Kompassen i näsan den verkar klicka ibland.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 11 december 2008, kl 11:43

Igår när jag hade gått runt i de vindlande gångar hit och dit på sjukhuset, kände jag inte i vilken riktning jag hade gått. Jag fick helt enkelt ta mig ut för att orientera mig vart jag befann mig.

När jag berättade det för en väninna, gapskrattade hon bara åt mig och sa att för egen del var hon glad, om hon ens visste vart hon hade parkerat bilen!

När jag framförde min teori om att kompassen i näsan måste ha börjat bli igenskrotad, skrattade hon ännu mer och trodde att jag skämtade. Hon hade aldrig hört talas om att vi har spår av järn i näsan, en outvecklad kompass, som finns i etmoidalisbenet (mellan ögonen) och som hjälper oss, att känna riktningen i förhållande till jordens magnetfält.

När jag slängde fram nästa undran, om det möjligen kunde vara all denna mobilstrålning, som kunde göra att den varit satt ur spel, eller om det berodde på att jordens magnetfält faktiskt har flyttat på sig rejält, stirrade hon på mig och slängde ner kaffekoppen så hårt, att bordsgrannarna nog funderade på vad som hade hänt. Åtminstone "gick det en ängel genom caféet?"

Jag försökte förklara att forskare funnit, att när man placerade en magnet på högra sidan om en försökspersons huvud, försköts riktningsangivelserna 90 grader åt höger. När magneten placerades på vänster sida blev felet 90 grader åt vänster, vilket slutgiltigt bevisar att människan i hög grad påverkas av magnetfält. Ingen vet hur impulserna från detta "sjätte" sinne tar emot och behandlas av hjärnan. Men mer än tjugotalet djurarter däribland delfin, tonfisk, lax, duva, salamander har visat sig ha liknande magnetiska mineraler i hjärnan som fungerar som navigationsmedel vid förflyttningar.

- Du läser och tänker för mycket, blev hennes diagnos. Jag undrade skrattande vad hon tyckte att jag skulle svara på det, vifta på öronen kanske som vår granne kan göra?

Ja, så hamnade vi osökt in i nästa diskussion. Det är en gammal kvarleva från förr. Jag kan inte vifta på öronen, men grannen kan det verkligen, det är inte småviftande utan rejäla vift! Ungefär som Dumbo.

Jag har kommit fram till att grannen viftar rejält på öronen, när det är något han är skärpt på. Dvs. när han vill hänga med ordentligt i samtalet, då börjar öronen vifta på honom. Anledningen till det att jag visste det, var bara därför att jag blev så fascinerad av öronviftningarna, att jag blev tvungen att läsa på hur det kom sig att en del kan vifta på öronen och andra inte.

Min väninna försökte sig på att vifta på öronen för att se om hon hade kvar sina gamla instinkter. Inte en krusning! Hon tog t.o.m. upp sin lilla fickspegel för att se att jag inte ljög! Jag framförde då min teori, att det nog sannolikt hänger ihop med män, eftersom de var "jägaren" förr. Jag sa också att jag hade funderat på om det rent av kunde vara så, att man har något naturfolk i ådrorna när man har kvar den här förmågan.

Min väninna sa att hon skulle gå runt på krogen och be karlarna vifta på öronen, då visste hon i alla fall om det tilltänkta föremålet var en riktig grottmänniska. Dvs. fullständigt onödigt att offra tid på!

Vem var det som påstådde att man kan dö nyfiken?

Inte var det jag i alla fall!