Roxy i Malmberget

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 4 november 2008, kl 14:45

där har vi tillbringat många timmar i maskinrummet. Ingemar jobbade extra som maskinist på sidan om sitt jobb på Posten i Malmberget och ville ibland att vi skulle hålla honom lite sällskap däruppe i maskinrummet. Vi fick smyga oss upp så Hellström Senior inte skulle få syn på oss! Det var för det mesta Clair, Rune, Christina och jag som gjorde honom sällskap där. Rätt mysigt var det där uppe under takåsarna, med utsikt genom det lilla fönstret på snedgaveln, där man satt nedsjunken i de stora gamla bulliga mjuka fåtöljerna och kunde se raggarsvängen där ute på Kaptensvägen köra förbi. Vi hade faktiskt mycket roligt för oss de där åren och vänskapen den bestod.

Clair mötte slutligen sitt öde ute på flygfältet på Kavaheden och blev inte så gammal. Ingemar och Rune flyttade tidigt till Göteborg tillsammans med Helge och drev garaget på Hotell Opalen. Det skulle dröja väldigt många år, innan livet tvärvände och jag blev tvungen att flytta till Göteborg. Men vi fortsatte ändå, sedan de flyttade ner till Göteborg, att umgås. Vi fick alla egna familjer och träffades ute på Almön om somrarna, där Rune, fru och barn tillbringade hela sommarhalvåret. Vi åkte vattenskidor, åkte med båt på dans på Brännö brygga, Stenungsbaden, delade familjeliv och hade det allmänt trevligt tillsammans.

Vattenskidor ja, herre gud! En gång gick jag på niten och ville inte starta i det kalla vattnet, vilket jag borde insett, att det gick inte med den motorbåtsföraren. Han hade bestämt sig för att jag skulle starta i det kalla vattnet, så han valde att göra ett rejält knyck. Linan både sträckte sig för att i nästa sekund bli slak. Vilket fick till följd att jag åkte 20 meter undervattensskidor och fick lunginflammation på kuppen, efter att han hostat och kräkts saltvatten ett par dygn. Det blev farbror doktorn i Skärhamn som fick besök. Jag fick sitta invirad i yllefiltar mitt i smällheta sommarhettan. Men jag vet inte vem som var mest illa däran, jag med lungpajen eller han med stora skuldkänslan.

Där ute på Almön dök också en annan figur ifrån malmbergstiden upp, nu med sin stora båt och med sina stora arbetsmaskiner. Den ständigt glade "Huset" dvs. Hasse. Jag minns exakt hur det gick till, när han bestämde sig för att flytta ifrån Malmberget. Vi satt ett helt gäng efter Kalixvägen nedgrävda i snöhögen och grillade korv, som man gjorde på den tiden varje vår. Jag och Huset satt och pratade om livets villervalla och det var nog den enda gången han var riktigt allvarlig.

Somrarna på Almön tar liksom överhand och alla glada minnen av honom. Jag skall aldrig glömma när vi allihop med våra ungar dussinet fullt, åkte iväg med Husets stora båt till havs och jag frågade honom när han hade hunnit ta skepparexamen. Han skrattade gott åt min fråga och sa att han körde båt med hjälp av telefonkatalogens karta. Längre än så hann han inte berätta, innan hela båten svajade till rejält. Vi stod på ett grund, mitt ute till havs med hela båten full av vuxna och ungar och inget land i sikte! Men det visade sig att malmbergsguden hade hållit en vakande hand över oss och Rune hoppade ner på grundet och knuffade ut båten till havs igen. Inget var skadat på båten.

En annan gång hyrde vi en fiskebåt uppe i Marstrand med skeppare och allt och gav oss ut att fiska, det blev en gungig historia och halva gänget låg gröna alt. vita i nyllet på däck, eller hängde över relingen och spydde av hjärtats lust! Vi blev tvungna att söka oss inomskärs igen. Där preparerade de tillfrisknade ungarna småfisk full i snus, som skepparn tillhandahöll. De skulle lura fiskmåsarna trodde de, men se fiskmåsarna de var inga dumstrutar, de fångade fisken galant, sköljde ur snuset och därefter svalde de fisken! Snacka om att det gick ett sus av missräkning bland unghögen. Sicka underbara minnen det finns mitt ibland allt annat.

Ett märkligt minne kommer oundvikligen. Ett minne där jag och "Huset", sitter uppflugna på kyrkogårdsmuren när Runes jordfästning var över och folk stod och pratade utanför kapellet. Jag såg hur Runes sympatiske storebror Arne bollade fram och tillbaka med trumpeten och jag funderade ett slag om han skulle klappa sin lillebror popsnöret Åke i huvudet med den. Sedan såg jag åter på "Huset", som i samma ögonblick slog ut sina händer i förtvivlan och undrade varför Rune alltid hade haft så bråttom, men han hade väl ändå inte behövt ha så bråttom med att dö beklagade sig "Huset". Dryga tre månader senare visade det sig att "Huset" själv följde Runes exempel med att ha bråttom. Så var de somrarna ute på Almön för alltid borta.

Men innan dess hade det hunnit bli några mysiga år, när porttelefonen ringde och Runes glada röst hördes "sätt på kaffet"! Han jobbade i fiskhamnen och vi blev vansinnigt bortskämda med färsk fisk och havets godsaker, sedan vi flyttat till Göteborg!

Rune fixade inte bara havets läckerheter, han fixade riktiga påskkycklingar till min lilla dotter en påsk och allt enligt hennes önskemål. Vi hade tillslut de tre "vildaste hönsen" i stan, dvs. sannolikt de enda hönsen mitt i centrala Göteborg, innan vi skjutsade ut dem på landet till min väninna, där de sedan fick bo. Men de hade blivit så tama att de aldrig blev som de andra hönsen! En av hönorna rymde hemifrån sedan hon blivit kär i granntuppen, den hönan kallade de för Gun efter den heta kärleksstoryn.

De sista åren har jag och Ingemar bott nästintill granngårds. Men nu är det en bra bit mellan våra bopålar, sedan han helt nyligen drog upp sina och flyttade till Thailand. Han valde att ta ut förtidspension och njuta av livet. Så nu är vi inte så många kvar av "norrlandsmaffian" som finns här nere, men hellre några än inga alls.

Christina gjorde en kort tur söderöver efter läroverkstiden, innan hon återvände till Gällivare, öppnade klädbutik längs Storgatan med syrran "Sippan". Christina gjorde som alla vi andra, gifte sig och fick barn. Men det var i mitt förr förr förr förr förra liv allt det där skedde. Nu är det bara hon som finns kvar däruppe.

Jag tänker ofta på den här tiden i Malmberget och minns framför allt den stora glädjen, som alltid fanns runtomkring oss. Som den här tårtan t.ex. på Ingemars 19 års dag, öknamnet på tårtan hade han fått på Posten "Lasse med skorna" också en historia. Rune jobbade också på posten ett tag, innan han började jobba på BP i Malmberget hos Kurt.

Jag har många gånger tänkt att de var flitiga, det har varit ett drag hos oss allihop, att ha dubbla jobb och lite till och ändå alltid finnas till för allt och alla andra. Rune och min syster hade varit klasskamrater på Centralskolan och Ingemars och min mamma kände varandra. Ja, det är krångelvägar hur man lär känna varandra, men det är också det enda som är krångligt.

Riktig vänskap är inte krånglig och efter så många år av vänskap förstår man också vad som är värdefullt här i livet. Man delar allt i vått och torrt även om man står på ett grund mitt ute till havs och inte vet åt vilket håll land ligger, mer än via telefonkatalogen.

Christina och jag gick i samma klass under läroverkstiden. Vi hade ett bejublat och svårslaget skolår andra året på läroverket, dvs. ända tills betygen kom!

Men vi visste å andra sidan allt om en del lärare, som borde ha krökt spik istället för att jobba med ungar, varma buttebullar, Brända Tomten dvs. "Brända" i Kiruna, Shanes, Tuolluvaara, Tandbergs rullbandspelare, Radio Luxenburg, hemsnickrade dikter om fimpar och cigg, City/Centrum/NK fiken, Jack Rubys pissbar, Roxys inredning under takåsarna, solglasögon och svarta baskrar till sketen långfredag (Runes farmors svarta basker var förlagan), svaga isar, raggarsvängen, dans i alla möjliga och omöjliga byar, isiga ben i nylonstrumpor och annat som var värt att ta reda på om livet...