- den 7 november 2008, kl 20:49
Ville Vessla satt som vanligt och läste tidningen vid frukostbordet. Ibland läste han högt eller gjorde en resumé för oss andra, som såg ut som de zombies vi nu en gång för alla är vid frukostbordet. Dvs. med ögonen hängande som sladdlampor långt ner i fickorna och behäftade med det som han brukar klassa som, "en intressant kvinnlig zoologisk blick".
Vi är ju kvinnor och kvinnor är enligt honom zoologiska. Den som inte lyssnar ordentligt på stavelserna i det där ordet zoologiska, tror att han säger "så logiska". Men det tror man bara tills man känner honom.
Samtidigt som han äter frukost, sitter han där kapprak på stolen och läser och bläddrar i de tre olika bilagorna i tidningen, med en sådan frenesi och inlevelse att bara det är värt att upplevas och kan få vilken närvarande morgonzombie som helst, att bli kallsvettig vid blotta tanken om att det skulle kunna drabba en själv. I början var tidningen bannlyst vid frukostbordet.
Men utan att jag vet hur det gick till, kom jag på mig en morgon med att den fanns där vid frukostbordet helt uppslagen. Insåg fördelarna med att få nyheterna i resumé och bara få vara zombie, lugnt och stilla, ingen risk för rivstart om morgonen vid frukostbordet.
Nu hade han suttit och läst tyst en bra stund i reportaget som han brukar göra. Det var i övrigt tyst och stilla i köket och bara ett skrapande i porslin och tuggande hördes. Tystnaden bröts av hans stämma, där han gjorde en resumé av det han läst om i reportaget. Så långt förflöt allt i normal tåga. Sedan fortsatte han:
- Hör här! Det här begriper jag mig då rakt inte på. - Om man skall få någon berusningseffekt av industrihampan, skulle man behöva röka en hel telefonSTOPLE??? .... Vad fasen är en STOPLE för något? undrade han och såg ut ungefär som om han blivit nedstrålad ifrån yttre världsrymden och inte visste vart han befann sig innan han fortsatte:
- Hur gör man när man håller i en sån STOPLE? Drar man halsbloss? Jag får nog skriva till den här professorn och fråga"!
Visst förstod jag att han bara käckade sig över felstavningen, men det fick mig ändå att göra det som inte sällan händer mig.
Jag hade nämligen suttit helt aningslöst och idisslat på en näve inproppad müsli i munnen. Den väl idisslade müslin, som hade gått runt i munnen ungefär som i en cementblandare, varv efter varv, flög nu över uppläsaren tillika filosoferaren. Denne var reaktionssnabb och hade rest sig upp från stolen, förflyttat sig bakåt så snabbt vid müsliattacken, att stolen vält bakom honom och själv befann han sig stående, på tåspetsarna, med indragen mage och tidningen slängande högt upp i luften i ena handen, ungefär som om han trodde att han skulle kunna undgå att bli träffad och befann sig på en spansk tjurfäktningsarena i egenskap av matador, som just parerat den anfallande tjuren.
Men det hjälpte inte. Müsliattacken hade kommit plötsligt. Hela han var müsliprickig för att inte tala om bordet och övrigt i "skottlinjen". Det var inget som den utsprutande müslin inte hade prickat. Hela åsynen av honom i denna ställning var redan tillräckligt, men än var det hela inte över.
Det visade sig att den andra zombien vaknat till liv av müslimatadorens rörelse. Hon sa med ett kolugnt konstaterande:
- Wow vilken snabb reaktion av en arkeologisk fyndighet ifrån förra stenåldern!
DET fick resten ur min mun att spruta ut i nästa müsliattack. Dvs. hela müslimagasinet blev nu tömt i "cementblandaren".
Jag avskyr det här, när någon får mig att göra hela omgivningen prickig av dryck, mat eller what ever som jag har i munnen! Jag är en riktig fnissmaja och kan skratta hejdlöst åt jordens mest förryckta saker, det bara är så!
Meh... man får inte göra så här mot mig! Det är inget kul att sitta där med kläderna kladdiga av "gôr" och hela hakan blöt av mystiska saker, som hänger där ungefär som om man är ett spädbarn som slabbat på sig rejält.
PS. Bilden: en finfin dam i Bologna. Den blev jag också fnissig över när jag såg den. Hur kommer man på idén att göra en sådan fontän? DS.
Vi är ju kvinnor och kvinnor är enligt honom zoologiska. Den som inte lyssnar ordentligt på stavelserna i det där ordet zoologiska, tror att han säger "så logiska". Men det tror man bara tills man känner honom.
Samtidigt som han äter frukost, sitter han där kapprak på stolen och läser och bläddrar i de tre olika bilagorna i tidningen, med en sådan frenesi och inlevelse att bara det är värt att upplevas och kan få vilken närvarande morgonzombie som helst, att bli kallsvettig vid blotta tanken om att det skulle kunna drabba en själv. I början var tidningen bannlyst vid frukostbordet.
Men utan att jag vet hur det gick till, kom jag på mig en morgon med att den fanns där vid frukostbordet helt uppslagen. Insåg fördelarna med att få nyheterna i resumé och bara få vara zombie, lugnt och stilla, ingen risk för rivstart om morgonen vid frukostbordet.
Nu hade han suttit och läst tyst en bra stund i reportaget som han brukar göra. Det var i övrigt tyst och stilla i köket och bara ett skrapande i porslin och tuggande hördes. Tystnaden bröts av hans stämma, där han gjorde en resumé av det han läst om i reportaget. Så långt förflöt allt i normal tåga. Sedan fortsatte han:
- Hör här! Det här begriper jag mig då rakt inte på. - Om man skall få någon berusningseffekt av industrihampan, skulle man behöva röka en hel telefonSTOPLE??? .... Vad fasen är en STOPLE för något? undrade han och såg ut ungefär som om han blivit nedstrålad ifrån yttre världsrymden och inte visste vart han befann sig innan han fortsatte:
- Hur gör man när man håller i en sån STOPLE? Drar man halsbloss? Jag får nog skriva till den här professorn och fråga"!
Visst förstod jag att han bara käckade sig över felstavningen, men det fick mig ändå att göra det som inte sällan händer mig.
Jag hade nämligen suttit helt aningslöst och idisslat på en näve inproppad müsli i munnen. Den väl idisslade müslin, som hade gått runt i munnen ungefär som i en cementblandare, varv efter varv, flög nu över uppläsaren tillika filosoferaren. Denne var reaktionssnabb och hade rest sig upp från stolen, förflyttat sig bakåt så snabbt vid müsliattacken, att stolen vält bakom honom och själv befann han sig stående, på tåspetsarna, med indragen mage och tidningen slängande högt upp i luften i ena handen, ungefär som om han trodde att han skulle kunna undgå att bli träffad och befann sig på en spansk tjurfäktningsarena i egenskap av matador, som just parerat den anfallande tjuren.
Men det hjälpte inte. Müsliattacken hade kommit plötsligt. Hela han var müsliprickig för att inte tala om bordet och övrigt i "skottlinjen". Det var inget som den utsprutande müslin inte hade prickat. Hela åsynen av honom i denna ställning var redan tillräckligt, men än var det hela inte över.
Det visade sig att den andra zombien vaknat till liv av müslimatadorens rörelse. Hon sa med ett kolugnt konstaterande:
- Wow vilken snabb reaktion av en arkeologisk fyndighet ifrån förra stenåldern!
DET fick resten ur min mun att spruta ut i nästa müsliattack. Dvs. hela müslimagasinet blev nu tömt i "cementblandaren".
Jag avskyr det här, när någon får mig att göra hela omgivningen prickig av dryck, mat eller what ever som jag har i munnen! Jag är en riktig fnissmaja och kan skratta hejdlöst åt jordens mest förryckta saker, det bara är så!
Meh... man får inte göra så här mot mig! Det är inget kul att sitta där med kläderna kladdiga av "gôr" och hela hakan blöt av mystiska saker, som hänger där ungefär som om man är ett spädbarn som slabbat på sig rejält.
PS. Bilden: en finfin dam i Bologna. Den blev jag också fnissig över när jag såg den. Hur kommer man på idén att göra en sådan fontän? DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar