Boverkets delrapport nr 2 till Näringsdeparte...

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 24 juni 2009, kl 11:11

Hela Boverkets delrapport är på 25 sidor. Hade den inte varit det hade jag klistrat in hela den. Men här är fler klipp ur den än som framgår i dagens reportage:
http://www.nsd.se/NYHETER/ARTIKEL.ASPX?ArticleID=4712067#forum

På sida 2 och 3 i Boverket rapport framgår:

Tydliggör verksamhetsutövarens ansvar för kulturvärdena

Trots kraven i miljöbalken har konsekvenserna för det allmänna intresse som kulturvärdena representerar inte beskrivits eller beaktats inom ramen för den miljöprövning som aktualiserats av LKABs ansökan om tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken om tillstånd till befintlig och utökad verksamhet vid Malmberget/Vitåfors.

Vilka villkor som ska gälla med avseende på bl.a deformationer och sättningar uppsköts av miljödomstolen till senare behandling.

Inom ramen för den genomgång av regelverket som Boverket har utfört inför denna rapport har det inte varit möjligt att analysera i vilken mån verksamhetsutövarens ansvar att tillämpa hänsynskraven i 2§ miljöbalken avseende det allmänna intresse som riksintresset kulturmiljövård representerar, har förändrats genom den hittills genomförda miljöbedömningen. Eventuellt kan den frågan inte heller besvaras entydigt innan en överprövning har skett i Miljööverdomstolen.

Vad som gäller om frågan om kulturvärdena förbigås även i den resterande miljöbedömningen, har inte heller analyserats. Kan bristerna i
den genomförda MKBn tas till intäkt för att man ska slippa alla krav, eller har man ändå ett ansvar?

Vidare står i rapporten och är rent ut sagt bedrövligt, att man inte på något sätt från kommunens sida kommer ut till kommunmedborgarna vad hemlighetsmakeriet består av med tanke på situationen i övrigt. Var det bara det stora städinitiativet, som man kom fram till en överenskommelse om, kan jag inte låta bli att undra :

En dialog om flyttning av vissa byggnader har inletts mellan FAB och kommunen genom dess kulturförvaltning. Frågan kommer att behandlas vid ett möte mellan kommunledningen och LKAB 29/5.

Enligt Boverkets uppfattning utgör raderna av likadana arbetarbostäder från olika tidsperioder en väsentlig del av områdets kulturvärde. För att tillvarata det krävs det relativt omfattande husflyttningar.

På sida 10 fortsätter det:

Avslutningsvis vill Boverket påminna om Kulturminneslagens portalparagraf: Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas.

Lite längre ner på sidan 10:

Förutsättningar i Gällivare kommun
Organisatoriska resurser

Organisatoriskt är byggnadsnämnden i Gällivare inordnad i en gemensam nämnd för miljö-, bygg-, planerings- och hälsofrågor. Kommunen saknar helt egen anställd planerings- och arkitektkompetens. Bemanningsmässigt utgörs den del av Miljö- och byggkontoret som handlägger "byggnadsnämndfrågor" av två bygglovshandläggare samt en byggnadsinspektör. Stadsarkitektrollen upprätthålls av en konsult i Luleå på en 25% tjänst. Myndighetsbeslut rörande planer tas av en planarkitekt på samma konsultfirma i Luleå på en 33% tjänst. Planuppdrag läggs ut på konsulter som handlas upp från fall till fall. Fördjupningen av översiktsplanen avseende Gällivare, Malmberget och Koskullskulle utarbetades av WSP i Norrköping. Chefen för Miljö- och byggkontoret, som har en bakgrund som skoglig ekonom och arbetar mycket med exploateringsfrågor, slutar till sommaren för en annan tjänst. T.f. chef kommer från miljösidan. Det övergripande ansvaret för planeringsfrågor ligger dock på kommunledningen.

Bakgrunden till den nuvarande situationen ska sökas i fastighetskrisen under 80- och 90-talen då man rev 1100 lägenheter i Gällivare kommun. I det sammanhanget prioriterades inte tillgången till planeringsresurser och den dåvarande planeringsavdelningen avskaffades i mitten av 90-talet.
I samtal med enskilda politiker och tjänstemän har det uttryckts en frustration över hur man plötsligt hamnade i en akut planerarsituation utan någon förberedelsetid då man hade tid att bygga upp organisationen. "Vi kan få panik ibland." Flera uttryckte behovet av att skaffa sig en egen arkitekt- eller planerarkompetens, åtminstone för att jobba med den strategiska planeringen. Samtidigt skildrade man de svårigheter man hade att rekrytera personer med kompetents och yrkeserfarenhet till kommunen.

Alternativet att "lära upp" nyutexaminerade, som enbart utnyttjade kommunen som en språngbräda, ansåg man sig inte ha resurser till.
Behov av ytterligare planerings- och utredningsinsatser
I utställningsversionen av fördjupningen av översiktsplanen identifierades följande behov av fördjupade studier, program och detaljplaner:

· Grönplan inom tätortsområdena upprättas
· Hydrologisk utredning utförs
· Dagvattenpolicy upprättas
· Centrala Gällivare - förslag på utveckling, gestaltning, förtätning mm
· Området mellan Norska vägen och Vassaraträsk (SJ-området)
· Koskullskulle - utveckling, gestaltning och förtätning mm
· Malmheden - planprogram upprättas
· Vuoskonjärvi industriområde - utveckling, gestaltning och förtätning
· Strategi kring Malmberget utifrån gruvans möjliga utbredningar - planprogram upprättas
· Dundrets utbyggnad
· Nya bebyggelseområden - Vassaraträsk, Nuolajärvi, Nunisvaara
· Förtätningsområden
· Trafikutredningar östra och västra Malmberget, Koskullskulle, Gällivare m.m.
· Kulturminnesvård - flytt av kulturhistorisk bebyggelse och placering
· Rennäring - påverkan på rennäringen i fortsatt fördjupad planering
· GC-vägutredning
· Fördjupad studie av skoterleder genomförs

Därtill finns det behov av att uppdatera den kommunövergripande översiktsplanen bl a med avseende på gruvnäringen och vindkraften, bl a har Dundret av Energimyndigheten angetts som av riksintresse för vindkraft.
Listan skulle utan problem kunna fyllas på med ytterligare angelägna utredningsuppdrag. T ex rörande olika genomförandefrågor och hur ska det landskap gruvan en gång lämnar efter sig utformas för att bli en positiv tillgång?

Hur planera med ständigt föränderliga förutsättningar?

Förutom den sydvästligaste delen av Gällivare ligger hela Gällivare-Malmberget inom område av riksintresse för värdefulla ämnen. I sydväst begränsas utbyggnadsmöjligheterna av Dundret, som är såväl naturreservat som Natura 2000-område och samtidigt riksintresse för det
rörliga friluftslivet. I öster begränsar flygplatsen och dess bullerzoner utbyggnadsmöjligheterna. Detta tillsammans med andra begränsningar gör det svårt att se hur samhällsomvandlingen ska kunna genomföras utan att områden som är utpekade som riksintresse för värdefulla ämnen berörs.
En sammanställning av de olika riksintressena och Natura 2000-områdena ger en bild av den komplicerade planeringssituationen i Gällivare-Malmberget. På kartan har inte bullerzonen kring flygplatsen markerats. (bild)

I samtal med enskilda politiker och tjänstemän uttrycktes en frustration över bristen på långsiktiga planeringsförutsättningar. Det handlar dels om vilka områden som kommer att tas i anspråk för gruvverksamhet och dels när de behöver tas i anspråk. Situationen kan belysas av ett par citat:

"Provborrningar sker i den takt man bryter. Planeringshorisonten är aldrig längre än 10 år - dvs den tid en brytningsnivå varar."

"Framförhållning - hur får man det med 5-6 malmkroppar med öar emellan?"
---------------

Här slutar jag urklippet ur Boverkets delrapport. Därför att det sistnämnda säger allt. Precis allt: "Framförhållning - hur får man det med 5-6 malmkroppar med öar emellan?"

Den förra rapporten från Boverket gick sannerligen inte heller av för hackor!

Det kom ett inlägg för några dagar sedan i ett reportage, om att man borde förflytta allt bort mot Sikträskhållet med utsikt över Dundret och det kanske lät huvudstupa för många. Men sanning att säga är det faktiskt det enda stället som ser ut att vara fredat. Överallt annat är det "av riksintresse", förutom foten av Dundret, men där lär inte alla rymmas och Aitiks enorma slamdammar närmar sig med stormsteg!!! Tar man sig en titt på Gula Sidornas flygfoton över området, vilka flygfoton inte torde vara "up to date", blir man mörkrädd.

Hur mycket gift bor människorna runt omkring sig, egentligen?

Kommunalrådet gick ut med en begäran till regeringen om drogproblematiken här i våras. Jag kunde inte annat än sitta här och se ut som en byfåne i nyllet. Hade det inte varit precis lika angeläget att han hade lagt till en rad:

"Vi skattebetalare i Gällivare kommun klarar inte situationen med samhällsflytten och samhällsomvandlingen på egen hand. Det har nu framkommit att allt egentligen måste flyttas helt och hållet, om det hela skall bli på en fast grund. Vi alla andra skattebetalare i Gällivare kommun, liksom alla malmbergsbor sitter fast i ett Moment 22 av dignitet. Det måste vara "av riksintresse", att värna dessa svenska medborgare också!"

Årets sommarpratare i P 1,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- i hängmattan - - den 23 juni 2009, kl 17:46

drog igång i lördags.

Först ut var den fiffige smålänningen Ingvar Kamprad, som berättade hur Ryssland hade snuvat IKEA på 1,5 miljarder, men han tänkte ändå inte ge upp hoppet. Han skulle fortsätta att rulla på ändå, dvs. besegra "byket". Man må tycka vad man vill om "den snåle smålänningen", med de inte alltför illa pinkade anorna, men ett helt oslagbart affärshuvud har han sannerligen. Även om han nu tröttsamt gjort, som alla andra som dragit på sig en förmögenhet: dragit iväg hela penningpungen till Schweiz. Det där sistnämnda hade han gråtit många nätter över att behöva höra, men det är trots allt ett krasst och helt riktigt konstaterande, att det faktiskt är så det förhåller sig. Dessutom ägs företaget av en stiftelse i Nederländerna, vilket åtminstone får mig att himla med ögonen.

Kamprads etablering med IKEA-varuhus är verkligen helt imponerande, eftersom de återfinns på ca 40 ställen runt om på jordklotet och utslagna på ca 280 varuhus. Jag har hunnit funderat på vad det är som gör att han har lyckats så bra. Men har förstått att han varit enveten och dessutom förstått hur man seriöst skall driva ett företag långsiktigt. Han har vägrat att introducera IKEA på börsen, insett att då hamnar han liksom alla andra i ekorrhjulet, att ständigt behöva trissa upp vinsterna. Dvs. att driva företaget kortsiktigt. Han har helt enkelt insett, att det spelar ingen roll om han driver de nyöppnade försäljningsställena med förlust under flera år, vinsten kommer så småningom och den kommer dessutom att bestå. Hans tankar om att ständigt utveckla, till ett skäligt pris, är som vi vet ett vinnande koncept.

Men sedan smålog jag åt hans berättelse hur han började det hela. Han berättade att han gjort en deal med befälet när han låg i lumpen, om att få komma en timma senare på morgonen. Han satt och skrev fakturor osv. i sitt nyöppnade företag, men där framkom att han hade haft en flicka till hjälp med faktureringen. Han fick korrigera sig, eftersom det framgick att han just hade fått hjälp av henne, alltså hade han inget betalt för den tjänst hon bistått honom med i företaget. Det hela fick "hushänget" att spontant och med hög röst konstatera torrt: "Han var snål den fan redan på den tiden!"

Visserligen är det så att varje sommarpratare fyller etern med glada överraskningar, men nog saknar jag allt "The one and only" i den genren: Torsten Ehrenmark! Denne helt oslagbare kåsör, som jag aldrig missat att lyssna till när han sommarpratade. Det var inte ens barnafödande, eller eget dödsfall, som hade kunnat komma emellan transistorradion och mig!

Jag läste mig till på P1:s hemsida att Torsten Ehrenmark hann sommarprata 50 gånger. Det tyder på att jag inte var den enda i detta vackra land, som uppskattade honom. Ett glatt tillskott på P1 hemsida är att man nu även kan lyssna till gamla sommarpratare ur arkivet.

Men jag hann också samla på mig en och annan av "Årets Ehrenmark" i pocketupplaga. Den brukade vara nedpackad i sommarens semesterresväska. Gå till sängs, i den ljusa svenska sommaren, med "Årets Ehrenmark" gjorde sannerligen gott för själen. Trist nog fipplade flyttgubbarna bort även denna låda, så just nu botaniserar jag runt bland antikvariaten för att komma över "juvelerna" igen.

Den här musikaliska ådran som också varje sommarpratare lägger till, är alltid intressant att lyssna till hur valen faller.

Jag själv som tycker om, i princip, all musik och inte duckar för att besöka, eller lyssna till alla former av just musik, slår ett slag för en musikkategori som över lag har oförtjänt dåligt rykte.

Det är nog faktiskt den yngste sonens förtjänst, att jag upptäckt även den. Själv glömmer jag aldrig det klassiska och pampiga stycket Ravels "Bolero" från en hårdrockskonsert i Göteborg våren 1986, som han och jag var på. Den var faktiskt bra mycket pampigare än alla de andra varianterna av Bolero, som jag avlyssnat via konserthuset. Här är den klassiska upplagan med bilder av Claude Monets mindre kända konstverk.

Ni som inte anammat hårdrocken, lyssna till denna och så hoppas jag att ni kan få en liten annan uppfattning. Det är Metallicas "Nothing else matters".

PS. Jag blev bara tvungen att testa det nya snittet på bloggen. Vilken färg föredrar ni?
Bildspelet är delar av de enorma "Näckrosmålningarna", som Claude Monet har gjort och som hänger i Orangeriet i Paris. DS.

PPS. Som ni ser har tekniken ännu inte kommit ikapp, halva texten osv. är försvunnen. Men det fixar väl sig, så småningom. DDS.

Frimurarloger och andra slutna herrpakter.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 22 juni 2009, kl 10:27

"Fruntimmer de kan ju inte hålla tyst!"

Det var det omdömet den ene herren gav till den andre, där de satt och dryftade livets avigsidor. Medan deras bestick halkade runt bland, potatis, sås och små klena köttbitar. Grönsakerna på deras tallrikar hade däremot vänligt men bestämt förflyttats till ena sidan av tallriken, där ingen aktivitet överhuvudtaget ägde rum.

De där båda två hade i grund och botten hakat upp sig på en tredje och icke närvarande herre, eftersom de flera gånger vid det här laget hade hunnit uttala högt och tydligt: "Han har ett sånt jävla flyt hos fruntimren. Vete gudarna hur han bär sig åt". Sedan satt de och gjorde jämförelsen med deras egna torftiga världar med den frånvarandes. När jag lyssnat ett tag på dem insåg jag, varför deras egna liv var så torftiga. De var lika högintressanta, som att sitta och stirra på en nymålad vägg medan färgen torkade.

Men för att rättfärdiga avsaknaden av den kvinnliga fägringen i deras liv, kom de slutligen båda två fram till vad den ene nyss hade kommit fram till: "Fruntimmer de kan ju inte hålla tyst!" De lät som ett eko som hade fortplantat sig över bordet där de satt.

Till en början satt jag där med ett åskmoln ovanför mitt huvud och tänkte på deras omdöme och kom fram till slutsatsen: "Det kan inte enfaldiga herrar heller och inte kan de heller förstå, att fruntimmer inte är varelser, som är lobotomerade, vilket man bör vara för att stå ut med ett dylikt herrsällskap"!

Men så kom jag att tänka på en resa jag haft för inte så länge sedan, där jag suttit bredvid en äldre destinerad herre, som visade sig vara på väg till ett möte i just Frimurarlogen. En herre i det översta toppfältet inom yrkeslivet, naturligtvis. Anledningen till att vi halkade in på ämnet berodde enbart på, att vi hamnade in i diskussioner om intressanta kvarter i Paris. Därifrån var steget inte långt till Nicolas Flamel och hemliga ordnar i största allmänhet och därmed var isen bruten, eftersom det skulle visa sig att jag var mer påläst än han var, trots hans logetillhörighet.

Jag hade efteråt hunnit fundera en hel del över vårt samtal och kommit fram till, att jag svårligen kan tänka mig något fånigare än fullvuxna karlar, som ägnar sig åt hemliga ceremonier. I Frimurarlogens ritualer sätts lojaliteten med frimurarlogen mot individens rättsmedvetande: "Är du beredd att ljuga i lydnad för frimurarordens befallningar?" Det är en av de frågor som ställs redan i invigningsgraden. I fundamentalstadgan beskrivs de ritualer som tillämpas när en kandidat blir antagen till den första graden. Med en bindel för ögonen, en mörk kappa kring halsen och en svärdspets mot sitt bröst förs kandidaten in i logerummet.

Sedan fortsätter det i samma anda. Det är liksom lite "röda och vita rosen" över det hela, som man lekte som barn! Blev man tillfångatagen så spelade det ingen roll, om de så hängde en upp och ner, man vägrade att tala om hemligheterna, riterna, vart skatten fanns och ljög som en borstbindare gjorde man också för att villa bort de som inte ingick i pakten!

De här herrordnarna som finns en hel uppsjö av, för att inte tala om korsriddarorden på Malta etc. de har en grund som mycket påminner om upplägget i barnlekarnas. Men det är långt ifrån en barnlek, det inser man när man förstår vilken maktfaktor de faktiskt innebär. Motsvarigheten det saknas faktiskt hos fruntimmer. Kanske det ändå ligger något i att de inte kan hålla tyst? T.o.m. de här s.k. häxorna, "Wicca", som har sina hockus-pockus-sammankomster, kan inte ens hålla tand för tunga om vad de håller på med!

Ja, nu är det inte så att jag är så dåligt påläst, att jag inte känner till den historiska biten bakom olika sammanslutningar. Jag har faktiskt studerat dem rätt nogsamt. Men det hela är egentligen rätt frapperande, att just herrar ägnar sig åt dylika påfund och fortfarande har det som en maktfaktor i samhället. Det har aldrig varit fråga om att det är herrar av arbetarklass, som ägnat sig åt dylika saker, utan just herrar med lite mer "luft" i tillvaron.

Egentligen är det lite skrämmande, eftersom de också innehar en form av pakt, som återspeglar sig ute i det verkliga livet också. Den som inte ingår i denna pakt, står onekligen utanför! Den som står innanför har många fördelar att ta del av. Det är en "fribiljett" till det mesta här i tillvaron.

Kanske är det så att karlar i största allmänhet har en begåvning, att ha hemliga pakter och att "leka mer" på allvar. Ett konstaterande som jag faktiskt gjort i mitt yrkesverksamma liv. De existerar inte inom kvinnornas yrkesliv på samma sätt. Därför att rätt vad det är kan det vikas ett pappersflyg och skickas iväg rakt över lokalen, medan i nästa stund är de allvarliga herrar med slipsknuten ett par varv runt halsen och kommunikation med BB dvs. "Bäste Broder". Men det där ordet "Bäste" det skall man inte blanda ihop med BB, därför att just "Bäste" det är ett favorituttryck bland män, när de vill påvisa inpinkat revir gentemot den de skriver till.

Fruntimmer däremot överlag de skall vara så in i nordens "effektiva". Inte sällan gör de flera saker samtidigt. Inte ens medan den där kaffeslurken intas, kan fruntimmer ägna sig åt just bara det, utan att också göra något annat samtidigt, om inget annat så mentalt.

Är det därför kvinnor i allt större utsträckning råkar ut för utbrändhet? Inte är jämlika i lönekuvertet? Inte har dessa hemliga och lönsamma pakter, därför att: "Fruntimmer de kan ju inte hålla tyst!"

Varje midsommaraftons morgon vaknar jag till

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 19 juni 2009, kl 12:23

vetskapen om, att nu är den stora dagen här!

Nu gäller det att äntligen "fånga dagen", eller är det kanske natten man i själva verket skall fånga?

Men så här med en hastig titt på termometern, regnmolnen som lagt sig som ett lock över himmelen: Våtdräkt är ett passande klädesplagg idag och med ytterligare en hastig blick i spegeln, inser jag att jag även i år kommer att missa hela grejen med den där midsommarnattssedan. Det kommer inte att ligga några ihopklämda "sju olika sorters killar under min huvudkudde". Medan jag själv måste nästan stå och sova och sannolikt kommer att ha nackspärr, om jag skall försöka sova och drömma sött, med en så knölig huvudkudde, som inknölandet av sju olika sorter killar lär bli.

Men visst leker tanken där fortfarande om att när morgonen randas, dra fram någon av dem jag drömt sött om. Det blir han & jag! Då skulle jag t.o.m. kunna tänka mig att göra ett undantag och gifta mig.

Mjae, kanske ändå inte. Vid närmare eftertanke. Det går bra att vara "oförgiftad" också.

Jag vet ju hur det är med den saken: "Kärleken är beständig, det är bara föremålen som växlar". Det har däremot gått väldigt dåligt med "växlingen" det senaste årtiondet och lite till, för min egen del. Det är ungefär som att spela kort. Om man fått en bra hand, då känns det helt meningslöst att byta. Jag har kommit fram till, att jag sitter allt nöjd med "hushänget".

Dessutom har jag redan givit mitt bidrag till naturvetenskapen, under så väldig många år av mitt liv, att jag nog har gjort mig förtjänt av att bli permanent entledigad. Så många grodor som jag har kysst i mina dar och även den som var en prins, förblev inget annat än en helt vanlig groda. Snacka om att ha stått där, snopen och blåst på konfekten! Men det har väl varit trevligt att kyssa grodor också... jag klagar inte!

Det var någon som påstod för en massa år sedan, att jag totalt hade missuppfattat det där med "sju olika sorters killar under huvudkudden". Det skulle vara "sju olika blomster, som skall läggas under huvudkudden, efter att man under tystnad hade passerat sju gärdsgårdar, medan man plockat sju sorters blommor". Men den idén skrotade jag redan i slutet på 70-talet! Skall man gå tills man hittar sju gärdsgårdar att kliva över, lär det bli en långpromenad. I alla fall betydligt längre än en (1) midsommarnatt. Förekomsten av gärdsgårdsgrindar är nämligen numera minimal.

Men nu är det så att jag faktiskt har testat det hela enligt konstens alla regler. Jag testade det inte mindre än tre gånger med blommor, gärdsgårdar, tystnad etc. Det funkade ändå inte! Jag har vid dessa tillfällen drömt om en flygresa, ett hav och om mormor!

Sedan finns det en anledning till att jag inte tror på det här, med att ha sju olika sorters blommor under huvudkudden. För mig låter det mer som om ett rätt säkert sätt att vakna desillusionerad, med en våldsam hösnuva. Vem vet vad man kan dra på sig om man lägger en hel blomsteräng under huvudkudden?

Dessutom är det så att jag faktiskt tilltalats av tanken, att ha sju mjälla läckra häckar och stinna 6-sexpack, att välja bland under huvudkudden. Det kan aldrig bli fel! Eller jo, det kan det.

En gång hade jag en alltför välpumpad kroppsbyggare, som jag för tillfället gick och drog på. Det var ett fastligt bestyr när vi låg där på badstranden och han skulle hålla ordning på alla kroppsdelar, för att se så fördelaktig ut som bara möjligt var, när lättklädda baddräktsdamer passerade. När samtalet hade urartat till "Nicke lilltrolls-nivå", därför att han måste hålla koll på hur han tog sig ut, problemet med att ha solglasögonen lite nonchalant i pannan och samtalet med mig. Då gav jag upp och la ner det hela. Förresten vem vill krama om en betongpelare? Inte jag i alla fall.

Av någon outgrundlig anledning brukar min sömn vara minimal när det är midsommarafton. Jag vet inte vad det beror på, men kanske det har något att göra med att jag alltid förväntar mig, att jag missar något om jag istället lägger mig ner och bara somnar.

Men det gäller väl att aldrig ge upp hoppet, om den ultimata midsommaraftonen.

Jag känner till en man, som aldrig gav upp hoppet. När jag växte upp så låg han i hårdträning för att skaffa sig både en egen image och sångröst. Han stod där ofta på scen på Nordan i Malmberget, när jag gick på läroverket. Men han höll till på Folkets Park mellan Gällivare och Malmberget också.

När han sjöng, höll han för ena örat och sångtränade allt vad tyget höll och inte lät det vackert när han sjöng falskt. Vilket han gjorde under väldigt många av sina första år från scenen.

Skam den som ger sig och efter en så där 25 år, lyckades han äntligen kränga ur sig en riktig slagdänga, utan att halka fel på tonerna. Den fick mig dessutom helt på fall och att mjukna. Ända längst ner i knävecken, dessutom! Det hade jag inte förväntat mig. Men så blev det. Lyssna och njut! Jag var rätt övertygad om att han verkligen sjöng om just "den" juli 1962, när den kom ut på skivdiskarna.

Trevlig midsommar, var ni nu än befinner er, eller tänker företa er!

Själv funderar jag på om jag trots allt inte skall gå upp på vinden och åka rullskridskor istället. Det verkar vara mindre blött. Men nu väntar familjen på att jag skall bli färdig så vi kan åka iväg.

Att med våld bli bortrövad mot sin vilja.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 18 juni 2009, kl 07:22

Denna omtumlande upplevelse, fick mig att vakna med hjärtat vilt bultande i mitt bröst.

43 år senare när minnet helt bleknat bort inom mig, återupplever jag allt igen.

Allt i min dröm har med minnets exakta klarhet återvänt till mig. Det var inte bortglömt. Det var inte bortblekt. Det var inte lagt bakom någons glömskans ridå. Det fanns där verkligen. Inget var glömt. Jag har bara inte tänkt på det. Har inte mints det på väldigt väldigt länge. Varför kommer det till mig just inatt, efter så många år av total tystnad och frånvaro?

När jag vaknat till, vinglade jag upp i badrummet och blötte mitt ansiktet. Stod där sedan tyst framför badrumsspegeln, fortfarande med våldsamma hjärtslag och såg upp mot mitt ansikte, som det droppade vatten ifrån. Mötte samma ansikte, som tidens tand har förändrat på sådant sätt, att jag inte är riktigt varse om vad som är skillnaden, sedan den dagen då allt hände. Samma ansikte och ändå totalt olika. Därför att jag skulle under min tonårstid stå där åtskilliga nätter och badda ansiktet i kallvatten, efter att genom drömmen ha blivit återförd i många märkliga konstellationer av denna verkliga händelse.

Vissa gånger när jag stod där mitt i natten och betraktade mitt vattenblöta ansikte i spegeln, kändes det som om hela bröstkorgen skulle sprängas av mina våldsamma hjärtslag. Ändå, fortfarande samma stoiska lugn. En vetskap om att mig äger ingen, oavsett vad man än må tillfoga mig, så äger mig ingen!

När jag nu sitter vid tangentbordet, för att lufta huvudet, försöker jag att minnas när jag senast egentligen tänkte på det hela, som hände mig den där gången. Men det är andra händelser ur mitt liv, som ramlar över mig i ett sammelsurium och jag minns därför bara, att jag helt apropås åter träffade på honom i slutet av 70-talet.

Jag hade efter arbetsdagens slut gått ut genom bakdörren från tingsrätten. Ut till parkeringen. Satt mig i bilen för att köra över till bensinstationen, som låg snett bakom, när jag fick syn på amerikanaren som jag inte kände igen. Det var någon som just höll på att tanka den. "En turist på genomresa", hann jag tänka. Men det var något bekant över figuren, som stod lutad över bilen och jag vet, att jag saktade in mer än nödvändigt. När jag var nästan framme vid hela ekipaget och bromsade in, såg jag att det var han och blev sittandes helt stilla i bilen en stund. Han tittade intresserat på Corvetten och när jag steg ur den, kastade han överlägsna blickar mot mig och Corvetten. Ungefär som han stod och vägde oss och våra bilar inbördes, som den värsta småunge och att han hade tänkt sig en återkomst med pompa och ståt. Den lär nog ha kommit av sig rejält, om det överhuvudtaget fanns något vett i den skallen!

Jag såg i vilket ögonblick han blev varse om att det var jag. Jag kunde först läsa en stor förvåning i hans blick. Sedan såg jag att han blivit bryskt återförd till allt. Jag minns att jag bara sa till honom högt och tydligt:  

- Nej, men sa vad katten har släpat fram då, samtidigt som jag fortsatte att gå in mot bensinstationsbyggnaden och vände honom ryggen. Han hade inget svarat, utan bara vikit undan blicken.

Jag vet att när jag kom in på bensinstationen, för att diskutera en smärre reparation på min gamla Amazon med Klas, höll han på att prata med en annan kund, men hälsade glatt på mig, när jag steg innanför dörren. Jag stod som fastfrusen på golvet på ett märkligt sätt, medan sekvens för sekvens över vad som hade hänt den här totalt obegripliga evighet en gång i mitt liv. Åter spelades allt upp i ett rasande tempo, där jag nu stod inne på bensinstationen.

När jag i minnesbilderna kommit fram till den fas där vi alla trodde, att jag hade kommit undan helskinnad och det bara visade sig, att denne galning hade ytterligare ett scenario att bjuda på. Den där fruktansvärda sekvensen kunde jag åter inom mig höra, hur någon skrek av dödsångest och hur en annan satte ord på det hela:

"Han tänker döda oss allihop"!

Jag mindes min egen totala tystnad inför det, som jag trodde skulle komma. Men också tystnaden efteråt, där allt helt plötsligt bara blev stilla och det hela bara helt oväntat stoppades upp. Den där sekvensen när tiden verkade hålla andan. Innan han med en rivstart gav sig iväg med den stora ljusgröna amerikanaren.

Den tystnad som följde när han försvunnit i ett dammoln och då "Nikko" Baggströms röst trängde igenom mitt medvetande, än en gång. Men den här gången kände jag hur ett vansinnigt raseri vällde upp inom mig, där jag nu så många år efteråt, stod inne på bensinstationen och hade mints precis allt som hade skett den där gången.

Det hade varit "Nikko" som slutligen lyckades befria mig, från denna förövares vansinneshandlingar.

Detta raseri som vällde över mig och som jag aldrig tidigare hade känt under alla dessa år som hade hunnit förflyta, var den vuxnes perspektiv och insikt, som hann ifatt tonåringens inom mig.

När jag vände mig om för att gå ut till denne ynklige varelse och konfrontera honom med hans handlingar, var han redan borta. Kanske var det lika bra.

Men nu när jag suttit här och skrivit och tittat ut i min trädgård, där mörkret under tiden hunnit ge vika och regnet börjat falla, undrar jag verkligen vad som rör sig i huvudet på en människa, som är kapabel att röva bort någon mot dennas vilja på detta våldsamma och spektakulära sätt.

Kanske är dylika människor så starkt avvikande, att något sådant på något förunderligt sätt blir normalt för dem. Jag vet att den han hade varit förlovad med, hade haft ett helt helvete med honom. De där dragen hade redan kommit till känna, innan denna händelse inträffade. Kanske skiner det alltid igenom någonstans i deras tillvaro, vad de egentligen är kapabla till att göra. Det är bara det att omgivningen aldrig hunnit förstå vad det kunde leda till.

Just denna händelse fick mig som vuxen att inse, att det är långt ifrån alla händelser vi är med om, som vi delger våra föräldrar. Detta har fått mig själv, att ständigt iaktta mina egna barn. Ständigt föra samtal med dem, om vikten av att alltid veta vart tryggheten finns, att alltid berätta oavsett vad som hänt dem och vad som finns i deras tankar.

Våra liv är oerhört sköra och bräckliga, när vi oförskyllt bara av en ren slump råkar ut för dessa människor. Där en annans liv inte betyder något för dem. Inte har något värde.

Man är helt enkelt bara på fel plats vid fel tidpunkt.

Marabou eller Postgirot eller Scania?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 12 juni 2009, kl 00:40

Jag hamnade i en diskussion om choklad och med det, som ett brev på posten, vällde andra minnen fram.

När jag var ung, var det en fluga bland de unga damerna och herrarna, att dra iväg till Stockholm och jobba. En del återkom, men de flesta såg man aldrig mer till. Borta för att aldrig mer skådas.

En som fortfarande lyser som en helt outstandig stjärna i de sammanhangen, är Kurt M Bergfors. Han hade bestämt sig för att skrapa ihop så mycket pengar, att han kunde öppna eget. När man undrade vart han hade tagit vägen, sades att han jobba på posten i Stockholm, som brevbärare, samtidigt som han hade en massa olika jobb. Han jobbade i stort sett dygnet runt och återvände sedan till Gällivare, där han 19 år gammal, 1968, öppnade sin första korvkiosk i Uno-X macken.

Kurt jobbade nog också där dygnet runt de första åren. Som tur är fick han snart sällskap av sin Britta, där i korvkioskluckan. Sedan utvidgade han allt eftersom förmögenheten växte. Helt enkelt ett vinnarkoncept. Men säg den lycka som varar och pengar är inga garantier för något här i livet? Det var med förskräckelse jag en sommarkväll slog upp kvällstidningen hemma i Malmberget, drog efter andan, när jag läste om hans dykolycka på någon jetsetort i södra Europa. Jag mindes med vemod den långe "tonårscharmören", som köpslog med små flickhjärtan där på malmbergsbacken. Jag tillhörde inte den skaran, även om jag minns en hel del roliga episoder ifrån det hela. Med glädje kom jag också ihåg hur han charmerade damerna på Ol-Mårs advokatbyrå, som skötte hans bokföring. De älskade och avgudade honom och det var inte svårt att förstå, när han dundrande kom inforsande, som en strålande glad tornado, i den så övrigt stillsamma miljön.

Hela dykhistorien var sorglig. Det hela slutade i rullstol. Men trodde man nu att han skulle vara en slagen man, trodde man helt fel! Hans MAX-imperium det levde ändå vidare och fortsatte att frodas. Det har det fortsatt med även sedan sönerna blivit vuxna och övertagit rodret. Man kan sålunda bli "profet" i sin egen hemstad. Han är i gott sällskap dessutom, beroende på vilken inriktning man väljer och vilka man talar med. Inte att förglömma!

Bland de här som åkte iväg och återvände, var det en markant skillnad mellan tjejer och killar. Killarna de såg ut ungefär, som när de åkte. Möjligen hade de någon ny flaschig tröja. Men med tjejerna var det helt annorlunda. De åkte iväg med samma stil, som vi övriga "lantlollor" såg ut på den tiden och kom tillbaka i fluffig världsvan stil. Flödet i klädesväg var mao inte alltför stort på hemmaplan och det tog sin lilla tid innan nymodigheterna dök upp i affärerna. Men det var inte helt utdött. Estella, eller som det senare hette, Mabell, i Malmberget var under lång tid räddningen.

När jag var ännu yngre, gick i folkskolan och mamma hade hälsan och fanns på hemmaplan, ritade jag ofta mina egna klädmodeller, som jag sett i någon tidning och jag hade som förlaga. Sedan klipptes, nålades och syddes det så det stod härliga tider till med hennes hjälp. Lalanders skyltfönster var däremot flitigt uppsökta av mig, men det var nog mest för att jag gillade inredningen.

De här som drog till Stockholm och återvände, de var onekligen fascinerande att iaktta. Jag tittade storögt på alla kläder, som återvändarna kom hem i. Det var en helt ny air runt omkring dem, som inte gick att ta miste på. Jag minns särskilt under kort-kort-modet då op- dvs. svart/vitt och Courregesstilen var av senaste snitt. Men inte helt sällan hade de inte bara lagt sig till med ny hårstil och klädstil. De hade också lagt sig till med en helt ny dialekt.

Nyss hemkomna var det inte längre "träd", utan det hette helt plötsligt "tred". Vaff´? "Tred"? Det skulle inte längre "läsas", utan det skulle "lesas". Vafalls? Vadå? På den punkten slog nog en av Hakkaskillarna rekordet ändå! Jag minns att det sades:

"att han hade nog flugit över Stockholm", eftersom den nya dialekt inte ville släppa greppet efter hemkomsten.

När det gällde säkra ställen i Stockholmstrakten, där det var lättare att få jobb, var på Marabou, eller Postgirot för tjejerna. Grabbarna däremot tog sig ofta till Södertälje och bilfabrik. Det var de ställen som gällde då.

Var och varannan natt somnade jag till "Radio Luxemburg". Transistorradion hade jag upptryckt vid huvudkudden. Det var där det hela tiden spelades det allra senast i poplåtsvärlden. Ibland låg jag och funderade på hur det skulle vara, att bo inneboende i något litet rum och jobba på Marabou. Det stod nämligen i broschyren som jag hade sett, att den första tiden fick man äta så mycket choklad man ville. Det var annat det än den ransonerade chokladkakan, som halvårsvis möjligen kunde dyka upp på hemmaplan. Ja, och så chokladasken till jul förstås. Men stå och paketera choklad hela dagarna det insåg jag rätt snart, att det var nog inte riktigt min grej. Nej, det var nog bra att fortsätta i skolans värld trots allt.

Vad som egentligen var min grej, det hade jag däremot ingen som helst aning om. Det kunde variera rätt markant vecka för vecka, men trots det tror jag nog jag faktiskt minns dem alla. Men när jag hade kommit på något nytt och presenterade det för "Fawlty Towers", avbröt han mina funderingar med att rätt abrupt "kapa idén jäms med fotknölarna".

Det var väl bara de sista åren på läroverket, som mina konstnärsdrömmar svämmade över alla bredder och inte lät sig "kapas jäms med fotknölarna". Men med en pappa som tyckte, att kontor hade dugt bra för hans del som försörjning, då dög det minsann för mig också. Det hela var tämligen utsiktslöst och det blev onekligen en maktkamp hemma på Barongatan, mellan mig och denne Gustav Adolf, dock utan siffernumrering. Det hela påminde starkt om slaget och dimman vid Lützen på alla tänkbara sätt!

Innan jag blev "gammalt årgångsvin" brukade jag en gång i månaden vräka i mig en hel Marabou Schweizernöt. Visserligen blev det ständigt samma resultat. Jag satt där efter att ha vräkt i mig hela Schweizernöten, med illamåendet fladdrande i halsmandlarna och tänkte:  

"men varför i hela fridens dar vräkte jag i mig en hel, stor, chokladkaka"?

Långt senare, då det redan var försent, fick jag kunskap om att det är tecken på en brist, hos fertila kvinnor. Något som jag länge hade anat mig till. Därför att när jag väl hade tryckt i mig den fördömda Schweizernöten, hade jag ingen som helst längtan efter choklad. Tills det åter var dags och hela "hemsökelsen" upprepade sig.

Det händer fortfarande ibland att jag får för mig att "jag vill ha Marabou Schweizernöt"! Men saken är den att sedan företaget bytt ägare (ett par gånger vill jag minnas), smakar den inte ens likadant. Det är väl kanske inte att undra på egentligen. Sist jag hörde något i den debatten var det väl tveksamt om den ens, enligt alla nya regler, fick kalla det för chokladkaka. Den chokladen är för evigt förstörd! Gone. Avlivad av en herrans blandning. Där det är fler tillsatser än kakaobönor. Mao choklad utan choklad. Det hela smakar inte ens längre som om det har varit i närheten av en riktig kakaoböna! IÄCK!

Den kakaobönan är definitivt överförd till "obefintlighetsregistret", som så mycket annat som inte heller lär återvända.

Jag däremot går nog och lägger mig under fliken "osorterat" ett tag. Men jag gör det till minnet av en riktig slagdänga från en varm sommar i Luxemburgs flower-powerkvarter. "In the summertime" med Mungo Jerry.

Vi åkte ut i Europa på motorcykel under en dryg månad. En sällsam och ovanlig resa på den tiden, när man bodde i Malmberget/Gällivare. Dock inget nu för tiden.

Till alla i "förskingringen" & annat löst folk!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 11 juni 2009, kl 09:29

Ni som tänker ställa kosan mot Gällivare kommun och kanske vill försöka att passa in till något av nedanstående aktiviteter, gör klokt i att öppna korkgluggarna.

Det står allt möjligt på programmet för de hugade.

Varför inte ta en liten nätt promenad från Gällivare till Porjus!? Ja, jag hörde vad latmaskarna sa "aldrig med min fot sa benet"! Säkert fick det också några att vakna upp och se möjligheterna: ett nytt sätt att träffas på, kanske t.o.m. årligen? Varför inte göra det till en trevlig familje- klass, eller vänskapstradition, eller i vart fall göra ett första försök. Det är ju bara ett lappkast bort till Porjus från Gällivare! (Typ, eller något ditåt, mjae...undra om de går "fågelvägen"?)

Det finns olika "hästkrafter" också som står på agendan (se vidare under länken). Den 20 aug. är det däremot en betydligt större utmaning på programmet. Den kräver egen klädnypa för näsan, sedan är det nog ok.

Men det finns ett utbud för alla smakriktningar, vare sig man gillar bilar, motorcyklar, hundar, golftävlingar, konst, sång, festival, hemvändardagar mm, eller bara traska runt bland torgmarknadsstånden och säkert träffa på ett och annat välbekant nylle över en kopp kaffe, när tid och tillfälle ändå ges!

Naturen och fisket finns där också. Liksom garanterat iskalla dopp, inte att förglömma, med inslag av "Norrlands hemliga och oöverträffade armé". Släng sig i väggen NATO! (Ja, ni kanske minns min blogg om Sandviken och "dåliga raggningsrepliker". Om inte glöm det hela!)

En hel del som pågår i Gällivare kommun, finns att läsa på http://vglsrv.kommun.gellivare.se/sv/Evenemang/ och varför inte planera in ett par dagar till hösten med lite "Fjällhelg med kost och hälsa", i september i Stora Sjöfallet. Där kan ni få ett minst sagt "ordentligt" lyft i dubbel bemärkelse!

Men nu är det ju inte så att jag bara premierar alla de i förskingringen. Ni andra som redan befinner er där och ändå inte vet nåt´, kan också läsa med ett öga och planera gracerna för släkt- kusin- vänskaps- eller klassträffen eller bara sommaren och hösten i största allmänhet.

Här följer ett utdrag ur senaste numret av "Kåsan", dvs. Gellivare Sockens hembygdsförenings medlemsblad, som jag pga. min blogg/medverkan om Lea Wikström fick mig tillsänt. Jag är så fräck att jag bara hejvilt klipper ur vad som framgått i "Kåsan". Tar även med det som bara framgick som "annons". Jag skriver dock in de sistnämnda med fet stil (där däremot är programmet dock så vidlyftigt, att jag bara skriver in det första och sista som finns upptaget).

Kommande program:

17 juni - 29 aug Konstutställning i Gällivare Museum: Renraid och Lappläger. Träsniderier. (Vernissage 17 juni)

19 juni Midsommarfirande på Hemygdsområdet från kl. 15.00.

26-28 juli Sång i midnattssol Kulturfestival :
(start fredag 26.6 kl 10.00 håller på dagen lång till "Kreti & Pleti" kl. 23.00 midnattssolsång, Toppstugan, Dundret)
(start lördag 27.6 kl 10.00 håller på dagen lång till "Konsert alla körer mm kl. 17.00 i Sporthallen)
(start söndag 28.6 kl. 11.00 håller på under dagen - med bl.a. en vandring på Malmbergets Kyrkogård kl.14.00 - Med Avslutning körfestival med körer kl. 14.15 Vassaratorget Gällivare)

27 juni - 31 juli Utställning om Lea Wikström/Engelska kåkstan
Invigning den 27 juni kl. 12.00-15.00

4 juli Rallarmarschen Gällivare - Porjus. Anmälan och information
0973-415 50

11 juli Slåtterdag i Abborrträsk.

2 aug Hembygdsgårdarnas dag

12 aug Klaradagen i Svanparken Malmberget

20 aug Surströmmingspremiär i Baltiska på Hembygdsområdet.

--------

Varför inte passa på att bli medlem i någon av kommunens alla föreningar? Många av dem har hemsidor också.

Det kan väl vara kul att behålla en liten levande tåt till kommunen, även om man lever i förskingringen?

Gellivare Sockens Hembygdsförening t.ex. har en årsavgift till det eminenta priset av 100 svenska riksdaler/år och då får ni deras medlemsblad också. "Nytt avsnitt om Lasarettsgatan i nästa nummer av Kåsan". Årsmedlemsavgiften betalar man till Bankgiro 950-8243 eller PlusGirot 6 79 80-3. När du fyller i talongen, eller betalar via internetbanken kom ihåg vad du heter och vart du bor också. Annars får du långnäsa! (Föreningar och företag kan också vara medlemmar, men till ett lite annat pris, även om det är humankronor det också).

---------

Simma lugnt!

Sitt ner karl, när du pinkar!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 10 juni 2009, kl 10:12

Nej, men fy farao, säger jag bara.

Kan man egentligen råka ut för något värre?

Jag sliter lyckligt upp toalettdörren, efter att ha rusat runt för att växla pengar till myntapparaten. Vilket inte är så himla lätt det heller. Jag hinner önska att "öknens alla kamelloppor skall hemsöka "hushängets" armhålor", eftersom det är han som är specialist på att tömma mina fickor på "nödmynt". Dessa använder han till parkeringsautomater, som inte tar kort och struntar i att jag förbjudit honom, att ta den sista femkronan, tiokronan, eller fem enkronor ur mina fickor. "Hushänget" har ett selektivt hörande, som resten av det könet har.

Det här sökande efter rätt toalettmynt är inte heller en smal sak. Därför att det står allt som oftast på en skylt i fönstret, eller vid kassan "Vi växlar INTE"! Jodå, jag har t.o.m. försökt humorvarianten:

"Men om du inte växlar kanske det hinner bli blött här inne på golvet där jag står". Men nej, det är ett stenansikte med hopknipen mun, som pekar med HELA handen på skylten där det står: 

"Vi växlar INTE!"

När de ser mina "Sankt Bernhardshundsögon" träda fram, kan de ibland säga klämkäckt "Men om du köper något kanske, du får tillbaka just de mynt du behöver".

Men då är det inte längre förhandlingsbart, utan jag tittar tillbaka med "en död fisks blick", medan det låter inne i huvudet: "Eat shit and die, tror du kanske att jag kom med mjölkbussen i morse".

Väl ute på gatan igen, kommer sucken och jag beger mig slokörad vidare på "penningväxeljakt", medan "ubåtarna" fortsätter att öka i antalet och guppar förbi i synfältet.

Jag irrar nu runt med den ubåtsbehängda blicken och söker vidare ett tänkbart växelställe, inom toalettarean. I desperata lägen och när jag inser att det hela är utsiktslöst, stannar jag t.o.m. folk och frågar om de möjligen kan växla. Ibland får man någon ljushuvudkommentar:  

"Men den parkeringsautomaten tar kort" och så pekar de med HELA handen! Jag drar efter andan för att säga något, men bestämmer mig för att inget mer säga, utan går vidare. Förnedringen och uppgivenheten är ändå redan T O T A L.

Men när jag väl lyckas med hela "växelsoppan" och det äntligen bara återstår, att stå där med benen "mentalt" i en blåknut. Därför att ubåtarna har simmat förbi ögonen de sista timmarna, kan jag undra varför jag fortfarande trots vuxen ålder, inte insett att mammas förmaning när jag var liten, hade en poäng: 

"Men gå nu på toaletten, innan vi går ut". Den gäller inte bara för barn, den gäller för vuxna också! Det är därför jag hör kluckandet ända upp i halsmandlarna efter ett par timmar på stan.

Men den insikten glömmer jag igen, när jag väl står där överlyckligt och pillar ner mynten i myntinkastet, likt en gammal skakande alkis, som inte fått dagens första återställare. Medan detta pågår, hinner jag istället tänka mer än en gång, innan dörren äntligen går upp:  

"äntligen", "snart är det hela över", det är i dessa stunder jag inser att "lycka" det är ett högst flexibelt ord....

Toalettbesök, det är rena rama lotteriet varje gång! Har man dragit en "vinstlott", står det INTE en gammal muslimtant uppflugen på huk i stående ställning, på toalettringen och inte har låst dörren efter sig! Jisses, det kan inte vara lätt att vara gammal och konfronteras med nymodigheter, som sittoalettstolar och dess användning. Inte är det väl undra på att det tycker att vi svenskar är märkliga! Men hur fasen tar de sig upp stående på den smala sittkanten i dessa fotsida kläder i lager på lager? Måste vara ett fullvärdigt trapetsnummer, eftersom de ser ut som kamikazepiloter i full aktion, när man sliter upp toalettdörren. - Dvs. man har just precis förlorat pengarna, som trillat ner i atuomaten! Det är som Monopol:

"Gå vidare till gå, utan att passera" toaletten!

Men om jag har klarat mig så långt och bara kan slita upp dörren, med ett segerflin. Då kommer nästa "skalledunk". BONK! Jag står där och stirrar på eländet! Betraktar katastrofen! Det är då jag inser att jag fasen inte är född under någon lycklig toalettstjärna.

Jag betraktar det hela misstroget och tänker nu i slow-motion:  

"Undra vart man kan sätta fötterna för att inte få pink fulla skorna".

JA, det må vara mina skosulor! Men jag V Ä G R A R att klampa rakt igenom pink! Det gör jag så fasen heller! Nån´ jädrans måtta får det vara!

Men vad är det här för karlar egentligen?

HUR bär de sig åt?

Står de och tränar på "helikoptern" samtidigt som de pinkar? Det är ju pink precis överallt! Det verkar inte finnas en enda punkt i hela rummet som är pinkfritt! Visste man inte bättre skulle man tro, att hela brandkåren haft slangträning i "lokalen".

Jag ger mig tusan på att skulle man granska väggarna skulle man nog upptäcka stänk där också!

Hur det hela slutar?

Ja, antingen har jag tur och det råkar finnas papper kvar, eller tillräckligt mycket medhavt "nödpapper" i mina fickor, att jag kan sanera "tronen" och vägen dit fram hjälpligt med hjälp av en pappersbeklädd sko, som banar en fåra genom "hela springfloden" och även har en snutt papper kvar till det "egna behovet". Eller så blir det till att slå igen toalettdörren i "oförättat ärende" och irra vidare, medan jag överväger starkt:  

"Skulle man inte bara kunna kissa ner sig helt enkelt"?

Men så inser jag att det skulle nog bli lite väl "kippigt" i skorna och tanken på nedkissade kläder känns inte alls något tilltalande alternativ.

Men jag har blivit utstuderad och förhärdad. Efter 18 år i storstadsliv, travar jag ibland helt enkelt in på närmsta hotell. Nere i lobbyn finns det alltid toaletter, av betydligt "bättre klass", oftast stora som balsalar, marmorbeklädda, stora speglar, friska blommor, garanterat tvål, så lilla våtservetten kan ligga kvar i fickan. Dessutom gratis, utan växelbekymmer!

Jag har faktiskt övervägt att börja sälja kartor över "bra och gratis kisställen" i Göteborg. Kan man sälja mysteriekartor över Dan Browns "Da Vinci koden" kan man väl lika gärna kränga "kisskartor".

Om reinkarnation existerar. Då vill jag absolut bli en liten mops i mitt nästa liv. En mops som bara lyfter upp ena benet vid närmste lyktstolpe, längs korsningen Norra Hamngatan och Kungsgatan, mitt under brinnande rusningstrafik.

Då skall jag bara känna den välbehagliga känslan över när "trycket lättar", vika ner benet och gå vidare, som om inget här i tillvaron har hänt.

"Piratdomaren inte jävig",

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 9 juni 2009, kl 11:17

lät beslutet från Stockholms tingsrätt i ett yttrande till hovrätten. Det osar "hålla-varandra-om-ryggen-beslut" långa vägar!

Men å andra sidan, kan man som polis vara berusad, leda en insats där det skjutes hejdvilt med automatvapen i ett bostadsområde, där husen står packade inpå varandra! Där det bara är ett smärre mirakel, att ingen blivit träffad, eller dödad i omgivningen och ändå bli helt friad. Inte ens en tjänsteuppsträckning, eller att den egna polismyndigheten medger någon brist i det hela.

Andra varianten: en åklagare som styr en av landets största mordutredningar genom tiderna, med att ursinnigt ge order om vad som skall skrivas, eller inte skrivas. Dvs. formulera om uppgifterna så att de bättre passar att klämma dit någon för mord. Tja, då blir väl inte heller detta yttrande speciellt förvånande, att Pirat Bay rättegångens domaren inte är jävig.

Ursäkten med omlottning pga. omorganisation, kan vara mycket trolig. Men i det här fallet ter den sig rätt tunn, sammantaget med helheten.

Själva domen i sig har jag inga synpunkter på, men jag har sannerligen synpunkter på jävsfrågan, som bara är helt hårresande. Efter det här måste det vara solklart att vi övergått till att vara bananrepublik, om även hovrätten kommer fram till samma resultat. I så fall har jag väldigt svårt att förstå, när det överhuvudtaget längre är olämpligt med något och också tämligen bortkastat att alls hålla rättegångar. Då kan man väl istället införa en lotterisnurra: Skyldig eller oskyldig.

Jag måste säga att jag börjar bli rätt trött och less på omoralen och godtyckligheten. Den som har mest pengar och makt har med automatik förkörsrätt. Det är bara att halka på i någon sorts flumvärld.

Domstolsverket kom på 80-talet ut med en särskild PM om vilka extraknäck osv. som inte var lämpliga för domstolspersonal. Strikta regler finns också när man skall förklara sig jävig. Vi fick på tingsrätten då veta, att det var olämpligt att ens ta emot en (1) chokladask till jul från ortens advokatbyråer, därför att det kunde uppfattas som "mutor"! I jämförelse med detta måste jag säga, att en sketen chokladask en gång om året till hela personalstyrkan. Dvs. där även vaktmästare och växeltelefonist ingick, vilket i praktiken betyder ca en (1) chokladbit/per person och ask, det måste te sig som en fjäder i jämförelse med reda ekonomiska bidrag till specifika personer, i egenskap av ett medlemskap!

Tomas Norström är medlem i flera organisationer med anknytning till upphovsrätt. En av organisationerna får ekonomiskt bidrag från musikbranschens rättighetsorganisation Ifpi. Påstå att det handlar om "förkovring", eller "vidareutbildning", som Stockholms tingsrätt har påstått i sitt yttrande, det är bara kvalificerat bullshit! Skulle det resonemanget hålla, då måste det också vara fritt fram, att tillhöra maffian för att "förkovra" sig i den undre världen!

Det börjar bli rätt problematiskt inte bara inom domarkåren, med hela den här djungeln av dold agenda. Liknande förhållande finns t.ex. när det gäller läkare och läkemedelsbolag kontra socialstyrelsen och annan kartellbildning.

Nej, nog är det här alarmerande tecken på "stora-kliar-du-mig-på-ryggen-så-kliar-jag-dig-på-ryggen-syndrom".

En snabbutredning om vad som är rättssäkert och samhällssäkert önskas, vänligt men bestämt och omgående!

Öppet brev till Kent Ögren,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 juni 2009, kl 12:33

angående sommarstängning av akutkirurgin vid Kiruna sjukhus, undertecknat av LKAB, Kiruna kommun, Rymdbolaget, Företagarna, Gruvtolvan och Progressum.

Brevet som bilaga överst i menyraden till vänster. http://www.lkab.com/?openform&id=158E6 på LKAB:s hemsida.

Det var ju bra att även "de stora elefanterna" ställer sig på estraden och ger den här übermänniskan Kent Ögren, med huvudet under armen, på tafsen!

Undra om man skulle kunna anlita de öppna brevskrivarna, till att skriva öppna brev om malmbergsfrågan också och be LKAB lösa in Malmberget?

Malmfältsgruppens nästa lilla sammankomst planeras trots allt till början av 2010. Beroende på att Näringsministern kommer att vara mycket upptagen med uppgifter inom ordförandeskapet för EU under andra halvåret 2009. Alltså åker detta i "gräddfil" framför de som bor på en giftläckande schweizerost och alltmer utmattad jordskorpa, tänker jag och läppjar vidare på mitt fisljumna teblask.

Det hade ju varit trevligt att ägna tankar och energi åt annat än fullkomlig idioti, tänker jag vidare. Medan jag fortsätter, att läsa de sista mailen om att LKAB borrat vid Sundsvalls växthus, trots helg och allt. Kanske de vaknat till liv efter skalvet 14 maj rakt under växthuset? I vanlig ordning slits jag mellan hopp och förtvivlan.

Det börjar bli mycket nu. Tanken på "mot dumheten kämpade även gudarna förgäves" svävar allt närmare och oftare i mina tankar.

"Det är på barnen man ser att tiden går",

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 juni 2009, kl 10:47

brukar man säga.

Men sanning att säga tycker jag, att det märks lika mycket på folk och allt annat i största allmänhet. Fastän på ett annat sätt.

Man börjar ana sig till att den där evigt oföränderliga hårfärgen, inte är något annat än "naturlig" hårfärg på tub. För att inte tala om den där farbrorn, som nu kikar rätt emot en. Det är en och samma person, som den där unge, snygge ynglingen, som man kastade sina lystna blickar på och svepte bort i sina tankar i ett rosafärgat drömmoln, fyllt av "Pussipuss och Gulligull"!

Då kan man i djupet av sig själv höra sucken, när man tänker: "säg den lycka, som varar för evigt"?

Det är faktiskt ingenting, som varar för evigt!

Det är alldeles sant och inte något illvilligt kapitel ur Axel Sandemoses "En flyktning korsar sitt spår", dvs. där "Jantelagen" återfinns.

Jag skall säga att återseendet av ett helt gäng "potatisbakelser" genom glasrutan, fick mig att göra en tvärnit och riktigt sprätta till av lycka. De bakelserna hade de alltid på NK i Malmberget! Ca 40 år har förflutit sedan dess och jag har inte ägnat en tanke åt dem, eller ens kommit ihåg dem under alla dessa år.

Inte för att jag är något "bakelsemonster", men helt plötsligt kunde jag minnas raddan av bakelser från NK konditori i Malmberget. Den där lilla bakelsen, med grön marsipankant och den utspritsade grädden med den röda lilla klicken upptill. Prinsessbakelse, vill jag minnas att den hette.

Den rödhåriga, snabbfotade, som serverade hette Anita. Det var hon som elegant kom svischande på sina högklackade skor, mellan bordsraderna med brickan i en vacker grace. Hon riktigt böljande fram i snabb fart och lika elegant, som en isprinsessa bland bordsraderna. Det var bordsservering på den tiden. Riktigt trevligt faktiskt att minnas det! Man fick välja från brickan vad man skulle ha till vald dryck. Jag minns NK:s ägg och räkmackor, med lättflytande majonäs, som ibland blev min lunch. Men vanligtvis blev det bara mjölk och knäckemackor med smör, som intogs på Saga, fd. biografen, där Läroverkets "barnbespisningen" låg. Min matlust var minimal, så även klädstorleken.

NK var däremot angenäma minnen. För att inte tala om minnet vid nästa bakelse, "gräddstrut", min favorit som liten. Den smakade allra bäst hos tant Nanna i Pärnis bageri. Den bakelsen har jag många gånger i mitt liv, trott att jag återfunnit. Köpt och bara missmodig känt, att de inte alls smakar likadant!

Men fullt lika angenämt är inte minnet av de där höga marängbakelserna, med massor av smörkräm både i och på och flagad mandel och ett syltat bär, som mitt minne t.o.m. lyckas förtränga vad de egentligen heter. Moccabakelse, kanske? Därför att efter att ha tryckt i mig en hel sådan efter maten när jag var liten, stod jag i korsningen vid Konsum 6:an/Gällivarevägen och "åtbördade hela härligheten till naturens kretslopp" och "fingers cross" på att jag A L D R I G mer i hela mitt liv, skulle inta en dylik historia! Med farbror Edgar vid sidan om, som medlidsamt sa: "jag förstod att det skulle bli så här".

"Fingers cross" och självklart har jag allt försökt vid ett par tillfällen, efter den minst sagt prekära historien. Men hälften av moccabakelsen har brukat stå kvar på fatet. Ja, nu står de inte kvar på fatet precis. Därför att vid första skedtaget gör att hela härligheten faller isär och ser ut, som om den upplevt ett större nidingsdåd. Men den är så vansinnigt söt, att t.o.m. mina spikraka lockar blir krulliga vid blotta tanken!

Men "potatisbakelser" hade jag väl tyckt mycket om, eller? Jag kunde t.o.m. minnas en rolig händelse till just "potatisbakelse". Där "Ploppen" (Ulf Rapp) suttit med lillfingret spretande rakt ut och visat hur man på fint manér dricker kaffe ur en kaffekopp. Det var under en av alla dessa otaliga håltimmar, som man hade på Läroverket. Conny (Jonasson) satt tillbakalutad i stolen och småflinade roat åt "Ploppens" förevisning, hur man häller upp från kaffekanna. Exakt hur det hela går till med rörandet och skeden osv. vid ett fint kaffedrickande, där slutligen lillfingret spretar ut och man försiktigt sörplar tämligen obemärkt av kaffet. Men hela den långa och förfinade förevisningen, slutade i att jag slutligen tog tag i "Ploppens" utspretande lillfinger, ruskade om så att kaffe skvimpade ur koppen och det hela inte alls var så mycket till fint manér längre.

Sekunderna efteråt fick vi dock annat att tänka på. Därför att då kom "Bempa" vässandes vid Malmen. Den stackars "Folkamotorn" riktigt vrålade, när hela bilen med en hårsmån tillgodo till stenmur och parkerade bilar, stannades på Torget, genom att han drog åt handbromsen och snurrade runt flera varv. Medan all aktivitet avstannade helt, inne på NK och alla såg nyfiket ut på Torget och undrade högt hur det skulle sluta "denna gång".

Det där vansinnesnumret höll han på med, ända tills den dagen han helt enkelt välte med hela "Folkan". Pappa bilägaren blev ursinnig och "dödsryttaren" fick skamset och till allas förtjusning, applåder och busvisslingar, vackert använda apostlahästarna. Tills ilskan gått över hos pappa bilägaren och plåtskadorna var åtgärdade. Men efter vurpan upphörde vansinnesnumret på Torget med "Folkan".

Ja, ni förstår väl redan hur "återseendet" och resultatet av intagandet av "potatisbakelse" blev. Det var lika illa som att träffa en ungdomskärlek, som man inte sett sedan dess och tro att samma sak åter skulle inträffa bland hormonerna.

Somt här i livet är ämnat åt, att bara behållas i minnet!

De gör sig bäst där. Trots allt.

Udda skyltning?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 5 juni 2009, kl 12:13

Jag kände mig helt enkelt sugen på en kaffelatte och en rekorderlig macka av grovt bröd. Skylten hade jag fått syn på redan i gatukorsningen. Jag närmade mig, med bestämda steg, fiket.

Skyltningen, den fick mig inte bara att spärra upp ögonen! Jag blev stående, som fastfrusen i marken en bra stund, utanför de stora glasrutorna. En inre monolog följde: "grovt bröd i form av formbröd, små bröd tillsammans bland gympadojor, träningssockor och träningsväskor. Det ser likadant ut i alla fönster! Bröd, gympadojor, träningssockor och träningsväskor. Hmm...."

Visserligen insåg jag, att det serveras väl knappast mackor tillsammans med någon svettig gympadoja, eller strumpa, men blotta tanken på mixen och doftminnena av träningslokal fick halsmandlarna att fladdra fritt, i någon form av tankekräkreflex. Jag kunde riktigt höra, för mitt inre, vad mina söners kommentarer vid bordet skulle ha blivit om de hade varit med! De känner till mina svaga punkter här i livet och har hjärtligt roligt åt dem.

"Mja..eee, tänkte jag, jag tror nog att det får bli något annat ställe, att slå ner mig runda bak på än det här."

Men det hade onekligen varit intressant att träffa "rocket science forskaren", som stått för den "genialiska skyltningen" och fråga hur han, eller hon tänkt, när denna skyltning gjordes. Lite av det där "Rickard Sjöberg-stuket", när han sitter där på sin höga pall, som han bara dunkat ner rumpan på och som frågedeltagarna mödosamt får klättra upp i. Han har ett leende, som når ända in i hans ögon, när han frågar frågesportdeltagaren:

- Hur tänkte du då?

På menyn, Thailand calling!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 4 juni 2009, kl 11:03

Ibland inser man att en tämligen soft tillvaro i Thailand, inte nödvändigtvis behöver betyda, att allt är idel solsken från en molnfri himmel.

Larsson var riktigt upprörd, vilket sannerligen inte är hans normala jag. Jag hade lite svårt att höra honom, eftersom ljudet kom och gick via Skypelinjen. Tillslut när han inte längre lät som en kluckande, spelande tjädertupp, kunde jag uppfatta vad hans upprördhet handlade om.

- De här ... thailändarna de är ett ...... ....! Går du in på en restaurang och beställer ur den engelska menyn får du betala ett helt annat pris, än om du beställer från en meny som är på thailändska. Vad är det för ........ sätt?

Det är till att vara rejält uppskörtad, kan man kanske sammanfatta det hela, i en smula mer tryckvänliga ordalag.

Jag skrattade bara åt det hela och sa:

- Ja, vad hade du förväntat dig? Tror du att de är dum, eller?

Grundlurad!

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

den 3 juni 2009, kl 13:55

Nu skall vi ha lågenergilampor. Överallt, för att spara el!

Ja, jag skall villigt erkänna, att jag har själv burit hem ett rekorderligt och tillika svinaktigt dyrt lager av dessa lågenergilampor. Köpt på mig när det varit något förmånserbjudande. Det är bara att villigt erkänna, jag var "hjärntvättad"!

Jag t.o.m. frågade yngste sonen, varför han inte hade gått över till lågenergilampor och berättade stolt att:

- De byter vi ut till allteftersom lamporna går. Det är bara i de små fönsterlamporna, jag fortfarande pytsar in små päronlampor à 15 W.

Han såg misstroget på mig, men sa bara:

- De är så dyra att det är ingen mening med det hela.

Jag tog sats att säga något, men lät bli av någon anledning, som jag inte riktigt kunde bli klok på varför.

Så gick det ett tag och så tog den vanliga nyfikenheten överhand. Det stod inget på förpackningen om vad de innehöll för "undergörande" komponenter. När en lampa sprack, då började jag på allvar ana oråd. Den där otäcka klumpen i magen, den växte med tiden.

Sedan kom den första "dumdunken" i skallen!

"Det är ungefär lika effektivt som att salta i havet", läste jag om i en artikel i W & G.

Sedan följde saker och ting slag i slag:

I vårnumret av W & G sa designern och ljusexperten Christop Dutschke: "Detta ljus utlöser sjuka reaktioner i våra kroppar" Det talades bl.a. om "hormonellt betingande förändringar". Han var besviken över att Greenpeace gått i bräschen till en totalomläggning av lågenergilampor, vilket han menar: "också har vilselett dem som borde ha vetat bättre".

Nu ringde större klockor inne i mitt huvud.

Nästa sak som återfanns att läsa: I Sverige har både Elöverkänsligas Förbund och Vågbrytaren informerat om riskerna. Lågenergilampor är i princip ett hopknycklat lysrör och sådana har elöverkänsliga personer ofta svårt för. "Lysrör"? tänkte jag....och nu ringde ännu fler och större varningsklockor inne i mitt huvud.

Mars 2007 fanns i Sv.D ett reportage med innehåll: "Lågenergilampor sprider miljögift"! Detsamma framhålls nu i de flesta media, men vi tingas nu in i att använda dessa lågenergilampor som kräver 100% återvinning, eftersom de innehåller kvicksilver "ett av de farligaste miljögifter som finns".

Men så kom det sista dråpslaget, som fick samtliga alarmklockor, att ringa för fullt inne i mitt huvud!

Det blev helt plötsligt någon mening med att sitta i ett väntrum: ICA-Kuriren, av alla tidningar, hade en artikel om lågenergilamporna och giftfaran. Det lärdes ut hur man skall samla upp resterna om en lampa gått sönder, sammanfattat av mig blev det följande (hoppas jag kommer ihåg allt):

1. Öppna fönstret och vädra!
2. Ta inte i skärvorna!
3. Samla ihop dem med en styv bit kartong, fös ner dem i en burk, använd inte dammsugare.
4. Torka av allt den trasiga lampan varit i beröring med.
5. Lägg trasan i burken, skruva på locket och märk burken med "kan innehålla kvicksilver från lågenergilampa".
6. Lämna in burken till återvinningscentral.

Nu har tankarna hunnit sväva fritt många varv sedan jag läste det hela. Jag slogs av tanken sist, när jag återvände från återvinningsstationen. Utanför containern låg nämligen något som fick mig att studsa högt för att inte trampa i det. Det såg misstänkt ut att vara lågenergilampor.

Jag slogs av nästa tanke: "hur många slänger ens sina lampor i återvinningscentralernas containrar"? Det måste vara högrisk, att det istället på något sätt hamnar ute i naturen, vilken ny gigantisk miljökatastrof som nu är under uppsegling! Ändå har vi redan nu massor av gifter i sjöar och vattendrag.

Det var sålunda med avsmak jag nyss skruvade i en ny lågenergiglödlampa. Där i byrålådan där vi förvarar inneliggande lampförråd, finns inte mindre än 9 lågenergilampor med liten sockel! Nej, jag känner mig verkligen inte glad åt, att jag varit så infantil och inte begripit bättre. Så mycket felaktigt som vi tutas i, just från myndigheternas sida, borde verkligen ha fått mig att inse, att här fick jag själv reda ut vad som egentligen är vad.

Inte är det så lite tragiskt heller att tänka på, när statsmakten talar om "vad som är bäst för oss". Dvs. innehar det där "goda omdömet". Det var inte alls så länge sedan vi satt där lydigt och gapade och fick denna "himmelska underblandning" som lagning i våra tänder. Samma giftämne som blev förbjudet för inte allför länge sedan! "Men oooh, nej, det var inge´ farligt med dylika lagningar! Det var bara högklassigt svammel att det skulle vara farligt!"

Nog gäller det allt att vara på "bettet" i alla lägen och tänka efter före!

Då uppkommer nästa fråga med automatik: måste man börja hamstra vanliga glödlampor?

Jag minns hur hela plastpåslagren försvann från butikshyllorna, när det sades att oljekrisen skulle leda till, att det inte skulle finnas några plastpåsar i affärerna framöver. Jag blev varse "allvaret" när jag försökte få tag i 2, eller möjligen 3 liters plastpåsar och insåg att det var "torsk" på plastpåsar ute i affärerna. Varenda kommuntant hade uppenbarligen hamstrat plastpåsar. De var väl vana hur det gick till under kriget!

I Gällivare kommun måste det väl ännu finns ett ansenligt lager plastpåsar, som används ur fortfarande, eller har de "plastpåslagren" flyttat till pensionärshemmet?

Jag skrev en blogg nyss.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

den 2 juni 2009, kl 11:38

Men jag gjorde en dumhet.

Jag läste det senaste i Carolinrättegången först. Vad Alldén svarat åklagarna och vad de frågat Alldén om och helt plötsligt går det bara inte, att ens försöka att pytsa in någon ny blogg av mindre seriöst innehåll.

Jag borde vara härdad. Men tårarna kommer, när jag inser vad stackars Carolin varit med om de sista timmarna i sitt alltför korta liv och hur fullständigt skändad hon blivit. Hur överlever man som förälder att höra vad som drabbat ens barn?

"Det går inte att jämföra människa med djur," tycker Alldén helt krasst på en av åklagarens alla frågeställningar.

Arma underbara vackra flicka.

Miljö och byggnadsnämden gick emot politikerna

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

den 1 juni 2009, kl 13:37

glädjande nog.

De har skickat in ett eget yttrande till Länsstyrelsen ang. LKAB:s sökta bearbetningskoncession (inklippt sist i bloggen).

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4665868 är det nya tillskottet, som står att läsa om i dagens NSD. Sanning att säga har jag väntat på att den nya kommunikationsdirektören skulle ha kommit med någon form av vettig förklaring på LKAB:s hemsida. Men inte en enda krusning har synts till. Eller tycker LKAB att det är helt naturligt att rören springer läck kvarter efter kvarter? Är det nu igen den där numera smått berömda "strutsteorin" (dvs. det man inte ser, eller hör det existerar inte heller), som verkar gå ut på att det är de här "besvärliga juvelerna till malmbergsbor, som haft jättefest igen och hoppat sönder ledningarna, liksom de bankar sönder sina hus"?

Ja, söte jesus. Han, malmbergsförfattaren, Björn-Erik Höijer, borde ha fått leva ett tag till, så att han hade kunnat skriva om "thrillern" Malmberget och gruvjätten LKAB. En berättelse om avsaknad av sans och balans.

Det som är mest frapperande är att LKAB har datoriserade 3-D modeller över hålrummen och kommande hålrum som de aldrig presenterar. Tyvärr är få medvetna, eller törs inte uppge hur stora hålrum det finns nära bebyggelse med rasvinklar upp till 80 grader. Säker rasvinkel är ca: 45 grader och därtill ska läggas en säkerhetsmarginal eller säkerhetskonstant.

Årligen uppstår hålrum med storlek av 200 x 200 x 200 meter under, eller i närheten av Malmberget, Kullen, vad jag har erfarit.

Deponin till Kaptensgruvhål är avbrutet i slutet av mars pga. att en ny väg måste byggas. Inget sägs, inget meddelas, men nog verkar det som om LKAB är rädd för att nuvarande väg ska rasa in, därför att den går över Parta o ViRi hålrum. Det är dessa hålrum som kommer att närma sig kyrkogården och så småningom deformera kyrkogården om inte brytningen upphör i god tid, eller att man finner ut någon annan form av lösning. Profit? Gravfrid?

Mellan Kapten - Fabian finns endast en smal gråbergspelare, som av LKAB uppges till endast 75 meter. Frågan är vad händer med denna pelare när Fabiantaket ger efter och framförallt, när rasar pelaren, när Kaptenshålrummet och Fabianhålrummet blir ett hålrum längre ner på djupet?

Det är det s.k. Pritzschöldshålrummet, som håller på att rasa in ovanför "Gräddhyllan" och där förreligger också en stor gruvskalvrisk, som kan ställa till stora skador i Malmberget, torget, vårdcentralen, mm.

Jag "befarar det värsta och hoppas på det bästa", dvs. att LKAB omgående utan dröjsmål, löser in Malmberget och att ingen, vare sig under som över jord, skall komma till skada. Redan är läget illa nog!

Önsketänkande tycks det i alla fall vara, att berget och marken skall förhålla sig intakt, tills dess detta kommit till stånd. Något som gamla "gruvarbetare" bara skakar på huvudet åt och inte tror mycket på.

Här nedan har jag kopierat in Miljö och byggnadsnämndens yttrandet i dess helhet, så att var och en kan läsa det och därmed kan vi fortsätta, att hålla debatten på en saklig nivå:

Yttrande
Datum
2009-05-28
Referens
Dnr 1009.0200

Länsstyrelsen i Norrbottens län
987 3l Luleå

Yttrande angående ansökan om bearbetningskoncession för området
Malmberget K nr 5 i Gällivare kommun

Länsstyrelsen har till Gällivare kommun begärt yttrande enligt ovan.Miljö och
byggnämnden lämnar följande yttrande:

LKAB ansöker om utökad bearbetningskoncession för utvinning av järnmalms-
fyndigheterna kallade ViRi- och Partamalmerna. Grunden för ansökan är att
vid fortsatt brytning av ifrågavarande malmkroppar ned till 1250 m nivån
måste nuvarande koncesssionsområde utökas med c:a 100 m i syd/sydvästlig
riktning. Enligt tidplanen startar tillredningen av området år 2009 eller så snart
koncession erhållits, brytningen av malm beräknas starta år 2012.

Enligt fördjupad översiktsplan 2008-2025, antagen av kommunfullmäktige 3
november 2008, är sökt koncessionsområde utlagt som naturmark och inom
riksintresse för värdefulla ämnen eller mineral. Detaljplan saknas för området.
Markägare är LKAB. Inom koncesssionsområdet ligger LKAB:s bostadsområde
i norra Kilen. Intilliggande bostadsområden är Södra delarna av Kilen.

Enligt inlämnad miljökonsekvensbeskrivning kan verksamheten ge upphov till
markdeformationer inom koncessionsområdet, samt ev buller, vibrations-
störningar och damning i närområdet. LKAB innehar tillstånd enligt Miljö-
balken för brytning av högst 20Mton järnmalm samt för malmförädlings-
verksamheten i Vitåfors. Miljödomstolens dom den 11 december 2007 och
miljööverdomstolens dom 11 december 2008. I tillståndet regleras
gruvverksamheten i ett antal villkor.

Gruvbrytningen har i Malmberget pågått i mer än 100 år. Idag förekommer
malmbrytning i ett flertal malmkroppar i anslutning till samhället. Av tidigare
malmbrytning kan konstateras att markytan direkt eller indirekt har påverkats
genom ett flertal dagbrott bildats p.g.a. uttag av bergmassor. Direkt och
indirekt är även markytan påverkad genom sprickbildning på grund av
sprängning och seismisk aktivitet. Den seismiska aktiviteten har dramatiskt
ökat under senare år.

Den damning som orsakas av gruvverksamheten bör genomlysas, så att
olägenheter för människors hälsa och miljö kan förebyggas och förhindras.

Miljö och Byggnämnden följer med oro den utveckling som sker i samhället
framförallt orsakad av seismisk aktivitet.
Den utpräglade seismiska aktiviteten har konstaterats i Parta, Vi-Ri samt
Partamalmkropparna, i vilken den nya koncessionen förlagts areellt.

De vibrationsmätningar som LKAB gjort under åren, har ej delgetts Miljö och
Byggnämnden. Dock har boende i området rapporterat och påtalat den oro som
uppkommit i bl.a. Östra Malmberget avseende skakningar, vibrationer och
allmänna komfortstörningar.
Oberoende institutioner/parter bör utreda vibrationsstörningarnas effekter i
samhället. Utredningens ansvar bör ligga under Bergstatens
myndighetsutövning.

Miljö och byggnämnden utesluter inte att vibrationer från malmbrytningen
inom de nu föreslagna bearbetningsområdet kommer att påverka de människor
som är boende i området.

Miljö och byggnämnden anser att
- Komfortmätningar av vibrationer skall utföras inom påverkansområdet, dvs
inom Malmbergets tätort.
- LKAB föreslås föreläggas att till Miljö och byggnämnden månadsvis
rapportera vibrationsmätningar (enligt SIS standard).
- Begravningsplatsen bör kontinuerligt följas upp avseende
markdeformationer och sättningar.
- Ett skyddsavstånd om 500 m skall införas mellan bebyggelse.
begravningsplats och koncessionsgräns
- LKAB måste tydliggöra omfattningen av deformationer i markplanet som
uppkommer via raszoner, sprickzoner och deformationszoner.
- Oberoende instution/part ges i uppdrag av Bergstaten, att utreda
vibrationsstörningar i samhället som uppkommer från seismisk aktivitet
och gruvbrytning.
- Damning från gruvverksamheten skall förebyggas.

Gällivare kommun
Miljö och Byggnämnd
Ulf Normark
Ordförande Miljö och Byggnämnd