lördag 25 oktober 2008

Livet är som en chokladask:

- den 25 oktober 2008, kl 09:26

förstora
man vet aldrig vad man får." Citatet är hämtat ur min speciella favoritfilm "Forrest Gump".

Den filmen har fått mig att fundera över vilka budskap, som lämnas via filmduken. Budskap som vi lätt missar därför att tempot i våra liv är så snabba. Hur många ser en film och sedan är det hela över. Något att racka ner på?

Nej, knappast. Det är så vi lever våra "normal-liv". Allt skall vara så snabbt serverat. Lättåtkomligt. Irritationen blir lätt övertydlig och lätt att upptäcka, då vi anser att tempot inte passar oss. Hur många reflekterar ens över vad vi själva är ämnade för? VAD är syftet med detta egna liv?

Denna sommar har jag och min sambo åter diskuterat innehållet i Stanley Kubricks film "A Clockwork Orange". Anthony Burgess bok är förlaga till filmen. Det märkliga namnet kommer sig av ett cockneyuttryck "Queer as a clockwork orange" översatt blir det på ett ungefär "Konstigt som en apelsin med urverk." Eller som den fick heta i Sverige "En apelsin med urverk". Den belyser en del av hur våra liv är inrättade i mångt och mycket. Vi har mallar vi skall passa in i och den där lusten att pressa in alla i samma form, den är enorm.

Men man kan också fråga sig, när har den där lusten att pressa in i den här formen övergått till regelrätta övergrepp? Har vi överhuvudtaget rätten till ett eget liv? Tar vi oss rätten över våra egna liv? VAD väljer vi själva att fylla våra liv med?

Det allra viktigaste i våra liv är livet självt. Det låter vi annat/andra inteckna. Ibland så till den milda grad att vi ibland vid något ytterlighetstillfälle i våra liv upptäcker, att någon har förvandlat vår inre nyutsprungna rosenträdgård till en stinkande outhärdlig soptipp. Då är det hög tid att rensa. Ha modet att rensa. Då om inte förr!

Livet är inte alltid en toppenresa, tänker du kanske. Ja, det är också en betraktelse. Nog så sann. Det är mycket som vi inte kan styra över, även om det faktiskt rör våra egna liv. Vi befinner oss i situationer där vi ibland kommit långt ifrån de egna önskningarna. Det är vid dessa tillfällen vi kan känna oss modfällda, eller kanske rent av känna att vi har hamnat i någon form av tristess.

Jag minns att min mamma sa till mig en gång, när jag kom intraskande till henne och suckade djupt över att jag hade det så tråkigt! Hon sa, kort och gott:

- Det är väl bra att du har tråkigt, Gun, men har du funderat på vad du vill göra istället för att ha tråkigt?

Det var den dagen i mitt liv då jag upptäckte, att jag egentligen aldrig hade mer tråkigt än jag själv tillät. Det var inte så mitt barnasinne lade orden inom mig, just den sommardagen någonstans mellan 1955-1957, men det var definitivt den innebörden.

Min frihet är idag beskuren till det yttre. Jag får forma tankar i förväg och exakt ordagrant när det krävs. Samtidigt som jag får glädjas åt att mina fingrar innehar fortfarande samma snabbhet över tangentborden, som de haft under hela mitt yrkesverksamma liv i "tangenternas tjänst". Men även där FINNS problem, rätt digra problem dessutom.

Därför att min kropp är inte längre det den var. DET är en rätt tuff vetskap att handskas med.

Men jag försöker att inte låta den "bygga bo i mitt huvud", därför att i min egen kärna där är jag alltid fri, där har jag fortfarande inga begränsningar. Det är många som försökt att begränsa mitt eget jag under livets väg. Det har aldrig lyckats och jag betvivlar att någon någonsin kommer att lyckas.

Mitt liv har ytterligare en gång ändrat inriktning totalt. Någonstans inom mig känner jag att jag själv har tilliten till mig själv i behåll och den kommer nu till uttryck i många roliga saker, som få fortgå i mitt inre jag, där kroppen inte blir lika betydelsefull.

De sista åren min mamma levde nedstoppad i en sjukhussäng, blev hennes händer framträdande. Händer har på något sätt blivit en central punkt i vår familj. Så även mina. Men mina fingrars insatser är inget i jämförelse med mina tre barns. De sista åren har jag tänkt mycket på det. Än så länge bor min dotter fortfarande kvar hemma och jag får njuta av hennes fingrars mångfasetterade färdigheter bl.a. över pianots tangentbord. Det här är en av mina favoritstycken som hon brukar spela

och som återfinns i en annan sevärd film, "Pianot". Där det i mångt och mycket handlar om att någon tar sig rätten över våra liv, ända tills vi själva finner nya vägar ut i friheten. Det finns alltid en inneboende längtan till det egna jaget, som aldrig kan dödas eller utplånas om vi själva inte medger det. En inre kärna som vi alltid bestämmer själva över hur den skall vara.

Just nu befinner jag mig rent kroppsligen i ett synnerligen miserabelt skick. Det är en "sån djup down period" igen, som kräver mod att ta sig igenom. Därför att jag systematiskt valt bort smärtlindring i alla dess former. Jag har behov av att finnas till fullt ut i hjärnkontoret, det är där min frihet finns. Det är där jag lever fullt ut och kan påverka vad jag fyller mitt liv med. Det finns mycket glädje i bara det.

Jag försöker att inte tänka på de som medverkat till detta som blev mitt öde. Samtidigt som jag inte kan bortse ifrån, att utan deras inverkan hade mitt liv kunnat se HELT ANNORLUNDA ut idag. "Shit happens". Det vet jag tyvärr också.

Men jag kan ändå aldrig leva framåt eller bakåt, jag kan som människa bara leva i detta nu. Det finns så mycket att fylla livet med och möjligheterna är fortfarande oändliga. Alltså fungerar jag på samma sätt, som vilken annan människa som helst! De flesta jag möter, förstår inte ens vilka mina kroppsliga problem är och det kan sannerligen vara både på gott och ont.

Den som har ett amputerat ben eller sitter i en rullstol blir mer synligt handikappad, men jag har hunnit lära mig att det sannerligen inte behöver betyda att personen ifråga upplevelser sig som handikappad, bara att andra lösningar får komma till! Den som har glasögon eller hörapparat då, är det en handikappad person? Den som är alkoholist eller drogare, är det en handikappad person?

Vad har vi egentligen för syn på handikapp?

Mitt liv har också fått mig att reflektera över smärtor som är handikappande. Det finns de som inte har några nämnvärda kroppsliga smärtor, men de lider något oerhört, därför att deras inre smärtor är stora. Vem är då egentligen mer handikappad, jag med mina kroppsliga smärtor och kroppsliga tillkortakommanden, eller den som bär inre smärtor som praktiskt taget tar udden av deras liv?

Vad tycker du egentligen. VEM är handikappad och vart drar du gränsen för VEM som är handikappad?  

VAD är egentligen VAD i denna livets karusell?

1 kommentar:

  1. Debatten startad av Tommy
    Startad: 2008-10-25 12:00:05

    Det finns 9 kommentarer.

    Det är det jag inte vet! Det är väl tur att smaken är som baken, fast jag håller inte med om att den inte kan diskuteras fastän den är tudelad! Sucka mitt hjärta sucka....
    Anmäl >Gun (2008-10-29 13:52:05)

    OM du bara visste, vad du går miste om ...
    *suckar retfullt!* ;)
    /T

    Anmäl >Tommy (2008-10-28 14:20:20)

    KONJAK??? Fasen det är ju smaksnudd på raketbränslet: wiskey. Nej, du tack, det får bli en slurk nyfixat kaffe, sedan laddar man in EN ruta mörk choklad, som får ligga där i munnen och smälta! Mmmmmmmm....som i "MMMjutbart", typ...
    Anmäl >Gun (2008-10-28 13:36:42)

    Apropå Konjak ...
    Hur många är inte de, som "slänger fram" den finaste konjaken som avec ...? Vilket enligt min mening är helt förkastligt. Kaffet/chokladen/cigarren behöver möta en konjak som inte är så vällagrad och som fortfarande har viss sötma, en VO ex.vis med sina 15 år.
    En riktigt fin gammal konjak gör sig bäst i ensamt majestät! =)
    Anmäl >Tommy (2008-10-27 21:57:21)

    Hej Gun!
    "Googla" på "mexikansk kyckling med chokladsås".
    Om det var den kycklingrätten du tänkte på?
    Har lagat den ett par ggr. Gott även med chokladsås till viltkött. Men det är lite med choklad som med konjak. Att man inte använder sig av den finaste sorten och då syftar jag inte bara på det rent (o)ekonomiska, utan på smaken. En vällagrad konjak, lämnar ibland en fatsmak, som inte alltid "gifter sig" med maten.
    Detsamma gäller fin choklad.
    Bon appétit! /T
    Anmäl >Tommy (2008-10-27 21:35:39)

    Ja, olivmortadella är inte heller fel. Men just nu sitter jag och gräver efter ett recept på kyckling med choklad som jag bara VET att jag hade här någonstans! Vänt upp och ner på hela receptskåpet utan resultat...suck!
    Har du testat choklad i matlagningen? Föll faktiskt pladask över chokladmenyn i Berlin. Igår fick vi tag i den bästa av alla bästa choklader till detta, dvs. Forastero som har sitt ursprung i Amazonas och BARA två övriga ingredienser! Trinatano går också an, det är ju en korsning av Criollo & Forasteroplantan.
    Anmäl >Gun (2008-10-26 21:02:17)

    Apropå delikatesser ...
    När olivmortadellan gjorde entré i charkdisken på Domus i Gällivare, så var jag nog bland dom första att provsmaka och jag "föll pladask"! Blev givetvis tvungen att berätta för polarna om min nya italienska förälskelse.
    - Vad sa du att den hette, sa du?! Frågade "Hozzi".
    När jag berättade vad korven hette, ruskade "Hozzi" på sin blonda kalufs, skrattade, suckade och sa;
    - Oj, oj Tommy, din dj-a gourmetk*k!
    Ett smeknamn som står sig än idag, i allra högsta grad, med tanke på mitt "smakfulla jobb".=)
    Haré!/T
    Anmäl >Tommy (2008-10-26 13:28:20)

    Vi var bl.a på Cacao-utställningen igår, som pågår i Botaniska. Nu har vi blivit virituoser också, inte bara chokladälskare!

    Låter trevligt med marknaden! Ha´det gott!
    Anmäl >Gun (2008-10-26 11:33:13)

    Jag som bara älskar choklad ...
    Mörk, gärna med pistaschfyllning eller annat "slisk", tillsammans med en god rom agricole, eller en konjak. =)

    Icke handikapp för mig, handlar om en positiv livssyn, oavsett åkomma.

    För att återgå till "godsaker", så ska jag besöka Jokkmokks marknad imorgon! Hoppas bara på vackert marknadsväder. Trevlig helg!/T
    Anmäl >Tommy (2008-10-25 12:00:05)

    SvaraRadera