LKAB: s s.k. samhällsomvandling i Malmberget.

Jag förstår helt enkelt inte ordet och begreppet samhällsomvandling. Vi verkar inte tala samma svenska. Därför att det är ju inte fråga om någon samhällsomvandling. Samhället Malmberget håller ju för fasen på att avvecklas, eller rättare sagt utplånas och bli en enda stor grop ner i avgrunden, dess innevånare är spridda som rö för vinden! 

Den här "utvecklings-ön" kvarteret Malmsta i Malmberget, som enligt LKAB och en och annan troende, skall bli ett nytt paradis i Malmbergets historia... 

Nej, den enfalden, eller rör det sig om önsketänkande, den kan man inte annat än skaka på huvudet åt. 

Vi får väl se vad som händer nu, när näringsdepartementsgeniknölarna skall gnuggas i anledning av den nya bearbetningskoncessionen vid Malmbergets kyrkogård, som är överklagad och därför hamnat på regeringens bord. Kommer de också att ha de rosaskimrande Paradis-glasögonen på sig, eller kommer de att bli lika omskakade.

Dagens verklighet och sanning tycker jag låter som klippt och skuren ur vilken stå-up-Comedy-estrad som helst. Låter väl hemtrevligt värre i bästa stå-up-anda: http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=7784422

Precis när man tänker men nu kan i alla fall inte dårskapen bli värre, nu måste väl ägaren staten ingripa. Då inträffar det, igen! Det KAN verkligen bli värre!

Tänk att LKAB nu har upptäckt, att grundvattnet har spolats bort. På min ära, vilka genier! Det är dock gamla kunskaper och Malmberget torde knappast vara något undantag från den regeln.  

Jag måste erkänna att jag tappar lite fart i min planering, när något dylikt inträffar, eftersom jag som bäst håller på att planera upp mitt målande och återgivande av "Malmberget i mitt hjärta". Ge det lite mer struktur än den första ingivelsen, som fladdrade förbi, när mina tankar började ta form inför "Tomma rum", som stod på näsan för min egen del. 

Just nu håller jag på att försöka lägga text till min bildplanering, så att det blir en levande verklighetsberättelse också. En helhet helt enkelt, inte bara ett torrt betraktande av bilder.

Någonstans måste ju min berättelse börja och den kan inte börja med min egen tillkomst på Dalagatan 15 i Malmberget. Utan lämpligen får den börja vid början och ännu en snutt till: de glädjefyllda inslagen och knorrarna får ju inte saknas.

Jag hoppas att jag är klar till den planerade "festen 2016 för gamla och nya malmbergare". Nej, då, jag är inte dum. Jag förväntar mig ingen inbjudan. Därmed inte sagt att jag inte har egna planer - vi får se hur tid och ork räcker till. I mitt fall har jag flerfrontskrig att hantera, eftersom min kropp är illa skadad.

Min skaparglädje saknar verkligen inte input:

Gruvarbetarna byggde olagligt, när inget annat stod till buds. Det är väl kanske något som man åter får anamma, med tanke på statens tröghets- och girighetssystem.

Då, när man byggde olagligt i Malmberget, kunde man skilja på olika typer - torvkojor, backsvalor och "fläsklådor". Dynamitlådornas virke kom naturligtvis också till användning inte bara det "amerikanska fläsklådorna". Det lär ha funnits 633 olagliga byggda kåkar i Malmberget. 

Malmberget kring gruvbrytningen har förr varit en riksskandal, så varför skall det inte kunna vara en repris på eländet. Det sägs ju att allt går igen i historien. 

Jag tror att det är därför ordet "kåk" jordat sig i folks medvetande. När jag växte upp hörde jag aldrig något annat ord om ett hus än "kåk". Väl under herrans tukt och förmaning lärde jag mig, att ordet Kåk, betydde att det var ett ruckel till hus. Tja, förutom då i speldjävulens värld, där en kåk inte var att förakta, att sitta på hand med...

Av Malmbergets alla hus, vackra och mindre vackra, håller nu alla husen i Malmberget, att åter bli kåkar igen. 

Jag tänker därför ofta på en hurtfrisk melodi i bästa JP Nyström-tramporgelanda: http://www.folkwiki.se/Musik/2053 (Grannens bastu) som vi sjöng under min utbildning på Waldorfakademien. Av någon anledning tänkte jag alltid på Malmbergets kroknande byggnader, som jag hade växt upp med. 

Det var under Madeleine Stenmarks ledning vi under waldorfakamiens studietid blev uppgraderade i musikens underbara skatter, när vi hade musikhistoria. I bakvattnet hamnade då läroverket i Malmbergets musikhistoria. Den här gången fick vi lära oss att själva ta ton, det var precis som att stämma ett instrument och lära sig att hantera det. Tänk om man hade mött en dylika "musiklärare" redan under grundskoletiden.

 

I Malmberget växte lönnkrogar som svampar ur jorden, vid sekelskiftet fanns ett 40-tal. Så dagens Paradstråk Västerlånggatan (den rekonstruerade kåkstan) skall man väl fundera en stund över vartåt det lutar. Därför att lutar gör det rejält i husen i Malmberget även idag och än krokigare skall de väl bli ju mer gruvbrytningen spränger sig fram i underjorden!

Själv är jag begiven, att ta fasta i min arbetsplanering av mitt eget konstprojekt "Furstendömet Gällivare" riktigt långt bort i tiden och djupt ner, så djupt ner som nu den här historien har tagit form. Det är väl bäst att stoppa där och inte vara för yvig i avslöjandet av planerna. Då är det väl hög risk att jag åter blir snuvad på konfekten. Gratis- och snålskjutsåkare har det funnits gott om i mitt liv....

Efterlysning! - Är det någon som känner till något om "Malmångaren Gellivare"?

"Malmångaren Gellivares besök i Malmberget". Konstruktör Gustaf Edström. Till höger Kostförsörjningen Elektricitetsverket.
fotografi/vykortsägare Johan Patrik Johansson. — i Malmberget

Det är sålunda ett vykort som satt myror i huvudet över tidens tand. Att det torde röra sig om en prototyp till malmångare är knappast någon tvekan om. 

Men därom tvistar de engagerade, eftersom det hävdats från visst håll, att det här är ett fotomontage alt. bluffbild, malmångaren Gellivare på fotot har aldrig existerat i verkligheten.

Ingen och jag menar verkligen ingen, skulle kunna ha stoppat ner en Malmångare i den dammen som fanns i Malmberget, den saken är i alla fall helt klar. 

Kvarstår då en prototyp av en malmångare, som från annat håll har hävdats att det torde röra sig om. En prototyp behöver som bekant varken vara skalenlig eller fungerande.

Vattnet, som syns på fotot/vykoret, rör sig högst sannolikt om det som sedermera blev den gjutna dammen, som man använda som bad/sim/pool i Malmberget, när det begav sig. Själv minns jag dammen som en rätt obehaglig upplevelse, trots lyckan över att kunna simma, eftersom dammen var grön av alger på kanterna. Min mamma hade simskola där varje sommar på 50-talet, när jag var liten.

Hur trolig är det då att det finns en verklighet bakom denna bild av "Malmångaren Gellivares besök i Malmberget".

Faktiskt väldigt trolig, ingen rök utan eld, som man bruka säga. Därför att en av de största hindren för att utvinna järnmalmen i Norrbottens län var just transportproblemen. Järnmalmen transporterades vid den här tiden i akkja, som drogs av renar ner till kusten. Järnmalmstransport med akkja är inte svårt att förstå, att det var synnerligen ineffektivt sätt.

1826 kom en riksdagskommitté med första förslaget att bygga en kombinerad kanal- och järnvägsled mellan Bottenviken och Gällivare (fastän de måste nog ha menat Malmberget, eftersom det var där som gruvbrytningen ägde rum). 

Förslaget med just kanal är inte speciellt förvånande med tanke på att redan biskop Brask (han med brasklappen) på 1500 talet var inne på kanaler som förbindelselänkar. Bygget av Göta kanal (Baltzar von Platen) och kanalbyggare hade vi länge haft i landet. Holländarna byggde som bekant staden Göteborgs kanaler.

Men fraktkostnaderna ansågs bli för höga för att transportera malmen via en kanal- och järnvägsled och det blev inget av förslaget.

Sedan följde flera liknande projekt, som kom olika långt och det lär nog sannolikt vara här som "Malmångaren Gellivare på besök i Mamberget" såg dagens ljus. 

Först 1882 godkändes en ny koncessionsansökan. Mellan 1882 och 1887 byggdes Gällivarebanan, dvs. Malmbanan från Luleå till Gällivare. Men fortfarande var Kirunagruvan utan järnvägsförbindelser så SJ, som fått överta uppdraget påbörjade 1898 järnvägen mellan Gällivare och Riksgränsen via Kiruna, eftersom en sådan bana ansågs vara av riksintresse, precis som gruvorna var och är.

Vem var då konstruktören Gustaf Edström, som är ditskrivet på bilden/vykortet? 

Den ende jag lyckats spåra rent historiskt, som möjligen (jag säger möjligen) skulle kunna tänkas passa in är en person, som var ordförande i landstinget och i riksdagen och betecknades ha "gott praktiskt förstånd". Under hans ledning byggdes Vibyggerå nya kyrka. Arbetet skedde på "gångled" eller genom dagsverken från de bönder som betalade skatt. Mao verkar han ha varit en handlingens man.

Så varför skulle han vara helt otippad som konstruktör till Malmångaren Gellivare. - kyrkobygget som uppfördes under hans ledning kunde invigas 1875 och han slutade som kyrkoherde i Nordmaling. För övrigt var han ledamot av första kammaren mellan åren 1902-1903.

Den enda felande länkan är nog, att han var invald i Västerbottens läns valkrets och inte i Norrbottens läns valkrets. Men i övrigt verkar han kunna vara klippt och skuren för att kunna ha varit konstruktör också. 

Denne Gustaf Robert Edström var född 14 april 1836 i Nätra socken, Västernorrlands län, död 11 februari 1908 i Nordmaling. Han var både svensk kontraktsprost och även politiker. Gustaf Robert Edström skrevs in vid Uppsala universitet 1856 och avlade folkskollärarexamen 1860, samt prästvigdes samma år. Han blev kyrkoherde 1869 i Vibyggerå församling i Härnösand stift. Kanske var det den här vägen han kom in i riksdagen, han var engagerad i Sveriges utveckling i norr och då ligger inte näringslivets utveckling långt borta.

Prästerskapet hade i alla fall inbördes kontakt med varandra så långt går också att konstatera. Det var ju många "väckelserörelser" på fötterna redan på den tiden. Så även i gruvorten Malmberget, där man ville fördriva otukt och superiet. Med penningflöde följer som bekant även dekadenta inslag.


Du som läser den här efterlysningen, skall veta att det ligger i potten, en upplevelsen att färdas i en malmångare i sakta mak från Luleå till Malmberget på Lina älv...  
Där malmångaren skall bäras genom forsarna och på torra land -  liksom vikingarna en gång gjorde vid färder i österled blir det nödvändigt, att bära malmångaren långa sträckor! 
Väl framme i dammen i Malmberget, som för övrigt är försvunnen sen åtskilliga decennier sedan, vankas det middag av inhemska råvaror...


(Personligen hoppas jag att det inte blir pellets, som är en inhemsk råvara)
  

Men det hade varit synnerligen intressant att få veta den historiska verkligheten bakom bilden/vykortet.

Jasenko Selimovic´ (FP) sedan hösten 2010, statssekreterare hos integrationsministrer Erik Ullenhag.. - Ja, jag säger då det...

Igår hade Göteborgs-Posten inga intentioner om att lägga ner en tidning i vår brevlåda. Men katten vet om det inte hade varit lika bra att samma sak hade hänt idag. - Det skall väl i så fall vara för det sedvanliga + Tyket på ledarsidan, som jag log lite åt. 

Miljonkrysset skall man vara bra huvudvärksbehängd för att inte ha klarat av innan sista slatten kaffe har inmundigats, men kan vara en bra start på dagen att få igång de grå med.


Men dessvärre läste jag Jasenko Selimovic´s krönika på Ledarsidan. Därav den fadda smaken i munnen. Enbart hans namn borde ha fått mig att inse/förstå, att jag borde ha vetat bättre än ge mig ut i denna ocean och försöka förstå dess bottenlösa djup!

http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.1883530-allt-ar-inte-elandigt

Jag betvivlar i allra högsta grad, att den mannen har några som helst andra kvalifikationer än, att kunna snacka sig fram genom livet i en aldrig sinande akut mundiarré. Det är egentligen helt otroligt hur han tycks ha lyckats gå genom livet, utan att ta till sig något om verkligheten för andra människors livsvillkor. Det kan han inte ha gjort med tanke på innehållet i den länkande krönikan. 

- Minus flykt från ett krigshärjat Bosnien, förstås. - Men ett dylikt beteende och förhållningssätt, som han den ena gången efter den andra uppvisar, kanske är signifikativt för någon som har sin tillhörighet i "Drobnjaci-klanen".

Några digrare kunskaper om livet och tillvaron för andra människor i andra Europeiska länder verkar han inte ha. Mysko är det dock att han tror, att vi andra är lika dåligt pålästa eller uppdaterade, som han är. Önskvärt vore om han åtminstone kunde vara något så när uppdaterad i svenska förhållanden, eftersom det är Sverige han nu sitter och företräder. Men icke sa Nicke!


Därför bad jag denna morgon en stilla bön (Jodå, böner kan vara ickereligiösa). Den handlande inte om den tryckande värmen ute på altan, under paviljongens skyddande tak. Utan en bön med adresslapp till Göteborgs-Postens redaktion: Måtte så naiva typer som Jasenko Selimovic´ inte komma sättande som krönikör i Göteborgs-Postens lördagsbilaga "Två Dagar" också...

Den bilaga, Två Dagar, som jag varje sommar suktar efter, eftersom den gör ett sommaruppehåll. "Två Dagar" och GP:s dagliga "Världens gång", är de som jag frekvent läser i Göteborgs-Posten. I möjligaste mån försöker jag att bara skumläsa Göteborgs-Postens ensidiga nyhetsflöde, bredbenta pondus-tyckare i "Debatt" och inlägg i fria ord, för att inte tappa hoppet om mänskligheten alldeles.

Skulle t.ex. det spanska folket läsa vad som står i den här naiva ledarkrönikan ihoptotad av Jasenko Selimovic´, skulle man riskera att bli bombarderad med ruttna tomater och fick sticka och gömma sig på första bästa ställe.

Turistens klagan - eller var det här roligt?

Städade ur min låda i köpmansdisken imorse och hittade då något som jag haft i mina ägor och som flyttat med mig och överlevt varje rensning.

Dear Signore Direttore.

Now I am a-tella you story how I was a-treated at Your hotella.

I am a-comma from Roma as tourist to London and stay as a younga christian man at Your hotella.

When I coma in my room I se there is not shit in my bed - how can I sleep with no shit in my bed? So I calla down to receptionen and tella:

- I wanna shit!
They tella me:
- Go to toilet.
I Say:
- Ho. No. I wanta shit in my bed.
They say:
- You better not shit in your bed, you sonnawabitch!

What is a sonnawabitch?

I go down for breakfast into ristorante. I order bacon and eggs und two pissis of toast. I getta only one piss of toast. I tella waitress, and pointa of toast:
- I wanna piss!
She tella med:
- Go to toilet.
I say:
- Ho, no. I wanna piss on my plate!
She then say to me:
- You bloody hella not piss om the plate, you sonnawabitch!
Second person calls me sonnawabitch!

What is a sonnawabitch?

Later I go for dinner in your ristorante. Spoon and knife is laid out, but no fock. I tella waitress:
- I wanna fock!
and she tella med:
- Sure, everyone wanna fock! 
I tella her:
- Ho, no. You don´t understand me. I wanna fock on the table!
She tella med:
- So you sonnawabitch wanna fock on the table? Get your ass out of here!

So I go to reception and ask for billa. I no wanna stay in this hotella no more. When I have paid the billa, the portier say to me:
- Thank you, and piss on you.
I say:
- Piss on you too, you sonnawabitch! I go back to Italy! I never sore coma stay your hotella no more, you sonnawabitch!

Seicerely

Signore Berluschoni 

 
 

 

Ja, dessa vegetarianer, ständigt hittar de på något nytt att knapra i sig.

Samtidigt som de pekar finger åt oss alla hemska kött- och fiskätare. - Nu är jag iofs inte någon större köttälskare. Köttfärs där går ungefär min gräns och kyckling. Medan Frutti di mare, däremot känns betydligt mer inbjudande att tugga i sig, även om jag faktiskt gillar vegetariskt också. - Tja, utom det nya då i Vegetarisk väg, som jag skall återkomma till även i bildbevisväg.

Men den bittra sanningen är att vi människor är så usla, att hur vi än bär oss åt och vad vi än äter så sätter vi i oss andra varelser, som är i allra högsta grad levande. 

Ja, nu menar jag inte att vi skulle sätta i oss helt sprattlande saker, men en gång levande saker i vart fall. Till och med vatten är levande. Det där med atomer och fotoner m.m. det kan få mitt arma huvud, att krulla ihop sig av det här är nästintill obegripligt. Fotoner har ett minne, det är konstaterat...

Finns det då en poäng med att även människan måste vara odödlig och reinkarnationstanken kanske inte alls är en helt galen idé. Om energi aldrig kan utplånas bara omvandlas. Hur skulle då en människa kunna dö, helt och hållet? Vi är ju inte precis kött och blod, utan vi är en himla ansamling atomer i dess olika former och namngivna beståndsdelar. Någon liten kärna energi av oss måste trots allt göra den där obegripliga kullerbyttan och bli omvandlad energi.

Ja, jag medger det är stora och tämligen obegripliga ting det här och ju mer jag tänker på det hela, desto mer obegripligt blir det.

Men för att återgå till vegetarianernas underbara världsbild. Varenda levande kotte vet väl att allt ur växtriket reagerar. 

Släng en frukt i golvet, eller utsätt den för plötsliga temperaturväxlingar och genast kommer reaktionen. För att inte tala om: låt en växt stå i närheten öppen eld, eller något varmt... Huvaligen! Jag kan riktigt känna hur de känner sig, när bladen får brännskador.

Någon klämkäck typ påstod en gång vid en diskussion i ämnet:

- Gun, du har nog blivit bränd på bål under Inkvisitionen, eller så har du blivit bränd på bål, när man gjorde det med alla häxor.

Vad svarar man på det. Jo, det kan jag skriva direkt. Jag blev rätt stum. Öppnade och stängde foderluckan rätt många gånger, utan att ett enda vettigt ord slapp fram.

Ryssarna (på den tiden det var Sovjetunionen) gjorde för ett par decennium sedan mätningar hur växter reagerade när olika människor kom in i ett rum. Det är nog trots allt det som det handlar om när det gäller gröna fingrar, eller rättare sagt brunt finger. De hade också gjort mätningar hur många dygn det tar innan det slutar att komma mätbara signaler från en död människa.

Eller ta de här försöksodlingarna där man spelar olika sorters musik. Kom sedan inte och påstå, att det är någon bra jämförelse med att säga, att någon befinner sig i ett vegetativt tillstånd, att man skulle sakna någon form av liv. Det tror jag lika lite på som att växter eller grönsaker skulle vara helt avstängda från omvärlden. 

Så länge en liten atom rör sig, finns det liv i allt. Även i det som vi betraktar som döda ting.

Häromdagen när jag och Herr H var ute och drog våra fotsulor längs Linnégatan fann vi detta häpnadsväckande tillskott på den vegetariska fronten. Det fick mig att undra om inte vegetarianlogiken slagit slint rejält:

Jädrans bra matsmältning man måtte ha, när man knaprar i sig det senaste nytt inom Vegetarisk kost! Visserligen lär man inte ha tuggat i sig det i brådrasket. Men verkar det inte lite överdrivet trots allt bara för att spara på jordens resurser.

Eller har en dum en inte förstått, att de här skorna är gjorda av något, som ser ut som läder, men i själva verket är väldigt lättuggat?

Kanske borde jag tipsa dottern nästa gång hon skall ha matkoma med sina vänner. Hon kan väl slänga upp en promenadsko, eller slippers på tallriken till vegetarianerna, istället för att plåga mig med "mamma vad skall jag hitta på för nytt för de som bara äter vegetariskt".

 

Reseberättelse forts. Palermo Sicilien måndag 25 maj 2010 . hemresa och summering.

Steg upp redan kl. 07.00. Tog bussen utanför hotellet till Centralstationen. Flygbussen kostade 5:80 Euro per person. Bussen som avgick kl. 09.00 tog en timma till Punta Raisi, dvs. aeroporto Falcone Borsellino. I resväskan låg naturligtvis två flaskor Marsala (invirade i en jättekorv av smutstvätt). Marsala är ett tjockflytande vin som tillverkats sedan 1700-talet på Sicilien. Väldigt gott att trixa till ett glas med skivade jordgubbar och vad som därtill önskas och så en rejäl slatt med Marsalavin. Det är det kulinariska vi tar med oss från Sicilien och "sicilianska bollar", som vi naturligtvis inte kommer att kunna tillaga själva...

I Palermos hamn, som vi passerade på väg ut till flygplatsen, låg jättekryssarna sida vid sida.

Jag är nog i själ och hjärta en universell världsmedborgare, jag kan känna uppriktig saknad när jag lämnar ett land för att återvända till det land där jag är född och är skriven. Det finns egentligen bara ett enda land som jag hittills känt, att det skall bli riktigt skönt att lämna... det här var ingen hemtrevlig känsla....NEJ, det är inte Italien eller Sicilien jag åsyftar.

T.o.m. opersonliga platser kan jag känna hänger ihop med med min tid, mina egna upplevelser. Det är möten jag minns, som alltid lämnar de största avtrycken, även om jag inte kan sticka under stolen med, att olika tidsepokers arkitektur och konst ligger mig varmt om hjärtat.

Flygplatser och järnvägsstationer det öppna rummet tycker jag är viktiga konstforum. Den här är en liten del av det som finns på Palermos flygplats.

Min sista måltid på Palermos flygplats: Latte, Swepps och naturligtvis en "boll", som kvarterskocken lärde mig att tycka om och naturligtvis dess innehåll och hur man tillagar den. Men det kommer jag nog inte att fixa... Herr H har valt en panini och espresso.

Naturligtvis sket sig bloggverktygen än en gång och varken bilder eller text som jag lagt in kom med, utan självsanerade sig. Inte summeringen som jag gjort om Sicilien gick heller att få in, som illustration under en bild. Stora delar av reseplaneringen hemmavid gjordes genom "Första klass - Reseguider - Italien", en liten bibel att välja och vraka ur. Väl förberedd kan var och en skräddarsy sin egen resa och upplevelser och resans sträckning. Utrymmet för spontana saker som dyker upp eller det som varje lokal turistbyrå har "dagsfärskt" av uppslag är också värdefullt att fylla reseminnena med.

Stor del av Sicilien blev outforskat, trots att ytan inte är så stor. Det berodde endast på att förbindelser inte direkt var synkroniserade och hade egentligen inte så mycket med avstånden att göra. Något att tänka på om man skall återvända någon fler gång.

Rundresa på Sicilien med boende på olika orter hade därför varit ett betydligt bättre val för vår del, eftersom det där med sol&bad inte ligger på högsta prioriteringslistan, utan kan vara trevlig inslag/förströelse mitt i allt.

Reseberättelse forts. Palermo Sicilien söndag 24 maj 2010. - Finns klardrömmar & ett högre medvetande? - Jordiskt utflyktsmål: Corleone finns i alla fall.

Jag vet inte hur universum hänger ihop, eller vad vi som människor egentligen är. Men ända sedan jag själv höll på att stryka med när min dotter föddes har något märkligt börjat hända i min egen kropp, med mitt eget medvetande, som inte låter sig förklaras i brådrasket.

Drömmar, stilla tillstånd i mitt inre, eller oförklarliga upplevelser har fått en märklig betydelse i mitt liv. Det är svårt att förklara men rent krasst så är det så det förhåller sig. Jag lägger inga aspekter på vad som är vad. Redan en gång tidigare under den här vistelsen på Sicilien, fick jag åter en av dessa märkliga upplevelser. Vi hade legat på hotellrummet och haft lite siesta. Mellan det vakna tillståndet och drömmens värld, upplevde jag hur en bil kom rusande mot mig och föraren såg mig inte. 

Jag gick den här dagen ensam ner till Internetcafét och på väg tillbaka till  hotellet skulle jag passera över Via Roma, där trafiken framförs i uppskattningsvis mellan varven 80-90 knutar. Den bil och den händelse jag i det här mellanliggande tillståndet hade upplevt, utspelade sig i verkligheten och hade jag inte haft denna märkliga förvarning, hade jag onekligen blivit påkörd. Bilföraren blev han rätt chockad och den upprörda omgivningen gjorde inte saken till det bättre för hans vidkommande. Men jag förstod verkligen hans osammanhängande förklaring: han hade verkligen inte sett mig, jag förstod det, eftersom han hade haft samma oseende ögon, som jag redan hade upplevt det, när jag låg på sängen och upplevde hela situationen i förväg. Dvs. innan allt egentligen hände.

Natten till den 24 maj, hände mig åter något märkligt och jag har lärt mig, vis av skadan att inte negligera det som kommer till mig. Jag fick klart för mig att bussen som vi skulle åka tillbaka med från Corleone, den kom aldrig och vi blev helt prisgivna åt fri prissättning för att komma åter till Palermo. Situationen var allt annat än trevlig och vi hade dessförinnan gått omkring på  tomma gator i Corleone. Så långt förvarningen om att själv kunna påverka livet, eller vad man nu skall kalla dessa märkliga tillstånd för. Innan vi åkte iväg till Corleone besökte jag internetcafét och i mailboxen låg ett nytt dödsbud från Sverige. Det gjorde att jag med bävan undrade över vår planerade färd till Corleone.

Vägen upp till Corleone och de andra små samhällena ännu längre in i hjärtat av Sicilien, som jag egentligen också skulle ha önskat besöka, är väldigt vacker. Jag kan verkligen rekommendera den och skulle jag göra om resan, skulle jag ordna med övernattning i Corleone, så att bussresan, som inte är lång, gick att genomföra till de andra byarna/samhällena också. Det här är en av samhällena med märkliga bergformationer, som man kommer till innan man når Corleone. Bergstopp sticker upp som en sockertopp mitt i bebyggelsen.

Överallt finns gårdar, skogar och bergsnatur. Det är en vindlande vacker busstur till Siciliens mitt. Synd bara att bussturer inte går att anpassa till returresor samma dag. Det som är bra med att åka buss istället för tåg är att man åker in i alla småbyar och samhällen, det blir en helt annan totalupplevelse. 

Bergen kring Corleone, där molnen nuddar bergen och stryker sig över dem.  När vi nådde Corleone regnade det lite, trots att jag hade korsat mina fingrar och på skämt sagt till Herr H "vik hädan alla makter", när han hade pekat på de mörka molnen ovanför Corleone. - Turistbyrån i Corleone var stängd - stängd under den tid som turisterna med buss kan befinna sig i Corleone!

Vi beslöt oss för att inte ge tappt denna gång och återvända med vändande buss. Vi steg in på det enda stället som var öppet "Bar Sweet Temttaion Leggio Dino" på Piazza G Falcone e P Borsellino, där väggarna pryddes av bilder från filmen Gudfadern, som så många andra barer på Sicilien också har bilder ifrån. Vi tänkte vänta ut regnet den här gången. (Jodå, bussbaren var också öppen, men den hade vi redan upplevt vid den förra misslyckade resan att se Corleone). Jag frågade om det inte fanns något ställe i Corleone, som sålde vykort över Corleone, men det såg nästan ut som om det var en chockartad fråga.

Statyn av Padre Pio, som man kan hitta överallt i Italien även på fastlandet och i alla kyrkor, fanns på piazzan Falcone & Borsellino i Corleone.

Mitt emot busstationen på piazzan låg även Carabinieri och där fick man inte fotografera....

Så då gjorde jag inte det sedan jag väl upptäckt skylten, utan ställde om kameralinsen till skylten på piazzan. - Märklig känsla att komma till ett ställe som i det allra närmaste är folktomt och bara känna sig iakttagen.

Att det inte alltid var folktomt och öde i Corleone, det förstod vi eftersom det fanns spår av ett annat liv också.

Stegen uppför trappan lönade sig, det var en mycket vacker dörr. Med många inslag, fler än de på just den här bilden.

Med en vacker inskription nedanför S Lucia - helgonet från Syrakusa

Man har varit mån om att göra Corleone vackert och blandningen mellan väldigt gammalt och nytt lever i symbios.

Corleone, "City of hundra kyrkor", är omgiven av klippor som med tiden har modellerats om i form av befästningar och torn. Landskapet domineras av "Twin Rocks" och hela Corleone påminner om Malmbergets bergiga struktur. Sålunda en plats som inte alls kändes främmande och trots bristen på människor kändes som om det var ett samhälle/stad att vara i.

NEJ, jag tror att det fanns en annan väg att välja för bilar....

Ännu en till av de tomma vägarna

och de stängda barerna/affärerna etc.

och de tomma gränderna....

Det är ordentligt skyltat i alla fall om det nu hade varit öppet någonstans förstås....

Soprano var ett namn, som jag hajjade till för. Jaha, det fanns en grund även i den filmatiseringen, som jag inte hade känt till innan vi kom till Corleone.
Staden har en gång i tiden varit dominerad av araberna, Sicilien blomstrade under den arabiska tiden. Vilket har inneburit en anmärkningsvärd ekonomisk och politisk utveckling innan normaderna intågade. Det finns en lång och tillika både uppgång och bedrövlig nedgång vid alla övertagen. Även inkvisitionen har drabbat Sicilien. 
Förr i tiden var Corleone omgiven av försvarsmurar som förbinder Castello Soprano och Castello Sottano. Sottano är idag förvandlat till ett franciskanerkloster.Väldiga och nästan sagoliknande skogar med ekar, lönnar och även korkekar finns runtomkring Corleone, Bosco della Ficuzza. Kung Ferdinand av Bourbon lät uppföra en jaktstuga i Ficuzza. Inte svårt att förstå varför kungen gjorde det valet.

Namnet Corleone kan väl knappast ha undgått någon, efternamn huvudpersonen i Mario Puzo bok "The Godfather". Al Pacino s morföräldrar invandrat till USA från Corleone. 

Det verkliga Corleone var känd som "Modiga Civitas" från sin position i frontlinjen i alla krig som utkämpades på Sicilien. Det blev en kunglig egendom runt slutet av 14-talet och senare gått in i de feodala innehav av Federico Ventimiglia. Kanske var det under feodaltiden, som fattigdomen och oförrätterna blev allmänt utbredd och som slutligen ledde fram till maffians tillkomst och utbredning.

Ett minnesmonument som inte är ovanligt över maffians offer. 
När vi hade tagit oss mödosamt nästan längst upp i den lilla staden på helt folktomma gator, körde en vit liten bil ikapp oss. Mannen i bilen vevade ner rutan och sträckte fram ett vykort åt Herr H. Sedan svängde bilen in på en bakgård, och körde iväg på de tomma gatorna. Vi stod där och såg ut som två fiollådor i ansiktet. Vykortet föreställde en vy över Corleone.


Vi sökte kyrkorna och torget i hopp om att något skulle vara öppet. Men alla kyrkor vi hittade var stängda, så inte ens kyrkokonsten var tillgänglig. Helt plötsligt hörde vi röster och fotsteg närma sig genom en av de trånga gränderna. Det var en dam som var ute på promenad med en äldre kvinna. De tycktes förstå vår belägenhet och kom fram till oss och pratade. Vi berättade vad vi sökte. De berättade var det låg men att allt var stängt.Det fick mig att inse att Saracena tornet, som kom till på 11-1200-talet inte var någon idé att försöka att besöka. Det sägs att tornet erbjuder en fantastiskt utsikt över Cascata delle Due Rocche, fritt översatt vattenfallet över de två stenarna, längs Corleonefloden.

Herr H ville nu ta upp täten och följaktligen hamnade vi långt utanför all ära och redighet. När vi hamnat i utkanten, som jag började känna igen från bussrutan, visste jag att vi var rejält på villoväg. Jag ville vända upp igen. Efter en längre fotvandring i de branta små vägarna och gränderna stegade vid in på "Sweet Temptation" igen, dvs. busstationsbaren.

Buss AST kl. 15:45 kom ej.
Ej heller AST buss 16:05
och den Gallobuss som gått sönder och vars passagerare stod och väntade få att stiga på, tycktes alla vara från Corleone.

Det fick mig att få en bestämd känsla av att det här var precis som det hela hade handlat om när jag fått föraningen, eller vad man nu skall klassa det som. Hade bussen verkligen gått sönder för att jag skulle kunna träffa ett val? NEJ, så kunde det väl ändå inte vara? Eller? Men jag förstod att detta kunde jag inte ignorera, det var hemresedag tidigt nästa morgon. Vi skulle missa flyget hem om vi blev tvungna att söka natthärbärge i Corleone och hur tar man sig från en stad som uppvisar tomma gator och det mesta igenbommat. Hela vistelsen hade hittills varit som jag på förhand hade fått en insikt om. Kunde jag verkligen ignorera det....

Jag mindes med en rysning vad som kommit till mig. DET ville jag verkligen inte riskera att det kunde slå in. Det skulle inte komma någon AST-buss, som vi hade biljetter till, jag visste det då.

Jag frågade därför busschauffören om vi kunde få åka med Gallobusssen istället om vi löste biljett på bussen. Det gick bra att lösa biljett på bussen, något som inte hade fungerat på någon annan buss tidigare under hela vår vistelse på Sicilien. Jag håvade därför genast fram 10 Euro och ropade på Herr H, medan jag hörde textramsan om och om igen till låten "Hotell California" med Eagles inombords:

"Relax, " said the night man,
"We are programmed to receive.
You can check-out any time you like,
But you can never leave! ".....
På hela vägen ner till Palermo mötte vi ingen AST-buss.

Jag frös hela vägen ner till Palermo. Hur hänger världen ihop egentligen...

 

 
 

Reseberättelse forts. Palermo Sicilien lördag 22 maj - 23 maj 2010. Utflyktsmål: Cefalú - Mondello

Efter frukost tog vi bussen till tågstationen och tog tåget till Cefalú. Det tog ca 1 timma. Tågbiljetten en väg kostade per person 4:90 Euro.

Lite sandstrandsbesök och ett nedslag i en av strandbarerna. Jag valde en risotto med havets "Frukter" och Herr H åt en pizza med ett berg av bläckfisk (?)....

Det där med att ligga på sandstrand, bland loverboys är ett passerat stadium i mitt liv.

Vi knallade in bland gränderna istället. På en klippa, La Rocca, i Cefalú fanns en gång i tiden ett tempel helgat åt Diana.

Fortfarande kan jag häpna över att Muossolini och Hitler anses som rumsrena inom vissa kretsar och dessutom ständigt drar till sig en nya krets människor. Men det är ju inte de enda. Kan man hylla Stalin, Lenin, Franco, Idi Amin, Pol Pot, eller någon annan av samma kaliber, förstår man också varför världen fortfarande ser ut som den gör. Nej, jag har inte glömt de ständigt krigande USA och inte tror jag heller, att lilla Sverige kan sätta sig på några högre hästar, vi levererar ju mycket av skiten som man dödar och lemlästar folk med.

Allting går att sälja med mördande reklam kom och köp... Prezzo speciale per voi 10 Euro (men det avser bara skylten!)...

Vi halkade in på museet Mandarlisca som det hade gjorts reklam för. Inget särskilt om man nu inte är fascinerad av mynt och snäckor. Någon var tydligen intresserad av det sistnämnda och hade slagit hål i rutan och tagit en hel radda av ovanliga snäckor. Vill minnas att det inträdet kostade 8 Euro per person.

Katedralen påbörjades redan på 1100-talet av Roger II och var tänkt att bli det viktigaste religiösa sätet på Sicilien. Men att tänka och att utföra är inte riktigt samma sak.

Vi hade tänkt gå in och kika på mosaikerna i katedralen, men fick vackert slå oss ner och invänta alla bröllop som gick av stapeln först....

En sedvanlig syn från vilket torg som helst ute i Europa. Gubbar på parkbänk tillhör väl världsstandard.

Så skall brudparet stuvas in i bilen, som till en början var fylld av ballonger. Utan för Katedralens dörr väntade vita duvor i bur. Men också ett lagt hjärta med brudparets initialer i konfetti med makarondekorationer i som brudparet fick trampa sig igenom på vägen ut från Katedralen.

Folk roar sig världen över med ungefär samma saker. Det gick lika livat till där som här hemma.

Fast så här stor bounganville har jag aldrig lyckats få till stånd, på sin höjd ett par rankor i fönstret.

Det hann bli mörkt innan vi fick syn på, genom tågrutan, Palermos klippformationer som dök upp i solnedgången.

I Vucciria låg grilldimman tät och hela stan var på fötter.

Söndag 23 maj

Strykmannen i full aktion. Hemmet eller tillfällig bostad utan galgar med sånt som skall strykas, det ingår inte i hans liv. Är jag på resa då struntar jag i att jag har resväskeveck på kläderna. Brukar hänga dem i närheten av duschen så att det värsta skrynklet rätar ut sig.

Hela Via Roma söndagsavstängd igen - skönt med bilfritt!

Vi tog bussen till Palazzo Storso och tog buss 860 till Mondello. Mondello är nog Palermos "gräddhylla", vackra hus/grindar med bevakning. Väldigt fint men smockat med badfolk vid sandstranden, vattnet kristallklart och vackert turkost. Vi valde att ta buss 833 som istället åkte kustvägen tillbaka, i stället för 806 som kör förbi "Jaktparken" till Politana.

Hotel Palme, inte alls så farligt dyrt och skulle bli mitt val om jag återvände fler gånger till Palermo. På detta hotell utspelade sig en hel del intressanta saker under andra världskriget och den som läser krigsromaner etc. lär känna igen namnet.

Jag jagade som vanligt frankobollo (frimärken). Men fick ge upp. Vi tog vägen förbi en del av de gamla hantverkarna bland bakgatorna, intressant att prata med hantverksfarbröderna. På kvällen gick vi till en restaurang - som låg bakom spektaklet: Posten, där de väl "domani domani" skulle sälja frankobollo, men inte no Oggi. - Det var ett vansinnigt trevligt ägarpar till restaurangen, som avslutningsvis och naturligtvis, bjöd gästerna på fruns egna Limoncello.

Herr H filosoferade över vad Gud gjorde den 8:e dagen.... Tja, säg det, så högkyrklig som Herr H är kan man ju börja fundera om det är den Sicilianska solstingen som slagit till.

Nu börjar jag närma mig resans slut och nästa gång skall jag skriva om bl.a. Corleone & varseblivningar och klardrömmar (?)