera alldeles utmärkt, som LKAB:s propagandaapparat!

Nu börjar det bli långt mellan guldspadetagen i NSD. Istället så skottas det 

ivrigt tillsammans med LKAB:s propagandaapparat. 

Det är så ivriga spadtag, att t.o.m. en gammal 1700-tals professor skottas fram

och med lite välformulerad propaganda stöpts om och helt plötsligt så har 

historien fått en helt ny utformning. 

Man slänger sig med lite fakta i bildtexten. Citat: professor Jonas Meldercreutz,

som var en eldsjäl för gruvbrytningen i Lappland och som, i sin roll där,

titulerades Kapten, eller franska Capitaine.

Bara för att den enfaldige läsaren med åsneöronen skall svälja hela propagandabetet!

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=6803172

Men det är väl i och för sig inget konstigt. Det är bara att konstatera hur vän-tåtarna går korsvis på Facebook, så någon raketforskare behöver man sannerligen inte vara, för att förstå hur spadtagen gått till. Det finns väl anledning till varför kritiken inte tillåts att finnas kvar.

Säga vad man vill. Men nog är det ett alldeles UTMÄRKT reportage om hur bolaget lever med skygglapparna på och att de i själva verket inte haft en aning om hur berget reagerar. De repeterar sitt mantra om berget och är helt omedveten om, att de huserar runt mitt bland en bebyggelse, med allt vad det innebär.

I reportaget har man även lyckats med att skotta fram en gammal gruvmätare, Olle Karlsson, som intygar att en halvmeters spricka helt plötsligt en morgon fanns på den livligt trafikerade Kaptensvägen. På den tiden var Kaptensvägen livsnerven och huvudstreetan i Malmberget, ändå viftas det bara bort, som ett litet oförargligt dammkorn som av misstag råkat hamna på axeln. 

Lika ivrigt och lätt borstar man även bort problematiken med den igenfyllning av Gropen, som totalt misslyckats.

Men det är nog dessvärre inte bara det.

Den av LKAB:s propagandafullmatade journalisten, väljer jag att inte namnge. Det känns helt enkelt för sorgligt, eftersom jag själv har en sammanstrålade biografi med hennes släktingar, som var hederliga och inte fullt lika aningslösa. Men det är med sorg i hjärtat jag bara alltjämt kan konstatera, att det saknas grundläggande kunskaper och erkännande om att det saknas total insikt och kunskap om vad som sker med byggnader, ledningar och människor. 

Hur påverkan av de ständiga skalven och sprängningarna, som blivit alltmer påtagliga, i realiteten är. 50-talet skalv enbart det sista dygnet innan raset, skall tydligen gå byggnads- och ledningskonstruktioner helt opåverkat förbi. Då är inte ens tanken hur många sprängningar och skalv som år ut och år in har påverkat dma medräknat.

De vet inget heller om den ohälsosamma luftpåverkan, eller den allmänna dåliga boendemiljön. 

Nej, man har över lag ställt in tvättprogrammet på greenwashing och ser ut som byfånar i miljödomstolen. Med en axelryckning och ett nytt uppskov i miljödomstolen, funkar hela det ruttna rättssystemet väl. Man har ingen aning om vad som sker utanför industristängslet och nog verkar det som om det är lika nedsläckt bland dem, som skall stå för samhällsansvaret och tillsynen.

Malmberget börjar likna vissa utvalda ställen, där kärnkraftverkens härdsmälta

har genomkorsat historien. Den falskt skorrande glädjekören har väl ännu inte 

upptäckt vad det är för affärsverksamheter, som återstår och framförallt var 

den är belägen. Man har väl helt enkelt inte noterat, att LKAB:s tandverk (jodå,

här stavas det med e och inte med ä) gnagt ner hela samhället till ett miserabelt skick,

där instängslandet av människorna är ett fullbordat faktum.

Gamla malmbergare, som återvänder på tillfälliga besök, är djupt chockade över den syn och miljö som möter dem. 

På det hela taget så är det ett mycket rättvist reportage om hur saken hanteras. Man duckar inte ens för andra sanningar. Ändå känns det som om alla anständighetsnivåer har sprängts, när man påstår att Gropen funnits i århundraden. 

Men det ingår väl också som ett led i den allmänna indoktrineringen, nu när NSD:s journalist Marie Ridderström övergett eländet och mediarapporteringen, skall hamna i effektiv radioskugga under ledning av en icke transparent stiftelse, som leder rakt upp ända till statsministern. Dvs. LKAB:s ägare, staten. 

Nästa reportage lär det väl stå, att alla malmbergare vetat om hur utarmat deras boendemiljö skulle bli och får stå sitt kast, både ekonomiskt och även miljömässigt. 

Propagandaapparaten har tagit sitt avstamp, genom att forma om historien.

Det åsne-publika jublar och pinkar i brallan av lycka!

Åter ljuder i mitt inre, minnen från min barndom. Då min pappas sång strömmade ut från badrummet, medan han stod och rakade sig: Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt...

Nej, tänk inte ens tanken ut, du som läser det här. Jag kan dessvärre inte publicera detta blogginlägg i min blogg i Norrbottens-Kuriren, det skulle dröja exakt fem sekunder innan jag åter var en avstängd mediabloggare. Det är samma stiftelseägare till Norrbottens-Kuriren som till Norrländska Socialdemokraten. Men här skall den förhoppningsvis leva vidare en stund till, innan hela samhället förvandlats till ett hermetiskt tillslutet system.

Lycka kan ibland vara något så enkelt, som att ha en blogg.

Något som jag överhuvudtaget inte har reflekterat över tidigare. Men just idag, i skrivande stund, inser jag att det är så det är. 

I det här forumet, som skall bidra till människors samvaro, Facebook. Där är det precis tvärtom vad som kan utspela sig, när man tillhör den grupp som skapats av en godhjärtad person, vars enda syfte varit att man skall komma samman kring bilder från kommunen, som var och en rotar fram ur de egna gömmorna. 

Det är då man åter kan få insikt om att samma gullgriseskara, till läroverksläraren med en sådan utstuderad tyrannisk läggning, fortfarande är precis samma drev, som de en gång i världen var. Skillnaden är att numera är de inte tysta och kikar ängsligt under lugg, utan nu har de lärt sig att ta ton. Läroverkstidens tysta medgivande har ersatts med andra tongångar, som ändock är lika falskt stämda, som deras skrämda tystnad en gång var. Den tid då de godvilligt och frivilligt åsåg hur deras klasskamrater mobbades ut av denna lärare, med en sådan frenesi, som har alltför många likheter med en namngiven psykisk störning.

De har ännu inte växt upp och sett på spektaklet med vuxna ögon! 

Istället försvarar de med näbbar och klor en 88-årig gammal tyrann, som ägnade sig åt en sådan massiv massaker av uppväxande själar, att en del av dem aldrig återkom till ett normalt vuxet liv. Flera av dem lever som psykiskt sjuka, därför att de aldrig dög, kände att de inte hörde till. Hon var den direkta anledningen, i alltför många fall, till varför de hoppade av läroverket. Det är med sorg i hjärtat jag minns dem. De var själsligt knäckta människor, som aldrig fick någon ordning på tillvaron. Några är sedan länge döda. Inte i någon trevlig död precis.

Fullvuxna människor sitter på fullt allvar och försvarar, en lärarinnas utstuderade tyranniska drag och maktfullkomlighet, under plattityder om att hon är idag 88-år och då skriver man inte sådana saker om henne, som att jag dissar henne precis lika mycket, som de hissar henne! 

Jag står på mig och hävdar att vara åldrig är ingen ursäkt, eller förmildrande  för att man har burit sig väldigt dumt åt under sin långa lärargärning!

Men då rycker den tunga motammunitionen in och det klickas på "Gilla"knappen och det hela är som i vilken småskoleklass som helst:

Bl.a. en mer än fullvuxen man, på väg in i sista halvlek av livet sitter och skriver, att han gillade hennes undervisning och att den passade honom utmärkt! Trots att han i nästa andetag skriver, att det tog honom många många år innan han tordes säga ett enda ord på tyska, i ren och skär rädsla över att riskera att säga fel!!!

Man läser inte andra inlägg, som liksom jag intygar hur hennes människosyn av det uppväxande släktet var och att det inte var rätt. Men våra ord existerar inte i deras tillrättalagda och sköra tillvaro, som inte förmår att någon har något kritiskt att tillföra den falska bild, där alla oönskade inslag skalats bort. 

En skriver ett inlägg om hur det var långt senare, på Gunillaskolan, där samma läroverkslärarinna också huserade runt med nästa uppväxande släkte, där hade hon ett "favvo uttryck" - att försöka lära er något är som att kasta pärlor för svinen.

Jag förstår ju att hon måste ha tacklat av med åren, så milda tongångar fanns inte under hennes läroverkstid. Där var det rena rama pennalismen som rådde!

Många gånger har jag läst inläggen om och om igen. Vägrar nästan att tro på det jag läser. Läste jag verkligen rätt. Jag får nog läsa om igen.

Slutligen landar det inom mig. Min egen blotta. Mitt eget tankefel, som jag motvilligt måste rätta till. Men det blir med en urskuldande och sorgsen variant:  

Och jag som trodde att människosläktet blev intelligentare med åren...

Sedan blir det naturligtvis inte lättare av, att jag inte i övrigt tycker om förutfattade meningar om sammanslutningar, eller händelser, eller människors läggning, som man saknar insikt om, eller att jag inte anammat LKAB:s framfart med människorna, som känner sig/känt sig drabbade av bolaget och därmed svenskt rättssamhälle. 

I ett visst skede undrar jag vad de alltmer upptrappade inläggen, egentligen handlar om. Pusslet går helt enkelt inte riktigt ihop.

Men så kommer de förlösande orden, från"Einsteins brorsa", där min blogg helt plötsligt framstår, som det som sticker i ögonen, skaver i skon, som den gråsten hela hanteringen av Malmberget blivit. Där sunkiga själar försöker hävda sin rätt, att åter trampa på de, som sitter i underläge och är drabbade av någons godtyckliga handlingar.

Det som förekom och som tilläts förekomma på Malmbergets Allmänna Läroverk, det har aldrig upphört. Det pågår fortfarande. 

Men jag lutar mig lugnt tillbaka. Det gör mig helt enkelt inte något denna gång heller, att gå mot strömmen. Därför att känslan av att jag gör rätt även denna gång. Den lämnar mig inte. Sviker mig inte denna gång heller. Istället finner jag igen styrka i de ord en mycket klok man en gång i tiden skrev och som blivit något av min livsdevis om hur en riktig människa är. 

Den riktiga människa, som jag förhoppningsvis kan få ha blivit, den gången jag sluter mina ögon för den allra sista gången. Jag överlämnar hans ord i din vård:

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

- Søren Kierkegaard (1813-1855) -

"Vargarna åt upp negrerna", en engelsk skrivövning

- den 23 mars 2012, kl 12:40

på temat plural, som fått rätt märkliga byråkratiska turer och resulterat i att Skolverket gått upp i taket.

Media har skrivit stora nyhetsuppslag och konfronterat ansvarig rektor, ang. kopieringen från gammalt skolmaterial.

Undervisningsrådet Annika Hjälm, har ett rätt märkligt påstående, eftersom hon slänger ur sig, att sånt har hon aldrig hört talas om finns i svenska läromedel.

Man kan inte låta bli att undra om undervisningsrådet är fem år. Jag har i alla fall rikligt med dylika inslag från min egen skolgång, ändå blev jag aldrig någon rasist. Jag tycker lika illa om alla, oavsett härkomst och födelseplats, som uppför sig illa.

Förutom att det inte är politiskt korrekt idag, med en sådan skrivövning på engelska, vette gudarna varför man inte slagit ner på påståendet om vargarna också, när man nu ändå höll på.

Jag har i alla fall inte hört talas om, eller blivit informerad under alla mina skolår, att vargar skulle ha dylika matböjelser. Nu står det påstående helt oemotsagt, oavsett om det gäller gula, vita, röda eller någon annan kulörform av intag.

Borde man inte ha slagit "två flugor på smällen" och haft en grundkurs i både det ena och det andra. Eller finns det nu någon ny dold agenda om varför vi bör skjuta vargar?

Jag tar ett skutt ut bland vårblommorna, som dykt upp i min trädgård och tänker, att hur eländigt vore det inte om bara en enda blomsort fanns i världen. Så torftiga våra liv vore då.

Förut gavs "bovarna" spirituella öknamn, som t.ex. Bildsköne Bengtsson och kumpanen Tatuerade Johansson.

- den 17 mars 2012, kl 17:59

Numera går de under namn som "33-åringen", eller "51-åringen" och på sin höjd "känd skådespelare".

Annat var det på den "gamla goda tiden".

Då var det lite Robin Hood över det hela, som i Bildsköne Bengtssons fall, som stod på de fattigas sida mot myndigheterna. Men så gällde det inte mord precis, utan förmögenhetsbrott.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bildsk%C3%B6ne_Bengtsson
http://www.nemo.nu/bb/

Det finns en hel del brottslingar, att fördjupa pannvecket och läslusten i.
Tillfället gör tjuven hette det förr i tiden.

Det kan man i allra högsta grad även tänka, när det gäller en av våra mer litterära skurkar: Frank Heller, pseudonym för Gunnar Serner. Kärt barn hade dock många namn. Det förstår man, när man läser om hans smått självbiografiske svindlare och äventyrare Filip Collin, alias Professor Pelotard.

I dåtidens studentliv fanns förlagan till CSN i form av studentväxlar, som var den tidens studielån. Studenterna ägnade sig inte helt sällan åt att förfalska växlarna åt varandra, helt enkelt för att överleva. Ibland gick de iland med det hela, men ibland kunde det bli som i Gunnar Serners fall: det hela gick käpprätt över styr.

Man kan tycka och tänka vad man vill, om den uppluttrade moralen, men hans biografi är en fascinerande historia om hur vanlig, blir skurk, för att åter bli rumsren: 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Frank_Heller

Det som är lite lustigt är:

* att idag sponsrar det banksystem, som Gunnar Serner en gång svindlande, utgåvorna som Frank Hellersällskapet varje år ger ut.
* att det är en högt uppsatt jurist, som varit en av initiativtagarna till att bilda Frank Hellersällskapet.
I år bär medlemsresan av i Frank Hellers fotspår till Rivieran och sannolikt är det så, att jag inte har möjligheter att följa med i år heller.

Det här var lite av vad jag rensade hjärna med i januari.

Jaha, tänker du säkert nu. Men nu är det mars. So what?

Min senfärdighet beror enbart på, att det har känts väldigt långt till 
tangentbord för att producera några nya tankar och så det där lilla extra, 
som är alldeles nödvändigt: tid och energi.

Ibland är ”ljudet från omvärldens brus” väldigt högt påskruvat och harmonierar
inte riktigt med det som är jag. Jag vill inte gå så långt, som att klassa det 
som någon form av light- utmattningssyndrom. Utan jag orkar bara inte 
motsvara det, som kanske omvärlden är van att kunna förvänta sig av mig.

Jag börjar med den ”tunga materian”, som jag plöjt mig igenom i CD-boksväg:

”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Det kanske inte säger dig speciellt mycket, 
om man inte känner till att hon är dotter till Anna Wahlgren, denna ”expert” på
barn, som i tid och otid varit i TV-rutan och i alla omöjliga och möjliga former 
av debatter. Vars expertis och utstrålning alltid av någon anledning har gett mig
väldigt dåliga vibbar och frossbrytningar. Kanske har jag även där varit intuitiv.

Boken, självbiografin är en skakande historia, sett ur ett mycket skadat barn 
och numera ung skadad kvinna. Jag betvivlar inte för ett enda ögonblick att 
självbiografin upptar den verklighet, som rått hemma hos ”praktmorsan” Anna
Wahlgren. Det är trots allt så jag själv mellan raderna har uppfattat hennes
verkliga jag och frågeställningar jag själv haft.

Trots det dystra temat, läs den, eller gör som jag lyssna på den.

Så hoppar jag raskt över till ett annat tema:

”Tusen olevda liv finns inom mig”, av Tomas Sjödin. Jag är visserligen inte
som huvudpersonen i romanen, pastor, men jag kände en sådan själslig 
samhörighet med pastorn, när jag läste om handlingen, att jag genast 
bestämde mig för att beställa CD-boken. Vi bär verkligen på tusen olevda liv 
inom oss.

Pastorn, i romanen, bara drar rakt av och helt oväntat för hela omgivningen…

Inom mig själv finns nämligen en rymmare. Ända sedan barnsben har den där
rymmaren funnits inom mig. Jag är född med den där rymmaren inom mig. Med
facit i hand har jag förstått, att det inte handlar om, att inte vilja konfronteras
med verkligheten. Det handlar om mod och överlevnad. Men också om en stark
vilja att vilja försonas med sitt eget liv, det egna jaget. Vara ett med det egna
jaget.

Så till den CD-bok jag hade med mig på sjukhuset:

”Skojarna i Örtagården” av Arto Paasilinna. Uppläsare var Frej Lindqvist i
bästa klingande finlandssvenska, som ger boken och innehållet ytterligare en
dimension av upplevelse.

Jag bara älskar Arto Paasilinnas påhittighet och romaner. Det är sådant liv och
lust och swusch och finskt sisu över hans skrivande. 

Jag brukade berätta det sist avlyssnade vid matbordet på sjukhuset. De tyckte
också att det var en burlesk historia, som de aktivt tog del av och gladdes åt.

Men den här gången vete gudarna om Arto Paasilinna är förlåten. Därför att han
har fullkomligt snott stora delar av mitt bloggmanus ”Sprickor i fasaden”, som 
jag nu efter flytten till denna blogghåla, beslutat mig för att slutföra. Jag valde
att göra halt i det manuset, sedan verkligheten hade visat sig, att den hade 
fått lite för många likheter med mitt redan skrivna/skissade manus. Jag fick 
fundera en rejäl stund över, om jag skulle förmå mig att släppa iväg ut i etern
vad jag skrivit. Anledningen till mitt ”avdelning halt” var bara, att man aldrig
vet vilka man kan inspirera och som en vacker dag kanske har fått nog och den
där sista droppen har fått bägaren att rinna över…

Bilden är lånad efter medgivande av
den fingerfärdiga kortmakerskan: 
http://bigganed.blogspot.com/

Det påstås att kvinnor inte har någon humor.

- den 15 mars 2012, kl 19:48

Men hur riktigt är det påståendet?

Media och möjligheterna till insyn, släcks sakta men säkert ner i hela övre Norrland!

- den 14 mars 2012, kl 13:49

Vad kommer sedan, kan jag inte låta bli att undra, efter att ha studerat presstödskartan...

Man får ägna sig åt lite detektivarbete, för att utröna vilka det är som ligger bakom idén, att lägga hela övre Norrland i webbmediaskugga, dvs. med synnerligen begränsad, för att inta tala om en helt omöjlig insyn.

Det talar tvärtemot syftet med det svenska presstödet, som är att främja mångfald och konkurrens inom dagspressen.

Turen går raskt, snubblande vidare över stock och sten: 
http://www.presstodsnamnden.se/

Det är inte utan att mina tankar rör sig kring den senaste tidens händelser/avslöjanden, som av någon outgrundlig anledning INTE rapporterats om i någon av Norrlandstidningarna. Skrämmande nog inte heller i någon av de andra stora tidningsdrakarna:

Sveriges vapenhantering, med andra krigförande länder/diktaturer och Stjärnornas krig i Robotbyn Vidsel. Vapenexport till dma, de två fängslande journalisterna, Johan Persson och Martin Schibbye, som var på jakt efter Lundin Oils verksamhet och som besvärande nog leder rakt in i regeringskansliets allra heligaste rum. Sedan börjar det statligt ägda LKAB:s hantering av drabbad ortsbefolkning bli mer än bekymmersam. Är allt detta verkligen en ren tillfällighet, eller är det: just business as usual.

NSD:s chefredaktör framhärdar dock fortfarande att "för oss är det en satsning framåt". En satsning som blivit alltmer stängd för gemene man, är det verkligen en satsning framåt? Jag höjer en stark tvivlande röst...

Den ekvationen går inte ihop i mitt arma huvud, hur jag än tänker på det. Vrider och vänder på det.

Vi har gått en märklig utveckling i Sverige. Från att det har varit en klick synnerligen välmående män, som innehaft all makt. Till ett friare samhälle där människors lika värde har fått en alltmer betydande roll. Men nu håller friheten på att kapas, allt eftersom. Det håller på att bli ett alltmer slutet och olikt samhälle, där människors lika värde inte på långa vägar längre existerar.
Men helt omöjligt är det ändock inte, att rota runt och kika hur det ser ut bakom kulisserna. Inte än är det väl bäst att tillägga:

Norrbottens Media AB bildades 2007 och det är det bolaget, som äger tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren: där läsarreaktionerna inte har varit nådiga!

Nuvarande ägare är Erik och Asta Sundins stiftelse, som äger aktiemajoritet i Norrbottens Media AB.

Är det något som mina yrkeskunskaper har lärt mig, så är det att det finns inget så oöverträffat som stiftelseform. Det är garanterat fritt från insyn!
(Av just samma anledning håller jag på med en mycket segdragen historia, som aldrig tycks kunna bli färdig: En roman om en mycket speciell stiftelse.)
Stiftelsespåret från Erik och Asta Sundins stiftelse, det tar dessvärre inte slut där. Utan leder vidare ända upp bland de svindlande och högst oväntade höjderna:

http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/12/statsministern-kan-utse-ledamot-i-ntms-agarstiftelse

Statsministern kan utse ledamot i Norrbottens Media AB:s ägarstiftelse!
Just det: Var god skölj och SVÄLJ gott folk!

PS. Kom nu inte med någon sedvanlig "Green pelletkorvanalys," vad det här betyder. Utan sätt dig ner och tänk efter... FÖRE! DS.

Kan du använda pengar som flugsmällor?

Inte jag i alla fall.

Jag vet inte hur en del mail hittar till min mailbox. 

Bukowskis tycker i alla fall att jag är en presumtiv

kund. Hur de nu kunnat få sånt för sig, kan man 

inte låta bli att undra en stund över.

 

Men kanske är det därför, som bankerna tycks 

ha fått för sig, att jag ligger uppbunkrad med ett 

eget kassavalv och dessutom vill ha redovisat 

mina utländska tillgångar.

Jag blev inte så lite förvånad första gången det hände mig, att 25-öringen hann valsa runt ett par varv innan polletten trillade ner. Statliga SBAB ville ha in både det ena och det andra av mig. Jag la upp ett flatgarv och knölade ner brevet och svarskuvertet i papperskorgen. Mina ev. kvarlämnade "tillgångar" i utlandet kan man inte redovisa på något bankpapper, om det inte är så att de har börjat med avancerad sopåtervinning. 

Visserligen har de där knepiga figurerna i CERN ställt hela världsbilden på huvudet. Men ändå tror jag, att vi fortfarande håller oss vid realtid och därför lär jag inte vara skyldig, att redovisa några tillgångar från eventuella tidigare liv. Det var nog en stund sedan den tiden var i så fall och nog är mitt minne långt och bra, men inte riktigt så långt och bra.

Härom sistone när jag släpptes ut från sjukan fick jag motionera om lite pengar för att hinna betala huslånen. Då visade det sig att jag inte kunde sätta in pengar på mitt eget konto, utan att förklara varifrån jag hade fått pengarna. Det var en riktigt myndig min som banksnillet lade upp, där han stod och trummade med fingrarna i bankdisken. 

Ibland får man riktigt vända sig runt och kolla om dolda kameran är i farten för någon nyinspelning. Därför att ta ut från ett ställe och sätta in på ett annat borde inte vara så knepigt i dessa tider av elektroniska lämnade spår. Man behöver i alla fall inte vara någon Einstein, för att lista ut det.

Men tydligen har jag blivit någon intressant Mata Hari-typ med oanade förmågor. Så oanade att jag själv inte ens känner till dem.

Det sägs att man kan resa fritt inom EU-länderna. Något som i praktiken inte heller fungerar för en sådan som jag, som inte vill resa svindyr charter, utan kör med mina egna flyg- och hotellbokningar via Internet. Inte vill jag heller traska omkring i någon turistströms fotspår, utan vill finna mina egna smultronställen bland lokalbefolkningen oavsett var jag kommer. 

Då vill det till att lämna ifrån sig pass på hotellen, som kopieras och lämnas över till den lokala polismyndigheten, som tydligen håller kollen på resrutt. Snacka om att de har lite vettigt att göra, när det finns så många kriminella gäng/organisationer, att även den gode Roberto Saviano måtte ha tappat räkningen på dem.

Men den bistra sanningen är den, att min madrass endast består av det som madrasser vanligtvis brukar bestå av. 

Lycklig hade jag varit annars, då hade jag liksom du kanske har, så mycket pengar, att du kan använda dem som flugsmällor, bläddrat runt rejält i Bukowskis katalog http://www.bukowskis.com/auctions/S199

Vad sägs om att köpa en riktig Louis Vuitton koffert från sekelskiftet för ett nätt litet utropspris på 35 - 40 000:-. Eller lite smycken à la åtskilliga tusenlappar. Det är nog en bättre investering för dem som nu har pengar, än att låta bankerna, eller låtsaspengavärlden förvalta slantarna.

I mitten av 1800-talet var Louis Vuitton den välkände koffert- och väskåterförsäljare, vars modehus blivit alltmer lockande även för nutidens nyrika, som travar omkring med dessa fula väskor, för att visa att de är en viss klass. I jämförelse med dessa är gammelfarmors gamla ärvda väska, som jag förvarar ett och annat "fynd" i, riktigt snygg!  

(Inbrottstjuvar göre sig icke besvär, det är ett riktigt bottennapp, att sno åt sig den väskans innehåll. Förutsatt att man inte går igång på gamla tandborstar förstås. Jodå, det ÄR sant! Det skall bli en riktigt fin tavla, när rätt antal är nådd.)

 

Men jag är inte mycket för krafs. Mina behov blir allt mindre med åren. Det som ryms i en rullresväska och sängplats funkar oftast väldigt fint för min del. Jag har inte så stora fordringar på livet. Jag sätter värde på helt annat, sånt som inte kan köpas, eller fås för pengar.

Internationella kvinnodagen.

- den 8 mars 2012, kl 11:40

Häromdagen utspann sig som vanligt intressanta samtalsämnen vid frukostbordet.

Den här gången var det dock jag, som läste högt för "hushänget" och sammanfattade det hela:

- Visste du förresten att dramatikern och regissören Suzanne Osten, var rörd över att män kände till kampsången "Åh tjejer", som hon och Margareta Grape, skrev texten till. Kan du den sången, undrade jag.

"Hushänget" lät sin ljuva stämma klinga mellan köksväggarna:

- Åh åh åh tjejer. Åh åh åh tjejer...
- Inte illa sa jag och flinade, du bejakar kvinnligheten i dig. Inte bara genom att köpa en ny mobil som har ett rosa lock. Utan du kan kvinnliga kampsånger också.

Nu var det faktiskt så, att jag hade hört hur dottern skadeglatt kvällen innan hade gjort den reflektionen, om mobilen med det rosa locket.
Så där gick tydligen gränsen för bejakande av kvinnligheten för hans del. Det kan nog inte alltid vara så lätt att dela liv och bostad med två munviga kvinnor.

- Ja, men jag såg inte förrän jag var vid kassan, när jag lättade på kartongen, att mobilen hade ett rosa lock, sa han.

Dvs. samma sak som han hade sagt till dottern. Men nu hade han ett illa grin som gick genom tusen pannveck och fortplantade sig ända ner till hakan. Följt av en ljudlig suck och fortsättningen, som lät som en resignerad handling:

- Nu kan ni i alla fall inte anklaga mig för att min mobil ringer till er från byxfickan. Det här rosa locket går att fälla ihop mobiltelefonen med, så det blir inte några spionmobilsamtal där det längre avslöjas vad jag har för mig.

- Spionsamtal? Det är ju du själv som ringt upp i princip hela tjocka släkten, från din byxficka, sa jag och skrattad nu hjärtligt.

Det här med att han nu bara har en helt vanlig mobiltelefon har nog knycklat till hans manliga image. Spela i samma mobiltelefondivision som jag, där gick nog gränsen för hans manliga ego. Det satt hårt inne när han insåg, att hans mobiltelefon inte gav ifrån sig någon signal och att det tillståndet var av permanent karaktär. Inte blev det så mycket bättre av att finansminister gav kalla handen till en mobil, som är mer än en mobil, när hans gamla jobbmobiltelefon med alla finesser gav upp. Flyger och flaxar man inte runt hela jordklotet i jobbet längre, finns det inget egentligt behov av en mobiltelefon, mer än en som det går att ringa och skicka sms från.

Han såg nu ut som om hela han genomled skärselden plus tandvärk på en och samma gång och jag utdelade den sist dolkstöten i det manligt sårade egot:

- Dessutom är det nog bra om dina mobilräkningar kommer ner till en sund nivå. Du jobbar faktiskt inte längre och har inte några sådana behov av att ha tillgång till alla dessa finesser.

Inte ens en grymtning till svar. Han såg nu ut som stenansiktet Buster Keaton. Rörde inte en min.

En ängel gick genom köket..
.
Jag fortsatte med att läsa en ny jättedålig vits från tidningens läsarkrets:

- Blev du arg, när jag råkade skära dig vid rakningen?
- Nej bara lite sårad!

Ibland behöver man inte förklara något, budskapet kan gå fram ändå.

Ikväll skall i alla fall de här tjejerna ta sig på lite VIP-tillställning på Hagabadet. Men jag skänker en solidarisk tanke till alla de kvinnor, som inte ens är i närheten av den tillvaro, som vi faktiskt har. Världen är fortfarande full av skit. Bara i det här landet är det åtskilliga kvinnor, som inte kan gifta sig med vem de själva vill, eller välja sina egna liv. http://filmforalla.se/en-blomma-i-afrikas-oken/

Phew... ibland känns tillvaron, som en rejäl uppförsbacke utan synligt slut....

Jag har fört diskussionen med mig själv, att det är väl kanske lika bra, att fylla kvoten på en gång. Men tänk om det skall fyllas på ännu mer... säger den där rösten på vänstra axeln. (Det är väl där "Ågren" sitter?)

Det finns indikationer om att det är så det är. Det kommer ännu mera... 

Så där efteråt kanske man kan sikta in sig på en "tapperhetsmedalj".

På tal om tapperhetsmedalj. Jag läste något som bara hör hemma bland en svunnen tid. En lång göteborgshistoria, som i ett avsnitt lät så här:

Arthur arbetade i fabriken och utvecklade nya produkter. Han älskade detta arbete och det kunde man också utläsa av hans utmärkelse från Kungliga Patriotiska Sällskapet: Ett diplom och en medalj i guld för att Arthur inte varit borta från arbetet en enda dag på 50 år. Arthur fick bältros en gång - men som tur var, sa Arthur, var det ju på semestern som varade en vecka.

Händer sånt verkligen... ja, jag menar i verkligheten.
 

LKAB:s skakiga rapportering av skalven i Malmberget.

- den 6 mars 2012, kl 12:51

http://www.lkab.com/Var-filosofi/Kvalitet-och-miljo/Seismiska-handelser/Seismiska-handelser/?ni=4360&c=&m=

När man läser LKAB:s hemsida får man helt solklart för sig att det varit en liten skakning. Ungefär som en liten rysning, längs ryggraden, av vällust.
Läser man däremot den privata mailskörden, eller rent av Norrbottens-Kuriren, då får man helt klart för sig, att det inte är LKAB:s lilla sommelierskola det varit fråga om, utan massor av regelrätta skalv, som vida överskrider det
tillåtna! 

http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6332632

Det som kanske är mest anmärkningsvärt är, att inte tillsynsmyndigheten = Länsstyrelsen och Bergsstaten känner till de faktiska omständigheterna. Men så sköts också all rapportering av LKAB själva till dessa och miljödomstolen.
Kan man nu ana sig till ännu ett klart fall av "sila mygg och svälja kameler" från LKAB:s propagandakontor i Malmberget?

Den lilla bilden (ett högst taget privatfoto) i bildspelet är också en omskrivning. Ungefär som om det skulle vara en liten njutningsfull vandring bland de små fridlysta växterna, som man kan strosa kring bland. Medan det i själva verket är fråga om något helt annat:

Den bilden däremot är lånad från LKAB:s eget tidigare fotoarkiv, som inte direkt talar för något i fridlysningens tecken. Alla som är bevandrade i Malmbergets nuvarande utseende och denna sedan länge historiska skepnad, känner till skillnaden. Medan alla de andra alltjämt svävar omkring i okunskapens tecken.

Lasseman, Lasseman, min lille Sockernasse...

den 4 mars 2012, kl 19:07 

(Blogginlägget publicerat i min blogg i Norrbottens-Kuriren http://www.kuriren.nu/bloggar/bloggentry.aspx?blogg=6274239&entry=6330144)

var det du som skickade rödhaken som budbärare och tröst? Så förunderligt tyst och stilla gjorde även tiden en lov kring mitt äppelträd, där en av äppelsorterna Alice växer.

Jag hade ingen vedtrave att ta till denna gång, för att få tankarna på plats. Om livets oersättliga förluster och konsten att trava ved har jag lärt mig en hel del. Det är också därför som mina tankar ideligen snubblade gråtsnuvigt över de dina. Din familj, som varit ditt allt. Du fattas dem nu.

Inse sin litenhet, är en tung och omöjlig börda att axla.

Så jag gjorde korv istället. Det blev många korvar. Många olika sorters korv. 9 meter korv. Jo, jag vet, du skrattar nog åt mig från din himmel, ett av dina vanliga befriande skratt. Det är svårt att bara vara ledsen. Skrattblandad gråt, sa min äldste son filosofiskt nog, att det handlade om. Han var bara en liten pojke, när han sa det. Men det är nog en oöverträffad beskrivning. En del av ens inre vill bara falla ihop i gråt, medan en annan del bara vill minnas, glädjas och känna oändlig lycka och tacksamhet.

Du var så mycket glädje. Kommer att förbli så mycket glädje. Lycka över att du funnits fyller mig med djup och innerlig tacksamhet.

- Varför är det alltid så besvärligt med dig, sa du sista gången vi talades vid och allmän förvirring hade uppstått pga. att jag inte förstod om din finurliga mobiltelefon kunde snappa upp mitt mail till den mailadress jag skickat det till och du inte heller förstod vad som var vad tillslut vid de korsande sms:en. Mail om det som inte hann sägas pga. praktiska saker, som kom emellan i vårt pågående samtal.

- Det bara är så med mig, svarade jag dig. Det ingår, när det gäller mig.

Du tyckte nog kanske att jag var besvärlig, redan när du kom till världen. Men du blev den önskade lillebror jag själv aldrig fick. T.o.m. mina äldre kusiner, som också bodde på en spottloskas avstånd, hade fått en egen lillebror, alla andra utom jag. Därför fick du utstå mina, ack ibland så missriktade, omsorger. Jag kunde inte bättre. Visste inte bättre. Men ett vet jag dock: jag gjorde mitt bästa och jag har aldrig slutat att älska dig förbehållslöst. Ville dig allt väl. Även när jag doppade din napp i strösocker. Du sög och spottade genast ut, när sockret var avsuget.

Om du visste hur många cellstoffblöjor jag tillverkat till dig och den andre lillkusinen Leif, som långt senare såg dagens ljus. Hade någon blöjfabrikant vetat hur flinka mina små fingrar varit för er skull, då skulle jag nog ha en hederstitel som cellstoffvikare. Jag var en riktig Edward Scissorhand, fastän på att tillverka blöjor istället. Jag hade nog också kunnat mata och gulla med er till döds.

Lika skyldig var jag till att du fick en jättebula i pannan när du ramlade, när vi lekte i lekstugan som fanns där innan det nya bostadshuset byggdes på tomten. Det är mycket som man inte förstår, när man bara är 5 år äldre, som jag var.

Inte förstod jag heller varför min mamma och moster Astrid var de som fick omsorgen om dig, när även din mamma blev sjuk och skickades till Sandträsk för att tillfriskna efter operationen på Garnis i Boden. Jag tyckte nog att jag var tillräckligt bra på att sköta dig. Inte hjälpte det heller att de förklarade, att jag var för liten för den uppgiften. Jag kände mig kränkt, riktigt djupt kränkt. Jo, jag vet jag bara är så´n. Jag har alltid haft svårt att begripa, att jag alltid tar mig an saker, som egentligen ligger långt över mina verkliga förmågor. Men av någon konstig anledning har det alltid gått att växa sig till dessa bristande förmågor under tiden. Dock, så här med ålderns rätt kan jag väl medge, även om det ännu är en smula harmset, att det var tur att de vuxna hade mer förstånd än jag själv hade.

Men nu förstår jag, att jag har fått ett svårlöst problem, även om jag nu är mer än vuxen. Förmågan att växa in i detta nya och inte sakna dig så förtvivlat mycket, det kommer jag aldrig att klara av. Min lille Lasseman, Lasseman, min lille Sockernasse.

Lurigt värre det man kan hitta i kylskåpet.

Dottern hade långdag häromdagen. Helt utschasad kom stackaren instapplande genom ytterdörren efter mörkrets inbrott. Hem till ett hem där ingen middag hade lagats därför att jag och "hushänget" hade varit och vräkt i oss sen lunch på ett av matställena i Saluhallen Briggen i Linné. 

Wallenburgarna vi hade ätit var så salta, att våra magar framemot eftermiddagen lät som två kluckande vattentankar, som skvalpade runt i huset. I ett tappert försök att om möjligt ta död på den allt intensivare saltsmaken och törsten. Tanken på att laga någon middag kändes inte speciellt attraktivt och jag stod därför över. Viss om att dottern redan hade ätit på vägen hem. Trodde jag, ja!

På morgonen hade jag botaniserat runt i alla burkar, som "hushänget" och dotter hade samlat på sig i kylskåpet under min frånvaro. Jag öppnade burk efter burk och kom så fram till en av burkarna, med ett obestämt innehåll. Kunde det vara någon form av paj, eller vad var det för något märkligt? 

Jag frågade "hushänget" om han kände igen det som något, som de hade ätit medan jag varit borta. Nej, det kände han då rakt inte igen, det måste vara dotterns kokihop, konstaterade han lugnt. Jag luktade på innehållet och bestämde mig för att "det här måste vara gammalt" och slängde därför resolut innehållet. 

Nu bar det sig inte bättre, att det inte var något gammalt. Det hade dottern fixat till kvällen innan och bespetsat sig på att ha något ätklart, när hon skulle dyka upp sent på kvällen nästa dag, efter en ovanligt lång dag hemifrån.

Två timmar senare efter den snopna dotterns upptäckt över den bortkastade maten, ropade jag till henne, när jag passerade ute i hallen på väg in mot badrummet för att gnugga bort tandtrollen inför natten: 

- Är jag förlåten ännu?

Det hördes bara en grymtning till svar inifrån hennes rum. 

Arma barn, tänkte jag, är detta något som måste klassas som misshandel av vuxna barn? 

Dagen efter ställde jag samma fråga igen och möttes av samma grymtning till svar. 

Konklusion: det är vådligt att kasta bort någons mat...

PS. Är det någon som kan skicka över mig en påse energi, eller två? Jag bara måste ta mig i kragen och få över resten av kommentarerna från NSD-bloggen, hur mycket än nu solen skiner, målningarna och annat trevligt hägrar. Det här med den gamla bloggen på NSD börjar kännas som gäster, som blivit kvar lite för länge. Dvs. det luktar gammal prutt, som en mig närstående person brukar säga, när livsrummet börjar kännas lite väl tight. KOM arbetslust och träng dig på! Här skall du motstånd finna! DS.

Stjärnornas krig i Robotbyn Vidsel.

- den 1 mars 2012, kl 17:39

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=4981343

Hon har gjort det igen, Sigrid Flensburg, Sveriges Radio i Luleå. Denna fantastiska kvinna, som skapat så många intressanta radioprogram genom åren.

Den här gången reste hon helt sonika till Jokkmokk för att ta reda på vad som sker och har skett på Vidselbasen. Något som skett utan svenska folkets vetskap, men som yttervärlden bedrövligt nog är dess mer uppdaterade på.
Jag kan inte låta bli att undra, var finns resten av mediafolket? Är de lika brutalt uppväckta till verkligheten, som jag blev av programmet.

Vill ni veta vilket förljuget Sverige vi lever i, så lyssna på detta reportage om hur folket i Norrbotten och Lappland har blivit alltmer en experimentverkstad för all världens vapenindustrin. Bristen på insyn och kontroll är en bedrövlig upptrappning av världens konflikter och kontroll av människors privatliv.
Som om det inte kunde räcka. Det pågår drönarkrig som inte ens är kända för den stora massan människor. Denna teknologi har använts i stort sett i alla väpnade konflikter och krig, utan allmänhetens vetskap.

President Obama har beordrat fler drönarattacker på civila än tidigare presidenter någonsin gjort. USA har gjort sig till bödel på distans. Men det finns fler glada kålsupare och där kan sannerligen inte Sverige friskriva sig, snarare sitter man här med hela handen nergrävd i syltburken!

Det framgår i reportaget, att atombombstester fanns redan på 50-talet under militäranläggningen Vidsels tak och hur snett dessa kunde ha gått ges av ett ögonvittne. Så fortgår beskrivningarna i programmet, ända fram till dagens drönare, dvs. UAV, förkortning för engelskans Unmanned Aerial Vehicle, som är en förkortning för det obemannade flygsystemet. Vi rör oss nu i en värld, som bara för något år sedan måste ha framstått som rena rama science fiction och faktiskt i viss mått gör det ännu. I alla fall för en sådan som jag, som fick ett uppvaknande som hette duga.

Berättelsen om händelserna i Jokkmokk, som skedde i somras är nästan helt obegripliga. Man övade precisionsbombning på människorna i Jokkmokk för att bli skickligare med de svenska krigsinsatserna i Afghanistan. Vad är det man håller på med undrar jag, därför att det är långt ifrån fredliga avsikter det numera handlar om. Senast igår kunde man läsa på text-TV hur krigsguden Tolgfors gjorde vågen för den nya vapenupprustningen som var säkrad. Vart tog vår s.k. neutralitetspolitik vägen, VEM och VILKA är det som styr utvecklingen. Har svenska folket lämnat över makten till ett gäng spritt språngande galningar.

Över 1000 flygningar har redan ägt rum med drönare enbart från Robotbyn Vidsel. Redan för 10 år sedan hade svenska myndigheter en drönare, som startade från Kiruna flygplats körde till Vidsel, vände om och landade strax innan ett vanligt passagerarplan landade på Kiruna flygplats! Israel hade med utrustning på den flygningen. Vi har bistått med detta trots Israels krig mot olika länder med denna vedervärdiga teknologi, där civila varit målet. Alla andra möjliga och omöjliga länder håller till i vårt s.k. "neutrala" Sverige.

Det är regeringen som beslutar om vilka det är, som får komma och testa sitt krigsmaskineri. Det betyder att svenska folket är sedan länge sidsteppat av sina egna tillsatta politiker och här handlar det inte om vilken blomfärg som partiet har, utan här är alla lika insyltade. Vi är inte bara i krig i Afghanistan, vi är i allra högsta grad ett krigförande land, sist i Lybien. De svenska fredsbevarande styrkor utomlands är sedan länge en saga all. Nu är det regelrätt krig som gäller. Hur kunde det bli så här kan jag inte låta bli att undra.

I reportaget framgår även en rättegång om intrång vid Vidselbasen, vars gränser inte längre är någon liten geografisk "plutt" på kartan. Det saknas sannerligen inte vittnesmål om hur illa ställt det egentligen är, både från ortsbor, samer men även från initierade personer runt om i världen och faktiskt även från ansvarig inom det militära, som säger sig inte ha något att säga till om. Det bestäms uppifrån. Uppifrån vardå? Det är rent av så att den tilltalade i rättegången betraktade det hela som en politisk rättegång.
Det hela känns som en smärre mardröm. Politikerna spår en lukrativ och spännande utveckling, där pengar talar högst! Om det är ett klipp ur play-station, eller någon fantasivärld, tror du fel. Det här är verkligheten. Dagens sjuka verklighet av allt sjukt som någonsin konstruerats, håller på att överträffa vilken mardöm som helst.

En kapad drönare som USA skickat iväg över Iran, kapades av Iran och nu är oron stor i USA för vad Iran skall kunna göra på den fronten och med den teknologin, som de gratis har fångat in.

Lyssna gärna på hela det en timme långa programmet Konflikt i P 1 om du vill ta dig ur den villfarelsen du också sannolikt befann dig i.

Storebror ser dig och vilket ögonblick som helst, kan du vara ett minne blott. Även om du ligger hemma i ditt eget badkar!

Bilderna i bildspelet är tagna på Göteborgs Konstmuseum och är bildmakaren Jan Lööfs konstverk. En man med uppenbart goda insikter i Sveriges neutralitetspolitik.