Utanförskap

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 29 december 2008, kl 12:40

var samtalsämnet.

Jag satt och tittade ut genom spårvagnsrutan och kunde inte undgå, att höra samtalet som pågick bakom mig. Det där med utanförskap är en komplex historia och anledningen kan vara legio. Utanförskap kan handla om så väldigt mycket. Visserligen kom inte de som diskuterade "utanförskap" fram till denna slutsats.

De tycktes bara finna en enda anledning till utanförskap "invandrare". Medan jag själv sätter inte något automatiskt likhetstecken vid "invandrare", jag känner en himla massa "invandrare", som är hur acklimatiserade som helst och väl "inne" i samhälle och umgängeskretsar.

Jag kunde själv däremot finna hur många "utanförskap" som helst. Ibland kan det t.o.m. vara så paradoxalt, att en människa kan känna utanförskap tillsammans med vissa människor, men inte med andra. Det är så många parametrar som spelar in, när det gäller utanförskap.

Men av någon anledning, som jag så här i skrivandes stund fortfarande inte har blivit klok på varför, återvände mina tankar om och om igen, till poeten Arthur Rimbaud ( http://www.bakhall.com/rimbaud.html ) när jag satt där på spårvagnen och hörde samtalet som pågick bakom mig. Arthur Rambaud fanns som ung man under mitten av 1870-talet i Sverige. Han var då bara drygt 20 år, men hade redan dragit sig tillbaka från den litterära verksamhet, som sedermera skulle göra honom odödlig. Efter att under några få år ha revolutionerat poesin, ägnade han resten av sitt liv åt att arbeta med "allt mellan himmel och jord". bl.a. gick han med i Främlingslegionen och deserterade därifrån m.m. innan han dog i Marseille 1891. "Jag gör vad jag kan för att leva som ett svin", lär han ha sagt. På något sätt har dessa ord berört mig väldigt starkt och dröjt sig kvar inom mig.

Kanske hängde mina tankar ihop med, att jag läst ett reportage i Göteborgs-Posten om Marcus Birro, som står i begrepp att komma ut med sin första bok, som famnar livet i nya termer. Han har helt enkelt närmat sig sitt förflutna på ett nytt sätt och slutit fred med sin hemstad Göteborg, som han under väldigt många år inte ville återvända till. Han ser sin hemstad med nya ögon. Ibland är det en lång och smärtsam process, att finna vägarna tillbaka till sitt eget ursprung, sitt eget liv som varit. Vi är nog många som kan känna igen oss i en sådan beskrivning, även om anledningarna har varit högst olika.

För någon tid sedan hade jag en mailkontakt med Marcus Birro om "samtalstonen i det offentliga rummet", sedan han valt att stänga ner sin blogg, rent tillfälligt. Anledningen till att han gjorde det var ett fruktansvärt inlägg, som hade trillat in i hans blogg. Han uttryckte det så, att själv klarade han av det, men när hans gravida Jonna ringde och grät var det inte acceptabelt längre. Meningen var att jag skulle ha skrivit en blogg om "samtalstonen i det offentliga rummet" med just det här inlägget ur hans blogg, som jag och Marcus hade enats om skulle finnas med.

Därför att under den här tidsperioden kände jag ofta, att det mina ögon trillade ner på "titt och tätt", verkligen inte kändes bra. Jag delade verkligen Marcus ställningstagande om "samtalstonen i det offentliga rummet", som måste tas på allvar och debatteras. Vi har onekligen fått en märklig situation, med de korta och nya kommunikationsvägarna. Men även en helt ny problematik har utkristalliserat sig, samtidigt som det finns en ny möjlighet, dvs. rätt använt. Det är nu inte enbart den ena sidan, som kan göra sin röst hörd.

När jag steg av spårvagnen och lotsade mig vidare genom Nordstan, kunde jag inte låta bli att fundera på, om viss mått av utanförskap, t.o.m. ibland gör att vi människor kan finna mycken växtkraft ur dylika situationer. Vi skall sålunda bara finna "omvandlingstabellen" för att negativt och negativt blir positivt, precis som i fysikens termer. Jag minns så väl min mammas ord, det sista året hon var i livet, när jag satt där bredvid hennes sjukhussäng och försökte förklara för henne, att mitt 15-åriga liv kändes som ett enda inferno, därför att hon varit borta ifrån min vardag under så lång tid, hon sa:

"det som inte förgör dig Gun, det stärker dig och kom ihåg, att livet inte lägger mer på dina axlar än du faktiskt orkar bära".

Jag tror verkligen att det är detta som händer med oss människor. Ibland kräver livet stort mod av oss, för att vi skall växa som människor, möta oss själva, famna oss själva.