tisdag 29 september 2015

Urschäääkta mig, men är det inte dags att återgå till vanlig hederligt sunt förnuft och skippa tanken på att allt är utbytbart.

Förbannad är ungefär en underdrift av vad jag blev och förbannad mer än en gång har jag varit, när jag ser hur saker och ting hanteras av de huvudlösa, som inte verkar tänka längre än näsan räcker.

Dvs. bara på sig själv och inte verkar ägna en enda tanke på att det finns andra människor, som kanske inte ens är födda ännu på långa vägar, som skall komma efter oss. Vad är de vi skall lämna efter till dem? En uppochnervänd värld där girighet och teknikprylar varit det enda gångbara. Knappast. Å sedan då när pengarna är slut och teknikprylarna inte längre fungerar, vad finns då kvar av värde.


Jag blir inte bara beklämd, utan faktiskt förbannad. Ändå går det ständigt och jämt program TV-program som "Vem tror du att du är". Man kan undra om inte en enda tanke kan slå rot, eller att de kan dra någon slutsats av det som de ser.

Eller är dylika program för oss amöbor, som försöker tänka lite längre än näsan räcker och på något annat än det egna navelluddet.

Alla de här människorna som söker sina rötter i TV-programmen "Vem tror du att du är", de hittar mycket riktigt sina anfäder och väldig ofta helt sanslösa historier och livsöden, men en sak uteblir helt och hållet: Det är de där tingen av affektionsvärde. Allt som möjligen nosas reda på är redan borta ur släktens ägor.
http://www.svt.se/vem-tror-du-att-du-ar/se-program/vem-tror-du-att-du-ar-sasong-8-avsnitt-6?autostart=true
Tänk att i framtiden kunna få säga till en ung kvinna, den här guldringen var din pappas, farmors mors förlovningsring, alt. vigselring. Förvalta den väl och när tiden är mogen så lämnar du över den till nästa.


Det här var din pappas, farmors farfars favorittavla. Han kallade den för Xantippa och när din farmor var ung så gjorde hon lite förbättringar på den på ögonfransarna i ett ryck av ungdomligt oförstånd.

Det här var din farfars favoritgosedjur, eller det här har din morfar far fixat i slöjden i småskolan.

Den här spegelbyrå hade din pappas farmors far en gång i tiden.

Den här klockan hade din pappas mormors farmors mors farfar, när de bodde här... eller där....

Den här fotoboken alt. albumet ägde gjorde din farfars far. Det är han som gjort den.

Den här tavlan målade din pappas farfar till din pappa.

Alla de här vykorten alt. breven skickade din mormor, som nu är död, till din mamma när hon var liten. Det här är din mormors gamla kärleksbrev.

Existerar överhuvudtaget inte dylika tankar, även om det kan vara nog så svåra stunder då det är lättare att slänga än att tänka efter.

Allt det här som jag upplevt nu under så många år av fullständig likgiltighet hos människor att göra efterkommande generationer något lite mer lyckligt medveten om att det funnits en liten omtanke och en hälsning till efterföljande generationer, har jag bestämt mig för att själv försöka åtgärda. Jag vill inte att mina efterföljande generationer skall vara helt anknytningslösa. Jag tänker så, därför att jag vet att det inte är fråga om hur mycket pengar som finns, utan det som är något mer påtagligt och som talar om VEM man är och VARIFRÅN man själv kommer. Vet man det står man onekligen betydligt stadigare som individ än om man är ett rö för vinden. En människa som är fullständigt omedveten om hela sina tidigare släktled är som en oskriven bok där bara pärmarna existerar.

De saker som nu finns med affektionsvärde i, det kommer jag att göra en fotobok av, som får lov att sparas och ej slängas och som får gå i arv från generation till generation (får hoppas att fotoböckerna håller i kvalité för det). Jag kommer att berätta så mycket jag bara vet om ursprunget, vilka öden de olika människorna hade. Göra ett riktigt släktträd över de båda släktleden, med så mycket berättelser som möjligt. Jag vill verkligen inte att framtiden skall bestå av ett gäng rotlösa människor, som inte har en aning om varifrån de kom, eller att det bara fanns navelluddsmänniskor i deras tidigare släktled, som enbart tänkte på pengar och slit och släng, där allt var utbytbart.

Själv har jag gamla dukar, gardiner och handduksöverhäng, som broderats av älskliga människor i början på 1900-talet och som varit borta i mer än 50 år. När jag ser dessa vackra alster som det lagts ner så mycket kärlek och omtanke för att förgylla tillvaron kan jag bli alldeles gråtmild och rörd. Jag hoppas att dessa kärleksfulla ting inte bara hamnar på någon loppishörna för 5:- stycket. T.o.m. en handskriven sångbok med skillingtryck och sånger och tankar är värdefulla, trots att jag inte har en aning om vem personen var.
En gammal handsnidad tallrik, som är långt ifrån några slöjdalster av god kvalité, som tillhört min mammas farfars far. Där inte ens ett namn är inristat utan enbart ett bomärke. De gamla mynten som är på villovägar känns inte bra, medan annat finns där och är riktigt gammal och som använts som "lyckobringande".

Själv måste jag säga att jag äger hellre få saker som säger något om var jag hört hemma eller har mitt ursprung, än en massa slit och slängskit eller pengar travade på hög. Pengar är enbart ett bra betalningsmedel. Inget annat.

Men det är väl kanske dylika saker man kommer underfund med, när man förlorat tillräckligt mycket här i livet som är oersättligt: människorna, som lämnade efter sig ett tomrum.


Återfunna tavlor som min mamma målat, dock i annans ägor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar