Google+ Followers

lördag 26 september 2015

I livets villervalla kommer tankar av allvarligare slag: om livet, om orättvisorna, om miljöer, om att resa, om att få höra till och om NATO....

Det hela började när jag var en brakskit hög. Vi hade suttit där på Nybergs betongmur längs Barongatan i Malmberget. Det pågick allmän brännboll bland alla Bäckens ungar där alla åldrar var med, småungar liksom tonåringar. Min syster hade lånat mammas nystickade vita kofta, som hon hade lagt upp på muren och en liten bit av koftan kom han att sitta på. Eftersom jag sett att han hade kastat lystna blickar på min syster och nu dessutom hade fräckheten att inkräkta på min mamma kofta också, sa jag:
- Du får inte sitta på min mammas kofta!
- Nähä, inte det svarade han och makade på sig så att koftan blev helt fri från hans intrång.

Så började vårt första möte och hur många gånger jag fått äta upp mina ord, har jag nog tappat räkningen på redan på 60-talet. Men föga anade jag då att han skulle bli en mycket viktig och central person i mitt liv, en person som alltid skulle se till att han fanns där tillhands och alltid var mån om mig. Han blev också far till mitt enda syskonbarn och efter livets turer så har hans egna barnaskara fyllts ut med både fler barn och barnbarn, som också blivit min familj, liksom hans nya fru har blivit det för mig. De är min familj.

Livet är dock inga räkmackeåk och far och son drabbades av cancer för några år sedan till min stora sorg. Vid mitt besök i Malmberget fick han en pump inopererad för cellgiftsbehandling och allt har sett ut att fungera bra. Vi har hunnit talas vid åtskilliga gånger sedan i juni och alls inte så många dagar sedan det förskräckliga telefonsamtalet i tisdags, som väckte mig. Min systerson meddelade kort när jag sömndrucket svarade i telefonen: "farsan är död".

Himmel och mark bytte plats på en sekund och jag visste sanning att säga inte om det var en mardröm jag befann mig i eller om jag var vaken. Han hade fått en lunginflammation som hade gått över styr. Det blev ett telefonsamtal som däckade mig fullständigt, därför att det räckte inte med dödsbudet. Jag fick veta att trots att han själv nu fått både strålbehandling och cellgifter hade hans egen cancer spridit sig ännu mer, så var det nya läget för honom själv. Hans dagliga promenader med hunden var nu nere i 20 minuter från att nyss ha varit en timma, han hade börjat få ont också. Så var det inte strax före midsommar, när jag träffade honom också på hemväg från Malmberget.

Visserligen har informationen dessemellan inte varit speciellt upplyftande, så har jag i alla fall hållit mig kvar vid mirakeltanken och det skall nog gå vägen. Men nu hörde jag hopplösheten i hans röst, en hopplöshet som jag inte hört tidigare. 


Större delen av tisdagen tillbringade jag till sängs, drog täcket över huvudet grät mellan varven så jag såg ut som om jag hade gått 15 boxningsmatcher på raken och tyckte att livet verkligen inte var rättvis. Än en gång var jag på kollisionskurs med den där "Gud" som jag blev osams med redan som 12-åring, när min mamma insjuknade i lungcancer. Kunde den där "Gud" inte förstå att de här två personerna behövdes också ännu i allra högsta grad.

Inre ytterlighetsdiskussioner som inte leder någonstans, men som inte går att undvika. En väninna undrade hur jag skulle orka köra till Kalmar på onsdagen och vara klar i huvudet inför det som väntade mig där.
- Det måste gå, svarade jag och tillade, kanske är det detta jag skall vara glad över, att jag "måste" orka.



Hela vägen till Kalmar från Göteborg, påminde mig skyltar om namn och den situation som är. Anledningen till resan klarades också av, men jag slogs av vad människorna sa. Det fanns överhuvudtaget ingen tanke om den som de drabbat, utan enbart det egna navelluddet. Kanske blev det därför ingen större överraskning, när t.o.m. hotellrummet, "öppenheten" som jag bokat på Hotell Hilda tycktes vara i samklang med mitt ärende i Kalmar av förskräcklig natur.

Fastän Herr H påstod att namnet på hotellet faktiskt påminde om mig, eftersom jag har en favoritkvinna vid namn Kvast-Hilda. En tecknad seriefigur som jag uppskattar p.g.a. hennes slagfärdighet, som är utöver det vanliga.
http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/12/julklappar-kan-verkligen-betyda.html
Jag hann bara in i hotellrummet innan jag möttes av en skylt, när jag tog av mig skorna. En dikt om "öppenhet" och som påminde mig om raddan människorna jag nyss hade lyssnat till, som valt att just blunda bort...
Ovanför sängen hängde denna bild, som bara blev ännu en bekräftelse över att hela världen bara höll andan och visste varför jag var i Kalmar.

Jag sa till Herr H, som följt med mig på resan till Kalmar:
- Nu åker vi över till Öland och äter middag i Borgholm och rensar bort all den här medmänskliga misären vi fått ta del av idag i Kalmar.

Solen sken och det var sommarvarmt fortfarande trots den sena timman, när vi anlände till Borgholm. Innan jag stannade bilen för att vi skulle hitta något matställe åt oss, körde jag ner mot havet där de bostadsrätter låg som jag för flera år sedan hade haft i tankarna dvs. innan alla barnbarnen fylldes på och gjorde det hela till en helt omöjlig tanke att flytta på sig. Det såg riktigt fint ut och vad jag kunde se verkade inte alla sålda, trots gångavstånd till Borgholms torg och centrumkvarteren och tiden som förflutit sedan dess.
Vi spanade in Wilmas buffé längs Slottsgatan, som såg intressant ut. Ölandskroppkakor hade vi redan passerat en massa skyltar med och magen knorrade. Men livet är som det är, de hade slut med buffén för dagen och kunde vid den här tidpunkten på dygnet enbart erbjuda pizza och kebab.
- Tack. Men Nej Tack!
Vi gick därför tvärs över gatan ....

till Sörens Restaurang. Eftersom nu personalen påminde om allt annat än någon Sören, så frågade jag varför det hette Sörens Restaurang. Jodå, där hade legat ett bageri förut där ägaren hette Sören och alla visste därför var Sörens hörna låg och man hade därför bestämt sig för att behålla namnet, när verksamheten istället blev en restaurang.

Men Sören var också namnet på Herr H:s f.d. rare svärfar, som bara låg kvar i sin säng en dag här i maj, för att aldrig mer stiga upp. Det har varit tre tunga år....
Medan vi satt och väntade på den beställda maten, som visade sig vara riktigt god,

jodå, jag har börjat bli en matkräsen tant, när det gäller restaurangmat, jag tycker att det mesta smakar likadant, men inte här, 

bjöd molnen uppe på himmelen på ett vackert skådespel. Det var lugnt tyst och stilla, det enda som hördes var en konsert som små svarta kråkfåglar bjöd på när de flög kors och tvärs högt uppe i luften.

Jag fick en stark känsla av att hela hela världen hade lagt sig till en vilsam vila, efter alla stormar som vint runt öronen allt för länge.....

Under natten vaknade jag flera gånger av att Herr H verkade gå en boxningsmatch medan han sov. Men varje gång jag vaknade till av hans nattliga förehavanden lades ett beslutsamt pussel hur jag skulle tackla livets regnskurar och anledningen till min resa till Kalmar. Idag satte jag det i verket genom att åka in till universitetsbiblioteket och boka en bok, som de skall ta fram till på måndag åt mig. Resten i bokväg som jag behöver har jag beställt via Bokbörsen.

Ibland tar beslutsamheten över i mitt liv och jag inser att jag på något sätt verkar ha någon form av repriser i liv efter liv, därför att det verkligen känns som om jag stött på det här om och om igen i min inre kärna. Samhället är rätt bra på att låta utsatta människor åter bli utsatta i det oändliga. Det verkar inte finnas någon hejd på saker och ting och mitt i smeten tycks jag alltid hamna.

När jag körde mot Ölandsbron var hela himmelen färgad röd av solen, som höll på att gå ner. Ölands landskap tilltalar mig betydligt mer än Gotlands.

Väl tillbaka till Hotell Hilda tog vi med oss varsin kaffe och onämnbart runt kulformat bakverket på hotellrummet, eftersom det var rätt stimmigt i restaurangen, som hänger ihop med hotellet.
Vi satt där i burspråket och lät dagen tona ut i stilla samtal.

På morgonen kunde man endast se spår i form av urdrucket porslin. Det är vackert med burspråk och idyllisk bakgård.
Efter frukosten checkade vi ut från hotellet och styrde kosan mot Göteborg igen. Men jag hade bestämt mig för att göra ett stopp vid Lessebo handpappersfabrik. Tänk att när jag växte upp hade vi brevpapper och kuvert från Lessebo, det var på den tiden ett brev betydde så mycket, kanske människorna också på ett helt annat sätt. För Herr H var Lessebo ett oskrivet blad. Men inte nu längre. Det var fruktansvärt kvavt och varmt inne i butiken, det var som att kliva in i en torrbastu med kläderna på. Men de trevliga damerna som satt där, skrattade och sa att då skulle vi ha varit där under sommaren. Det är papperstillverkningen en våning ner som avger värmen.
Utanför byggnaden hade två bänkar donerats av Stiftelsen Kamprad.... Det fick mig att småle och tänka på den snåle smålänningen.Jag körde vidare och när vi närmade oss Växjö bestämde jag mig för att vi skulle stanna och äta fastän Herr H tyckte att det var alldeles för tidigt.
- Hellre i Växjö än i Värnamo, sa jag och svängde av in mot Växjö Centrum och där... trodd jag knappt mina ögon.

Framför mig dök det upp ett solrosfält, som jag varken förr eller senare har sett. Jag svängde av och steg ur bilen och gick upp och in i hela solrosfältet. 18 000 kvadratmeter är en sällsam upplevelse, när det är fyllt av enbart våldsamt storvuxna solrosor.

Jag har många gånger undrat hur det känns att stå inne i ett stort solrosfält, så stort som nu fanns mitt framför mina ögon och som jag dessförinnan bara sett på foto tidigare.
Nu behöver jag inte fundera över den saken längre. Jag vet nu hur det känns. Stå där och känna sig som en liten plutt mitt bland alla solrosor som sträcker sig flera gånger om över min egen längd. Bara se himmelen ovanför.

Min kyrka är naturen. Det är i naturen som livets storslagna hemligheter finns förborgade.

När vi var på väg in i Göteborg i jämnhöjd med Delsjömotet så fick jag syn på en mycket skrämmande syn. Två militära snabbgående båtar på trailers och vi hann inte så långt in i Göteborg, när militärbilar med lådor på flaken kom farande i en klunga. Sannolikt var det inte konservburkar i lasten. Det var en stark känsla av att anlända till en stridszon. Herr H som suttit och läst högt ur tidningen för mig medan jag körde hade precis läst om det fullskaliga krig som Sveriges regering håller på att fixa till, genom de som hejar på ett medlemskap i NATO och upplåter vårt land till dylika intrång. Se min tidigare blogg om "Stjärnornas krig i Robotbyn Vidsel" http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/03/stjarnornas-krig-i-robotbyn-vidsel.html

Nu försöker man sig än en gång på att ansluta Sverige till NATO genom skräckpropagandan, så att svenska folket skall hjärntvättas att gå NATO:s vägar genom att i kvällstidningarna basunera ut Vladimir Putins nya hot: kärnvapenbestyckade missiler 30 mil från den svenska gränsen. Men man talar i mycket små termer om USA:s planer om att placera ut 20 kärnvapenbomber av typen G61-12 vid en flygbas senare i år i Tyskland! Eller USA:s militära plan som flyger över svenskt territorium utan tillstånd.

Tydligen måste jag läsa på mina geografikunskaper med om jag inte misstar mig, ligger USA överhuvudtaget inte i Europa, så ta och packa hem skiten dit den kommer ifrån. Vi har sett nog med inblandningar och att den svenska regeringen utan att blinka ger bistånd till de som idkar klara terrorverksamheter. Vore det inte på tiden att den svenska regeringen slutar upp att hyckla. Man tar inte emot flyktingar och skuldbelägger en hel nation samtidigt som man eldar på kriget genom att skicka bistånd till de som är lierade med de som utför krigsterrorn.

Sedan ställer jag mig alltmer undrande: Var det inte FN:s uppgift att vara emot krig? Både EU och FN har blivit rena rama pajasstyret och man kan verkligen undra vems vägnar man handlar på. Inte lär det vara de människor som är på flykt utan krigen. Lejonparten som sitter fast i krigszonerna är kvinnor och barn, till skillnad från männen, som är de som mestadels flyr till andra länder. - Inte ens där kan den svenska regeringen, FN, EU och NATO se sitt ansvar.


3 kommentarer:

  1. Vad är det som syns i din blogg Gun, ungefär vid din bild från Lessebo vid den vita kassen på bänken, längst ute i vänsterkanten står det: syrien#sthash.CAfKbnEE.dpuf

    SvaraRadera
  2. Jadu, inte vet jag vad det är. När jag själv är inloggad så syns den inte. Men jag ser den också när jag är utloggad och försöker jag att klistra in den som adress så får jag en hel registrering av min blogg som kommer upp, som bara borde bli synlig när jag själv är inloggad om det vore någon form av relevans.

    Inget förvånar mig längre, eftersom jag ser vad som hänt med min dator och vad som erbjuds som hjälp. Har man t.o.m. hackat min journal vid ett besök vid Sahlgrenska gällande bröstcancerprover, så varför inte ge sig in i mitt övriga privatliv. Den svenska regeringen tycker ju att det är ok och något rättssystem verkar vi ju inte heller längre så, så varför göra något annat än rycka på axlarna och glädjas de få stunder man träffar normala människor som har både etik och moral.

    SvaraRadera
  3. Nu hänger den nere vid fotot av skylten solrosor...

    SvaraRadera