söndag 27 september 2015

Jag skulle inte vilja kalla Herr H för snål, men en del dagar höjer jag onekligen på ögonbrynet.

För någon dag sedan när vi var och softade runt i de småländska skogarna, stannade vi till vid ett ställe där landsbygdsdöden hade slagit till och bara efterlämnat spridda skurar av affärsliv. 

Anledningen till stoppet, som jag beslutade mig för, berodde på att en transport med vad som såg ut som en vindkraftsverksvinge låg på ett långt ekipage som hade två följebilar framtill och två följebilar baktill förutom då en lång kö av fordon bakom sig. Dessutom med obefintliga möjligheter att köra om i den erbarmligt kurviga och smala 90 vägen.

Visserligen fanns skylten där som visade, att det var ett matställe på Värdshuset, men väl inne på området visade det sig att den var mer än stängd. Den hade gått i konkurs för 2 år sedan och Kosta Boda hade också dragit in sitt försäljningsställe, så det var som det var. De försökte att överleva så gott det nu gick förtäljde damen i den kombinerade försäljningsboden & caféet som hade lättare lunchmat och stugor man kunde hyra.

Två smörrebröd, den ena med räkor och den andra med rostbiff och hemmagjord remouladsås tyckte jag lät helt ok och efter ett sedvanligt gnölande (han kan aldrig bestämma sig) så bestämde sig Herr H för att välja detsamma. Kaffe och dryck ingick men väl framme vid kaffet ville Herr H ha något till. Damen i den kombinerade försäljningsboden och caféet hade dragit sig bakom kulisserna medan vi intog våra smörrebröd. Hon hade i kulisserna inlett ett hett och intensivt samtal med någon. Man hade därför utan tvekan kunnat bära ur hela försäljningsboden utan att hon hade märkt något, eller försett sig gratis från caféutbudet, om man nu hade varit lagd åt det hållet.

Till kaffet ville Herr H har en hemmagjord:


som enligt prislappen kostade 12:-Han valde en med pärlsocker och jag föll till föga för frestelsen och valde en med kokos på. Jag hade 25:- löst i väskan och lade upp pengarna på bordet för att inte glömma att betala för vårt inköp till kaffet, eftersom det inte fanns någon att betala till bakom disken. Intresset var minst sagt ljumt för att efterhöra om gästerna ville ha något mer. Men det kom ut en tjej från de bakre regionerna, som av allt att döma inte var svensktalande. Herr H gav henne de 25:- och sa att det var betalning för två av chokladbollar. Hon tog emot pengarna och förde dem av allt att döma till det rum där diskussionen pågick. Inget mer hände och Herr H har ibland en åsnas beteende:

- VAR är min krona, undrade han?

- Lägg ner, sa jag, för övrigt så var det mina pengar och inte dina.
Han satt och trummade på bordet helt utsiktslöst, eftersom hon som tagit emot pengarna inte tog notis om hans åsneliknande diskussion om växeln på en krona, som förväntades tillbaka.
- Vad spelar en krona hit eller dit för roll, sa jag, dessutom är det så att de nog hankar sig fram för att överleva. Ta det som ett glesbygdsbidrag istället för dricks.
- Spelar ingen roll, sa Herr H, man återlämnar växeln sedan om den ligger kvar på bordet när gästerna rest sig och gått därifrån, det är en helt annan sak. Men man stjäl inte 1:- från gästerna genom att inte lämnat tillbaka växeln!

Jag skakade på huvudet, drack upp sista slurken av mitt kaffe och det som fanns kvar av vattnet och gjorde mig beredd att resa på mig och visade också att diskussionen var avslutat för mitt vidkommande.


Då skulle man kanske tro att Herr H nöjde sig med det. ICKE. Han tillhör det Hallsbergska åsnesläktet!


Han tog resolut fram en kulspetspenna ur jackfickan och skrev på en servett:


2 för 25:- och lade dit den bredvid redan befintlig prislapp där det stod 12:-.

Jodå, han var nog nöjd med sitt lilla tilltag och jag skakade på huvudet och tänkte i mitt stilla sinne: det är ju aldrig händelsefattigt i alla fall med den mannen.


En dag senare när vi åter passerade stället så undrade Herr H naturligtvis om hans prissättningslapp låg kvar.


- Vill du att jag stannar så du kan kontrollera saken, undrade jag.

Men så stursk är han inte när han har haft sina hyss för sig.


Dock hamnade vi åter i världens bilkö denna dag igen p.g.a. att det var tre långtradare varav den ena hade ett boggiesläp körde så tätt, att det efter denna smala och kurviga 90 väg inte fanns någon möjlighet att ta sig förbi hela den bilkö som hade bildats. Jag valde därför att köra av vid samhället Bor, som vi hade tramsat om på nervägen: Var bor du? Bor. Jamen var bor du? Bor....

Sicket liv det blev på Herr H för att jag svängde av från bilkön, som börjat visa tendenser på att något mycket ödesdigert snart kunde inträffa. Uppretade bilförare som ville ta sig förbi där det inte går att köra förbi ett så långt ekipage, det är inte mitt förstahandsval. Men Herr H hade plötslig hemlängtan och så kom en radda förklaringar om att han skulle till Bola och köpa strumpor, nu hann de nog stänga under tiden jag skulle köra runt i Bor. Vad skulle det vara bra för?

- Tagga ner, sa jag, har du varit i Bor kanske någon gång tidigare. Det kan väl vara trevligt att se hur man bor i Bor och vad man gör här, än att ligga och nosa en hel bilkö i baken, som pendlar mellan 60 - 85 på en 90 väg, dessutom kilometer efter kilometer. En sak till som du kanske inte har lagt märke till ännu trots åtskilliga tusen mil: det finns ingen ratt där du sitter, alltså är saken ganska enkel för ditt vidkommande och Bolas produkter i Köttkulla lär inte springa iväg för att vi slipper ligga och ha pinsamt tråkigt i den långa och utsiktslösa bilkön.
 

Jag hittade en bensinstation av ett udda märke och tänkte att jag kan lika gärna passa på att tanka här. Naturligtvis blev det en himla diskussion från Herr H med argumentering om att det fanns säkert billigare bensin på något annat ställe närmare Göteborg. 

- Nu tankar jag här, svarade jag och backade in på den något märkliga placeringen av tankslangarna.

Men gentlemannen klev ur och tankade bilen. Bensinpriset var 12:23 för Dieseln och nu gnölade han på rejält om att han skulle kolla vad priset hemma på tappen var, det var säkert billigare än här. Mobiltelefonen ringde när han var ute och tankade och jag talade om för min väninna, att jag satt i bilen ännu. Hon undrade var vi var någonstans och jag förklarade att vi var på ett ställe som hette Bor och Herr H var inte lyckligt över mitt val, att inte ligga i en lång bilkö och därför hade svängt av. Så dunsade han ner baken i passagerarsätet och sa i en mycket eländig ton:


- Nej, nu är jag så deprimerad att du får köra mig tillbaka till den där Coop Nära, som fanns där vid järnvägsövergången, jag måste köpa mig en påse lösgodis!

När hon hörde Herr H:s argumentering i bilen började hon gapskratta och jag kunde bara tillägga:


- Ja, du hör hur han har det den stackaren. Så avslutade vi samtalet och det blev som det brukar bli, när han kommer på den briljanta idén att köpa lösgodis. Han slängde i sig hela påsen lösgodis och mådde naturligtvis illa.

Han hann mer än väl till sin sock/strumpaffär, som jag på förväg visste hur det skulle sluta, eftersom de redan förra gången när vi var där för två-tre år sedan hade slutat sälja "hans strumpor".... När vi åkte därifrån och snirklade oss vidare till Ulricehamn efter en annan väg än den förbi Gällstad, som vi hade kommit ifrån, sa jag till honom att det var sista gången som jag åkte till Köttkulla för att köpa strumpor, som han nu måste inse att de inte längre hade, eftersom de redan förra gången upplyst honom om att den modellen var det ingen efterfrågan på, därför köpte de inte in dem längre.


Visserligen höll jag med honom, att det VAR faktiskt riktigt synd om honom, som nu inte kunde få ha sina envetna-det-är-ingen-annan-modell-som-passar-gubb-strumpor och tänk bara, när katastrofen nu verkligen inträffade och sockmonstret hade ätit upp alla 30 paren strumpor i grått och de andra 30 paren i brunt. Det skulle nog bli anledning till att utlysa 1 års landssorg då och enbart spela sorgemusik på radion!

När vi passerade tappen här på hemmaplan stod det att Dieseln kostade 12:40. Nu pustade Herr H ut, då blev stoppet i Bor helt plötsligt acceptabelt, ty dieselpriset hade faktiskt varit längre där.


- Ja, svarade jag, tänk vilka astronomiska summor du sparade på den tankningen 17 öre mindre på 33 liter!

- Det blir astronomiska summor det, sa han förnöjt och jag såg att räkneapparaten var igång i huvudet på honom.... det blir väl i alla fall 5:-.

- Ja, sa jag, slutet gott allting gott. Så om man tar hänsyn till den där en kronan som hon snodde dig på för n-bollen, så ligger du i vart fall 4:- plus.

- Just det, sa Herr H och såg med ens väldigt nöjd ut.

PS. Som om det inte kunde räcka. Herr H kom under resans gång på vilken pseudonym han skall gå under hädanefter, en klar förbättring ansåg han, från Af Fälling till det nya namnet: Karl Hügge. Tänk vad lite småländska kalhyggen kan bidra med... DS.

1 kommentar:

  1. Bluehost is ultimately one of the best web-hosting company with plans for all of your hosting needs.

    SvaraRadera