Google+ Followers

onsdag 30 september 2015

Jag sitter här och reflekterar,

som det pompöst kan beskrivas, när man själv får sätta etiketten på det hela, utan att någon annan gör det....

Fastän idag hade jag egentligen kunnat fira min mammas 90-årsdag. Men det fick jag aldrig uppleva, inte hon heller. Idag läste jag dödsannonsen på min ende bäste svåger, som var införd idag. När jag gjorde det hoppades jag att det inte finns någon egentlig död, därför att då har säkert min mamma som gillade honom skarpt tagit honom under sina änglavingar och nu satt de nog där båda två och har det haderittan så trevligt. Precis så som de brukade ha en gång i världen i varandras sällskap. Kanske sitter hans mamma också med och de där tre de brukade kunna skratta tillsammans så att det hördes vida omkring. Tänk vad levande de tre känns så snart jag bara tänker på saken.

Men vad är då för allvarliga problem som människorna denna dag den 30 september 2015 har.

Ja, om man nu skall tro Göteborgs-Postens insändarsidor, så verkar det vara riktiga problem huruvida en toasits skall vara uppfälld eller nedfälld. Den debatten har pågått rätt länge nu, vilket får mig att fundera över om de har torka på inlägg till insändarsidan på GP. Sedan fanns det annat av mer allvarligt och eftertänksam kaliber.

Men läsa nyheter en dag som denna, då känner jag hur intresset för den här galna världen är mycket långt borta ifrån mina tankar.

Den är galen och hur mycket mer galnare den kan bli, verkar det inte finnas någon yttre gräns för.

Västlänken och förstörelsen av gamla anrika byggnader i Haga verkar vara ok i en politikers hjärna, om man inte tillhör motståndargänget förstås, som helt riktigt anser att intrånget inte motsvarar "riksintresset". Vad finns det för riksintresse att förlägga något som havererar, när det finns andra alternativ till dessutom billigare kostnad.

Nu när masshysterin har lagt sig med att hjälpa en flykting, som nyinkommen till Sverige, saknas det pengar och resurser, vilket knappast kan vara förvånande. När jag och lille Lucas 3-åringen rörde oss från universitetsbiblioteket igår, så funderade jag ett slag om det här verkligen var hållbart oavsett storleken på det öppna hjärtat. Det fanns bara ett enda ord om det som mötte oss i Göteborg igår och det var ohälsosamt "invaderat", ändå är jag en person som både haft och har öppet hjärta.

Läget blir svårt att förklara för de som redan är bostadslösa, arbetslösa och alla andra som redan är marginaliserade. Trots allt är det inte lejonparten som kan köpa sig en bostadsrätt för 3-4 miljoner för att kunna flytta hemifrån och inte kan heller någon som bor i egen villa och som på ålderns höst skulle tycka att det vore skönt att byta till sig en hyreslägenhet istället. Men eftersom det inte går att överleva på pensionen med ett sådant krumsprång påminner verkligheten mer om Ebberöbs bank, eller för att tala i klartext: Ponzibedrägeriet. Så blir det när man har ett politiskt system istället för vanligt sunt förnuft.


Allt som ofta får man tänka efter före, mediehysteri verkar vara en folksjukdom i dessa tider. Det finns därför god anledning till att lyssna som kan det här med siffror: Hans Rosling.

http://www.expressen.se/nyheter/hans-rosling-mottes-av-staende-ovationer/



Den här pajkastartävlingen får man allt fundera en stund över:
https://www.youtube.com/watch?v=_FfT6n3uDaQ


Vad jag gör åt det hela? Inte mer än jag kan göra: jag reflekterar...

Jag skall testa det ordet på 7-åringen vad han tror att en som reflekterar gör. Jag håller starkt på att han kommer att kalla den personen för en "reflektor".

tisdag 29 september 2015

Urschäääkta mig, men är det inte dags att återgå till vanlig hederligt sunt förnuft och skippa tanken på att allt är utbytbart.

Förbannad är ungefär en underdrift av vad jag blev och förbannad mer än en gång har jag varit, när jag ser hur saker och ting hanteras av de huvudlösa, som inte verkar tänka längre än näsan räcker.

Dvs. bara på sig själv och inte verkar ägna en enda tanke på att det finns andra människor, som kanske inte ens är födda ännu på långa vägar, som skall komma efter oss. Vad är de vi skall lämna efter till dem? En uppochnervänd värld där girighet och teknikprylar varit det enda gångbara. Knappast. Å sedan då när pengarna är slut och teknikprylarna inte längre fungerar, vad finns då kvar av värde.


Jag blir inte bara beklämd, utan faktiskt förbannad. Ändå går det ständigt och jämt program TV-program som "Vem tror du att du är". Man kan undra om inte en enda tanke kan slå rot, eller att de kan dra någon slutsats av det som de ser.

Eller är dylika program för oss amöbor, som försöker tänka lite längre än näsan räcker och på något annat än det egna navelluddet.

Alla de här människorna som söker sina rötter i TV-programmen "Vem tror du att du är", de hittar mycket riktigt sina anfäder och väldig ofta helt sanslösa historier och livsöden, men en sak uteblir helt och hållet: Det är de där tingen av affektionsvärde. Allt som möjligen nosas reda på är redan borta ur släktens ägor.
http://www.svt.se/vem-tror-du-att-du-ar/se-program/vem-tror-du-att-du-ar-sasong-8-avsnitt-6?autostart=true
Tänk att i framtiden kunna få säga till en ung kvinna, den här guldringen var din pappas, farmors mors förlovningsring, alt. vigselring. Förvalta den väl och när tiden är mogen så lämnar du över den till nästa.


Det här var din pappas, farmors farfars favorittavla. Han kallade den för Xantippa och när din farmor var ung så gjorde hon lite förbättringar på den på ögonfransarna i ett ryck av ungdomligt oförstånd.

Det här var din farfars favoritgosedjur, eller det här har din morfar far fixat i slöjden i småskolan.

Den här spegelbyrå hade din pappas farmors far en gång i tiden.

Den här klockan hade din pappas mormors farmors mors farfar, när de bodde här... eller där....

Den här fotoboken alt. albumet ägde gjorde din farfars far. Det är han som gjort den.

Den här tavlan målade din pappas farfar till din pappa.

Alla de här vykorten alt. breven skickade din mormor, som nu är död, till din mamma när hon var liten. Det här är din mormors gamla kärleksbrev.

Existerar överhuvudtaget inte dylika tankar, även om det kan vara nog så svåra stunder då det är lättare att slänga än att tänka efter.

Allt det här som jag upplevt nu under så många år av fullständig likgiltighet hos människor att göra efterkommande generationer något lite mer lyckligt medveten om att det funnits en liten omtanke och en hälsning till efterföljande generationer, har jag bestämt mig för att själv försöka åtgärda. Jag vill inte att mina efterföljande generationer skall vara helt anknytningslösa. Jag tänker så, därför att jag vet att det inte är fråga om hur mycket pengar som finns, utan det som är något mer påtagligt och som talar om VEM man är och VARIFRÅN man själv kommer. Vet man det står man onekligen betydligt stadigare som individ än om man är ett rö för vinden. En människa som är fullständigt omedveten om hela sina tidigare släktled är som en oskriven bok där bara pärmarna existerar.

De saker som nu finns med affektionsvärde i, det kommer jag att göra en fotobok av, som får lov att sparas och ej slängas och som får gå i arv från generation till generation (får hoppas att fotoböckerna håller i kvalité för det). Jag kommer att berätta så mycket jag bara vet om ursprunget, vilka öden de olika människorna hade. Göra ett riktigt släktträd över de båda släktleden, med så mycket berättelser som möjligt. Jag vill verkligen inte att framtiden skall bestå av ett gäng rotlösa människor, som inte har en aning om varifrån de kom, eller att det bara fanns navelluddsmänniskor i deras tidigare släktled, som enbart tänkte på pengar och slit och släng, där allt var utbytbart.

Själv har jag gamla dukar, gardiner och handduksöverhäng, som broderats av älskliga människor i början på 1900-talet och som varit borta i mer än 50 år. När jag ser dessa vackra alster som det lagts ner så mycket kärlek och omtanke för att förgylla tillvaron kan jag bli alldeles gråtmild och rörd. Jag hoppas att dessa kärleksfulla ting inte bara hamnar på någon loppishörna för 5:- stycket. T.o.m. en handskriven sångbok med skillingtryck och sånger och tankar är värdefulla, trots att jag inte har en aning om vem personen var.
En gammal handsnidad tallrik, som är långt ifrån några slöjdalster av god kvalité, som tillhört min mammas farfars far. Där inte ens ett namn är inristat utan enbart ett bomärke. De gamla mynten som är på villovägar känns inte bra, medan annat finns där och är riktigt gammal och som använts som "lyckobringande".

Själv måste jag säga att jag äger hellre få saker som säger något om var jag hört hemma eller har mitt ursprung, än en massa slit och slängskit eller pengar travade på hög. Pengar är enbart ett bra betalningsmedel. Inget annat.

Men det är väl kanske dylika saker man kommer underfund med, när man förlorat tillräckligt mycket här i livet som är oersättligt: människorna, som lämnade efter sig ett tomrum.


Återfunna tavlor som min mamma målat, dock i annans ägor.

söndag 27 september 2015

Jag skulle inte vilja kalla Herr H för snål, men en del dagar höjer jag onekligen på ögonbrynet.

För någon dag sedan när vi var och softade runt i de småländska skogarna, stannade vi till vid ett ställe där landsbygdsdöden hade slagit till och bara efterlämnat spridda skurar av affärsliv. 

Anledningen till stoppet, som jag beslutade mig för, berodde på att en transport med vad som såg ut som en vindkraftsverksvinge låg på ett långt ekipage som hade två följebilar framtill och två följebilar baktill förutom då en lång kö av fordon bakom sig. Dessutom med obefintliga möjligheter att köra om i den erbarmligt kurviga och smala 90 vägen.

Visserligen fanns skylten där som visade, att det var ett matställe på Värdshuset, men väl inne på området visade det sig att den var mer än stängd. Den hade gått i konkurs för 2 år sedan och Kosta Boda hade också dragit in sitt försäljningsställe, så det var som det var. De försökte att överleva så gott det nu gick förtäljde damen i den kombinerade försäljningsboden & caféet som hade lättare lunchmat och stugor man kunde hyra.

Två smörrebröd, den ena med räkor och den andra med rostbiff och hemmagjord remouladsås tyckte jag lät helt ok och efter ett sedvanligt gnölande (han kan aldrig bestämma sig) så bestämde sig Herr H för att välja detsamma. Kaffe och dryck ingick men väl framme vid kaffet ville Herr H ha något till. Damen i den kombinerade försäljningsboden och caféet hade dragit sig bakom kulisserna medan vi intog våra smörrebröd. Hon hade i kulisserna inlett ett hett och intensivt samtal med någon. Man hade därför utan tvekan kunnat bära ur hela försäljningsboden utan att hon hade märkt något, eller försett sig gratis från caféutbudet, om man nu hade varit lagd åt det hållet.

Till kaffet ville Herr H har en hemmagjord:


som enligt prislappen kostade 12:-Han valde en med pärlsocker och jag föll till föga för frestelsen och valde en med kokos på. Jag hade 25:- löst i väskan och lade upp pengarna på bordet för att inte glömma att betala för vårt inköp till kaffet, eftersom det inte fanns någon att betala till bakom disken. Intresset var minst sagt ljumt för att efterhöra om gästerna ville ha något mer. Men det kom ut en tjej från de bakre regionerna, som av allt att döma inte var svensktalande. Herr H gav henne de 25:- och sa att det var betalning för två av chokladbollar. Hon tog emot pengarna och förde dem av allt att döma till det rum där diskussionen pågick. Inget mer hände och Herr H har ibland en åsnas beteende:

- VAR är min krona, undrade han?

- Lägg ner, sa jag, för övrigt så var det mina pengar och inte dina.
Han satt och trummade på bordet helt utsiktslöst, eftersom hon som tagit emot pengarna inte tog notis om hans åsneliknande diskussion om växeln på en krona, som förväntades tillbaka.
- Vad spelar en krona hit eller dit för roll, sa jag, dessutom är det så att de nog hankar sig fram för att överleva. Ta det som ett glesbygdsbidrag istället för dricks.
- Spelar ingen roll, sa Herr H, man återlämnar växeln sedan om den ligger kvar på bordet när gästerna rest sig och gått därifrån, det är en helt annan sak. Men man stjäl inte 1:- från gästerna genom att inte lämnat tillbaka växeln!

Jag skakade på huvudet, drack upp sista slurken av mitt kaffe och det som fanns kvar av vattnet och gjorde mig beredd att resa på mig och visade också att diskussionen var avslutat för mitt vidkommande.


Då skulle man kanske tro att Herr H nöjde sig med det. ICKE. Han tillhör det Hallsbergska åsnesläktet!


Han tog resolut fram en kulspetspenna ur jackfickan och skrev på en servett:


2 för 25:- och lade dit den bredvid redan befintlig prislapp där det stod 12:-.

Jodå, han var nog nöjd med sitt lilla tilltag och jag skakade på huvudet och tänkte i mitt stilla sinne: det är ju aldrig händelsefattigt i alla fall med den mannen.


En dag senare när vi åter passerade stället så undrade Herr H naturligtvis om hans prissättningslapp låg kvar.


- Vill du att jag stannar så du kan kontrollera saken, undrade jag.

Men så stursk är han inte när han har haft sina hyss för sig.


Dock hamnade vi åter i världens bilkö denna dag igen p.g.a. att det var tre långtradare varav den ena hade ett boggiesläp körde så tätt, att det efter denna smala och kurviga 90 väg inte fanns någon möjlighet att ta sig förbi hela den bilkö som hade bildats. Jag valde därför att köra av vid samhället Bor, som vi hade tramsat om på nervägen: Var bor du? Bor. Jamen var bor du? Bor....

Sicket liv det blev på Herr H för att jag svängde av från bilkön, som börjat visa tendenser på att något mycket ödesdigert snart kunde inträffa. Uppretade bilförare som ville ta sig förbi där det inte går att köra förbi ett så långt ekipage, det är inte mitt förstahandsval. Men Herr H hade plötslig hemlängtan och så kom en radda förklaringar om att han skulle till Bola och köpa strumpor, nu hann de nog stänga under tiden jag skulle köra runt i Bor. Vad skulle det vara bra för?

- Tagga ner, sa jag, har du varit i Bor kanske någon gång tidigare. Det kan väl vara trevligt att se hur man bor i Bor och vad man gör här, än att ligga och nosa en hel bilkö i baken, som pendlar mellan 60 - 85 på en 90 väg, dessutom kilometer efter kilometer. En sak till som du kanske inte har lagt märke till ännu trots åtskilliga tusen mil: det finns ingen ratt där du sitter, alltså är saken ganska enkel för ditt vidkommande och Bolas produkter i Köttkulla lär inte springa iväg för att vi slipper ligga och ha pinsamt tråkigt i den långa och utsiktslösa bilkön.
 

Jag hittade en bensinstation av ett udda märke och tänkte att jag kan lika gärna passa på att tanka här. Naturligtvis blev det en himla diskussion från Herr H med argumentering om att det fanns säkert billigare bensin på något annat ställe närmare Göteborg. 

- Nu tankar jag här, svarade jag och backade in på den något märkliga placeringen av tankslangarna.

Men gentlemannen klev ur och tankade bilen. Bensinpriset var 12:23 för Dieseln och nu gnölade han på rejält om att han skulle kolla vad priset hemma på tappen var, det var säkert billigare än här. Mobiltelefonen ringde när han var ute och tankade och jag talade om för min väninna, att jag satt i bilen ännu. Hon undrade var vi var någonstans och jag förklarade att vi var på ett ställe som hette Bor och Herr H var inte lyckligt över mitt val, att inte ligga i en lång bilkö och därför hade svängt av. Så dunsade han ner baken i passagerarsätet och sa i en mycket eländig ton:


- Nej, nu är jag så deprimerad att du får köra mig tillbaka till den där Coop Nära, som fanns där vid järnvägsövergången, jag måste köpa mig en påse lösgodis!

När hon hörde Herr H:s argumentering i bilen började hon gapskratta och jag kunde bara tillägga:


- Ja, du hör hur han har det den stackaren. Så avslutade vi samtalet och det blev som det brukar bli, när han kommer på den briljanta idén att köpa lösgodis. Han slängde i sig hela påsen lösgodis och mådde naturligtvis illa.

Han hann mer än väl till sin sock/strumpaffär, som jag på förväg visste hur det skulle sluta, eftersom de redan förra gången när vi var där för två-tre år sedan hade slutat sälja "hans strumpor".... När vi åkte därifrån och snirklade oss vidare till Ulricehamn efter en annan väg än den förbi Gällstad, som vi hade kommit ifrån, sa jag till honom att det var sista gången som jag åkte till Köttkulla för att köpa strumpor, som han nu måste inse att de inte längre hade, eftersom de redan förra gången upplyst honom om att den modellen var det ingen efterfrågan på, därför köpte de inte in dem längre.


Visserligen höll jag med honom, att det VAR faktiskt riktigt synd om honom, som nu inte kunde få ha sina envetna-det-är-ingen-annan-modell-som-passar-gubb-strumpor och tänk bara, när katastrofen nu verkligen inträffade och sockmonstret hade ätit upp alla 30 paren strumpor i grått och de andra 30 paren i brunt. Det skulle nog bli anledning till att utlysa 1 års landssorg då och enbart spela sorgemusik på radion!

När vi passerade tappen här på hemmaplan stod det att Dieseln kostade 12:40. Nu pustade Herr H ut, då blev stoppet i Bor helt plötsligt acceptabelt, ty dieselpriset hade faktiskt varit längre där.


- Ja, svarade jag, tänk vilka astronomiska summor du sparade på den tankningen 17 öre mindre på 33 liter!

- Det blir astronomiska summor det, sa han förnöjt och jag såg att räkneapparaten var igång i huvudet på honom.... det blir väl i alla fall 5:-.

- Ja, sa jag, slutet gott allting gott. Så om man tar hänsyn till den där en kronan som hon snodde dig på för n-bollen, så ligger du i vart fall 4:- plus.

- Just det, sa Herr H och såg med ens väldigt nöjd ut.

PS. Som om det inte kunde räcka. Herr H kom under resans gång på vilken pseudonym han skall gå under hädanefter, en klar förbättring ansåg han, från Af Fälling till det nya namnet: Karl Hügge. Tänk vad lite småländska kalhyggen kan bidra med... DS.

lördag 26 september 2015

I livets villervalla kommer tankar av allvarligare slag: om livet, om orättvisorna, om miljöer, om att resa, om att få höra till och om NATO....

Det hela började när jag var en brakskit hög. Vi hade suttit där på Nybergs betongmur längs Barongatan i Malmberget. Det pågick allmän brännboll bland alla Bäckens ungar där alla åldrar var med, småungar liksom tonåringar. Min syster hade lånat mammas nystickade vita kofta, som hon hade lagt upp på muren och en liten bit av koftan kom han att sitta på. Eftersom jag sett att han hade kastat lystna blickar på min syster och nu dessutom hade fräckheten att inkräkta på min mamma kofta också, sa jag:
- Du får inte sitta på min mammas kofta!
- Nähä, inte det svarade han och makade på sig så att koftan blev helt fri från hans intrång.

Så började vårt första möte och hur många gånger jag fått äta upp mina ord, har jag nog tappat räkningen på redan på 60-talet. Men föga anade jag då att han skulle bli en mycket viktig och central person i mitt liv, en person som alltid skulle se till att han fanns där tillhands och alltid var mån om mig. Han blev också far till mitt enda syskonbarn och efter livets turer så har hans egna barnaskara fyllts ut med både fler barn och barnbarn, som också blivit min familj, liksom hans nya fru har blivit det för mig. De är min familj.

Livet är dock inga räkmackeåk och far och son drabbades av cancer för några år sedan till min stora sorg. Vid mitt besök i Malmberget fick han en pump inopererad för cellgiftsbehandling och allt har sett ut att fungera bra. Vi har hunnit talas vid åtskilliga gånger sedan i juni och alls inte så många dagar sedan det förskräckliga telefonsamtalet i tisdags, som väckte mig. Min systerson meddelade kort när jag sömndrucket svarade i telefonen: "farsan är död".

Himmel och mark bytte plats på en sekund och jag visste sanning att säga inte om det var en mardröm jag befann mig i eller om jag var vaken. Han hade fått en lunginflammation som hade gått över styr. Det blev ett telefonsamtal som däckade mig fullständigt, därför att det räckte inte med dödsbudet. Jag fick veta att trots att han själv nu fått både strålbehandling och cellgifter hade hans egen cancer spridit sig ännu mer, så var det nya läget för honom själv. Hans dagliga promenader med hunden var nu nere i 20 minuter från att nyss ha varit en timma, han hade börjat få ont också. Så var det inte strax före midsommar, när jag träffade honom också på hemväg från Malmberget.

Visserligen har informationen dessemellan inte varit speciellt upplyftande, så har jag i alla fall hållit mig kvar vid mirakeltanken och det skall nog gå vägen. Men nu hörde jag hopplösheten i hans röst, en hopplöshet som jag inte hört tidigare. 


Större delen av tisdagen tillbringade jag till sängs, drog täcket över huvudet grät mellan varven så jag såg ut som om jag hade gått 15 boxningsmatcher på raken och tyckte att livet verkligen inte var rättvis. Än en gång var jag på kollisionskurs med den där "Gud" som jag blev osams med redan som 12-åring, när min mamma insjuknade i lungcancer. Kunde den där "Gud" inte förstå att de här två personerna behövdes också ännu i allra högsta grad.

Inre ytterlighetsdiskussioner som inte leder någonstans, men som inte går att undvika. En väninna undrade hur jag skulle orka köra till Kalmar på onsdagen och vara klar i huvudet inför det som väntade mig där.
- Det måste gå, svarade jag och tillade, kanske är det detta jag skall vara glad över, att jag "måste" orka.



Hela vägen till Kalmar från Göteborg, påminde mig skyltar om namn och den situation som är. Anledningen till resan klarades också av, men jag slogs av vad människorna sa. Det fanns överhuvudtaget ingen tanke om den som de drabbat, utan enbart det egna navelluddet. Kanske blev det därför ingen större överraskning, när t.o.m. hotellrummet, "öppenheten" som jag bokat på Hotell Hilda tycktes vara i samklang med mitt ärende i Kalmar av förskräcklig natur.

Fastän Herr H påstod att namnet på hotellet faktiskt påminde om mig, eftersom jag har en favoritkvinna vid namn Kvast-Hilda. En tecknad seriefigur som jag uppskattar p.g.a. hennes slagfärdighet, som är utöver det vanliga.
http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/12/julklappar-kan-verkligen-betyda.html
Jag hann bara in i hotellrummet innan jag möttes av en skylt, när jag tog av mig skorna. En dikt om "öppenhet" och som påminde mig om raddan människorna jag nyss hade lyssnat till, som valt att just blunda bort...
Ovanför sängen hängde denna bild, som bara blev ännu en bekräftelse över att hela världen bara höll andan och visste varför jag var i Kalmar.

Jag sa till Herr H, som följt med mig på resan till Kalmar:
- Nu åker vi över till Öland och äter middag i Borgholm och rensar bort all den här medmänskliga misären vi fått ta del av idag i Kalmar.

Solen sken och det var sommarvarmt fortfarande trots den sena timman, när vi anlände till Borgholm. Innan jag stannade bilen för att vi skulle hitta något matställe åt oss, körde jag ner mot havet där de bostadsrätter låg som jag för flera år sedan hade haft i tankarna dvs. innan alla barnbarnen fylldes på och gjorde det hela till en helt omöjlig tanke att flytta på sig. Det såg riktigt fint ut och vad jag kunde se verkade inte alla sålda, trots gångavstånd till Borgholms torg och centrumkvarteren och tiden som förflutit sedan dess.
Vi spanade in Wilmas buffé längs Slottsgatan, som såg intressant ut. Ölandskroppkakor hade vi redan passerat en massa skyltar med och magen knorrade. Men livet är som det är, de hade slut med buffén för dagen och kunde vid den här tidpunkten på dygnet enbart erbjuda pizza och kebab.
- Tack. Men Nej Tack!
Vi gick därför tvärs över gatan ....

till Sörens Restaurang. Eftersom nu personalen påminde om allt annat än någon Sören, så frågade jag varför det hette Sörens Restaurang. Jodå, där hade legat ett bageri förut där ägaren hette Sören och alla visste därför var Sörens hörna låg och man hade därför bestämt sig för att behålla namnet, när verksamheten istället blev en restaurang.

Men Sören var också namnet på Herr H:s f.d. rare svärfar, som bara låg kvar i sin säng en dag här i maj, för att aldrig mer stiga upp. Det har varit tre tunga år....
Medan vi satt och väntade på den beställda maten, som visade sig vara riktigt god,

jodå, jag har börjat bli en matkräsen tant, när det gäller restaurangmat, jag tycker att det mesta smakar likadant, men inte här, 

bjöd molnen uppe på himmelen på ett vackert skådespel. Det var lugnt tyst och stilla, det enda som hördes var en konsert som små svarta kråkfåglar bjöd på när de flög kors och tvärs högt uppe i luften.

Jag fick en stark känsla av att hela hela världen hade lagt sig till en vilsam vila, efter alla stormar som vint runt öronen allt för länge.....

Under natten vaknade jag flera gånger av att Herr H verkade gå en boxningsmatch medan han sov. Men varje gång jag vaknade till av hans nattliga förehavanden lades ett beslutsamt pussel hur jag skulle tackla livets regnskurar och anledningen till min resa till Kalmar. Idag satte jag det i verket genom att åka in till universitetsbiblioteket och boka en bok, som de skall ta fram till på måndag åt mig. Resten i bokväg som jag behöver har jag beställt via Bokbörsen.

Ibland tar beslutsamheten över i mitt liv och jag inser att jag på något sätt verkar ha någon form av repriser i liv efter liv, därför att det verkligen känns som om jag stött på det här om och om igen i min inre kärna. Samhället är rätt bra på att låta utsatta människor åter bli utsatta i det oändliga. Det verkar inte finnas någon hejd på saker och ting och mitt i smeten tycks jag alltid hamna.

När jag körde mot Ölandsbron var hela himmelen färgad röd av solen, som höll på att gå ner. Ölands landskap tilltalar mig betydligt mer än Gotlands.

Väl tillbaka till Hotell Hilda tog vi med oss varsin kaffe och onämnbart runt kulformat bakverket på hotellrummet, eftersom det var rätt stimmigt i restaurangen, som hänger ihop med hotellet.
Vi satt där i burspråket och lät dagen tona ut i stilla samtal.

På morgonen kunde man endast se spår i form av urdrucket porslin. Det är vackert med burspråk och idyllisk bakgård.
Efter frukosten checkade vi ut från hotellet och styrde kosan mot Göteborg igen. Men jag hade bestämt mig för att göra ett stopp vid Lessebo handpappersfabrik. Tänk att när jag växte upp hade vi brevpapper och kuvert från Lessebo, det var på den tiden ett brev betydde så mycket, kanske människorna också på ett helt annat sätt. För Herr H var Lessebo ett oskrivet blad. Men inte nu längre. Det var fruktansvärt kvavt och varmt inne i butiken, det var som att kliva in i en torrbastu med kläderna på. Men de trevliga damerna som satt där, skrattade och sa att då skulle vi ha varit där under sommaren. Det är papperstillverkningen en våning ner som avger värmen.
Utanför byggnaden hade två bänkar donerats av Stiftelsen Kamprad.... Det fick mig att småle och tänka på den snåle smålänningen.Jag körde vidare och när vi närmade oss Växjö bestämde jag mig för att vi skulle stanna och äta fastän Herr H tyckte att det var alldeles för tidigt.
- Hellre i Växjö än i Värnamo, sa jag och svängde av in mot Växjö Centrum och där... trodd jag knappt mina ögon.

Framför mig dök det upp ett solrosfält, som jag varken förr eller senare har sett. Jag svängde av och steg ur bilen och gick upp och in i hela solrosfältet. 18 000 kvadratmeter är en sällsam upplevelse, när det är fyllt av enbart våldsamt storvuxna solrosor.

Jag har många gånger undrat hur det känns att stå inne i ett stort solrosfält, så stort som nu fanns mitt framför mina ögon och som jag dessförinnan bara sett på foto tidigare.
Nu behöver jag inte fundera över den saken längre. Jag vet nu hur det känns. Stå där och känna sig som en liten plutt mitt bland alla solrosor som sträcker sig flera gånger om över min egen längd. Bara se himmelen ovanför.

Min kyrka är naturen. Det är i naturen som livets storslagna hemligheter finns förborgade.

När vi var på väg in i Göteborg i jämnhöjd med Delsjömotet så fick jag syn på en mycket skrämmande syn. Två militära snabbgående båtar på trailers och vi hann inte så långt in i Göteborg, när militärbilar med lådor på flaken kom farande i en klunga. Sannolikt var det inte konservburkar i lasten. Det var en stark känsla av att anlända till en stridszon. Herr H som suttit och läst högt ur tidningen för mig medan jag körde hade precis läst om det fullskaliga krig som Sveriges regering håller på att fixa till, genom de som hejar på ett medlemskap i NATO och upplåter vårt land till dylika intrång. Se min tidigare blogg om "Stjärnornas krig i Robotbyn Vidsel" http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/03/stjarnornas-krig-i-robotbyn-vidsel.html

Nu försöker man sig än en gång på att ansluta Sverige till NATO genom skräckpropagandan, så att svenska folket skall hjärntvättas att gå NATO:s vägar genom att i kvällstidningarna basunera ut Vladimir Putins nya hot: kärnvapenbestyckade missiler 30 mil från den svenska gränsen. Men man talar i mycket små termer om USA:s planer om att placera ut 20 kärnvapenbomber av typen G61-12 vid en flygbas senare i år i Tyskland! Eller USA:s militära plan som flyger över svenskt territorium utan tillstånd.

Tydligen måste jag läsa på mina geografikunskaper med om jag inte misstar mig, ligger USA överhuvudtaget inte i Europa, så ta och packa hem skiten dit den kommer ifrån. Vi har sett nog med inblandningar och att den svenska regeringen utan att blinka ger bistånd till de som idkar klara terrorverksamheter. Vore det inte på tiden att den svenska regeringen slutar upp att hyckla. Man tar inte emot flyktingar och skuldbelägger en hel nation samtidigt som man eldar på kriget genom att skicka bistånd till de som är lierade med de som utför krigsterrorn.

Sedan ställer jag mig alltmer undrande: Var det inte FN:s uppgift att vara emot krig? Både EU och FN har blivit rena rama pajasstyret och man kan verkligen undra vems vägnar man handlar på. Inte lär det vara de människor som är på flykt utan krigen. Lejonparten som sitter fast i krigszonerna är kvinnor och barn, till skillnad från männen, som är de som mestadels flyr till andra länder. - Inte ens där kan den svenska regeringen, FN, EU och NATO se sitt ansvar.


lördag 19 september 2015

Igårkväll blev jag varse att höstdagjämningen närmar sig med stormsteg och att mörkret sänkt sig över Sverige.

Det klack till i mig så snart vi närmade oss matvaruaffärens utgång, att det hade hunnit mörkna medan vi var inne denna korta stund för att göra storinköp. Sanning att säga hade jag känt, när vi återbördat den dryga enmetersgrabben hos föräldrarna, att jag egentligen var alldeles för trött för att ge mig i kast med inköpslistan. För att inte nämna det värsta av allt: sköta inköpet tillsammans med Herr H.

Det är min och dotterns största fasa att råka ut för. Hellre står vi ut med 14 rotfyllningar i ett svep än beger oss in i ett varuhus tillsammans med Herr H. En julhelg då jag låg med hela benet uppallad i bästa telegrafstolpe-modell p.g.a. ännu en knäoperation, fick hon det stora nöjet att julhandla tillsammans med honom. När de återvände många, många, många timmar senare med alla matkassar, undrade jag om de hade åkt upp till Fjollträsk för att julhandla, eftersom jag snabbt hade noterat att dottern var ilsket som ett bi och högröd som en inkokt kräfta i nyllet. Hon uppskattade inte skämtet och påstod, att nu förstod hon hur någon kunde göra sig skyldig till mord, då de som grädde på moset dessutom hade råkat ut för en avstämning vid kassan.


Jag har aldrig förstått det där påstående om fruntimmers shoppande. Jag och dottern har alltid varit högeffektiva vad än inköpen har gällt och det gäller faktiskt alla kvinnor som jag shoppat tillsammans med. Men att träda in med Herr H i en affär det är att snabbt inse, att en lus på tjärsticka är dödssnabb i jämförelse med honom. Man slås faktiskt av tanken att han nog trots allt måste i all hast ha anlitats för storinventering. Som om det inte kunde räcka, det finns ingen i hela världen som kan försvinna så snabbt som han kan göra. Sedan börjar det mödosamma sökandet efter honom och det är då man inser ett par andra saker till: att butikshyllor är alldeles för höga och befrämjar inte ett snabbt återfinnande eller överblick över vilka som vistas inne i affären och t.o.m. den allra minsta lilla affär är egentligen alldeles på tok för stor.

Sedan var ju det där andra tungt vägande skälet, som fick mig att ompröva mitt beslut om att skjuta inhandlandet till lördagen istället: blotta tanken på att jag inte skulle kunna hasa runt i nattsärken, lösa lite obligatoriskt korsord till frukosten och ta lördagen i en stilla lunk, hade fått mig att snabbt inse att det inte fanns några andra val, eftersom jag redan under två veckors tid skjutit på att göra matinköpet. Hur mycket som helst går det inte att improvisera vid matlagning i längden. När jag själv börjar, likt äldste sonen alltid gör, dissekera vad maten egentligen innehåller för beståndsdelar, då är det nog trots allt hög tid att göra det där besöket i matvaruaffären.

Inköpslistan däremot hade jag i ett svep sammanställt på baksidan av ett bensinkvitto i sådan minitext, skulle det visa sig väl inne i affären, att jag inte hade en chans att läsa vad jag egentligen hade skrivit. Men det goda minnet och med hjälp av kisande ögon gick det att ro det hela iland. Bensinkvittot hade jag funnit liggandes på köksbordet medan jag satt kvar vid matbordet och inväntade att dryga enmetersgrabben skulle äta upp sin glass och avrunda samtalet han hade med sin farfar om det nog så allvarliga problemet. Han ansåg att hans storebror bara bråkade med honom.

- Men är det inte så att det är bra med en storebror, han har ju lärt dig massor av saker och så räknade jag upp alla fördelarna med hans storebror som jag noterat, inklusive att de faktiskt mellan varven har väldigt roligt ihop.


Ack nej, han vidhöll problemet med storebror.

- Okey, men då kanske jag kunde få köpa din storebror, undrade jag.


Det blev ett litet köpslående över priset av storebrodern, som han avmätt ansåg vara lika med värdet av en  bajskorv! Barnafadern såg ut som en fågelholk i ansiktet då jag berättade om köpet, storebror gav dryga enmetersgrabben en höftknuff i förbifarten, varvid ett öronbedövande illtjut uppstod i vanlig ordning.
 

Sammantaget var det en kedjereaktion som fått mig att inse, att här måste egen hälsa på något vis räddas till varje pris. Väl på väg in i matvaruaffären tillsammans med Herr H, kom jag på den fiffiga idén, att skicka Herr H med egen korg och uppdrag vid inköpet, eftersom jag hade tagit med mig det recept som han sagt sig skulle laga till lördagsmiddag. Det skulle visa sig ha varit ett riktigt lyckokast! Medan han irrade runt med sitt recept hann jag plocka ner precis allt som skulle inhandlas och när jag väl stod vid kassan blev han så stressad av av att varorna skulle plockas upp, att han kom av sig fullständigt med att springa runt som en skållad råtta i affären. Det hela var över på den tid som jag och dottern brukar tillbringa vid storinköp! Tänk vad tillfälligheter kan lägga fram en totallösning på ett svårartat och långvarigt problem. 

Men det är tyvärr inte alla svårartade och långvariga problem som låter sig lösas lika snabbt:


I Sverige fortsätter man pajkastning på Sverigedemokrater i pressen och sociala media, ungefär som om nu det skulle vara Sveriges största problem, när vi samtidigt har en samhällsstruktur som helt fallit isär. Jag vet inte men jag känner mig rätt uppgiven och har kommit på mig själv bara under det sista året, att jag hamnat i ett läge där jag helt enkelt inte längre än mottaglig för vare sig det ena eller det andra.

Det hänger numera en mentala skylt: "Bortrest på obestämd tid" för första gången i mitt liv. Det är inte bara frånvaron från att FN, EU och Sverige som nation inte med emfas går in för att kräva ett stopp på alla krig, som faktiskt är grogrunden till alla flyktingströmmar och misär. Utan hopplöshetens faktum, att världen styrs av inkompetenta personer med ett alltför stort ego, som jag inte på något sätt är en del av. Jag känner igen min egen flyktstrategi och benägenhet från det jag var liten, att den håller på att träda ikraft med full styrka i mitt liv. Felicia med fåglarna som min mamma skämtsamt brukade säga om mig och mina försvinnanden:


Det går inte att jag som vanlig "Svensson" skall kunna göra något åt allt galet som jag tycker existerar, eller ens med de stora penseldragens känna någon skuld över det som pågår i stort, eftersom svenska politikerna och Sveriges Riksdag och Regering fortsätter att pumpa in bistånd till terrorister och andra kriminellt ljusskygga. Det är ju inte så att det inte går att förstå problemet, det enda som krävs är att man faktiskt är läskunnig, vilket dessvärre verkar vara det allvarligaste problemet med den uppkomna situationen.

Man grubbla sig fördärvad på hur det kan komma sig, att samma mantra om och om igen kablas ut inte bara från den svenska regeringen, som belägger sina medborgare med att man måste bry sig om människorna på flykt, eller att man skall öppna sina hjärtan, eller att man nog trots allt måste tillhöra de mörkskyggas gäng: Sverigedemokraterna, fastän man inte öppet erkänner det, när man samtidigt lämnar vidlyftiga bistånd till terrorverksamheter och själv har en egen dunkel agenda:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2836510-stoppa-sveriges-stod-till-al-qaidas-allierade-i-syrien

Som den kvinna jag är född till får jag ägna mig åt samma mysko retorik som politikerna och andra dunkla figurera begagnar sig av och se om jag kan må bättre av det:

https://www.teezily.com/sejf51?pr=5OFFSE


Sverige stödjer den syriska oppositionskoalition som Ahmad Jarba var president för. Det började under den borgerliga regeringen och fortsätter under nuvarande S-MP-regering. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2836510-stoppa-sveriges-stod-till-al-qaidas-allierade-i-syrien#sthash.CAfKbnEE.dpufv
Sverige stödjer den syriska oppositionskoalition som Ahmad Jarba var president för. Det började under den borgerliga regeringen och fortsätter under nuvarande S-MP-regering. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2836510-stoppa-sveriges-stod-till-al-qaidas-allierade-i-syrien#sthash.CAfKbnEE.dpuf
Sverige stödjer den syriska oppositionskoalition som Ahmad Jarba var president för. Det började under den borgerliga regeringen och fortsätter under nuvarande S-MP-regering. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2836510-stoppa-sveriges-stod-till-al-qaidas-allierade-i-syrien#sthash.CAfKbnEE.dpuf

torsdag 17 september 2015

Statyn som går under under namnet Kopparmärra i folkmun här i Göteborg dvs. Karl IX:s ryttarstaty

har fått en tillfällig konstinstallationen med en massa grova stockar runt omkring sig.Mer passande hade knappast kunnat bli, eftersom de svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering. Denna hysteri som kallades det stora oväsendet ledde till att 300 personer dömdes för häxeri. Tortyr rekommenderades för att få dem att erkänna. Häxprocesserna pågick under åtta år, innan galenskaperna fick ett abrupt slut.

Numera bränner man inte folk på bål för häxeri, men fenomenet är detsamma.
Den svenska häxhysterin 1668-76 var vad man kallade "endemisk", dvs den spred sig ryktesvägen. Det är samma fenomen som pågår i Mönsterås kommun både inom socialförvaltningen och hos Överförmyndaren. Man tillsätter en förvaltare som för bort sin funktionsnedsatta huvudman från sitt hem, utan att det finns ett beslut om ett omhändertagande, som vilar på en rättslig grund.

Den här mentala tortyren har än så länge fått ske med Kalmar tingsrätts och Göta Hovrätts goda minne. Det olovliga bortförandet firar snart ett (1) års jubileum, utan att förvaltaren har bytts ut, eller att den funktionsnedsatta har återfått sitt normala liv.

När man läser handlingarna inser man rätt snabbt att häxprocesser fungerar fortfarande. De har bara bytt skepnad.

söndag 13 september 2015

Rubrikernas man har slagit till igen: Jan Guillous femte roman "Blå Stjärnan" i romansviten "Det stora århundradet"


När Jan Guillou kom ut med "Arnserien" trodde jag han hade hade fulländat sitt bidrag inom litteraturen, men då bedrog jag mig grundligt. Arnserien klassade jag som en kärlekssaga från en gång flydda tider och hur livet kunde te sig under den tid som sammanföll med Tempelriddarnas tid. Därför kände jag att filmatiseringen tagit fullständigt fasta på fel fokus. Det är nog också därför jag har svårt med filmatiseringar av bra romaner, regissörerna klarar i största allmänhet inte av att sätta fingret på den springande punkten.

Med Arnserien i bakfickan och den nya romansviten "Det stora århundradet" där den första delen hette "Brobyggarna" fick jag helt klart för mig, att här var en ny boksvit som skulle komma att placera Jan Guillou som Sveriges gigant inom litteraturen. Sedan att Jan Guillou tagit avstamp i Norge för sin berättelse kanske inte är så underligt, eftersom han på mödernets sida har ett ursprung där, även om det är hans franska på fädernesidan som mest har talats om.

När den andra delen "Dandy" i romansviten,
"Det stora århundradet", utkom tänkte jag i mitt stilla sinne: Nu kommer haveriet. Jan Guillou är för mycket macho för att kunna ställa sig in i en homosexuell mans värld. Men det och röjandet inom konstvärlden och mänsklighetens futtigheter lämnade kvar ett konstaterande av idel igenkännanden.

Det fick mig att inse att de här andra mellanböckerna av mer varierande kvalité, som Jan Guillou också har haft, har han definitivt lämnat i bakvattnet. Jag skall dock poängtera att fram till år 2006 när "Madame Terror" utkom har Jan Guillou varit ett blankt litteraturkort hos mig förutom "Ondskan", som utkom 1981 och som det på senare tid blev ett himla rabalder om huruvida det var sant eller inte sant. En delvis biografisk roman är en inget annat än en delvis biografisk roman och jag förstår överhuvudtaget inte debatten som förts. Men är väl något som man får betrakta som "typiskt svenskt".

I den tredje delen, "Mellan rött och svart", i sviten "Det stora århundradet" där första världskriget är förbi och bröderna i den alltmer växande släkten Lauritzen ger sig i kast med det moderna drömsamhället Saltsjöbaden och nya politiska vindar som blåser. Slogs jag av tanken att här kommer kanske ett mellanspel som kommer att hamna i radioskugga. Än en gång feltänkt av mig och vid det här laget insåg jag, att den här sviten skulle hålla hela vägen ut.

Vid fjärde delen "att inte vilja se", i sviten
"Det stora århundradet", lär titeln ha syftat på att den tyskvänlige romanbrodern Lauritz ovilja att se Tysklands agerande under andra världskriget. Men jag själv ser när jag läser romanen, att det är inte bara där oviljan att inte vilja se finns. När livet kryper innanför romanbroderns Lauritz personliga radie och familjen, som har olika ursprung, åsikter, lojaliteter och till huvuddelen har sina ekonomiska tillgångar i Tyskland blir hela romanen till ett allmänmänskligt att inte vilja se.

I den senaste och femte delen i sviten,
"Det stora århundradet", som fått namnet "Blå stjärnan"
blåser det friska brisar kring personen Jan Guillou igen, precis som det gjorde vid hans roman "Ondskan". Inte för att det är ännu en riktigt bra roman, utan den här gången kommer de friska brisarna från Jan Bergman, som utkom med boken "Sekreterarklubben" (Nordstedts 2014) och som var en helt osminkad sanning om kvinnorna i underrättelsetjänsten under andra världskriget, vilket till viss del även Jan Guillous roman "Blå stjärnan" bygger in i romanhandlingen.

En av dessa kvinnor i "Sekreterarklubben", som var allt annat än sekreterare utan helt enkelt prostituerade i försvarsstabens tjänst, var Jan Bergmans egen mor. "Sekreterarklubben" handlar om kvinnor som Försvarsstabens C-byrå rekryterade och utnyttjade i Stockholm under krigsåren. http://www.bokus.com/bok/9789113052892/sekreterarklubben-c-byrans-kvinnliga-agenter-under-andra-varldskriget-en-dokumentar-spionberattelse/
Än en gång tycks inte budskapet ha gått fram, att "Blå stjärnan" är en roman av Jan Guillou och som därmed ingalunda ger sig ut för att till sanningshalt vara helt sanningsenlig, vilket Jan Bergmans bok om "Sekreterarklubben" är och som också är en kartläggning över en verksamheten, som varit tämligen dold för allmänheten. Själv har jag svävat i total okunskap om denna konstellation kvinnor och saknade alla former av vetskap om "Sekreterarklubbens" existens ända fram till det. att jag satt och lyssnade på P 1 på väg hem i bilen. Väl hemma hade jag helt glömt bort boken om "Sekreterarklubben" och blev sålunda påmind om dess verkliga existens av Jan Guillous roman "Blå stjärnan".

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om "lånet" av historisk fakta av dessa krigshjältar i "Sekreterarklubben", som aldrig någonsin fick ett erkännande till skillnad från alla krigsdekorerade män. Men har man nu som Jan Guillou valt att göra: stöpt om den delen av underrättelsetjänst som faktiskt existerat men gjort det i romanform, är jag i vart fall personligen inte obekväm med detta faktum. Snarare är det väl så att genom Jan Guillous roman "Blå stjärnan" har detta lyfts fram som i annat fall riskerats, att enbart bli ännu en svart fläck i Sveriges egen historia som bara sopats under mattan.

Jag misstänker att jag inte är den enda som det har väckt intresse hos, att läsa Jan Bergmans bok om verklighetens "Sekreterarklubb".

I "Blå stjärnan" kom jag därför att uppskatta det efterord som Jan Guillou lagt till, vilket mycket sällan förekommer i en roman. Men också klart intressant, att hans egen romanserie av spionkaraktär: Coq Rouge haft sin upprinnelse i något självupplevt.

Den som är någorlunda torr bakom öronen känner också till Jan Guillous egen biografi med FIB aktuellt Kulturfront och att han 1973 blev rikskändis, när han tillsammans med journalistkollegan Peter Bratt i den s.k. IB-affären avslöjade att det i Sverige fanns en hemlig organisation inom underrättelsetjänsten, som riksdagen inte kände till. Då avslöjandena ansågs skada rikets säkerhet dömdes Jan Guillou, Peter Bratt samt deras källa, den tidigare underrättelseagenten Håkan Isacson till fängelse för spioneri. Dessförinnan hade Jan Guillou skrivit rapporter mot betalning åt KGB, som enligt honom själv var i syfte att infiltrera organisationen. Kan det bli mer spionhistoria än så?

Alla som skriver på romanmanus har jag en känsla av, att det finns tillslut ett uppdämt behov av att lätta på locket och berätta. Själv befinner jag mig sedan länge i det tillståndet. Sedan gäller det att pussla ihop det i en vettig romanform, när helt avskalade sanningar inte är gångbara av olika anledningar.

Men att skriva något som i slutändan blir fråga om något läsvärt, det är fråga om ett rent hantverk och alla hantverk kräver rejäl och långvarig övning, om man inte vill utkomma med ännu en halvdålig dussinvara i egen regi.

Jag brukar inte slänga mig med ord som att jag är tvärsäker, men i det här fallet finns inget annat ord att välja. Efter att nu har hunnit igenom Jan Guillous femte del i denna romansvit, "Det stora århundradet", är jag fullständigt övertygad om att han för alltid kommer att vara den ohotade giganten, inte bara inom Sveriges gränser utan inom världslitteraturen.

Visserligen finns en rasande hög med skickliga författare att välja bland, som skrivit stora sviter. Men själv har jag svårt att se att Jan Guillou inte skulle kunna slå sådana giganter som t.ex. Conn Iggulden, bara för att ge något exempel, eftersom Jan Guillou även fullt ut klarar av beskrivande av de allmänmänskliga planet i så många olika och varierande tappningar.

Det är journalisten Jan Guillou som är bärare av den grundliga researchen i hans romansvit, men sedan går det nog inte att komma ifrån att åldern nog gjort sitt till. Jag skulle ibland önska att han höll sig till sitt skrivande av romaner, eftersom jag börjar bli lovligt trött på hans ständiga analyser av än det ena än det andra, som blivit på något sätt signifikativt för dagens journalistik. Det är inte en journalists verksamhetsområdet att göra annat än att förmedla nyheter. Tänka är upp till var och en att göra.

Nästa del i denna romansvit, "Det stora århundradet", som jag verkligen ser fram emot, kommer enligt Jan Guillou att handla om, citat:

– Då hamnar vi i det Kalla krigets 1950-tal. Den stora frågan för mig att försöka besvara blir hur det gick till när Sverige bytte från att vara ett helt tyskorienterat land till att bli ett angloamerikanskt. Vad betydde Hollywood? Vad betydde rockmusiken? Vad betydde alla obehagskänslor kring det tyska?


Jag tror att det är få romansviter som så precisionsmässigt hamnat så rätt i tiden. Historien har en tendens att gå igen, speciellt som vi alltjämt lever i tiden för första världskrigets konsekvenser. I Sverige har man t.o.m. backat tillbaka till tiden för första världskriget så sent som år 2010 genom f.d. statsministern Göran Persson & co när man erkände de arameiska folkmorden...

SUCK säger jag bara.

fredag 11 september 2015

Minns ni skelettkvinnan i Bergsjön - nu har det hela blivit rätt huvudlöst.

Skelettkvinnan skickade ett julkort till åklagaren, som drivit målet i domstol mot henne. När åklagaren fick julkortet tyckte hon att det kändes otrevligt med jultomten med skelett i soffan. Men faktum är att kortet inte innehåller några hot, som nu åtalet grundar sig på.

Fö var inte åklagaren den enda som fick julkortet, det fick även andra myndighetspersoner som inte omfattas av åtalet. 

Som person som har med andra människor att göra å yrkets vägnar får man nog allt känna sig beredd på, att både i positiv alt. negativ bemärkelse kunna bli kontaktad i efterhand på något sätt. Tål man inte det skall man nog välja annat yrke.
 
Blir det fällande dom mot skelettkvinnan för att hon skickat åklagaren ett julkort, är väl ändå botten i rättsvärlden nådd.
 
Det måste i så fall betyda i förlängningen, att man inte får ha några åsikter om en tjänstemannautövning och att det råder ett absolut kontaktförbud i alla dess former.
 
Dom meddelas den 18 september 2015.
 
Själv har jag skrivit om skelettkvinnan i min blogg, när det begav sig:
 
det här är inte julkortet som skelettkvinnan skickade till åklagaren, det finns i GP länken, utan det här är ett foto som jag tog i Benkyrkan i Kostnice/ Kotná Hora utanför Prag.

torsdag 10 september 2015

Trängselskatt i Göteborg med en straffavgift om ca 3 000 % - Det är vardagsmat i den svenska statsapparaten!

För den som inte betalar sina räkningar i tid kommer påminnelseavgifter som en självklar följd, så långt är det väl ok. Men företagen får inte begära hur mycket som helst i extra avgift, det är reglerat i lagen. Dock gäller inte det för staten. Ett exempel på det är trängselskatten som finns i Stockholm och Göteborg.

Jag satt och lyssnade på P 1 "Plånboken" när jag var på väg hem från farbror doktorn igår och kan bara skaka på huvudet. Nog är det här det vettlösa landet!

Folke Fredriksson, som inte bor i Göteborg åkte förbi en av betalstationerna i Göteborg, utan att själv lägga märke till det. När räkningen på 16 kronor landade på hallmattan var han på en rehabiliteringsresa för sin MS-sjukdom i utlandet. Konsekvensen av att han betalade räkningen ett par dagar för sent blev 500 kronor i straffavgift.

För oss som bor i Göteborgsregionen är det enklare. Vi vet att man måste betala och för att slippa obehagliga efterräkningar så fixar man det bara genom att ha en överföring på ev. trängselavgifter. Men hur lätt är det som turist att känna till det, eller ens upptäcka dessa kameror var de är placerade, när man kanske har fullt upp med att hänga med i det totalt hänsynslösa bilrallyt, som det är i den här stan med flerfilsvägar förbi alla betalstationer.

Nu harvar han ärendet vidare och har hamnat i det tröstlösa rättssystemet, vilket har en rätt given utgång. Man får väl bara hoppas att Folke Fredriksson i Mariestad har parkeringstillstånd för sitt funktionshinder och då kan ansöka trängselskattebefrielse av länsstyrelsen fr.o.m. det datum som utfärdandet av parkeringstillståndet gäller. Vore rätt intressant OM han nu hade det, bara för att se hur rättssystemet skulle tackla den uppkomna situationen.

Varje år drar staten in hundratals miljoner från bilkörare som betalar in sin trängselskatt för sent. Plånbokens studio gästades av Hannah Bergstedt, ledamot i riksdagens skatteutskott för socialdemokraterna och Rasmus Ling, miljöpartistisk ledamot i riksdagens skatteutskott, ungefär som om programledaren trodde att deras medverkan skulle vara något annat än det förväntade utfallet, som blev ungefär som att sticka ut tungan genom fönstret och vifta en stund.

Undra om det finns en speciell skola för politiker där de lär sig säga väldigt mycket, utan att egentligen säga någonting alls. Det enda det leder till är att man sitter där och ser ut som en fågelholk i nyllet och ser allmänt fånig ut, eftersom man inte vet om man skall skratta eller gråta och därför bara kvider något som låter som skrattblandad gråt, när de äntligen stängt igen den glappande foderluckan.

Man kan ju undra hur mycket idioti får kosta, nu har man haft en massa utredningar angående den helt suspekta straffavgiften och detta har tagit enormt mycket tid i anspråk både av högt uppsatta tjänstemän och vad en utredning kostar, det behöver man inte vara speciellt begåvad för att inse. Dvs. om man nu inte är politiker förstås, därför att de klarar av det mesta som man inte ens har kunnat tänka ut i de mest spirituella stunderna av galenskap!

Har t.o.m. Göteborgs stad, lagråd, skatteverk m.fl. vittnat om att detta är ohemult med en straffavgift om 500:- vid första påminnelsen, när vanliga påminnelseavgifter max ligger på 60:-. I det här fallet med de här 16:- i trängselskatteavgift blir det ca 3 000% i påminnelseavgift.

Det är som vanligt när det är något som statsverket står för, då blir det bara värre och värre och avsaknaden av sunt förnuft lyser med sin frånvaro.

När jag kom hem och loggade in mig på banken i ett ärende så hade en räkning från Göteborgs Energi, trillat in. Jag blir lika fascinerad varje gång: Skatten är högre än själva elkostnaden och då har vi inte ens talat om vad det helkriminella avtalet, som visselblåsaren Karin Törnqvist varnade för, när hon inte fick gehör för hos sina chefer vid Göteborgs Energi.

Det var inte lite skit som Karin Thörnqvist fick utstå, det är ju så det i regel går för whistleblowers. Man kunde ju kanske tro att de på Göteborgs Energi hade dragit någon form av lärdom, men icke! Flera år senare, när jag var på ett 70-års kalas så satt en anställd vid Göteborgs Energi och snackade skit om Karin Thörnqvist och det var inte i små termer precis. Själv teg jag av hänsyn till jubilaren, men i mitt huvud pågick det däremot en hel orkan av ord, som aldrig blev uttalade. Men skulle jag stöta på den vettlösa någon fler gång, vilket Gud förbjude eftersom jag tycker att världen är tillräckligt förorenad ändå, då skulle han nog knappast kunna räkna med att jag skulle tiga.

Ursäkten till Karin Thörnqvist har lyst med sin frånvaro och det är inte slut med dårskaperna där. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=4767524 Därför att vi betalar idag mer för skatten som staten tar ut än själva elkostnaden! Bara för att lägga ytterligare grädde på moset: vi betalar även mer för själva elöverföringen än för själva elen!

Det måste var guldledningar som Göteborgs Energi håller oss konsumenter med och vad genierna i statsapparaten håller på med, det är ju inte någon större statshemlighet.

Paraplydrinkar har tydligen gått upp en hel del i pris och någon skall ju betala för hybrisen, oavsett var man befinner sig, eller VAD man är i det här fantastiska landet,när man tillhör fotfolket.

Det är bara att inse: att här slickas det uppåt och sparkas nedåt, någon likhet inför lag eller i övrigt finns inte och det kanske aldrig heller har funnits. Det kan lika gärna vara så att jag inte fullt ut har upptäckt det förrän de sista åren.

Jodå, så sorgligt är det fullt möjligt att det kan förhålla sig.


Det gäller ju att plocka russinen ur bananen, eller var det kanske ur kakan....

onsdag 9 september 2015

Apropå bilden av den döda flykting 3-åringen som kablats ut i media och social media. Nedanstående inlägg har jag hämtat ifrån FB och jag vill bara tillägga att jag INTE känner Ida Högberg, utan hittade inlägget på en av de få jag har upplagda på min vänsida. (Jag har trång farstu).



Döda barn, djurmisshandel & barnmisshandel. " Öppna ögonen" säger ni..Ehmn ja , detta var väl ingen nyhet eller? Det är såhär världen ser ut och vad jag vet så har den gjort det väldigt länge ? " hela världen, utom Sverige" ..
Ni tror på riktigt vi kan rädda varenda liten kotte i hela världen? Nej , det kan vi inte. Även om jag önskar att vi kunde det.
Ni delar en bild på ett dött barn och tror helt plötsligt Sverige ska vakna och ta emot 20 miljoner flyktingar ?!
Blir seriöst förbannad.. Ni tycker vi ska ta hit ännu fler stackare som ska behöva bo på gatan. Vi kan ju inte ens ta hand om dom människor som redan finns i detta land!
Det kanske är ni som ska öppna ögonen och försöka lösa dom problem som redan finns istället för att sopa dom under mattan och istället skapa ännu fler problem! Kalla mig vad ni vill. Men i min värld är det inte realistiskt att vräka in folk från alla världen hörn, i ett och samma land , tro att vi ska kunna hjälpa dom allihopa!
Lyft på arslet, gå ut genom dörren och gör något om ni tycker allt är åt helvete.
Att dela en bild på Facebook löser då fan ingenting. Och det är tragiskt att ni har sån bra koll på hur andra länder har det, medans Sverige håller på att gå sönder. Ni är så insnurrade på hur andra har det, så ni glömmer bort era egna. Hur många av er som delar bilden på den döda 3-åringen skulle öppna upp era dörrar hemma och ta emot 20 miljoner flyktingar ?
Det är ingen som delar bilder på alla barn som drunknar eller blir mördade i Sverige...och då är det inte lika hemskt som den döda 3-åringen alla delar som tokar just nu? Eller.. ? I Sverige hjälper vi tydligen inte ens dom barn som håller på att drunkna, nej här står vi och ser på. För det var precis det som hände för några veckor sedan. Endå berörs ni av de döda barnet på stranden och tycker vi ska ta hit fler..så dom kan få drunkna här medans vi andra..just det, ser på. Typiskt Sverige, här har vi väldigt mycket åsikter , men väldigt få som faktiskt agerar. Sluta spela hjältar!!
Varför är det mer hemskt att se denna döda treåring som ligger på stranden i ett annat land, jämfört med ett drunknat barn som ligger på stranden i Sverige? Varför är det mer hemskt ..än barnen i Sverige som tar livet av sig för att det inte finns tid & plats att hjälpa dom ? Hur ska vi kunna hjälpa människor på flykt när vi inte klarar av att ge våra familjer som redan finns här tak över huvudet och mat på borden ?
Hur ska vi få ihop dagisplatser och ge alla den sjukvård som behövs när vi redan nu skickar hem folk från akuten , utan en ordentligt utredning och som två dagar senare hittas död i hallen.
Vi lever i ett land där folk begår mord för att dom vill uppmärksammas , dom begår ett brott för dom inte får den hjälp som dom behöver. Mitt barn ska växa upp i detta land & jag ska behöva vara orolig såfort han går på stan för att någon oprovocerat ska knivhugga honom för att Sverige inte klarar av att se problemen hos dom medmänniskor som redan finns. Två barn i Stockholm såg sin pappa avrättas framför deras ögon..men det är det ingen som bryr sig om. Listan kan göras lång. Och den kommer kunna göras ännu längre om vi fortsätter skita i Sveriges problem & bryr oss om andra länders problem mer.
Ni påstår att vi ska öppna ögonen och förstå vad som händer i världen. Mjo, men ni kanske ska öppna ögonen och försöka förstå vad som händer i Sverige då . Detta land är inte heller en trygg plats längre. Jag jobbar med människor, Människor som jag vill ska få den vård dom behöver & förtjänar. På sjukhusen springer vi som djur mellan patienter för att hinna svara på alla frågor, ge alla mediciner osv. Vi hinner inte äta på hela dagen, vi hinner inte gå på toaletten, vi sover inte om nätterna för vi går igenom dagen, försöker komma ihåg om alla fick sina mediciner, om någon patient tog illa upp för man inte hade tid att ge ordentliga svar ang deras behandling , eller om man fick be någons anhörig vänta på svar några timmar ang dennes son som fått ett cancerbesked. Samtidigt som vi försöker ge en trygg och säker vård till våra medmänniskor, Dras det ner på både personal & platser. Samtidigt som ni vill ha in fler människor i detta land, vilket leder till fler patienter. Vilket kommer leda till ännu mer kaos. Samtidigt som vi ska gå till jobbet med ett leende på läpparna.
Men det är inte erat problem? För du har inte varit dendär patienten som kämpade för sitt liv och ville ha svar på om behandlingen hade lyckats. Du har inte kommit till äldreboendet där din pappa bor och hittat honom på golvet. Du är inte föräldern som förlorade sitt barn dendär dagen på stranden när alla andra bara stod och såg på. Det var inte din bil som eldades upp, eller din lägenhet som någon kastade in en handgranat i. Det är inte du som vuxit upp i detta land & blivit bostadslös, nekad av socialen pga bostadsbrist, fått sova på gatan i spöregn. Det var inte du & ditt barn dom sprängdes i luften en sommardag. Osv osv.
Nej, Sverige är detdär landet utan minsta problem, ett land med perfekt ekonomi och underbar sjukvård. Här har vi bostäder till alla och jobben dom bara öser över oss. Eller?
Nej.. Idag går vi med pepparsprej i väskan, nycklarna i handen, vi ser oss om över axeln varannan sekund. Vi går med hjärtat i halsgropen, tvekar på att ta en runda i löpspåret, kopplar ihop Ikea med ett tragiskt knivmord. Du delar bilder på döda flyktingbarn, samtidigt som din dotter spyr upp maten i skolan & skär sönder armarna om nätterna.
Du ger pengar till tiggaren utanför affären, som nyss bad tanten med "rädda barnen-bössan" att dra åt helvete. Tanten som stått där i flera år.
Du ger pengar till tiggaren som tog platsen din son hade när han sålde majblommor, eller fikabröd till klassresan.
Men Sverige är fantastiskt & det är klart vi ska hjälpa alla. Helst igår. Herregud.. Jag måste öppna ögonen.
På riktigt ?!?
Ge mig gärna några vettiga anledningar till varför jag ska ändra mina åsikter. Försök övertyga mig att Sverige blir ett bättre land genom att ta hit alla, istället för att hjälpa på plats. Ge mig rimliga förklaringar till hur detta land ska få ihop allt och kunna hjälpa hela Sverige plus halva världen. Berätta för mig varför Sverige ska vara ett hjälteland. Övertyga mig & ge mig vettiga anledningar till varför vi inte ska hjälpa dom som redan finns här, utan istället ta in fler. Sverige kanske en gång var bra, men nu vet jag inte riktigt om jag tycker det.
Vi har liksom tappat greppet och tappat bort oss själva i allt detta hat. Vi lever i en värld där situationen är ohållbar på många plan. Och för att hjälpa flyktingar, barn & vuxna som misshandlas,våldtas & mördas, djur som far illa. Så måste man ju börja någonstans. Jag anser inte att man väljer rätt väg genom att börja med att skapa fler problem. Många kommer sätta sig på tvären gällande detta inlägg. Kalla mig diverse saker & be mig flytta från Sverige. Men ni, precis som jag har rätt att uttrycka sina åsikter.

Jag undrar ja, vilka det är som blundar & raserar något som tidigare generationer en gång byggt upp.

**************************************
Där slutar Ida Högbergs inlägg på Facebook.
Målningen "Sårad ängel", målad av Hugo Simberg, röstades 2006 fram som Finlands nationalmålning.
Finländarna som vet en hel del om vad som händer, när man inte stoppar krig.
Det är kanske det som alla upprörda borde gå ut och demonstrera emot istället, som omväxling sätta fokus på grundproblemet: krigen och de som ligger bakom krigen och allt annat som är tokigt galet!

fredag 4 september 2015

Hans Rosling, professor och hyllad föredragshållare, läxade upp en dansk journalist om världsläget.

Jag har inte så mycket till övers för statistik, men ibland blir statistik en välkomnande vågbrytare i den alltmer ensidiga debatten, när den bara mal på i samma hjulspår utan att man ser till helhetsbilden.

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2821899-hans-rosling-tappade-talamodet-i-tv 

Det är lika illa att tro att om det regnar en dag, så kommer det att regna alla dagar resten av livet. 

onsdag 2 september 2015

Journalisten Joakim Lamottes debattartikel i dagens Göteborgs-Posten: "SD håller på att bli en ny folkrörelse".

Sanning att säga vet man ibland inte om man skall skratta eller gråta åt eländet, som den här tidningen kan fabricera. Ibland verkar det vara måtto: "ju mer skitsnack desto bättre".

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2819405-joakim-lamotte-sd-haller-pa-att-bli-en-ny-folkrorelse

Sucka mitt hjärta sucka...  

Jag tänker inte ägna mig åt Sverigedemokrater-hysterin, därför att till skillnad från Joakim Lamotte så kan jag vår egna svenska historia och den är inte speciellt smickrande. Dock verkar nutidsmänniskan ha dålig allmänbildning och den bristen uppfyller journalisten Joakim Lamotte med råge. 

Han har tydligen aldrig hört talas om alla dessa nazister, som det vimlade av under andra världskriget i Sverige och även dessförinnan. Inte känner han heller till olika partiers mörka historik, liksom att rasbiologin användes av Hitler och var sprungen ur Sveriges lärosäte.

Sådana politiska sammanslutningar som Sveriges nationella förbund, etc. har tydligen gått hans näsa förbi. Men man behöver inte lägga så väldigt många pusselbitar för att komma fram till dagens parti, som kort och gott kallas för "Nya Moderaterna".

Lisas Kiosk i Gällivare hyser idag Nya Moderaterna. Sug på den beska karamellen om du klarar av det. Jag avstår mer än gärna!

Alla vi som har någorlunda allmänbildning vet också att nationalsocialism har en något tråkig historia i bagaget. Jag skulle vilja påstå att alla ismer har rätt tråkig baksida av myntet. Det är också av den anledningen jag inte anammar vare sig politik eller religioner.

Sanning att säga trodde jag inte att jag skulle ha anledning att återkomma till denne navelskådande journalist, Joakim Lamotte, som verkar vara långt ifrån det som i mina ögon kallas för journalist. http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/07/joakim-lamotte-frilansjournalisten-som.html
Men idag insåg jag att han inte ens är medveten om kvinnoförtrycket, som han så starkt reagerade över, när det gällde sagofigur Alfons Åberg. Men det är klart en sagofigur är ju mer affektframkallande än religionens förtryck av kvinnor, i alla fall om man är journalist och heter Joakim Lamotte är det så.

Sedan måste jag i ärlighetens namn säga, att jag fortfarande inte förstår något av de här som vandrar fot och är så upprörda av att det inte kan vara fri invandring under nu rådande premisser, när ekonomin för denna misshushållning och migrationspolitik rakat i höjden och blivit ohållbar. Så ohållbar att man nu inser att det här kommer att gå käpprätt åt skogen om den här utvecklingen fortsätter. Dvs. på kvällen får den late brått...och då måste det ju viftas omkring, därför att någon syndabock måste man ju till varje pris hitta för de egna tillkortakommandena.

Mycket av pajkastningen kan vi tacka den undermåliga Migrationspolitiken som förts alltför länge. Förutom att den är fruktansvärd inhuman har den fått en allt större skara av ljusskygga individer, som med största nöje skor sig på andras elände och kriminalitet följer i dess spår per automatik. Just nu importerar vi ännu mer elände, som vi dessutom inte har något koll på hur illa de egentligen far. Mer än 100 tals gatubarn bara i Göteborg, som lever vind för våg och som man nu börjat erkänna, trängda, att det är inget nytt.

Det jag länge hävdat är att det måste stå varje människa fritt att öppna sina hem och se till att de kommer i arbete och ordnade förhållande istället för att de placeras i ett ändlöst väntrum, som kostar statskassan svindlande summor. På så sätt skulle vi också återfå en blomstrande landsbygd och saker och ting kunde ske under lite mer rim och reson.

Det är bara att se och lära av islänningarna vars regering bara ville ta emot 50 flyktingar, medan 10 000 islänningar erbjöd sig tämligen omgående, att ta emot flyktingar i sina egna hem! -  Hur många svenska nyhetsmedier har rapporterat om det? Ingen vad jag vet.

Hur många ödehus och hus som står tomma större delen av året har vi i det här landet Sverige, som skulle kunna hysa flyktingar. Hur mycket möjligheter finns det inte att omgående sätta dem i skola och arbete, de vuxna har mestadels ett annat yrkeskunnande som sedan länge blivit en saga all i Sverige. När korsbefruktning sker utan byråkratins inblandning blir det som allra bäst. Allt behöver inte starta storskaligt för att bli bra, tvärtom är faktiskt allt som oftast den allra bästa lösningen att börja i liten skala och ha det så. Byråkratin är därför Sveriges största hot inför framtiden, därför att ingen har någon överblick över någonting längre. Varken rättsvärlden eller något annat för den delen heller, som många i sin enfald tror att där råder strikta lagar och regler. NOP! så är det inte. Glöm din dröm om du nu överhuvudtaget hade någon sådan kvar.

Sedan för guds skull sluta upp med långpuckarna och inse att de flesta människor som flytt undan krig och förföljelse aldrig når längre än länderna i dess närhet. UNCHR som SD ville öka stödet till behöver pengar och det är betydligt billigare och humanare att betala pengar till den kassan och hjälpa betydligt fler, än att vi leker skenheliga änglar, som exkluderar de allra flesta. Sveriges Migrationspolitik är rena rama katastrofen för alla inblandade. Den där lekstugan för välbetalda lobbyister= EU, den kan lika gärna läggas ner om man inte ens kan ta ett gemensamt grepp och göra något radikalt åt den krisartade flyktingsituationen.

Men det tar inte slut där, allt det här rasismsnacket har tagit fokus ifrån de verkliga problemen och orättvisorna, som blir alltmer utbrett i Sverige. Det där förstår alltfler och det förstår inte de som fortfarande går omkring i det här träsket och tror att lösningen bara är en enda. Ett antingen eller. I det här landet har vi inte längre varken bostäder och arbete till det uppväxande släktet och många fler därtill, som fösts ihop i storstäderna. Man kan undra vad det är för fortsatt idioti, som inte tycks ha någon ände. Är det ingen som är fullvuxen i det här hela och som kan stoppa ner foten och bromsa innan hela skutan gått över styr.

Vad är vitsen med att stapla barn i storstäder på hög där de inte har vare sig fri luft eller möjligheter till en human uppväxt. Lägga ner landsbygden påbörjades som bäst redan under 50-talet av staten själv! Där det lilla blev förkastligt och i dess spår följde den ena konkursen och storbruket efter det andra. Vad var vitsen med att inte kunna försörja sig i liten skala, vad var vitsen med att lägga ner landsbygden, avfolka byarna. Det där ordet vad kan bli hur många som helst, inser jag så snart jag bara skrivit två av dessa "vad"...

OM man nu sover på saken lite och gör som f.d. statsministern Fredrik Reinfeldt sa: "öppna våra hjärtan" behöver man inte gå längre tillbaka än till min egen uppväxt. Hur många var det inte då som hyste de som inga bostäder hade och såg till att det fanns arbetstillfällen av de mest skilda slag. Hur många är vi som gjort humanitära insatser för våra medmänniskor. Jag tror, handen på hjärtat, att vi är rätt många i det här landet som gjort det utan att få något betalt för det, eller ens förväntat oss något betalt för det.

Hur många kan Fredrik Reinfeldt själv hysa? Hur stort är egentligen hans eget hjärta? VAD har han själv sagt om den saken? Med dylika inkomster och möjligheter borde han väl kunna försörja en storfamilj från vilket flyktingland som helst, eller se till att hyra dem ett hus på landet till självkostnadspris och att de där själva kunde bli sin egen lyckas smed, de har ett liv bakom sig och det livet bestod också av något. Sannolikt inte stekta sparvar som flög in i munnen på dem. Hur många hus finns det runt om i våra byar, som ändå bara står där och förfaller sakta men säkert, eftersom ingen bor där längre. Har egoismen verkligen gått så långt att vi hellre ser något förfalla än unnar någon annat något?


Om man gör en sådan inventering hur många byar skulle då komma att blomstra igen. Hur många marker i träda och igenvuxen skog och gamla hantverk och egen försörjning skulle då komma igång. Jag gissar att vi skulle kunna se ett helt annat land, ett betydligt bättre land, som gör något konstruktivt för människan. Gör världen till en lite bättre plats att leva på. Jag har kommit till en punkt i livet där jag inser, att man kan bara äta sig mätt och några större behov har människan egentligen inte än att kunna leva i frid och fred, när det kommer till kritan. Leva meningsfullt har mycket lite med pengar på hög att göra.

Ställa sina egna frågor istället för att göra som journalisten Joakim Lamotte gör, gnäller utan förstånd, sans och balans. Skall man förstå något måste man först vilja lyfta blicken från det egna navelluddet. I annat fall blir det trassligt värre.


Jag har haft förmånen att ha vuxit upp med många goda förebilder runt omkring mig, människor som inte själva hade något, men som ändå kunde erbjuda både hjälp och medkänsla på ett handgripligt och praktiskt sätt. Men de satt inte på någon välbetald politikerpost och tappade aldrig heller fotfästet och ägnade sig inte heller åt girighet. Jag tror att den människotypen finns det fortfarande gott om bara man gör en seriös inventering och låter landet genomsyras av goda föresatser istället för att lägga dem på sura molekylers girighet, som trasslat in sig i det egna navelluddet.