onsdag 22 oktober 2008

Gåtfullt missnöje runt om i fängelserna

- den 22 oktober 2008, kl 13:40

förstora
det kan man läsa om i sista numret av "RUNTiKRIM". En av de mer nyöppnade anstalterna har ett svårslaget rekord i JO-anmälningar, 174 klagomål på nio månader är mer än ett klagomål varannan dag! Det framgår att de intagnas JO-anmälningar är ett bekymmer. Men jag vet sanning att säga inte om det verkligen är ett bekymmer på så sätt att det skulle te sig som "gåtfullt".

Ekvationen går liksom inte ihop, vilket den inte gjorde tidigare heller. Drar man ner på personal och är det nu kriminalvårdsförvaring i mångt och mycket istället för kriminalVÅRD, så är det. Dessutom är det så att kvinsparna måste lära sig att det är lättare att stämma i bäcken än i ån. Ömsesidig kommunikation är i det fallet en underskattad vara på vissa håll. Långt ifrån alla, men på vissa håll.

Man behöver liksom inte vara någon Einstein för att kunna lista ut dylika saker. Sålunda får inte den här fd. polischefen, som numera är kriminalvårdschef vid "det svårslagna rekordet JO-anmälningar" och trots hans pust och stånk över att det var lättare att vara polischef, inga sympatipoäng hos mig. Utan blir hos mig mer till ett "men vad trodde du egentligen, gamla karl'n"?

När jag läst mig igenom tidningen från pärm till pärm, med ett sedvanligt intressant och tankeväckande innehåll. Dröjde jag mig kvar vid en av frågeställningarna som också funnits i ett av inläggen. Jag tänkte hur många "vanliga människor" med tillgång till egen dörrnyckel, dvs. som själva bestämmer när man skall gå ut eller in genom ytterdörren, skulle reagera våldsamt emot att inte ens kunna ta sig ett bloss när de kände behov av det. Själva beteendet rökning är inte på något sätt förbjudet enligt svensk lag.

Jag har full förståelse för båda leden. Kriminalvårdare som börjar känna sig som "rökpoliser" och inte kan sköta det, som de känner är betydligt mer angeläget åt att lägga energin på, eller de intagna som vill kunna ta sig ett bloss. Hur skulle "normalmänniskan" reagera över att bli kringskuren av något som dessutom inte är kriminaliserat?

Jag minns själv vilket knorrande det blev när det bara blev tillåtet att röka i "gaskammaren" på jobbet, eller på utsidan av byggnaden och det inte ens var tillåtet att röka på det egna tjänsterummet, då gick somliga rökare nästintill upp i taket.

Någon sket blanka i det och fortsatte att röka på "sitt rum". Något som en gammal nicotinslav kunde ha viss förståelse för, förutom att en arbetsplats aldrig kan innehålla några "sitt rum".

Men just det här att med tvång i princip förbjuda frihetsberövad nikotinberoende, måste väl ändå anses som någon form av psykisk och fysisk tortyr? 

Eller är det ett till led i lagboken, som glömts bort att skrivas in som straffskala?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar