- Gun Ek - från Sveriges Framsida! -

fredag 7 november 2008

Röka industrihampa

- den 7 november 2008, kl 20:49

Ville Vessla satt som vanligt och läste tidningen vid frukostbordet. Ibland läste han högt eller gjorde en resumé för oss andra, som såg ut som de zombies vi nu en gång för alla är vid frukostbordet. Dvs. med ögonen hängande som sladdlampor långt ner i fickorna och behäftade med det som han brukar klassa som, "en intressant kvinnlig zoologisk blick".

Vi är ju kvinnor och kvinnor är enligt honom zoologiska. Den som inte lyssnar ordentligt på stavelserna i det där ordet zoologiska, tror att han säger "så logiska". Men det tror man bara tills man känner honom.

Samtidigt som han äter frukost, sitter han där kapprak på stolen och läser och bläddrar i de tre olika bilagorna i tidningen, med en sådan frenesi och inlevelse att bara det är värt att upplevas och kan få vilken närvarande morgonzombie som helst, att bli kallsvettig vid blotta tanken om att det skulle kunna drabba en själv. I början var tidningen bannlyst vid frukostbordet.

Men utan att jag vet hur det gick till, kom jag på mig en morgon med att den fanns där vid frukostbordet helt uppslagen. Insåg fördelarna med att få nyheterna i resumé och bara få vara zombie, lugnt och stilla, ingen risk för rivstart om morgonen vid frukostbordet.

Nu hade han suttit och läst tyst en bra stund i reportaget som han brukar göra. Det var i övrigt tyst och stilla i köket och bara ett skrapande i porslin och tuggande hördes. Tystnaden bröts av hans stämma, där han gjorde en resumé av det han läst om i reportaget. Så långt förflöt allt i normal tåga. Sedan fortsatte han:

- Hör här! Det här begriper jag mig då rakt inte på. - Om man skall få någon berusningseffekt av industrihampan, skulle man behöva röka en hel telefonSTOPLE??? .... Vad fasen är en STOPLE för något? undrade han och såg ut ungefär som om han blivit nedstrålad ifrån yttre världsrymden och inte visste vart han befann sig innan han fortsatte:

- Hur gör man när man håller i en sån STOPLE? Drar man halsbloss? Jag får nog skriva till den här professorn och fråga"!

Visst förstod jag att han bara käckade sig över felstavningen, men det fick mig ändå att göra det som inte sällan händer mig.

Jag hade nämligen suttit helt aningslöst och idisslat på en näve inproppad müsli i munnen. Den väl idisslade müslin, som hade gått runt i munnen ungefär som i en cementblandare, varv efter varv, flög nu över uppläsaren tillika filosoferaren. Denne var reaktionssnabb och hade rest sig upp från stolen, förflyttat sig bakåt så snabbt vid müsliattacken, att stolen vält bakom honom och själv befann han sig stående, på tåspetsarna, med indragen mage och tidningen slängande högt upp i luften i ena handen, ungefär som om han trodde att han skulle kunna undgå att bli träffad och befann sig på en spansk tjurfäktningsarena i egenskap av matador, som just parerat den anfallande tjuren.

Men det hjälpte inte. Müsliattacken hade kommit plötsligt. Hela han var müsliprickig för att inte tala om bordet och övrigt i "skottlinjen". Det var inget som den utsprutande müslin inte hade prickat. Hela åsynen av honom i denna ställning var redan tillräckligt, men än var det hela inte över.

Det visade sig att den andra zombien vaknat till liv av müslimatadorens rörelse. Hon sa med ett kolugnt konstaterande:

- Wow vilken snabb reaktion av en arkeologisk fyndighet ifrån förra stenåldern!

DET fick resten ur min mun att spruta ut i nästa müsliattack. Dvs. hela müslimagasinet blev nu tömt i "cementblandaren".

Jag avskyr det här, när någon får mig att göra hela omgivningen prickig av dryck, mat eller what ever som jag har i munnen! Jag är en riktig fnissmaja och kan skratta hejdlöst åt jordens mest förryckta saker, det bara är så!

Meh... man får inte göra så här mot mig! Det är inget kul att sitta där med kläderna kladdiga av "gôr" och hela hakan blöt av mystiska saker, som hänger där ungefär som om man är ett spädbarn som slabbat på sig rejält.

PS. Bilden: en finfin dam i Bologna. Den blev jag också fnissig över när jag såg den. Hur kommer man på idén att göra en sådan fontän? DS.

Nytt tillkännagivande

- den 7 november 2008, kl 12:01

Igår åt jag Gällivare-hjortron igen, nu till min Gustaf Adolf bakelse med avskavt nagellack.

Även denna gång med sked och det avskavda nagellacket på naglarna om vi nu skall förbli petig.

PS. Upplysning: det avskavda nagellacket beror på osedvanligt många H2Ogympapass sista veckan. Som om denna dystra upptäckt inte vore nog: Hjortronburkens innehåll aviserade att allting har en ände. Så även Muoddoshjortron à 70:- för en burk om ynka 320 g... suck. Fotot visar vilket kilopris det ungefär blir. DS.

onsdag 5 november 2008

Sista radionyheterna om Carolin Stenvall

- den 5 november 2008, kl 16:26

fick mig nästan att köra av vägen. Satt och lyssnade på nyheterna på bilradion när jag var på väg hem, där de talade om "styckmordet". Vilket då styckmord? tänkte jag. Men så talade de om att det rörde sig om Carolin Stenvall.

Nu börjar det bli svårt att få ihop den här storyn som Allden berättat. Först så knuffar han henne, ringer inte efter ambulans trots att han har en mobil. Det torde vara en alldeles normal åtgärd om något verkligen skett av misstag eller olyckshändelse. Sedan dumpar han henne. "Tycker synd om henne", kör omkring med den döde Carolin och dumpar henne en gång till. Sedan kommer uppenbarligen en skogsvandrare och hittar den döda Carolin i skogen och tänker "aha, en död kvinna, henne tar jag och styckar".

Jag vet inte men nog börjar det här likna ett skräckmanus för motorsågsmassakern istället för en ung kvinnas liv. En ung kvinna som aldrig fick chansen att välja själv vad hon ville göra av sitt liv.

I USA har de länge sysslat med något, som visat sig ha god inverkan på förövare: I de fall där offret inte själv finns i liv, konfronteras förövaren med offrets öde i bild och även med ett möte med de anhöriga. Det har visat sig vara det enda som får dem på rätt köl, dvs. att ta in vad konsekvensen blev av deras handlingar och hur de burit sig åt.

USA:s nye president presenteras som

- den 5 november 2008, kl 10:49

USA: s första svarta presidenten. Vadå svart? Eller är det fel på färgen på min TV? Eller betyder det där svart något annat? Svarta pengar? Hajar 0...men det är inget ovanligt, fråga signaturen Soulway här på NSD, hon har svaret på allt som gäller mig. Som om det inte vore nog: hon har nog sannolikt även svaret på Universums gåta, eftersom hon vet allt! Klipsk typ, som jag är helt fascinerad över. Hon kan allt och då menar jag verkligen ALLT, men det beror också på att hon hade enbart 5: or i slutbetyget från Välkommaskolan i Malmberget. Jag förstår inte att det klagas så mycket över den skolan, när de lyckats vaska fram dylika snillen! Sug på segern, vet ja` och sluta gnäll!

Men likafullt sitter jag här och undrar VARFÖR presenterades inte de andra nya presidenterna likadant? USA: s förste president med skådespelartalang. Nej, det var feltänkt, förlåt mig Soulway, det finns ju fler som hade den talangen. Men USA:s förste president med genuint narkotikaberoende och omättlig aptit på sex. Nja, det kanske inte heller blev så bra tänkt vid närmare eftertanke, eftersom vi då osökt kommer fram till mer än en president, inte bara USA: s förste president med fascination för cigarrer och praktikanter.

Det är banne mig samma typer de väljer hela tiden, ungefär samma tema, eller någon form av lightvariant, tror jag bestämt. Men så har vi den siste: USA: s förste president med egenintresse i oljeaktier och med en Condolezza med samma intresse, även om hon var snabb på att mörka sina innehav när hon tillträdde. Det gäller ju att sätta ihop sin administration lite fyndigt, som sagt var. Jobba mot samma penningflödesmål. Joakim von Anka i sitt morgondyk i kassavalvet, måtte få en och annan sedel i halsen vid blotta tanken på dessa två.

Vad han W är känd för i övrigt? JA, det var en bra fråga! Men fråga Stand Up Comedy gänget, de har snurr på det där. Skrattade mig halvt fördärvad häromsistone. Ser faktiskt fram emot att se Oliver Stones film "W", mannen som sänkte USA. Undra när Tomas Alfredson gör samma filmfynd av mannen som sänkte Sverige, då kan det inte bli fråga om någon filmtitel som "Fyra nyanser av brunt", då måste det nog allt bli "Fyra nyanser av rött". Manusuppslag lär inte saknas där heller!

Barack Obama han har nu ett digert ekonomiskt problem att ta itu med. Men om jag inte har alldeles fel på min kulram, har jag en känsla av att skulle nu bara USA sluta upp med att leka Gud överallt, skulle nog också ekonomin reda ut sig tvärt! För vad har inte krigen i Sydamerika, Vietnamn, inblandningen i hitten och ditten kostat, pust....

Jag tappar nästan andan när jag tänker efter vad de hållit på med. Jag vet sanning att säga inte vad de här länderna, som de fört krig i har för uppenbar krigsrisk för USA, som ligger där i eget majestät mitt i plurret. Tja, om de nu inte befarar att isbjörnarna skall invadera USA förstås. Skrotar de nu bara krigen i Irak och Afghanistan m.fl. sponsorhärdar lär väl ekonomin också ha en chans att återhämta sig. Det kostar på att lägga sig i och sanning att säga har de nog så svåra problem med orättvisor och fattigdom själva, att det nog vore hög tid att rikta blickarna åt det egna landet. Än mer problem lär de ha med tanke på de högst väntade naturkatastroferna som stora delar av landet har att vänta.

Ja, jag ser med förundran vad som händer där på andra sidan plurret och hoppas att han lever åtminstone fram till han nu installeras. Redan har de väl varit ute efter hans skalp. Men det där att skjuta sina presidenter de är ju mer en vana än en tillfällig företeelse. I landet där vapnen flödar fritt finns sannerligen förutsättningarna för att det skall bli så igen.

tisdag 4 november 2008

Roxy i Malmberget

- den 4 november 2008, kl 14:45

där har vi tillbringat många timmar i maskinrummet. Ingemar jobbade extra som maskinist på sidan om sitt jobb på Posten i Malmberget och ville ibland att vi skulle hålla honom lite sällskap däruppe i maskinrummet. Vi fick smyga oss upp så Hellström Senior inte skulle få syn på oss! Det var för det mesta Clair, Rune, Christina och jag som gjorde honom sällskap där. Rätt mysigt var det där uppe under takåsarna, med utsikt genom det lilla fönstret på snedgaveln, där man satt nedsjunken i de stora gamla bulliga mjuka fåtöljerna och kunde se raggarsvängen där ute på Kaptensvägen köra förbi. Vi hade faktiskt mycket roligt för oss de där åren och vänskapen den bestod.

Clair mötte slutligen sitt öde ute på flygfältet på Kavaheden och blev inte så gammal. Ingemar och Rune flyttade tidigt till Göteborg tillsammans med Helge och drev garaget på Hotell Opalen. Det skulle dröja väldigt många år, innan livet tvärvände och jag blev tvungen att flytta till Göteborg. Men vi fortsatte ändå, sedan de flyttade ner till Göteborg, att umgås. Vi fick alla egna familjer och träffades ute på Almön om somrarna, där Rune, fru och barn tillbringade hela sommarhalvåret. Vi åkte vattenskidor, åkte med båt på dans på Brännö brygga, Stenungsbaden, delade familjeliv och hade det allmänt trevligt tillsammans.

Vattenskidor ja, herre gud! En gång gick jag på niten och ville inte starta i det kalla vattnet, vilket jag borde insett, att det gick inte med den motorbåtsföraren. Han hade bestämt sig för att jag skulle starta i det kalla vattnet, så han valde att göra ett rejält knyck. Linan både sträckte sig för att i nästa sekund bli slak. Vilket fick till följd att jag åkte 20 meter undervattensskidor och fick lunginflammation på kuppen, efter att han hostat och kräkts saltvatten ett par dygn. Det blev farbror doktorn i Skärhamn som fick besök. Jag fick sitta invirad i yllefiltar mitt i smällheta sommarhettan. Men jag vet inte vem som var mest illa däran, jag med lungpajen eller han med stora skuldkänslan.

Där ute på Almön dök också en annan figur ifrån malmbergstiden upp, nu med sin stora båt och med sina stora arbetsmaskiner. Den ständigt glade "Huset" dvs. Hasse. Jag minns exakt hur det gick till, när han bestämde sig för att flytta ifrån Malmberget. Vi satt ett helt gäng efter Kalixvägen nedgrävda i snöhögen och grillade korv, som man gjorde på den tiden varje vår. Jag och Huset satt och pratade om livets villervalla och det var nog den enda gången han var riktigt allvarlig.

Somrarna på Almön tar liksom överhand och alla glada minnen av honom. Jag skall aldrig glömma när vi allihop med våra ungar dussinet fullt, åkte iväg med Husets stora båt till havs och jag frågade honom när han hade hunnit ta skepparexamen. Han skrattade gott åt min fråga och sa att han körde båt med hjälp av telefonkatalogens karta. Längre än så hann han inte berätta, innan hela båten svajade till rejält. Vi stod på ett grund, mitt ute till havs med hela båten full av vuxna och ungar och inget land i sikte! Men det visade sig att malmbergsguden hade hållit en vakande hand över oss och Rune hoppade ner på grundet och knuffade ut båten till havs igen. Inget var skadat på båten.

En annan gång hyrde vi en fiskebåt uppe i Marstrand med skeppare och allt och gav oss ut att fiska, det blev en gungig historia och halva gänget låg gröna alt. vita i nyllet på däck, eller hängde över relingen och spydde av hjärtats lust! Vi blev tvungna att söka oss inomskärs igen. Där preparerade de tillfrisknade ungarna småfisk full i snus, som skepparn tillhandahöll. De skulle lura fiskmåsarna trodde de, men se fiskmåsarna de var inga dumstrutar, de fångade fisken galant, sköljde ur snuset och därefter svalde de fisken! Snacka om att det gick ett sus av missräkning bland unghögen. Sicka underbara minnen det finns mitt ibland allt annat.

Ett märkligt minne kommer oundvikligen. Ett minne där jag och "Huset", sitter uppflugna på kyrkogårdsmuren när Runes jordfästning var över och folk stod och pratade utanför kapellet. Jag såg hur Runes sympatiske storebror Arne bollade fram och tillbaka med trumpeten och jag funderade ett slag om han skulle klappa sin lillebror popsnöret Åke i huvudet med den. Sedan såg jag åter på "Huset", som i samma ögonblick slog ut sina händer i förtvivlan och undrade varför Rune alltid hade haft så bråttom, men han hade väl ändå inte behövt ha så bråttom med att dö beklagade sig "Huset". Dryga tre månader senare visade det sig att "Huset" själv följde Runes exempel med att ha bråttom. Så var de somrarna ute på Almön för alltid borta.

Men innan dess hade det hunnit bli några mysiga år, när porttelefonen ringde och Runes glada röst hördes "sätt på kaffet"! Han jobbade i fiskhamnen och vi blev vansinnigt bortskämda med färsk fisk och havets godsaker, sedan vi flyttat till Göteborg!

Rune fixade inte bara havets läckerheter, han fixade riktiga påskkycklingar till min lilla dotter en påsk och allt enligt hennes önskemål. Vi hade tillslut de tre "vildaste hönsen" i stan, dvs. sannolikt de enda hönsen mitt i centrala Göteborg, innan vi skjutsade ut dem på landet till min väninna, där de sedan fick bo. Men de hade blivit så tama att de aldrig blev som de andra hönsen! En av hönorna rymde hemifrån sedan hon blivit kär i granntuppen, den hönan kallade de för Gun efter den heta kärleksstoryn.

De sista åren har jag och Ingemar bott nästintill granngårds. Men nu är det en bra bit mellan våra bopålar, sedan han helt nyligen drog upp sina och flyttade till Thailand. Han valde att ta ut förtidspension och njuta av livet. Så nu är vi inte så många kvar av "norrlandsmaffian" som finns här nere, men hellre några än inga alls.

Christina gjorde en kort tur söderöver efter läroverkstiden, innan hon återvände till Gällivare, öppnade klädbutik längs Storgatan med syrran "Sippan". Christina gjorde som alla vi andra, gifte sig och fick barn. Men det var i mitt förr förr förr förr förra liv allt det där skedde. Nu är det bara hon som finns kvar däruppe.

Jag tänker ofta på den här tiden i Malmberget och minns framför allt den stora glädjen, som alltid fanns runtomkring oss. Som den här tårtan t.ex. på Ingemars 19 års dag, öknamnet på tårtan hade han fått på Posten "Lasse med skorna" också en historia. Rune jobbade också på posten ett tag, innan han började jobba på BP i Malmberget hos Kurt.

Jag har många gånger tänkt att de var flitiga, det har varit ett drag hos oss allihop, att ha dubbla jobb och lite till och ändå alltid finnas till för allt och alla andra. Rune och min syster hade varit klasskamrater på Centralskolan och Ingemars och min mamma kände varandra. Ja, det är krångelvägar hur man lär känna varandra, men det är också det enda som är krångligt.

Riktig vänskap är inte krånglig och efter så många år av vänskap förstår man också vad som är värdefullt här i livet. Man delar allt i vått och torrt även om man står på ett grund mitt ute till havs och inte vet åt vilket håll land ligger, mer än via telefonkatalogen.

Christina och jag gick i samma klass under läroverkstiden. Vi hade ett bejublat och svårslaget skolår andra året på läroverket, dvs. ända tills betygen kom!

Men vi visste å andra sidan allt om en del lärare, som borde ha krökt spik istället för att jobba med ungar, varma buttebullar, Brända Tomten dvs. "Brända" i Kiruna, Shanes, Tuolluvaara, Tandbergs rullbandspelare, Radio Luxenburg, hemsnickrade dikter om fimpar och cigg, City/Centrum/NK fiken, Jack Rubys pissbar, Roxys inredning under takåsarna, solglasögon och svarta baskrar till sketen långfredag (Runes farmors svarta basker var förlagan), svaga isar, raggarsvängen, dans i alla möjliga och omöjliga byar, isiga ben i nylonstrumpor och annat som var värt att ta reda på om livet...

måndag 3 november 2008

"Farliga män"

- den 3 november 2008, kl 12:34

Det är rätt vanligt att tala om kvinnor som dras till "farliga män", men sanning att säga finns motsatsen också. Män som älskar galna eller "farliga" kvinnor finns, det är ingen myt.

Det finns killar som utan omsvep erkänner att de skulle nog, om de vore kvinnor, antagligen skrivit kärleksbrev till dylika personer som Flink eller Lasermannen och sannolikt nappa på ett bröllop inför fängelsedirren. Men jag vet sanning att säga inte om just det fenomenet är så vanligt bland män. Inget jag direkt fått bekräftat eller känner till. Däremot vet jag att det förekommer att kvinnor skriver till farliga män som sitter inne.

Hur ser farliga män ut?

Ja, jag drar ett enda penseldrag, därför att i grunden är det samma utgångsfärg, bara lite olika tydliga färgskalor. Fältet ÄR brett:

kvinnomisshandlare, riktigt maktfullkomliga män, dysfunktionella män.

Det är ett betydligt större och bredare fält än jag tror gemene man inser, eller rättare sagt vill inse! Det borde helt enkelt sättas fokus på både kvinnor och män som "hamnat i den sitsen" och se hur händelseförloppen blir. Jag själv tyckte att det kändes hög tid nu.

Just nu sitter jag och gör en större sammanställning, dvs. skriver på ett regelrätt manus om dessa dysfunktionella personligheter, såväl kvinnor som män. Stoff saknas sannerligen inte! Det är i stort sett bara att välja och vraka och mixa ihop det hela. Förhoppningsvis till ett bra slutresultat.

Jag själv har som kvinna haft oflytet att stöta på en del dysfunktionella män i lite olika kaliber, eller flytet i vissa fall, jag har trots allt haft detta som mitt levebröd. De återfinns i samtliga samhällsklasser och yrkeskategorier.

Men jag har kommit fram till att det finns ett genomgående tema hos dessa män "sjuklig svartsjuka" som tar sig lite olika vägar. Det finns en sådan spännvidd att det är nästintill obegripligt. De kan t.ex. vara både notorisk otrogen och sjukligt svartsjuk, Dr Jekyll & Mr Hyde, allt i samma mix! Då förstår nog alla digniteten av problemet. HUR många är det som INTE känner en sådan person och oavsett om det är en man eller kvinna?

Räck upp en hand!

Du torde antingen vara blind & döv, eller bosatt på en liten bananö!

Filmstjärnan Rita Hayworth lär ha sagt, att hennes framgång som Gilda i filmen med samma namn påverkade hennes kärleksliv negativt:

"Alla män som någonsin fallit för mig har förälskat sig i Gilda och vaknat upp med mig."

Men det senaste TV-serieinslaget i form av Lila i Dexter måste nog vara en klar hit. Den typen av kvinna måste verkligen passa män som dras till "galna kvinnor".

Jag kommer ihåg när jag var involverad i just den här diskussionen om farliga kvinnor och nämnde några kända exempel, som funnits i tidningarnas rubriker, skakade de bara på huvudet. Nej, de verkade inte vara något, snarare traditionella brudar, annat var det med de här "galna" kvinnorna.

- Du vet; sa en av dem till mig och såg ut som om jag verkligen skulle förstå "grejen", de är "Crazy in the head, crazy in bed".

OM jag förstod något, nej verkligen inte! Jag undrade varför de inte istället klättrade uppför K 12, eller vad den där toppen nu heter på Mount Everest, som sannolikt också i de flesta fall bara leder till en ond, bråd och kvalfull död. Eller i vart fall medför viss förlust av kroppsdelar och allvarliga skador. De skrattade rått och undrade om kapitlet galna kvinnor var helt okänt land för mig. Jo, tack, det har liksom inte helt passerat i periferin.

Jag vet en del som berättat att deras förhållanden med de här kvinnorna aldrig liksom hämtat sig, sedan de blivit attackerade med kockknivar etc. och det inte varit fråga om matlagning precis. Utan de männen de har insett att det rent av är korkat att ha relationer med kvinnor, som faktiskt inte är bra för dem.

Efter den utläggningen fick jag mig berättat om mer än vad mitt förstånd egentligen kunde ta in. Passar nog bättre för romanform, därför att det är så "skruvat" att det blir ibland svårt att få ihop det i lilla huvudet.

Men storyn om lackfetischisten den skrattade jag så jag nästan grät av, även om det i vissa delar var inslag av lite väl mycket "action".

När jag får vissa saker till mig så sitter jag där och undrar om man inte missuppfattat saker och ting i slutändan och just därför blir det så här himla tokigt. Små rester av förutfattade och förlegade uppfattningar om vad män är och vad kvinnor är. Men naturligtvis avvikelser från "normalmönstret". Vad är "normalt" insisterade någon av dem.

- Ja, svarade jag det kan man ju diskutera med fog, men inte fasen är det normalt att känna sig tänd av att någon bär sig djävligt illa åt.

Gapflabb till svar!

Sedan hamnade vi i ytterlighetsdiskussioner om direktören som vill bli förnedrad av prostitutan, eller tvärtom. Till män som manövrerar ut sina f.d. genom barnen och kvinnor som gör detsamma, eller detta att man använder barnen för egna syften. Hör och häpna! För första gången var vi faktiskt HELT överens, det är egentligen ett VÄLDIGT bra värdemått på dysfunktion, när barn kommer till skada mellan två parter!

Sanning att säga har jag svårt att greppa vad det är som är så spännande med dessa "farliga personer". Själv fick jag nästan panikskräck, när jag såg fascinationen hos en del kvinnor, över ett par män som de visste var personer, som om och om igen hade tagit död på sina kvinnor som de haft förhållande med! Ändå hade de här kvinnorna suttit innan de här männens ankomst och talat om hur den och den hade gjort sig skyldig till det och det och verkat förfasa sig över det!

Dylika gånger kan jag bara läsa i min kurslitteratur och utifrån den "lektyren" rent teoretiskt förstå det hela, men inte med mitt eget känsloliv, där är det BLANK ruta. Yrke blir ett och privatliv något annat. Det är nog som indianerna säger, för att verkligen förstå någon måste man gått omkring i dennes mockasiner åtskillig tid.

Jag kan inte låta bli att citera ett känt citat från damtoaletternas värld:

"Män är antingen fulla i skit eller upptagna". Varje gång jag läser det har jag lust att ta upp pennan och skriva dit "ibland händer det att det är både ock".

Samtidigt som jag hyllar den "anständige" mannen OCH kvinnan, utan dessa personer skulle JAG nog helt frivilligt söka mig till den där obebodda bananön och leva på bananer resten av mitt liv!

söndag 2 november 2008

Polisen är dålig på att lösa brott.

- den 2 november 2008, kl 22:36

Ja, det framstår väl helt klart när man har en uppklarningsstatistik på 5,8 % av alla allvarliga brott. Då är det något som är allvarligt fel,

Det borde t.o.m. rikspolischefen förstå, även om det verkar vara det mesta han duckar inför. Siffrorna talar för en organisation, en ledning som fullständigt har stagnerat, inte äger förmåga att tänka i nya banor utifrån det tidevarv som vi lever i. Samhället har förändrats dramatiskt och organisationen har inte följt med i utvecklingen.

Dessutom är det så att polisens insatser i mångt och mycket åtgår till sånt där andra former istället måste träda in, ex. gå fot med folk när det gäller fotbollsmatcher mm. Vi behöver vår poliskår till betydligt allvarligare saker. Utgå ifrån att polisen är delbara till alla möjliga och omöjliga sysslor, den ekvationen går liksom inte ihop.

Själv är jag verkligen förundrad över att hela organisationen inte knutit an IT-folk i brottsutredningen. IT-folk med kompetens är verkliga klipporna när det gäller logik, statistik, profiler, sammanställningar mm. Det mesta går att bana väg för, bara genom ha duktigt IT-folk involverade i utredningsarbetet. Idag avskrivs mål i de allra flesta fall innan en slutlig anmälan inkommit, det om något talar för att här finns en stor brist! Är det tillfredsställande? NEJ sannerligen inte! Det rubbar verkligen rättssäkerheten om något.

Man behöver även återgå till att göra en "gammal" polisiär insats där man säkrar ev. spår etc. Det ledet hoppas numera över och sker bara i undantagsfall. Själva avrapporteringen sköts dessutom på ett sådant ålderdomligt sätt, att man funderar hur rikspolischefens kompetens ser ut att leda denna organisation. Det är att inte förstå vad IT-folket och andra yrkeskategorier kan bistå i utredningsarbetet och hur man skall fördela den regelrätta polisiära insatsen. Men att inte heller förstå vad polisen har utbildats till och vad andra yrkeskategorier kan komplettera detta med. Sköttes utredningsarbetet på ett tillfredsställande sätt skulle uppklarningsmöjligheterna se helt annorlunda ut än de gör idag.

Men så länge vi har en rikspolischef och en organisation, som inte kan hantera verksamheten, spelar det ingen som helst roll HUR många bra poliser vi har ute på fältet, om utredningarna och de efterföljande insatserna inte görs och fungerar på rätt sätt.

För mig är det verkligen inget konstigt att människor i största allmänhet ställer allt mindre tilltro till polisen och det har också framkommit, att allt fler brott inte anmäls till polisen, därför att man inser att det inte är någon idé. Det blir helt enkelt en rundgång och det finns också en allvarligare sida av detta. Därför att det framkom alldeles nyligen i en rätt stor landsomfattande undersökning, att polisen hellre tittar bort än agerar.

Detta har i sin tur sin förklaring i den alltmer upptrappade våldsamma brottsligheten och får också till följd att allt färre brott utreds och klaras upp. Allt är en enda stor ond cirkel. Jag är inte förvånad över den utvecklingen, jag hade varit mer förvånad om det inte fått den konsekvensen. Missköter man en organisation så länge som här har skett, då FÅR det följdverkningar. Görs inget nu så här i elfte timmen, kommer problematiken att snabbt växa över huvudet. Är det verkligen ett sånt samhälle vi vill leva i?

Jag skuldbelägger inte de enskilda polismännen ute på fältet, med mina ögon mätt gör de en alldeles förträfflig insats. Klart att det finns rötägg där liksom inom alla yrkeskategorier och kategorier människor, men på det stora hela tycker jag att det gör en alldeles utomordentlig insats. Men det finns sannerligen en ledning som har mycket övrigt att önska.

Det är rent ut sagt beklämmande att sitta och lyssna till en rikspolischef, som säger att polisen måste lägga energi på de fall där det finns ett spaningsunderlag, resten skall man inte lägga ner någon energi på. DET är att tala om att man tappat greppet fullständigt! VAD det ger för signaler? Det tycker jag att organisationsledningen och justitieministern skall fundera på.

Statistiken på uppklarade brott är dessutom rent hårresande, med tanke på vilka brott som ingår i denna rapportering. Det kanske är hög tid att hela organisationsledningen med rikspolischefen i spetsen bytas ut till en som kan driva den här verksamheten på ett för alla parter mer tillfredsställande sätt.

-------
Fotot är taget på en utländsk bank, där man är tvungen att gå in i en luftsluss för att ta sig in i banken och ut i en annan för att komma ut ur banken. En dylik åtgärd från bankernas sida, gör t.ex. rån fullständigt omöjligt och är både brottsförebyggande liksom det innebär en säkerhet för bankens personal. Det behöver komma till HELT andra lösningar och ansvarsfördelningen måste bli helt annorlunda ute i samhället, om man skall kunna använda polisresurserna till det som var tänkt från första början: ägna sig åt brottsbekämpning!

lördag 1 november 2008

Byte av elmätare

- den 1 november 2008, kl 10:19

Fr.o.m. 1.7.2009 träder en ny lagstiftning om att alla elnätsföretag skall läsa av sina kunders elmätare minst en gång i månaden för att kunna basera sina fakturor på faktisk elanvändning. För att klara kravet har Göteborgs Energi meddelat oss att de kommer att byta ur vår elmätare till nya fjärrstyrda. Sammanlagt skall de byta ut 275 000 elmätare och byte av elmätare i vårt område kommer att ske inom 2 månader.

Eftersom brevöppnaren tycks ha slängt iväg bifogad broschyr, som skulle ha medföljt enligt brevet och som möjligen kunde ha lämnat någon form av upplysning om det nu innebär en kostnad för oss, slog jag upp hänvisad hemsida via Internet och möttes av meddelandet:

"Bad Request (Invalid Hostname)".

Jaha, tänkte jag, undra hur en besökande "känd kaffedrickare" sprungen ur en by i Gällivare kommun skulle ha uttalat det hela, han som brukade se på den där intressanta kanalen:

"DISKO - VERRY... vettu...vettu...." istället för "Discovery". För att inte tala om vad hans fria översättning av detta meddelande skulle ha blivit! Jag kan riktigt höra honom:

"Vadå bad, invalid och hosta"?

Ibland kommer jag för mig hur mycket jag tycker om dessa "självfilosofer", eller hur man nu skall uttrycka det hela. Livet skulle vara väldigt trist och förutsägbart utan dem!

PS. Hittade denna skylt bland alla möjliga foton. Dagens fråga: Vet ni vad som händer när man pinkar på ett el-stängsel? Jag vet inte, men jag kan hänvisa till någon som provat! - Han lät och betedde sig lite underligt, även om han va rejält salongsberusad... DS.

fredag 31 oktober 2008

Halloween och Alla Helgons dag

- den 31 oktober 2008, kl 11:15

Så är vi vid dagen då det i vissa stunder känns som om dörrklockans ringknapp borde bytas ut till ett häftstift istället! Det är lite komplicerat när man helt plötsligt börjar anamma gamla Irländska seder och inte riktigt greppat hur det går till, vad som ligger till grund för det hela, eller ens vilken dag det är fråga om.

"Trick or Treat"? dvs. "Bus eller Godis" som det konstigt nog översatts till har sannerligen inte greppats, i alla fall inte i de här kvarteren! Konstig översättning förresten, eller inte. Det är trots allt någonstans det som det hela går ut på. På ett ungefär! Halloween firas alltid 31 oktober i USA. Alla Helgons dag, infaller på lördagen under tiden 31 oktober -6 november. Ursprungligen var dagen en fast helgdag den 1 november, en plats den behållit i andra länder.

Men blanda ihop Halloween med Alla Helgons dag, som fö är den enda kvarvarande rent katolska helgen i Sverige, det är inte alla gånger så lyckat. Detta ses av vissa som en mycket olämplig aktivitet just på denna dag och kan framkalla direkta konflikter med grannar. Få en ständigt ringande dörringklocka av godistörstande barn på en dag då man minns sina döda i stillhet kan jag ha förståelse för, att det kan väcka irritation. OM det nu är det som det hela egentligen handlar om?

Själv suckar jag bara djupt över att åter behöva resa mig, eftersom alla skriker i en mun "nån annan får öppna, jag gör det inte"!

Då sitter jag där i en bråkdels sekund och överväger att inte öppna. Det brukar bli dylika tankar när dörrklockan ringt i ett. Men så inträder mitt bättre jag och så står jag där och kikar ut genom ytterdörren. Men jag vet sanning att säga inte om det är så mycket bevänt med alternativet "bus" istället för "godis".

Därför att några år då det uppladdade godiset tagit slut i jätteskålen, som jag brukar ladda upp med. (Ja, nu är saken den att de påringande barnen brukar få ivrigt bistånd från ett av "spökena" inne i huset)! Då har jag valt att sticka ut huvudet genom ytterdörren och beklagat att:

- Nu är skålen med stabiliseringsmedel, färgämnen och annat snusk tömd av spökena som ringt på före er och därför väljer jag BUS.

Då har jag bara mötts av tystnad och skrapande med fötter på bron och ett "jaha" åtföljt av djupa suckar och så har de släntrat nerför trapporna med tunga och uppgivna steg.

Arma ungar! Det är i dylika stunder jag önskat att jag hade varit Willy Wonka med en egen chokladfabrik! Men något bus har jag då inte kunnat konstatera efteråt. En gång var sopkvasten omkullvräkt, men det kunde lika gärna ha varit havsvindarna som ställt till det "lilla buset".

Jag själv har anammat en del av Halloween som är rätt fin, rent estetiskt och som står sig rätt länge. Jag gröper ur en pumpa eller kålrot och placerar ett värmeljus däri. Men hoppar över det spöklika ansiktet, det får jag ändå nog av i badrumsspegeln varje morgon. Så jag skär helt enkelt ur andra krumelurer, vanligtvis stjärnor och månar i pumpan eller kålroten. (Inkråmet går som sagt var att användas, så inget förfars).

Men just den biten i traditionen Halloween, återfinns i berättelsen om Jack-ó-lantern ("Jack med lyktan" eller "Jack of the latern"). Den irländska legenden om Jack, det late och sluge bonden, som använde ett kors för att överlista djävulen. Han vägrade att släppa djävulen fri om djävulen inte lovade att Jack fick komma till helvetet. Vad han nu tänkt göra där kan man ju undra en smula över, eftersom Jack var en lat rackare!

Det gick i alla fall att kohandla med djävulen som gick med på detta. Men när Jack så småningom efter ett liv i sus och dus gjort sitt, visade sig att Jack inte var välkommen i himmelen, utan skulle "en trappa ner". Men inte heller djävulen kunde släppa in honom och Jack blev dömd, att irra i all evinnerlig tid med sin lykta runt jorden. Sicket mörker!

Det är väl därför det irrar omkring så många spöken denna dag med sina ljuslyktor, de tror väl att de gått och blivit avkommor till Jack-ó-lantern.

De är väl Lutheraner, eller är det en lightvariant av djävulsdyrkan? Nej, fråga mig inte vilket som är vilket!

PS. Imorgon har jag namnsdag DS.

torsdag 30 oktober 2008

Ers kungliga tröghet.

Ers kungliga tröghet.
- den 30 oktober 2008, kl 09:16

Nej, jag menar inte vår kung som tycks ha varit föremål för höstens nya mobbningsdrev. Så till den milda grad dessutom, att man hade en radioomröstning om han skulle få säga något överhuvudtaget! Det var då jag slutligen förstod att här i landet råder inskränkt yttrandefrihet, eftersom HMK faktiskt inte ens har någon makt!
Personligen betalar jag hellre pålästa representanter med vett och etikett, än dönickar som inte ens äger normalt folkvett och som svenska folket betalar svindlande summor för. Rikligen belönade under den tid de sitter och gnuggar geniknölarna och när de slutar sina uppdrag uppbär de ersättningar och förmåner, som en vanlig svensk inte ens i sin vildaste fantasi kan drömma om!
Den där regeln om deras ekonomi, utan att mista sin ersättning, slinker de flinkt undan med att helt enkelt bilda bolag och håva in kosingen där, istället för i det privata namnet! Så var det med den saken. Korrupt är väl bara förnamnet, men det är ju sådana regler & lagar vi har! Jag gillar raka puckar, därför håller jag ett kort på kungahuset, som dessutom gör ett alldeles ypperligt ambassadörjobb.

Men i grund och botten gillar jag inte idén med kungahus. Alternativet är då sannerligen inte något att hänga i julgran heller! Så det är nog bra som det är och ett bra jobb gör de allihop i den familjen! Dessutom får man en årsredovisning om vart alla pengar går. Är det någon som någonsin såg motsvarande i form av "året med Nivea", eller någon av de andra gökarna? Men denna blogg skulle inte handla om HMK, eller de där andra med uppenbara fria arbetstider i "den skyddade verkstan", eftersom de inte ens är på plats när det skall röstas! Nej, det här skulle handla om en helt annan person dvs. ers kungliga tröghet, som mer eller mindre, numera retat gallfeber på mig.

VAD jag irriterar mig på? JO, att den där uppenbarligen VÄLDIGT högt uppsatta OCH totalt onåbara personen på försäkringskassan inte kan få "fingrarna ur" och meddela mig NÄR jag kan få komma dit tillsammans med grannfrun, som av olika anledningar behöver mitt bistånd. Det är alldeles nödvändigt med det här personliga besöket, därför att nu måste HELA problematiken diskuteras igenom och det kan inte halka runt på det-är-nån-annans-bord längre. Men att lyfta luren och ringa tillbaka och meddela en tid när det kan tänkas ske, verkar vara stört omöjligt, eller ta emot ett samtal och bara tala om NÄR det finns tid för ett personligt möte.
Istället har jag nu suttit fast i försäkringskassans minst sagt infantila telefontjänst i timmar och dagar och de allra flesta gånger har det slutat med att jag blivit bortkopplad, sedan jag kursats runt. Ibland genom att trycka mig fram och ibland genom att tala med en VERKLIG person för att åter hamna i deras "trycka-in-vad-du-vill-du-får-ändå-inte-vad-du-vill-telefon".
Jag har sannerligen bättre saker för mig än mötas av standardiserade telefonsvar, som i det här ärendet saknar fullständig relevans och lika gärna kunde vara av typen: "Om du behöver fila naglarna, tryck 1. Om du behöver färska ägg, tryck 2. Om du inte har en tonvalstelefon, tryck 3". En del ställen kommer man inte ens fram, när de har de här fantastiska "trycka-telefon-tjänster". Från min gamla malmbergstelefon, ni vet en sån där nostalgigrunka med nummerskiva, då blir det problematiskt värre att "trycka" skall jag säga! Då möts man av en upphakad färdiginspelad telefonröst, som talar om att man inte gjort något val för att slutligen hamna i yttre världsrymden och får byta telefon! Nej, men vad fasen är det för samhälle vi fått. Vart tog alla människor vägen?

Ändå har jag för ett par dagar sedan lyckats få tag i en VERKLIG person på försäkringskassan, som talade av egen förmåga och dessutom var kommunicerbar. Blev det nu något bättre tror du? "Om du tror det, tryck 0. Om du vill komma till kundtjänst, tryck 9. Om du har sysselsättningsproblem, tryck 8 eller ring Poolia eller dröj kvar". Jag har t.o.m. gjort en repa inne på deras klagomålsavdelning, dvs. det var något ljushuvud som kom underfund med "att det här är ett fall för vår klagomålsavdelning".
Klagomålsavdelningen den fungerade så här: "Jag ser att du ringt, men att inget hänt. Jag sätter in ett nytt meddelande om att du ringt". Nej, men det var väl finurligt och konstruktivt, tänkte jag men sa inget och tackade för mig. Finns det överhuvudtaget något att tillägga, när man mötts av ett dylikt meddelande? Ja, jag menar som kan leda någonstans, mer än att man möjligen är otrevlig mot någon, som inte alls gjort sig förtjänt av en skopa ovett?

Skall det verkligen ta timmar och dagar att få en tid för ett personligt samtal, där personerna ifråga har befunnit sig i ett AKUT hjälpläge under dryga 3 års tid? Vilket samhälle vi lever i, i vissa fall. Helt sanslöst! Ja, jag vet: "Om du vill tala med ers kungliga tröghet, tryck #"... Numret ni nu söker kan aldrig ta emot några samtal. Var god försök senare eller i nästa liv"... KLICK...

onsdag 29 oktober 2008

Jan Guillou den store har åter talat

- den 29 oktober 2008, kl 12:10

och då tige alla i församlingen!

http://www.kvp.se/Nyheter/1.1350255/nu-sagar-han-larsson-igen

Mycket skall man behöva läsa innan ögonen trillar ur! Visserligen gillar jag verkligen Jan Guillous "Arnserie" och "Ondskan", men sedan blir det "darrigare" värre och en smula överspänt, så att t.o.m. jag som verkligen gillar läsandet faller mellan stolarna och pinsamt mellan Jan Guillous textrader. Hans egna böcker är inte alla precis att klassa som några större epos, även om jag fortfarande gillar hans skrivande och utsvävningar.

Stieg Larssons böcker har jag däremot fullkomligt slukat och väntat på att de skulle ges ut och känner verklig sorg över, att de fingrarna inte skriver mer. Hade han fortsatt med sitt skrivande, hade han säkert också fått in en och annan miss i framtiden. Sånt händer och "duktiga Annikasyndrom" behäftas vi alla av mellan varven, hur duktigt vi nu än försöker att skaka av oss den åkomman. Jan Guillou är själv ett levande bevis på detta syndrom.

Men min uppskattning och läsglädje, den beror sannerligen inte på att Stieg Larsson var död, som nu Jan Guillou kommit fram till. Börjar Jan Guillou bli något sliten av att inte längre räknas till de stora drakarna bland sina egna kretsar, kan jag inte låta bli att undra, samtidigt som jag funderar vad det hela EGENTLIGEN handlar om för hans del.

Det är inte utan att jag sitter här och funderar över vad Jan Guillou själv tycker om sina überpersonligheter, Erik Ponti, Pierre Tanguy och Hamilton. Där kan man väl verkligen snacka om "Pippi långstrumpkaraktärer". Kanske det rent av är så att Jan Guillou är avundsjuk på alla dessa romanfigurer, även om han gjort Erik Ponti till sitt alter ego, så till den milda grad att jag kände att det var riktigt skönt att han nu själv bestämt sig för att låta dem alla försvinna ut i obefintlighetsregistret. Det var nog dags för Jan Guillou att vända blad. Han kan när han vill, det visar hans Arnserie prov på.

Stieg Larssons romanfigur "Salander" är verkligen högst sannolik, dessutom. Jag har själv mött Salanderpersonligheter i olika sammanhang, för att inte tala om Salandersituationer, som staten fabricerat i understundom rättslöst land, där makten heter pengar och godtycke.

Makt korrumperar det borde Jan Guillou om någon veta. Men allt det här VET nog Jan Guillou själv, om han bara kopplar in hjärnan innan han öppnar munnen nästa gång!

OSMAKLIGT att dessutom ge sig på både död författare och misskreditera läsare som infantila idioter. Jan Guillou kanske borde börja ägna sig åt en annan form av navelskådning, varför han själv skriver och läser. Varför ytterligt stora delar av mänskligheten ägnar sig åt denna Pippi Långstrumpsysselsättning. Jag tror att han skulle kunna hitta många Pippi Långstrump syndrom både hos älskad Astrid Lindgren, men även hos sig själv och stora delar av mänskligheten. HJÄRNAN vill nämligen ha roligt och olika livsstilar har vi ännu tack och lov.

Lagerrensning av eventuella bloggar,

- den 29 oktober 2008, kl 00:32

har jag ägnat mig åt de sista 35 minuterna i mitt liv. Men de flesta fick utplånas med deleteknappen.

"Hur är det ens möjligt att skriva så mycket dynga, som jag hittade på eventuella blogginlägg"? tänkte jag när jag hastigt ögnade igenom smörjan.

Men somt överlevde med viss tvekan och jag bestämde mig för att klicka på spara för att eventuellt publicera vid "rainy days", det här är ju inte jordens mest frekventa bloggforum precis.

För den nu som undrar hur flink kan den svammelpottan egentligen vara på tangentbordet, kan jag nu bara låta meddela, att dylika tänkta tankarna torde inte vara alltför skärpta. Men det kan bero på olika saker:

1) sitter med fingret inne i ena näsborren, så djupt att halva hjärnan härvidlag torde varit halvvägs utpillad och kanske rent av uppkäkad

2) har läst alldeles för mycket strunt den sista tiden och greppar inte något av logiskt tänkande

3) det vill du inte veta OCH jag vill dessutom ha betalt för en sådan avancerade analys!

Godnatt och sov gott, nu skall svammelpottan gå och lägga sig!

Kom ihåg: händerna på täcket!

tisdag 28 oktober 2008

Klämma på brösten

- den 28 oktober 2008, kl 14:12

det är något som alla kvinnor borde ägna sig lite mer seriöst åt. Det är en tämligen smärtfri historia att känna efter med jämna mellanrum, när man ändå står där i duschen och är intvålad. Inte att förglömma armhålor och kollen i spegeln enligt föreskrifter.

Nyss var jag på mammografiundersökning och när jag satt där i väntrummet och bläddrade i en dagstidning, stod att läsa att 2 av 10 kvinnor struntar i att gå på denna undersökning som de blir kallade till! 100:- tycker jag kan te sig som en förbryllande utgift att inte godta, med tanke på vad en tidig upptäckt kan vara i förhållande till en, där det gått alldeles på tok för långt.

Visserligen är det ingen rolig historia att få brösten tillplattade, utmanglade och fastklämda. Ungefär samma delikata känsla som att de blir körda genom lakansmangeln. Men ser man till helheten är det ändå en överkomlig och övergående historia.

Ikväll är det åter TV-gala med "rosa bandet", men jag själv sitter här och känner mig alltmer irriterad och frustrerad över att det där rosa bandet inte är rosa/blått. Vi har en herrans massa män som drabbas av både prostata- och testikelcancer varje år! Den vården är märkligt eftersatt med tanke på att det faktiskt gäller MÄN, som i alla andra lägen vanligtvis åker gräddfil i förhållande till oss kvinnor. Den cancerformen är, liksom kvinnornas bröstcancer, representerade även i de yngre åldergrupperna och dessutom alltmer förekommande.

Ett bröst som däremot är "välklämt" är bröstet på bilden, som föreställer en staty av Giulietta, dvs. Julia. Fotot är taget uppifrån Julias balkong i Verona och visar det ringlande ledet av hugade "klämmare".

Som synes är det bröstet högblankt av allt klämmande! Polertrasa torde därför inte vara en nödvändighet på just den delen av statyn.

Inte för att det är onsdag idag och "lilla patte-klappardagen", som en välkänd skruvad radioröst (Gert Fylking) kallar onsdag för, men vi kan väl skänka alla bröst en tanke idag. Alla har vi i någon form, någonstans i livet, haft ett speciellt förhållande till just bröst. Ja, för en del verkar den fascinationen aldrig gå över!

Om det nu är någon som undrar varför man klämmer på Julias bröst, så betyder det "lycka".

Eftersom jag tror på jämlikhet mellan könen får jag väl i jämlikhetens tecken också säga, att du som kommer till Milano, skall genast bege dig till det vackra Galleria Vittorio Emanuele II där våningsplanen är dekorerade med zodiaktecken av mosaik. Där skall du kliva på Oxens genitalier för att få "lycka".

Men eftersom jag vet att hela det manliga könet inte är representerad genom denna handling rekommenderar jag också en resa till Florens. Där går man till marknaden Mercato Nuovo och klappar statyn "Porcellino" på nosen, för att uppnå samma resultat dvs. "lycka".

Vad Porcellino betyder? Ja..hmm... det är den där andra beteckningen av gris som börjar på S och slutar på N.

måndag 27 oktober 2008

Förövare & offer

- den 27 oktober 2008, kl 10:14

Det är en svår problematik som uppstår när ett brott är begånget, oavsett om brottet räknas som grövre eller ringa. Även i ett mindre brott som inte ens vinner offentlighet finns inte alltför sällan "offer", som får leva vidare med livslånga trauman. Ibland blir det inte ens klassat som brott, likafullt finns "offer".

Bland den vanligaste kategorin i det här fallet återfinns skilsmässooffer, eller någon form av separationsoffer. Jag drar mig inte heller för att bygga in en kategori som det sällan talas om, när man växt upp under förhållanden som i det närmaste kan klassas som "familjehemligheter" i fallande skala, alltifrån regelrätta övergrepp till våldsamma uppfostringsmetoder, eller av dogmatisk förälder. Inte sällan är det en mix med diverse inslag. Våld föder som bekant våld. När man som barn inte blir sedd inträffar också någon form av "svek", som kan ta många vägar senare i livet.

Oavsett vilket det än må handla om, är det mycket tabubelagt, sånt man inte talar högt om. Talas det högt om något, förstår man också på reaktionen hur den mottas, vad mottagaren själv har för bakgrund. Det är många skuldbelagda situationer som dyker upp, som provoceras när något hängs ut mer offentligt. Det märkliga är att det inte sällan ligger egna livslånga skuldbelagda situationer bakom dessa reaktioner. Offer det är man dock bara så länge man inte själv tagit itu med saken, dvs. lär sig att hantera det inträffade. Blir medveten om att detta har hänt mig, men mitt liv skall inte förstöras pga. vad någon annan har tillfört mig.

Men i alltför många fall kommer ingen hjälp, man sitter helt enkelt fast!

Varför kan man undra, talas det så lite om det människor emellan om de upplevelser vi bär med oss från det vi var små barn, med tanke på att det är rätt vanligt förekommande, att inte ha växt upp under optimala uppväxtförhållanden, eller att något inte varit bra och detta påverkar oss därför att det har lämnat djupa spår inom oss.

Är det för att vi inte känner till att det är så vanligt förekommande, eller är det för att vi skäms över något, som vi själva inte ens kan vara ansvariga för? Många säger att man inte skall skylla på "taskig barndom", sant, men likväl sant att det oftast är där något har gått snett. Det behöver inte ens komma ifrån föräldrarna eller hemmet, det kan mycket väl vara något annat som inte har varit hanterbart.

När det kommit så långt att någon har blivit förövare, har man kommit fram till en sits som dessvärre är som den är. Den s.k. kriminalvården har enligt min åsikt lite och i de allra flesta fall inget att erbjuda förövarna. Alternativet till kriminalvård anser jag inte heller är något att hänga i julgranen! Få till verkliga och genomgripande förändringar i de här två olika formerna som samhället har att erbjuda förövarna, tycks vara lika sannolikt som att tomten finns.

Återfallsfrekvensen är dessutom nedslående, därför att dåliga eller direkt felaktiga beteenden suddar man inte ut i brådrasket och de är inte heller självläkande. HUR problematisk förövarens sits är, det förstår man också när man inser att allt inte är svart eller vitt och inte sällan finns en mycket djup och långvarig bakomliggande historia. Dessutom tillkommer det faktum att det är ett brett fält, dvs. ett otal olika typer av förövare. Det är lika som att tro att penicillin alternativt örondroppar kan bota ALLA förekommande sjukdomar. Men att tro att en förövare plötsligt bara blir en förövare, det är att förenkla saker och ting med det allra grövsta. Det är inte så saker och ting går till.

Men så finns de där andra personerna som ibland också finns runtomkring, offrets anhöriga. De får i BÄSTA fall hjälp. Men vanligtvis så förväntas de klara ut problematiken själva, oavsett vad som innehållet än må ha varit och i vilken ålder de än må vara i.

Jag är ingen ivrig hejare av vare sig BUP: s eller socialens "insatser" (?) och tycker, att det hela borde skrotas och helt nya former borde uppstå. Dessa former och lagstiftningen och hanteringen i stort är inte ens rättssäker!

Sedan finns det en tredje kategori och det är förövarens egna anhöriga. De faller i de allra flesta fall HELT mellan stolarna! Ibland är det samma personkrets, alltså både offrets anhöriga och förövarens anhöriga.

Blotta tanke att förövarens familj får klä skott för vad som gått snett i förövarens liv, får mig intuitivt må mycket illa. Det är mycket viktigt att samhället runtomkring dessa personer, ser dem och finns till för dem. Det kan jag inte nog understryka. De är i mångt och mycket lika mycket offer, som offret och dennes anhöriga. Är det skolbarn eller förskolebarn är det i första hand skolans skyldighet, att se till att de får det stöd och hjälp som de är behov av.

Men jag vill påstå att det ligger lika mycket på varje medmänniskas moraliska ansvar. Skillnaden är ett livslångt trauma och att kunna befria sig ifrån det. Det är inte rimligt ur något hänseende att någon skall bli behängd med något som de inte gjort sig skyldig till. Man kan bara ansvara för sina egna handlingar, aldrig för någon annans agerande, vilken familjemedlem som det än handlar om kan man inte det. Men det är inte riktigt så verkligheten ser ut. Istället lägger sig en skuld kvar, som inte sällan påverkar resten av deras liv.

Jag är helt övertygad om att här handlar det hela om hur omgivningen tacklar det hela. Det är precis som när någon dött, då väljer de flesta människor att gå över på andra sidan gatan, eller slutar upp att höra av sig. Kommentarer av karaktären:

"Jag vill inte lägga mig i. Jag bryr mig inte. Det angår inte mig", det är faktiskt att också ha tagit ställning. Även om människor i gemene man inte anser att så är fallet. Men det är den konsekvensen det får.

Det är för övrigt ett välanvänt tema i många populära romaner. Inte sällan får dylika ställningstaganden vittgående konsekvenser för dem det drabbar. Det blir alltså konsekvenser när vi människor blivit "blinda, eller inte vill lägga sig i, inte tar ställning utan slinker undan sitt egna moraliska ansvar".

Leva med en "självpåtagen" skuld, familjehemlighet, eller i en familj där något skett som inte är bra, går inte sällan just detta "arv" vidare i nästa generation. Man lär sig ett felaktigt beteende. Dvs. man tror att det där strutsfenomenet med att sticka huvudet i sanden verkligen funkar!

När jag läste Helena Henschens bok "I skuggan av ett brott" kände jag att en ypperligt svår problematik blev framlyfta på ett påtagligt sätt, som jag i mångt och mycket själv har kunnat konstatera i mitt eget arbete och faktiskt inte bara där. Jag tycker den är skriven på ett mycket tänkvärt och professionellt sätt, därför att den är så avskalad och nära verkligheten. Jag har visserligen skrivit om Helena Henschen i min blogg om författarfrukost, men jag känner att i nuläget finns anledning att åter rikta blickarna till den.

http://www.alba.nu/Alba6_04/henschen.html- vårt intresse för andras olycka -

söndag 26 oktober 2008

Vintertiden är här!

- den 26 oktober 2008, kl 11:46

Kossorna och jag kan ÄNTLIGEN pusta ut för denna gång. Jag far runt, kvittrande glad och ställer om alla klockor som inte är radiostyrda och kossorna idisslar vidare i sina regntunga hagar.

Ja, jag vet, det är många som inte förstår hur jag kan bli så påverkad av en timmas förskjutning, men faktum är att jag faktiskt ÄR det. Det tar mig lång tid att ställa om mig och när vintertiden äntligen inträder igen, känner hela min kropp att NU äntligen är vi i rätt fas igen.

Sedan må alla förståsigpåare tycka att vi skall vara i fas med ljuset, men är man nu född i Malmberget och tillbringat så många år utan klockomställning, då är det liksom redan kört på den fronten. Min biologiska klocka är redan kalibrerad. Det finns ingen i hela världen som kan övertyga min kropp om att nu är klockan 06.00, nej, så fasen heller den VET att nu är klockan 05.00, den känner det. Sedan spelar det ingen som helst roll vart än jag befinner mig i världen, min biologiska klocka verkar inställd på "gammal malmbergstid".

Jag tillhör den där udda delen av befolkning, som inte går omkring med en klocka på armen. Jodå, jag innehar liksom de allra flesta en "klocksamling" som ligger där i väl förvar. Klockor som omtänksamma anhöriga försett mig med, i hopp om att jag skall ställa om mitt förhållande till klockor. En hänger t.o.m. i form av ett litet hjärta i min handväska och visar konstant fel tid, till givarens stora förtret, som inte begriper varför jag inte ställer om klockan till rätt tid.

- Vadå, jag vet ju hur mycket den går fel och det är ju ändå bara du som använder dig av min klocka, säger jag när han knorrat lite för länge i min smak.

När folk jag möter frågar mig hur mycket klockan är, brukar jag svara att den är ungefär "det och det". De tittar med skepsis på mig och säger:

- Har du ingen klocka på dig? när jag då säger att jag aldrig bär någon klocka möts jag av en blick som ser ut ungefär, som en frågeställning om från vilken planet jag kommer ifrån. En helt adekvat frågeställning, men inte när det gäller klockan.

Hela vår tillvaro är fylld av så mycket klockor att det är totalt onödigt att gå omkring med en klocka på armen. Går jag omkring hemma finns åtskilliga klockor, åker jag bil finns en klocka, ute på stan finns klockor, en sträcka tar viss tid att åka och en klocka finns alltid tillhands när man kommer fram eller åker från en plats, undrar jag över när solen skall gå ner kikar jag bara mot horisonten.

Under hela mitt yrkesverksamma liv har det funnits klockor överallt strategiskt placerade.

På den tiden jag var ensamförälder, vilket jag varit största delen av mitt vuxna liv, visste jag att jag i andras ögon alltid var sent ute. Men saken är den att jag aldrig förstått vitsen med att stressa vare mig själv, eller barnen och sannerligen inte då det dessutom fanns flextid att tillgå! Jag är och har alltid varit av den åsikten, att man hinner göra det man skall och som är nödvändigt.

Klockan kan inte klyva oss till att bli flera personer ändå. Det är bara uppsatta tider som behöver passas och hålla tiden exakt, resten är i mina ögon ren hobbyverksamhet helt enkelt. Fullt jämförbart med att kamma mattfransarna åt visst håll, eller knyckla örngottsband, eller binda flugor, eller supa hjärna redlös etc. Alltså var och en får ägna sig åt den hobby de finner glädje i.

Hela vår värld är fylld av uppmätt tid. Tja, utom på en del bekanta ställen där klockorna stannat. Jag kan uppleva att det är rätt skönt med klockor som går konstant fel, eller inte alls, jag känner mig verkligen hemma i dylika miljöer! Klockan är ett mänskligt påhitt, som håller på att föröda våra liv. I vår "reception" (toaletten) hänger en klocka som har en baklänges urtavla och följaktligen även "går baklänges". Den aktiverar helt enkelt hjärnkontoret och pumpar onekligen upp blodtrycket på en del personer, som inte lyckas klara av att läsa av tiden!

Jag har varit en läsande människa genom hela livet och dessutom en ständig "pluggande människa", det har resulterat i att tankebanor inte sällan hamnat i många ytterlighetsfält: vi människor är till största delen vatten och sålunda påverkad i allra högsta grad av månen, liksom allt vatten på vårt jordklot är.

Det är många grejor på ett järnspett och ta del av och göra de s.k. kristallisationsbilder och "stegbilder", fick mig att hamna även utanför månens påverkan. Detta återfanns på schemat i en fas av studier som var förlagd till Schweiz. Det är otroligt många fascinerade saker som jag ramlat över och som lämnat avtryck i min egen utveckling som människa, tack vare min nyfikenhet om helheten i våra liv. Inte många vet att man bör så mellan ny och fullmåne, helst ett par dagar före fullmåne.

Själv följer jag slaviskt "så och skördekalendern", som jag får genom medlemskapet i Biodynamiska föreningen. Kalendern har Maria Thun utverkat efter dryga 50 års studier, som är vidare än enbart till månens inverkan. Kalenderna är ypperlig, eftersom jag är för slö att räkna ut själv, när någon redan gjort sig det omaket och praktiskt värre: jag själv slipper lägga pannan i veck för att få ut mesta möjliga av samtliga frön.

För att inte tala om detta spännande med t.ex. wallba-trädet i Sydafrika, kvinnans menstruationscykel och fruktbarhet. Eller bara detta med stjärntvillingar/tidstvillingar (eng. astro-twins), som är en häpnadsväckande "företeelse"? Mycket av detta har lett mig till en ödmjuk tanke om vårt varande.

Livets egna och okuvliga behov tycker jag får avsluta hela det här blogginlägget om "tid":

Frank A. Brown, professor i biologi, han hade lagt märke till att ostronen vid Atlantakusten i New Haven öppnade och slöt sina skal efter tidvattnets rytm. Det ledde till att han helt sonika flyttade en del ostron från New Haven till inlandsstaden Evanston i Illinois, där det inte finns något tidvatten. Ostronen placerades i ett kar med vatten i en mörk källare. Vad skedde? Efter en tid började de öppna och sluta sina skal efter tidvattenrytmen på den nya platsen, som om det hade varit tidvatten där! Påverkan från vattnet var nu utesluten, bara den indirekta och osynliga månen måste väl ta på sig ansvaret?

lördag 25 oktober 2008

Livet är som en chokladask:

- den 25 oktober 2008, kl 09:26

man vet aldrig vad man får." Citatet är hämtat ur min speciella favoritfilm "Forrest Gump".

Den filmen har fått mig att fundera över vilka budskap, som lämnas via filmduken. Budskap som vi lätt missar därför att tempot i våra liv är så snabba. Hur många ser en film och sedan är det hela över. Något att racka ner på?

Nej, knappast. Det är så vi lever våra "normal-liv". Allt skall vara så snabbt serverat. Lättåtkomligt. Irritationen blir lätt övertydlig och lätt att upptäcka, då vi anser att tempot inte passar oss. Hur många reflekterar ens över vad vi själva är ämnade för? VAD är syftet med detta egna liv?

Denna sommar har jag och min sambo åter diskuterat innehållet i Stanley Kubricks film "A Clockwork Orange". Anthony Burgess bok är förlaga till filmen. Det märkliga namnet kommer sig av ett cockneyuttryck "Queer as a clockwork orange" översatt blir det på ett ungefär "Konstigt som en apelsin med urverk." Eller som den fick heta i Sverige "En apelsin med urverk". Den belyser en del av hur våra liv är inrättade i mångt och mycket. Vi har mallar vi skall passa in i och den där lusten att pressa in alla i samma form, den är enorm.

Men man kan också fråga sig, när har den där lusten att pressa in i den här formen övergått till regelrätta övergrepp? Har vi överhuvudtaget rätten till ett eget liv? Tar vi oss rätten över våra egna liv? VAD väljer vi själva att fylla våra liv med?

Det allra viktigaste i våra liv är livet självt. Det låter vi annat/andra inteckna. Ibland så till den milda grad att vi ibland vid något ytterlighetstillfälle i våra liv upptäcker, att någon har förvandlat vår inre nyutsprungna rosenträdgård till en stinkande outhärdlig soptipp. Då är det hög tid att rensa. Ha modet att rensa. Då om inte förr!

Livet är inte alltid en toppenresa, tänker du kanske. Ja, det är också en betraktelse. Nog så sann. Det är mycket som vi inte kan styra över, även om det faktiskt rör våra egna liv. Vi befinner oss i situationer där vi ibland kommit långt ifrån de egna önskningarna. Det är vid dessa tillfällen vi kan känna oss modfällda, eller kanske rent av känna att vi har hamnat i någon form av tristess.

Jag minns att min mamma sa till mig en gång, när jag kom intraskande till henne och suckade djupt över att jag hade det så tråkigt! Hon sa, kort och gott:

- Det är väl bra att du har tråkigt, Gun, men har du funderat på vad du vill göra istället för att ha tråkigt?

Det var den dagen i mitt liv då jag upptäckte, att jag egentligen aldrig hade mer tråkigt än jag själv tillät. Det var inte så mitt barnasinne lade orden inom mig, just den sommardagen någonstans mellan 1955-1957, men det var definitivt den innebörden.

Min frihet är idag beskuren till det yttre. Jag får forma tankar i förväg och exakt ordagrant när det krävs. Samtidigt som jag får glädjas åt att mina fingrar innehar fortfarande samma snabbhet över tangentborden, som de haft under hela mitt yrkesverksamma liv i "tangenternas tjänst". Men även där FINNS problem, rätt digra problem dessutom.

Därför att min kropp är inte längre det den var. DET är en rätt tuff vetskap att handskas med.

Men jag försöker att inte låta den "bygga bo i mitt huvud", därför att i min egen kärna där är jag alltid fri, där har jag fortfarande inga begränsningar. Det är många som försökt att begränsa mitt eget jag under livets väg. Det har aldrig lyckats och jag betvivlar att någon någonsin kommer att lyckas.

Mitt liv har ytterligare en gång ändrat inriktning totalt. Någonstans inom mig känner jag att jag själv har tilliten till mig själv i behåll och den kommer nu till uttryck i många roliga saker, som få fortgå i mitt inre jag, där kroppen inte blir lika betydelsefull.

De sista åren min mamma levde nedstoppad i en sjukhussäng, blev hennes händer framträdande. Händer har på något sätt blivit en central punkt i vår familj. Så även mina. Men mina fingrars insatser är inget i jämförelse med mina tre barns. De sista åren har jag tänkt mycket på det. Än så länge bor min dotter fortfarande kvar hemma och jag får njuta av hennes fingrars mångfasetterade färdigheter bl.a. över pianots tangentbord. Det här är en av mina favoritstycken som hon brukar spela

och som återfinns i en annan sevärd film, "Pianot". Där det i mångt och mycket handlar om att någon tar sig rätten över våra liv, ända tills vi själva finner nya vägar ut i friheten. Det finns alltid en inneboende längtan till det egna jaget, som aldrig kan dödas eller utplånas om vi själva inte medger det. En inre kärna som vi alltid bestämmer själva över hur den skall vara.

Just nu befinner jag mig rent kroppsligen i ett synnerligen miserabelt skick. Det är en "sån djup down period" igen, som kräver mod att ta sig igenom. Därför att jag systematiskt valt bort smärtlindring i alla dess former. Jag har behov av att finnas till fullt ut i hjärnkontoret, det är där min frihet finns. Det är där jag lever fullt ut och kan påverka vad jag fyller mitt liv med. Det finns mycket glädje i bara det.

Jag försöker att inte tänka på de som medverkat till detta som blev mitt öde. Samtidigt som jag inte kan bortse ifrån, att utan deras inverkan hade mitt liv kunnat se HELT ANNORLUNDA ut idag. "Shit happens". Det vet jag tyvärr också.

Men jag kan ändå aldrig leva framåt eller bakåt, jag kan som människa bara leva i detta nu. Det finns så mycket att fylla livet med och möjligheterna är fortfarande oändliga. Alltså fungerar jag på samma sätt, som vilken annan människa som helst! De flesta jag möter, förstår inte ens vilka mina kroppsliga problem är och det kan sannerligen vara både på gott och ont.

Den som har ett amputerat ben eller sitter i en rullstol blir mer synligt handikappad, men jag har hunnit lära mig att det sannerligen inte behöver betyda att personen ifråga upplevelser sig som handikappad, bara att andra lösningar får komma till! Den som har glasögon eller hörapparat då, är det en handikappad person? Den som är alkoholist eller drogare, är det en handikappad person?

Vad har vi egentligen för syn på handikapp?

Mitt liv har också fått mig att reflektera över smärtor som är handikappande. Det finns de som inte har några nämnvärda kroppsliga smärtor, men de lider något oerhört, därför att deras inre smärtor är stora. Vem är då egentligen mer handikappad, jag med mina kroppsliga smärtor och kroppsliga tillkortakommanden, eller den som bär inre smärtor som praktiskt taget tar udden av deras liv?

Vad tycker du egentligen. VEM är handikappad och vart drar du gränsen för VEM som är handikappad?

VAD är egentligen VAD i denna livets karusell?

fredag 24 oktober 2008

Har du klippt dig?

- den 24 oktober 2008, kl 23:05

Vilken synnerligen märklig fråga, eller är det ett konstaterande egentligen. Någon form av universalkonstaterande, som bara halkar ur munnen på folk.

Klart som korvspad är håret klippt när frisyren gått och blivit märkbart kortare!

Numera blir min motkommentar alltid:

Nej, jag körde bara fast med elvispen i skallen.

Jag vet inte men jag har aldrig riktigt greppat den där märkliga kommentaren VAD den egentligen betyder.

Betyder den att personen ifråga som gör upptäckten blivit väldigt överraskad? Eller är det av typen: "Nämen, fy fasen hur du ser ut"! Eller betyder den: "Det klär dig verkligen"! Eller är det bara ett allmänt utslag av Jantelagen, dvs. det spelar ingen roll vad än man gör, så är det ändå alltid FEL. Klipper man sig inte är det fel och försöker man göra sitt bästa och fixa till "barret" så är det också fel! Ännu ett av livets alla Moment 22.

T.o.m. den gången jag lät klippa av mitt LÅNGA hår, till i stort sett snagg, ca. 2 - 2,5 cm rakt över HELA huvudet, möttes jag av denna märkliga kommentar:

"Har du klippt dig".

Jag vet att jag tänkte när jag såg mig i badrumsspegeln den där morgonen efter klippningen och var på väg till jobbet, möts jag NU av kommentaren: "Har du klippt dig" då lovar jag att jag bara smäller av!

Det var väl tur att jag inte höll vad jag lovat. Då hade jag inte fått göra annat än just "smälla av" stup i kvarten och ända tills jag hade mött de flesta som överhuvudtaget kunde kommentera min nya "look". Jag tror att jag aldrig lyckats överraska omgivningen så mycket, eller varit så välklappad och välstruken någonsin över huvudet, som efter den klippningen och den obligatoriska: "Har du klippt dig-kommentaren".

De blev helt enkelt tvungen att ta ställning för eller emot! Något mittemellan fanns inte. Jag själv fick verkligen full förståelse för hur ett får kan känna sig efter klippningen ur ALLA hänseenden...: Bäääää.

Jag var mycket nöjd med den klippningen, tro inget annat. Det var Annbritt som stod där och filosoferade när jag sa till henne:

- Du får klippa mig hur du vill, bara det ser helt annorlunda ut, jag är dödligt less på mig själv.

Hon drog prövande i några hårslingor. Granskade mig ingående, ungefär som om jag var en deltagare på hundutställning. Sedan sa hon dröjande:

- Du har egentligen en väldigt fin form på huvudet. Jag såg något i en tidning, vänta får du se.

"Egentligen, vadå egentligen" tänkte jag medan hon plockade fram tidningen.

Jovisst, det kunde väl testas och det var väl också hög tid, att ett välklippt får dök upp på Gällivares/Malmbergets gator. Synd bara att det här "barret" kräver så enormt många klippningar för att hållas i "herrans tukt och förmaning".

Det var helt enkelt inte ekonomiskt eller tidsmässigt försvarbart att bibehålla den frisyren. NU, idag, skulle jag nog inte ens reflektera över den. Det känns som om den går bort helt enkelt. Den kräver något annat än just bara frisyren, för att man inte skall bli betraktad som en androgyn typ:

"VADÅ är du kärring eller är du karl"?

Men det här att klippa sig, när jag försökte att tänka efter hur många gånger jag egentligen blivit HELT nöjd, kunde jag bara komma på två "frissor", som jag avverkat under min livstid, som förstått vad jag önskat mig, varje gång! Men det verkar vara mer ett universalresultat, att det blir vad det blir ända tills man stött på "rätt frisör" som passar en. För vem har väl inte gått till frisören och sagt EXAKT hur mycket som skall klippas, för att bara efteråt kunnat konstatera, att det här blev verkligen inte som jag hade tänkt mig!

Då har man stått där inför badrumsspegeln och slitit sina kvarvarande testar, förbannat sig själv över att man inte följt sin första ingivelse. Dvs. böjt sig ner och samlat ihop det avklippta hårtestarna, som legat där på golvet hos frisören och inköpt en tub lim för att kunna klistra tillbaka testarna.

Det där med att bara stå inför faktum att man "blivit klippt för HELA pengen" det är sannerligen ingen hit! Även om det är en snabbt övergående historia.

onsdag 22 oktober 2008

Carolin Stenvall

- den 22 oktober 2008, kl 22:31

Jag kan bara beklaga sorgen & smärtan som Carolin Stenvalls anhöriga nu har att leva vidare med. Samtidigt känner jag en innerlig tacksamhet över det föredömliga polisarbete som varit. Min önskan är nu bara att Carolin Stenvalls anhöriga får veta exakt vad som hänt henne och inte skall behöva leva vidare med att inte säkert veta vad som egentligen hänt henne. Därför att det är en annan sorg i sorgen som aldrig lämnar en.

En ung människa som hade hela det vuxna livet framför sig, har förlorat den möjligheten genom att någon tagit sig rätten att avsluta det.

Gåtfullt missnöje runt om i fängelserna

- den 22 oktober 2008, kl 13:40

det kan man läsa om i sista numret av "RUNTiKRIM". En av de mer nyöppnade anstalterna har ett svårslaget rekord i JO-anmälningar, 174 klagomål på nio månader är mer än ett klagomål varannan dag! Det framgår att de intagnas JO-anmälningar är ett bekymmer. Men jag vet sanning att säga inte om det verkligen är ett bekymmer på så sätt att det skulle te sig som "gåtfullt".

Ekvationen går liksom inte ihop, vilket den inte gjorde tidigare heller. Drar man ner på personal och är det nu kriminalvårdsförvaring i mångt och mycket istället för kriminalVÅRD, så är det. Dessutom är det så att kvinsparna måste lära sig att det är lättare att stämma i bäcken än i ån. Ömsesidig kommunikation är i det fallet en underskattad vara på vissa håll. Långt ifrån alla, men på vissa håll.

Man behöver liksom inte vara någon Einstein för att kunna lista ut dylika saker. Sålunda får inte den här fd. polischefen, som numera är kriminalvårdschef vid "det svårslagna rekordet JO-anmälningar" och trots hans pust och stånk över att det var lättare att vara polischef, inga sympatipoäng hos mig. Utan blir hos mig mer till ett "men vad trodde du egentligen, gamla karl'n"?

När jag läst mig igenom tidningen från pärm till pärm, med ett sedvanligt intressant och tankeväckande innehåll. Dröjde jag mig kvar vid en av frågeställningarna som också funnits i ett av inläggen. Jag tänkte hur många "vanliga människor" med tillgång till egen dörrnyckel, dvs. som själva bestämmer när man skall gå ut eller in genom ytterdörren, skulle reagera våldsamt emot att inte ens kunna ta sig ett bloss när de kände behov av det. Själva beteendet rökning är inte på något sätt förbjudet enligt svensk lag.

Jag har full förståelse för båda leden. Kriminalvårdare som börjar känna sig som "rökpoliser" och inte kan sköta det, som de känner är betydligt mer angeläget åt att lägga energin på, eller de intagna som vill kunna ta sig ett bloss. Hur skulle "normalmänniskan" reagera över att bli kringskuren av något som dessutom inte är kriminaliserat?

Jag minns själv vilket knorrande det blev när det bara blev tillåtet att röka i "gaskammaren" på jobbet, eller på utsidan av byggnaden och det inte ens var tillåtet att röka på det egna tjänsterummet, då gick somliga rökare nästintill upp i taket.

Någon sket blanka i det och fortsatte att röka på "sitt rum". Något som en gammal nicotinslav kunde ha viss förståelse för, förutom att en arbetsplats aldrig kan innehålla några "sitt rum".

Men just det här att med tvång i princip förbjuda frihetsberövad nikotinberoende, måste väl ändå anses som någon form av psykisk och fysisk tortyr?

Eller är det ett till led i lagboken, som glömts bort att skrivas in som straffskala?

måndag 20 oktober 2008

Tomas Di Leva och krackelerade minnen

- den 20 oktober 2008, kl 10:39

När jag satt på brusfåtöljen imorse och dinglade med benen, kom jag att tänka på konserten med Tomas Di Leva, som vi var på när vi kom hem från Italien. Han är en rätt kul priffe i sina kaftaner och glittrande gympadojor på fötterna. Tomas ser ut som en övervintrad hippie, en sån som man inte kan bli annat än glad över att ha mött. Han är som en varm ullfilt, av bästa kvalité, ett skyddande lager mot kylan som råder.

Hur skruvat det nu än kan te sig: han fick hela publiken att ta upp sina körkort eller identitetskort, hålla dem upp i luften en stund och slänga iväg dem! Bara släppa taget om sin sifferidentitet. Inte bry sig. Bara falla fritt! Han sa senare innan paus, att nu kunde alla leta reda på sina id- och körkort och fick man nu tag i någon annans id- eller körkort, kunde det väl vara intressant att vara någon annan ett tag, tills man ledsnat på det och ville byta tillbaka, om man nu ville det. Han berättade också att en av hans bästa vänner ringt och sagt:

- Tomas, du vet inte hur svårt det är att vara invandrare.

Tomas hade svarat henne:

- Då skulle bara veta hur det är att vara en utomjording.

Jag kan hålla med honom, det är inte lätt att vara ett UFO. Ett UFO som bryr sig om andra. Här kommer en gåva från Tomas Di Leva till dig, som du gratis kan ladda ner:

http://www.dileva.nu/

Om inte Tomas Di Leva räknas som en äkta knapsu, då vet jag inte vem som skulle kunna göra det. Jag vill också tillägga att han hade med sig en gitarrist som var långt över det vanliga. Sicken begåvning!

Jag vet inte varför men helt plötsligt när jag satt där i Konserthusets Stenhammarsal och tittade på Tomas Di Levas hela uppenbarelse, kom "popsnörena" från Malmbergstiden glidande förbi på min näthinna och i mitt minne. Alla de där pop-banden från "förra stenåldern", som spelade på "UNKAS" dvs. ungdomsgården i Malmberget.

När jag inte kunde komma på fler band och ansikten, blev det en tillbakagång i återblicken av ansikten, det var någon där som påminde om Tomas Di Leva på något underligt sätt.

Var det inte Roger Berlin, som hade en vit närmast cremefärgad päls med kant, en sån där flower-power-historia?

Jag minns i alla fall att han hade en underbart härlig, personlig stil och liknande långt, lockigt "Tomas Di Levahår", fastän ljust. Han hade också samma vänliga, kluriga framtoning även om han inte var en Tomas Di Leva figur? Det är egentligen lustigt att vara så väl medveten om människor som fanns i närmiljön, men som man aldrig lärde känna något närmare, bara blev till ett flyktigt igenkännande.

Det kännas rätt irriterande när något dyker upp på näthinnan/minnet och så kan man inte få dit HELA bilden. Ibland när vi suttit och talat om gamla tider, så har minnena dammats av hyggligt genom gemensamma krafter. Men med det mesta har konturerna suddats ut. Det är som ett enda stort fragmentariskt pussel som skall pusslas ihop. En liten märklig känsla som infinner sig vid dessa minnen, så många namn, så många olika sammanhang, som man minns, men förargligt nog inte greppar hela sammanhanget, hela bilden. Det känns så långt ifrån och ändå så nära inpå och jag undrar: kan det ha varit så, att allt det här hände egentligen i mitt förr förr förr förr förr förr förra liv? I alla fall är det så det känns kommer jag på mig.

PS. Det här är också en suddig bild, som jag inte heller greppar. Lika suddig som fotot är. Därför att när jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig att det är henne jag ser. Dvs. det som jag på insidan tror att jag skall mötas av, det är hon som fortfarande lever här på min insida.

Men allt som stirrar tillbaka på mig i spegeln, eller passerar genom alla upphängda kameror överallt ute i samhället, är en högst förvånad, gråhårig tant! VART fasen kom hon ifrån? Jag kanske borde skicka ut en efterlysning? Någon som vet vart hon på det suddiga fotot tog vägen? "Hon var vid försvinnandet iklädd en annan tro om hur livet skulle komma att gestalta sig". DS.