måndag 16 februari 2009

Begriper du reklamens fina ord och argument?

- den 16 februari 2009, kl 11:37


Vad är "elastin", "elistiskt motstånd", "probiotisk effekt" eller t.ex. E500? Kan du svara på det rakt av, utan att kolla upp något?

Eller kan du svara på HUR bra matsmältning man egentligen får i det långa loppet, genom att vräka i sig dagligen detta innehåll:

pastöriserad mjölk, fruktberedning [jordgubbar10%, socker, stabiliseringsmedel (modifierad majsstärkelse, karragenan), koncentrerad morotssaft, färgämne (koschenill), arom, surhetsreglerande medel (natriumcitrat)], socker, skummjölkspulver, mjölkprotein, grädde, förtjockningsmedel (pektin), syrakulturer, ACTI REGULARIS® bifiduskultur.

Jag kan väl säga att det är få av dessa ingredienser, som jag frivilligt skulle stoppa i mig dagligen, som man enligt tillverkaren skall göra för att må bra!

Visserligen vet jag att man i Asien käkar maskar, gräshoppor etc. Men med handen på hjärtat vet jag verkligen inte vad lusen koschenill rent näringsmässigt har att tillföra mig, därför att den brukar jag färga garn med. Men lusen är ändock det minsta som bekymrar mig i den här innehållsförteckningen.

Det finns faktiskt bra fil och yoghurt, utan en massa konstiga tillsatser. Vill man nu ha något extra, är det varken speciellt komplicerat eller tidskrävande att göra sin egen, eller bara spetsa köpesfilen med lite bär, frukter, eller nötter. Får jag välja blir det solklart hemfixad smoothie, eller en Mango Lassi, det är inte bara helt otroligt gott, man vet vad man stoppar i sig. Dessutom går det att fixa till på "två röda". I med alla ingredienser i mixern, som man kör två snabba snäpp med och voile´ allt är klart! Det går t.o.m. att slänga ner frysta jordgubbar, mango, eller bär direkt i mixern, utan att man behöver tina något. Kall och god, på en gång!

McDonalds i Sverige låter efter våldsamma angrepp meddela: Vår Chicken McNuggets innehåller 65,3% kycklingkött, vete: (mjöl och semolina), vatten, vegetabilisk olja (rapsolja), majsmjöl, modifierad majsstärkelse, äggvitepulver, majsgrits, majsstärkelse, rismjöl, bakpulver E450 (natriumdifosfat), E500 (natriumkarbonat), E341 (kalciumfosfat), salt, svartpeppar, dextrin, selleripulver.

En domare i New York går så långt att han döpt om rätten till "Frankensteinburgare". Jag är nog benägen att hålla med.

Men mat är långt ifrån allt. Ta t.ex. den här rynkkrämen som just nu pumpas ut i form av TV-reklam, ett medel som innehåller "elastin". Inser ni mystiken i ELASTIN? Saken är den att elastin i själva verket är ett protein som återfinns i artärväggarna och i huden. Jaha, men det lär väl knappast vara den enda substansen i burken "undergörande"? Vad består resten av innehållet av och sist men inte minst HUR i hela fridens dar´ har de framställt elastin? Malt ner gamla tanter?

För mig är det jämställbart att "sälja hårvatten till flintskalliga". Visserligen är det så att huden är vårt största organ. Men genom att smörja på rena gifter ÄR verkligen skadligt, eftersom huden suger upp all möjlig dynga som vi konfronterar den med. Den som varit i hudkontakt med någon växt som bringar någon form av reaktion på huden, vet att det är så. Så fungerar ämnen också.

Det vi människor mår allra bäst av och som även är den tveklöst bästa hudkrämen, det totalt odiskutabla och enkla:

vatten- och mat av god kvalité, ostörd och tillräcklig sömn, frisk luft och relativt rörligt liv. Vi vet att huden, våra inre organ och vi själva åldras fruktansvärt av miljögifter, rökning och osunt leverne. Vi är precis som kopparmynt som ligger framme för väder och vind.

Ett sista exempel. Den här reklamen för en hårprodukt, som ger "elistiskt motstånd", allt enligt reklamen. Inte där heller får vi den information, som skulle kunna göra att vi själva kan förstå om den här produkten är bra eller inte. Till det behöver vi information om hur produktegenskaperna påverkas av sammansättningen ifråga, om molekylvikt, partikelstorlek, koncentration, pH osv.

Eller sitter verkligen svenska folket där hemma i sina TV-soffor och är inkörda på reometri och ett medvetande av fjärrskåderivariant?

Nej, tacka vet jag seriösa reklambyråer och de som ägnar sig riktiga råvaror.


PS. Fotot har inget att göra med den varudeklaration, som finns i texten. Vanlig hederlig långfil, är vanlig hederlig långfil och inget annat. DS

söndag 15 februari 2009

Olika sorters "Gamla kläder".

- den 15 februari 2009, kl 10:16


Gamla kläder kan vara så mycket, som här på bilden t.ex. som är ett försök att fotografera den helige Franciskus (San Francesco d'Assissi) munkdräkt. Den finns bevarad bakom dubbla glasrutor, först bakom en stor glasruta och sedan ytterligare i en tavelram med glas. Mao är det inte mycket man ser, mer än en massa speglingar i rutorna, precis som på bilden. Helt värdelöst att det inte hört talas om reflexfritt glas!

Gamla kläder kan också vara en klädtrave i en monter på ett av Europas alla moderna konstmuseer, dvs. en "installation", som i alla fall inte jag begriper mig på hur det ens kan räknas som konst, eller ens vara konst. Konst är en konst, dock ingen konstig konst, enligt min lilla hjärna att tänka.

Gamla kläder kan också vara en massa fynd hos Tradera, Blocket, secondhandaffärer, byta-kläder-dag etc. eller sånt som man själv finner i sitt klädskåp. Kläder som inte sett dagens ljus på så länge, att de absolut behöver rensas ut och bäras iväg till närmsta klädinsamling, eller förpassas upp på vinden i en låda för "framtida bruk".

Gamla kläder kan också vara något som får mig att bli alldeles nostalgisk och rörd. Jag har fortfarande kvar en del av mina barns babykläder och första skorna. Men också sånt, som mamma gjort till mig på 60-talet och dessutom har jag blivit förärad gammelfarmors (mina pojkars gammelfarmor) förlovningsklänning, en riktigt vacker raritet i vinrött, med massor av små nätta knappar som är klädda. Den är handsydd och med en sådan tillskärning, som inte längre går att uppbåda. Det är många fina detaljer i den.

Men så kommer vi till "Gamla kläder", som får hela min rumpa att glatt svänga runt och mina smaklökar att jubla vid minnet! Jag känner nämligen ett mycket trivsamt par som är från Cuba. Under lång tid drev de en kvartersrestaurang och stående lunchrätt var just maträtten "Gamla kläder". Snuskigt gott, som får tårna att krulla ihop sig av lycka!

Första gången jag däremot såg skapelsen undrade jag:
 
"hur i hela fridens dar man kunde äta något, som såg ut så där, för att inte tala om lukten?"

Det var inte svårt att förstå varför maträtten hette just "Gamla kläder", eller ännu bättre beskrivning hade nog varit "gammal lump"! Men så lät jag mig övertalas en dag och jag kan väl bara tycka, att det var synd att de inte lyckades övertala mig långt tidigare. Det brukade bli långa, glada luncher till cubansk salsamusik, där den glädjestrålande kocken efter att ha rört klart i grytorna, svängde runt i lokalen och spred glädje omkring sig till besökarna, som ofta var just glada, tjattrande cubaner och en avdankad malmbergare, förstås!

Nu drömmer jag om att åka till Cuba och lära mig dansa salsa.

Vad jag skall äta idag? "Gamla kläder" förstås!



Men innan dess får Santana stå för tonerna och jag själv värmer upp, med lite gung i rumpan och fötterna dansande i salsatakt!

lördag 14 februari 2009

"Gräv ner" din blogg för framtidens människor...

- den 14 februari 2009, kl 10:41


Sajten Space Collectives avdelning "Personal Timecapsules" är en slags begravningsplats för idéer och tankar, tänkta att bevaras för framtida generationer och varelser. Här skapar man en webbsida med det innehåll man tycker är värt att bevara. Fler än 2 000 personer har redan gjort det. Vill man så kan man också delta i en rad andra "smarta tankesmedjeprojekt" från vart människan, som varelse kommer att ta vägen evolutionärt till en plats för "plötsliga uppenbarelser och insikter."

Tja, mycket skall man läsa innan ögonen trillar ur! Men nog tillhör det här väl ändå det mer snurriga sakerna ändå?

Jag hoppas verkligen att mina bloggar går det öde till mötes, som de förtjänar, eller alla mina USB-minnen och handskrivna böcker och funderingar om livet och tillvaron. I annat fall blir det oerhört pinsamt för denna kulturepoks intellektuella klassificering, när framtidens människor skall bedöma den här s.k. "kulturepoken".

Jag brukar ibland tänka, när jag ser hur arkeologerna m.fl. gräver fram allt möjligt jox och påstår, att det och det har de använts till och så här fungerade det och det. Ibland är de t.o.m. så träffsäkra på saker och ting hur det har varit och fungerat, att de med bestämdhet talar om att:

- JOJO... så har det varit. Så har de tänkt, tyckt och gjort.

MEN hur katten kan de ens påstå sig veta allt det där? brukar jag tänka. Jag är nog i själ och hjärta en fullständig ifrågasättare. Kanske är det min mentor, en av de handfulla som livet har begåvat mig med, lagmannen Fredrik Rekke, som haft viss inverkan? Fredrik brukade ofta säga:

"att tro, är att icke veta."

Ibland brukar jag tänka vad framtidens arkeologer skulle tänka, om de kunde se detta prickmönster, som uppstår av alla tuggummiblaffor, som bara ramlar ur munnen på lortgrisarna. Det är helt OTROLIGT hur det ser ut på mer frekventa trottoarer, eller gångstråk. De här partierna får mig att inse, att det egentligen inte finns några slumområden, det finns bara slummänniskor, sedan spelar det ingen roll om det gäller tuggummiblaffor, skrotbilar, sopor i största allmänhet, eller det som de t.o.m. är kapabla att lämna efter sig VID återvinningsstationerna.

Man kan undra hur de här glappkäftarna tänker, eller har de aldrig själv råkat ut för sitt eget äckelbeteende? Dvs. trampat rakt i en dagsfärsk tuggummiblaffa, eller en ännu värre variant:

en som värmen har förvandlat till någon form av det-här-kan-du-inte-befria-dig-ifrån-i-första-taget. 

DE tankarna man tänker då, det får ramsan om "må öknens alla kamelloppor hemsöka dina armhålor" att framstå som ljuv musik!

Men i "normalfallet" dvs. helt intorkade toy-blaffor tänker jag:

Är det nu någon förstå-sig-påare dvs. arkeolog, som en vacker dag kommer att stå där och lägga ut texten om x-antal år, av varianten:

- Ja, ungefär någonstans mellan 1900-2050-talet, fanns en märklig art djur, som lämnade än märkligare fotspår efter sig. De var beklädda med en svårartad kemisk lösning på fotsulorna och så här ser den fossilen ut ... och så presenterar arkeologen en tekannesamling för framtidens människor, som tänker "det var tur att man inte levde då, de ser rent vanskliga ut. Undra om de sög in sina offer med den där snabeln och bajade ut dem genom det där stora hålet, som går att lyfta på?"

Eller de här som påstår att "det och det arkeologiska fyndet" är ett offerkärl, där det offrades människor till Gudarna. Dvs. arkeologiska fynd från kulturer, som man inte har en susning om hur, eller ens varför de försvann spårlöst. Vad har framtidens arkeologer att säga om våra toalettstolar t.ex.

Kommer det att låta ungefär så här:

- Ähum... ja, så har vi det här speciella offeraltaret, som är återfunna i rikliga mängder och har funnits i stort sett överallt världen över. Det finns lite olika färgsättningar och lite olika utformningar beroende på om offerguden hette "Ifö" eller "Gustafsberg". Det förekom en hel del olika Gudar, världen över. Men oavsett det, tycks det vara samma sak, som den här lågt stående kulturen offrade. Fyndplatserna har varit fyllda av en massa E-tillsatser, tungmetaller, hormoner etc. Detta materia ligger lagrade i de fragment, som visar att digra naturfenomen inträtt i slutet av den här kulturepokperioden.

Det där ordspråket "om det kliar i rumpan, blir det gott smör-år i år", det lär de väl också kunna länka ihop med toastolarna, men säkert kommer att tolka det som en "bön till Guden Ifö", eftersom de här personerna på "Personal Timecapsules", säkert ansett att det "ordspråket" är väl värt att bevara.

Ja, jag menar om de nu anser att bloggar kan vara det.

Det hade väl i det fallet varit bra om det funnits ett krav om att alla dylika saker (inkl. bloggar) skulle skrivas på toapapper, ja, jag menar så att de kunde återanvändas till något vettigt och det bästa av allt, inte röjt vad vi människor håller på i den här s.k. "kulturepoken".

fredag 13 februari 2009

Alla Hjärtans Dag närmar sig med stormsteg.

- den 13 februari 2009, kl 08:14


Sankt Valentin, eller Sankt Valentinus, är åtminstone tre personer som led martyrdöden på 200 eller 300 talet. Det är också oklart vilken av dem som gett upphov till denna minnesdag, Valentindagen.

Spelar ingen roll vilket som, men köpmännen jublar numera även i lilla Sverige. Något som inte skedde bara för något år sedan, då den dagen passerade tämligen obemärkt förbi. Men det kanske var så att den romersk-katolska kyrkans utresning 1969, fick den tröge svensken att sakta vakna till liv och ta Valentindagen i anspråk.

Jasså? Romersk-katolska kyrkan vill inte ha dessa helgon längre? Jaha... men då kanske vi istället skulle ta och lägga rabarber på ... Få se... Vi tar den där Valentindagen, typ.

Eller var det den glöd, som den italienska skådisen och sexsymbolen Rudolph Valentino, tänt i alla kvinnohjärtan, som aldrig falnade. Överlevde glöden i alla dessa kvinnohjärtan, som han stack i brand?

- EKEWAE? Så fasen heller, gubben dog ju 1926! Det kan omöjligen ha pyrt så länge!

Strunt samma vad hela "Valentinfenomenet" beror på, men jag upplever, att den här dagen bara blir större och större. Här i stadsdelen Haga i Göteborg, finns sedan något år tillbaka en permanent Året-Runt-Affär, med just "hjärtan" i alla dess varianter och inslag. Minst sagt en "hjärtlig historia".

Jag väljer att ta Valentindagen, 14:e februari, som den universella kärleksmanifestationsdagen, som behövs alldeles förskräckligt väl!
Det är solklart ett reningsbad, att både läsa om och känna av. Tänk alla dessa hjärtehälsningar, som går som ett korsdrag tvärs genom människors relationer och länder. Det kan sannerligen behövas efter alla kärlekslösa nyheter övriga dagar.

Göteborgs-Posten brukar bjuda på gratis kontaktannonser till "Alla hjärtans dag", det är sida upp och sida ner. Jag har sparat en både rörande, högst personlig och tankeväckande sådan annons. Den återkom år efter år, under säkert 10 års tid, texten lät ungefär så här:

"jag är en liten, liten, liten, liten man på 76 år (sista gången jag såg den, vill jag minnas att han hade hunnit bli 76 år), som önskar en liten, liten, liten, liten, liten, liten kvinna, att bilda en liten, liten, liten, liten familj med". 

I sluttrudelutten, som var ungefär en spaltkilometer lång, där krav och allt innehåll av större muntrationer för läsaren, framgick även att utläsa:

att det där "lilla lilla lilla lilla" innebar, att han själv var 152 cm lång och helst ville ha en kvinna, som var decimetern kortare än han själv var. Jag undrar fortfarande: FICK han något svar? Någonsin?

Ja, jag menar förutsättningar, att någon i den längden, i fertilålder och med en fascination av Elsa Beskows "Sagan om den lilla lilla gumman", skulle läsa Göteborgs-Posten, hur stor var den rent matematiskt egentligen?

Jag tänkte spara den frågan till nästa gång något mattesnille infinner sig på "vuxendagis" dvs. föreläsningarna på Chalmerstorsdagarna, som jag brukar besöka. Fasen vad jag har grubblat på den här frågan, utan att bli speciellt mycket klokare av det hela. Hur jag än försökt räkna ut det hela har jag gått bet.

Själv älskar jag att fullkomligt "bada" i alla kärlekshälsningar, som finns i tidningarna, dylika dagar. Det är härlig läsning! En del är fyllda med tvåsamhetens mystik och koder, andra är härligt rakt på sak:

"Hilda vad du är bra!" - "Ångvälten, vad vore livet utan dig?" - "Du gör mig knäsvag Rutger" - "Min gullesnutt" - "Mitt rivjärn" - "Min pussgurka!"

De här hälsningarna, de går från gammal till ung, från människa till djur, från människa till motorcykel och gammal bil! Ja, du läste rätt. Det är mycket som man kan bli knäsvag av och få hjärtat att slå glädjeskutt av!

Har ni tänkt på att bakom de här rubrikerna döljer sig i övrigt "välstädade" och högst "seriösa" personer. Vem kan vid normalmötet tänka sig att den stele pressvecks-byrådirektören är någons "Tiger...grrr..." eller "Bamse-bubben", eller den prudentliga damen i snabbköpskön är någons "Snuffi-snuttan", eller "Duvan...kurr...kurr". För att inte tala om MACHO-TYPEN, som är någons "snutti-snutt-plutt"!

Men alla ni, Snutti-snuttor, Duvor, Gullesnuttar, Pussgurkor, Tallkottar, Tigrar etc. VAD världen behöver på Alla hjärtans dag är lite mer Snutti-snutt och pullinutt och kurr...kurr...kurr.

Glöm inte bort Alla hjärtans dag och glöm inte att tala om för dem, som betyder mycket för dig, hur mycket de betyder/betytt för dig, även om det inte är Alla hjärtans dag!

Men jag är allt bra nyfiken på vad ditt hjärtats kär heter bakom ridån? Törs du?

Jag törs!

Mitt hjärtats kär kallas för "Lille Puh", inte för att han är någon björn, med liten hjärna, som gillar honung, utan för att han brukar somna framför TV:n och då låter han så här... "Puuuuuhhh". Ett väldigt litet försynt ljud... "Puuuuuhhh"... därav "lille Puh". Det passar honom dessutom väldigt bra, eftersom han är en omtänksam, anständig man, som aldrig höjer sig själv över skyarna.

Nejdå, det är inte alla dagar jag är snäll när han somnat in där framför TV:n. Det händer att jag sticker in två fingrar i vardera näsborren på honom och säger med överförtjust och hög röst:

- Dags att VAAAAKNAAA lille Puh!

Hmmm... han är inte lika överförtjust!

Undra just varför?

torsdag 12 februari 2009

RadiOtjänst, SVT och melodifestivalen

- den 12 februari 2009, kl 13:40


Skynda dig att rösta nu, innan telefonslussen stänger!

Jag gjorde ett misstag i lördagskväll. Jag råkade flippa runt bland TV kanalerna och hamnade någon minut på Melodifestivalen, vars första omgång gick av stapeln här i Göteborg. Första avdelningen var just precis avslutad och programledaren gick omkring och "käckade" sig inför artisterna, som satt där med stirriga blickar och hade väl så många nu-slutar-jag-snart-andas-och-svimmar-upplevelser som bara möjligt är i en människas liv.

Men VAD är det för fel på alla dessa märkliga programledare? Har de gått den "bakvända charmkursen", sedan Janne Carlsson lagt ner sin "charmkursverksamhet" på SAS? Snacka om att vara tyken, alltså!

Men det är aldrig för sent, att lära gamla hundar sitta och jag har tagit fasta på DAGENS ANDA och nu kör vi:

Dra nu ner rullgardinerna, släng ut katten, bakbind ungarna och häng upp svärmor på kroken inne i städskåpet. Glöm inte att stänga dörren! (= till städskåpet så klart. Men vad trodde du?) Du behöver lugn och ro om du skall kunna koncentrera dig på detta viktiga arbete, som du nu har framför dig. Det kostar bara 75:-/sekunden att ringa. Men lägg på ett kol nu!

Är det inte en viktig information, som saknas för att du skall ringa?

Inget?

Sanning att säga, det här med melodifestivalen det har verkligen urartat på alla tänkbara sätt, eller är det jag som blivit överkänslig? Vad är meningen med att köra runt Melodifestivalen på så många olika platser? Varför körs de inte i så fall på platser, som ALDRIG tidigare blivit inplanterad på Sveriges karta? Då skulle jag kunna se någon form av mening i meningslöshetens meningslöshet. Men i övrigt står det mig upp i halsen. Långt över halsmandlarna faktiskt!

Måste man inte sätta sig ner och fundera lite vilken information, som saknas om hela spektaklet? Eller har svenska folket blivit rika som troll?

Skall det verkligen behövas 6 olika tävlingar för de låtarna? Det skall ringas och ringas och kostar pengar gör det. Jag hörde att det var ca 3, 3 miljoner tittare på sista melodifestivalomgången i Göteborg. Räkna då ut att kanske hälften, eller 3/4 delar ringer och röstar. Det blir en himla massa pengar, eftersom det inte är fråga om en (1) röstningsomgång i varje deltävling, utan flera! Prova att räkna ut vad det kan röra sig om i penningväg. Huvudvärk kan komma plötsligt, skall jag säga.

SVT då? Tja, jag får inte bara huvudvärk. Jag får akuta magsmärtor, vid blotta tanken. Vet ni att bossen Scherman, han vill inte att prostatacancerinsamlingar körs samtidigt som bröstcancergalor. Han vill INTE köra några herrcancergalor överhuvudtaget! TROTS att allt yngre män drabbas av både prostata- och testikelcancer. "Geniet" Schermans åsikt är följande:

"Bröstcancer säljer mycket bättre!"

Nej, tjärtunna & fjädrar + skampåle borde återinföras i straffskalan. När man då ser vilka pengar som verkligen går ut av alla dessa insamlingar, då BLIR man mörkrädd, dvs. om man nu mot förmodan inte var det innan. Så kära licensbetalare fortsätt och ring, ju mer ni ringer desto flottare adress på dyra gatan och flådigare kontor och intressantare löner kan cancerfonden, SVT m.fl. fonder ha.

Jag gjorde en dumhet ett år, jag började kolla vad alla dessa insamlingsfonder gav ut i förhållande till vad de tog in. Jag kan säga att det var mitt livs misstag!

Men detta med att det alltid skall ringas och röstas? Vi har blivit komplett ring-och-rösta-galna i det här landet! Vi ringer och röstar om praktiskt taget allt. Snart skall man väl ringa och rösta om man vill komma fram till statliga inrättningar:

Vill du rösta på Försäkringskassan, tryck 1.
Vill du rösta på Kronofogdemyndigheten, tryck 2.
Vill du inte göra någonting, lägg på luren eller försök senare hos Arbetsförmedlingen, om du tror att det hjälper!

Nej, JAG orkar inte ens glo på eländet, det är seeeegare än seeeeeegast! Jag går tusen gånger hellre och åker rullskridskor uppe på vinden och det vill inte säga lite.... På DEN vinden!

Ja, jag medger jag tillhör UFO:gänget och inte några av de här 3,3 - 4 mille svenskar som ringer och röstar. För mig räcker det bra att vara "uppskattad" till döds. Nyss, på väg hem från Hagabadet passerade jag nämligen "tappen". Nu kostar 95 bensin 11:74!

Aha! tänkte jag, Ingves lilla privata sandlåda Riksbanken har slagit till igen! Mannens vars ekonomiresonemang, man aldrig lyckas få ihop. Utan man sitter där med vidöppen mun och tänker: MEN hur i kattsingen menade han nu då? Är det någon som begriper karln´s logik?

Logik är inte det ordet man direkt tänker på i mångt och mycket. Jag slogs av det när jag passerat tappen:  

Varför är det aldrig några skyltar om, "NU HÖJT BENSINPRIS". Men det dräller alltid skyltar om, "NU SÄNKT BENSINPRIS". Jamen DÅ ser plötsligt hela kullen vid tappen ut, som en snårskog av skyltar!

Det där med "känn dig uppskattad", det är fö Skattemyndighetens fyndiga slogan. HA HA ! torrhosta kan komma plötsligt. Nä, för böveln, vart tog sunda förnuftet vägen? Jag begriper inte det här med skatt på skatten och skatten på skattens skatt. HUR mycket kostar en liter bensin, EGENTLIGEN? Någon som vet? Statens kaka, jo jo.


Förutom licenspengarna som Radiotjänst tvingar till sig ifrån mig, har de som kronan på verket nu börjat sjunga också:

"Tack för att duuuu, betaaaaalar .... din TV-aaaaaavvvgiiiiiiift."

MEN vem i helsefyr skrev den melodin? Någon som deltar vid uttagningen för Idol Sverige? Melodifestivalen? Men sen då?

VADÅ? Har jag missat något? 

Får man välja? 

Behöver man kanske inte betala TV-avgift?

Nej, här är det ingen "snigel på ögat" som gäller. Man behöver ta´ me´ fasen rejäla ÖRONPROPPAR för att överleva oljudet, som dessutom kommer när man minst anar det! Hela kaffebordet hinner bli omkullvräkt innan man fått tag i fjärrkontrollen och lyckats sänka ljudet, eller byta kanal!

Ett till fynd av STATEN, dvs. SVT. Ta den här tävlingen som är i anslutning till melodifestivalen:  

"Tävla vem är du lik tävlingen" 

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=105032
 
Söte Jesus!!! säger jag bara, lägger inte Magnus Uggla en pizza NU, lär det ALDRIG hända!

Inte nog med det, visserligen är de här systrarna Lilli och Sussi djurvänner, men HUR långt kan man stretcha det? Fastän någon form av humor på hög nivå är det nog trots allt, därför att SVT har för "säkerhets skull" skrivit in bredvid fotona av "offren", att de här "Look-alike" personerna finns till vänster!" Dvs. om du nu skulle ha dimsyn och inte hunnit få tag i några flaskbottnar, som kan hjälpa upp din digra synproblematik!

Phew! - Antingen har jag börjar bli gammal, eller så är jag inte längre lättroad.

VÄLJ?! - Men glöm inte att ringa och rösta!

(Eller så är jag VÄLDIGT lättroad, med tanke på att jag höll på dö av magkramp och andstopp, när jag loggade in mig på Look-alike tävlingen).

Du! Nu ÄR din tid ute!

NEJ, du är alldeles för slö! Det här duger verkligen inte. Telefonslussen är för böveln stängd! Det är för sent att ringa och rösta.

Jag återkommer när jag har börjat andas normalt igen... det verkar vara ett veck på respiratorslangen ..... iiiiiiihhhhhh ------------------------------

onsdag 11 februari 2009

Speedwaybanan mellan Malmberget

- den 11 februari 2009, kl 12:27


och Gällivare, har nog danat min fascination för speedway trots allt.

Men det jag minns bäst från den tiden är att jag varje gång ville ha en mjukglass. Min speedwaytokiga mamma försökte avstyra det hela, genom att försöka övertala mig om, att det inte var lämpligt tillfälle att äta mjukglass "just nu", det första heatet skulle alldeles snart starta.

Följdaktigt stod jag där glad och lycklig med en mjukglass, stor, läcker och inbjudande, men naturligtvis redan droppande. Så fort de tävlande speedwayförarna hade kört förbi oss första varvet, hade jag förvandlats till en illtjutande unge. Med en glass i handen var det lätt att glömma bort mammas ord om, att jag måste stå bakom henne, när de kom körande förbi där vi stod.

Jag kan fortfarande minnas smaken, knastret mellan tänderna av oljestybb, denna märkliga form av "strössel" som sprutande täckte både mig och mjukglassen. Det gjorde ont, det var otrevligt värre och jag spottade och grät om vart annat:

"Varför var de så dumma och gjorde så där för?"

Mamma torkade bort det värsta ur mitt ansikte med en tygnäsduk, skalade bort oljestybben med ena fingret från glassen, utan att släppa heatet med blicken och tillbaka sträcktes en tämligen minimerad mjukglass. Ny förmaning om att stå bakom henne när de kom varvande. Nästa varv upprepades proceduren delvis, trots att jag då gömt mig så gott jag kunde bakom hennes klänning. Men det slutade alltid med att jag ändå kände att jag ätit tillräckligt med mjukglass. Glassar är verkligen inte anpassade i storlek till barn. Vid slutet av tävlingen brukade hon gnugga mig i ansiktet med medhavda tygnäsdukar och borsta av mina kläder.

Nej, jag kan med bästa vilja i världen inte påstå att jag gillade speedway och jag vet att jag undrade varför de tyckte om att köra ikapp på det där otäcka, som bara sprutade omkring. Men vad jag däremot begrep var att jag gillade ljudet! På den punkten har jag inte ändrat mig, även om andra saker numera finns tillagda på listan "varför jag gillar speedway".

Sedan väldigt många år är det bara födslar och egen död, som kan hindra mig ifrån att se på speedway och jag följer GP-serien från början till slut. Därför kändes det som om det skulle bli sommar även i år, när ticknet aviserade via mailen, att nu fanns biljetter till GP-tävlingarna på Ullevi under pingsthelgen. Genast stegade jag ut genom ytterdörren och införskaffade mig biljett. Fick två med bra läge: Sicket lyckoklipp!

I år törs jag mig inte ens på en kvalificerad gissning om vem som vinner, eller hur slutplaceringarna kommer att bli.

Naturligtvis hoppas jag på att Fredrik Lindgren skall göra om samma sak hela säsongen, som han gjorde på Ullevi förra året. Då han bara utklassade hela gänget trots att han inte vann finalen. Tveksamt är det också med Andreas Jonsson och Scott Nicholls, de trodde jag mycket på för något år sedan, men efter det som de råkade ut för, kom ingen av dem riktigt tillbaka med samma åkning, som de dessförinnan hade visat prov på.

Det sista året då Tony Rickardsson åkte halvhjärtat och slutligen steg av mitt i GP-serien var jag rätt irriterad, därför att hade inte han hållit på att vela sig, hade nog världsmästare hetat Hans Andersen det året. Nu vete gudarna hur han kommer att ligga till, hans förra säsong var inget i toppklass precis.

Kanske är det dock en kamp mellan Nicki Pedersen och Tomaz Gollob. Dvs. om Gollob fått ordning på "knoppen", som det kan vara lite si och så med och som trots allt är hans verkliga hinder för en toppkarriär. Jason Crump, tror jag får svårt att mentalt komma igen. Den mycket sympatiske Greg Hancock är nog ett säkert kort bland toppen, men jag är tveksam till att han kan vinna GP längre.
Men man vet aldrig vad som hunnit hända under det här "uppehållet". Som jag ser det är fältet öppet och tämligen oskrivet.

Elitserien är nog också hugget som stucket. Men jag hoppas att Vetlanda tar hem segern. Det där "stora puckolaget" känner jag viss avoghet till, är väl ett "syndrom"...*I*.

Kaparnas saga torde dock vara all för gott och de lär inte komma tillbaka överhuvudtaget, det är fotboll och poliser som går fot med dessa klubbars drägg, dvs. fotbollshuliganer som prioriteras, trots att brottsligheten är mer än bekymmersam och rimligen borde prioriteras i den minimala budget som polisen har att förfoga över. Klubbarna borde själva få ordna med "huligannotan", då skulle det nog också bli ordning på matcherna.

Men "motorsporter göre sig icke besvär", står det dock i pannan på Göteborgspolitikerna och det har det alltid gjort. Det är nästan så jag funderar på om de här politikerna har släktingar i "norr" och då gäller "sångkörer" istället för motorsporter.

tisdag 10 februari 2009

Det har varit mycket skriverier om poliser,

- den 10 februari 2009, kl 14:05


i all möjlig tappning. En "herrans kompott" milt uttryckt:

15 åringen i Solna centrum, som kallade poliserna för "grisar" och sa "nöff" till dem, han bad om ursäkt för sitt dåliga uppförande som han ångrade. Men det blev ingen pardon där inte. Nu åtalas den ångerfulle gaphalsen.

- Det var självklart att åtala pojken, tycker kammaråklagaren Viktor Carlberg.

Kammaråklagaren Viktor Carlberg torde dock inte vara släkt med åklagaren i Malmö, den saken är i alla fall solklar. Den åklagaren väljer att inte åtala poliserna som fällde så många rasistiska kommentarerna mot de stenkastande ungdomarna i Rosengård, att jag drällde på mig kvällskaffet, eftersom jag inte trodde mina öron! Åklagarens skäl till att inte åtala är:

att de som förnedrades inte hörde det. Nej, det kanske de inte gjorde. DÅ!! Men nu har de och även hela svenska folket hört det.

- Men hur puckad får man egentligen bli, inför kamera och inspelning och hela köret? sa herrn i huset och slängde på ett vargagrin.

Tja, nu skall väl i ärlighetens namn sägas, att det inte bara kastades sten. Jag vet det eftersom vi råkade vara i faggorna vid den tidpunkten. Tack och lov inte stationerade i Rosengård, men tumultet innebar att det fanns avspärrningar ända in i centralare delar av Malmö.

VAD de här polismännen kläckte ur sig inför inspelning och kamera, torde nog gå till historien som "en tämligen intelligensbefriad handling", tankarna går nog osökt åt "jubelåsnehållet". Men det kanske man inte får skriva ostraffat?


De uttalandena som poliserna fällde och som sändes i samtliga TV-nyheter och även radionyheter är tydligen mildare än "Grisar och nöff nöff". De var dock så saftiga att det vill jag inte ens skriva ut, i synnerhet som det där N-ordet är klassat som väldigt rasistiskt, även om det förekommer i svenskan och går tillbaka ända till 1500-talet i skrift.

Stackars mig, jag som älskar N-bollar och N-kyssar! Jag får vackert stega in på kondis och säga att jag vill ha en "rasistboll" och en "rasistkyss". Inte undra på att jag tappat suget för fika och bara beställer en Kaffelatte. Det är i alla fall inte förbjudet. Inte ännu i alla fall, även om det där sista ordet ligger snubblande nära uttalet av ett annat rasistiskt ord.

Igår syntes i TV-rutan en polisman, höljt i dunkel och under fingerat namn:

"Samuel", som berättade om hur han blivit kallad det där N-ordet, fastän han inte ens har det ursprunget utan är asiat. Han hade varit digert utsatt för mobbningsdrevet av polisledningen och där man t.o.m. undrat vad han haft för "läggning", dvs. Leif G W Perssons romanfigur, "homofoben Bäckström" bredde på alla fördomar om galna poliser, som möjligen kan tänkas ha funnits.

Det finns en hel del av mer eländigare inslag, som jag dock avstår ifrån. Men...

MIN absoluta favorit är i alla fall avslutningsfesten som "Piketen" i Göteborg hade.

DET kallar jag för FEST, visserligen tämligen urspårad, men så ligger också "Hotell Skånegatan" varken långt ifrån SJ, eller Spårvägen! Där lät hela piketstyrkan gruppfotografera sig med brallorna av och iförda k-pistar, eftersom de egna "batongerna" tydligen inte uppfyllde minimikraven för foton. P®icken över I:et torde dock vara, den manlige strippan som också var med på kalaset och på poseringsbilderna. DET kan man iaf inte kalla för en homofobisk tillställning och romanfiguren "Bäckström" (som har en verklig förlaga) i Leif G W Perssons böcker, har nog dött av slag, om han hade kunnat läsa tidningen.

Den där "omslagspiketen" går nog idag och hänger lite med huvudena, därför att de blev tillbakaskickade till därifrån de kom och har numera satts på "inre tjänst".

Hmmm... den här piketstyrkan verkar inte betraktas som riktigt rumsrena, om man nu skall tolka repressalierna rätt? På den punkten var herrn i huset inte nådig i sin bedömning:


- De borde få sparken med omedelbar verkan, eftersom de inte är några gröngölingar inom polisen och borde veta bättre.

- Vadå, sa jag, nu begriper jag ingenting, vad är det för harmligt med en välutrustad piketstyrka?

Undra om man kan köpa det där fotot och slå in det som piket?

Nej, förlåt jag menar naturligtvis, som paket...

måndag 9 februari 2009

Svar till blogginlägg om sexualförbrytare

- den 9 februari 2009, kl 14:01


Det inlägget av Gossip jag fick till min blogg om sexualförbrytare, har verkligen fått mig att tänka till. Jag har vid det här laget, läst om inlägget från signaturen Gossip flera gånger. Det får mig att undra, är personen själv en sexualförbrytare? Eller är det OG:s existens som fått signaturen att se rött och därmed smutskastar mina intentioner om att verkligen skydda barn, vuxna från dessa dysfunktionella personer, som varje förövare trots allt är?

Eller är det en ny "strutsmodell" Gossip är, som hade föredragit en "kostymklädd" anonym maffiaboss, som hade stått bakom än OG?

Jag sitter här och undrar, är det verkligen så illa, att gemene man inte kan sätta sig in hur bedrövligt saker och ting är i verkligheten? Förstår vidden av det hela? Trots att man har PC-apparater i hemmen med direktuppkoppling och den ena barnpornografihärvan efter den andra och dessa sexuella nätfiskare jublar över vilka möjligheter, som helt plötsligt finns till deras förfogande.

Dekadensen breder ut sig i övrigt i samhället! VAD/VEM gör en till en brottsling? Har jag förbisett något, trots så många år inom "branschen?" Eller är det så att det finns en allmän uppfattning om förövarnas problematik?

Jag har försökt framföra dessa åsikter om människors nya utsatthet, på många olika sätt "so far" under min tid som bloggare här på NSD. Men utan någon översvallande respons. På en del av dessa blogginlägg, inte ett enda svarsinlägg! Jag har kommit fram till att jag är parametern, eller avtrubbningen som inträtt hos gemene man och som är ett restultat av hela den informationsflora som vi översköljs av.

Det var inte som jag först trodde, man sticker huvudet i sanden och då existerar INGA problem, även om så huset ramlar ner i gruvhålen, finns inga problem. Det tragiska "Carolinfallet" styrker vad det hela handlar om. Det är först när något händer inpå den egna knuten som det blir tydliggjort. Då kan man t.o.m. bli så uppångad att man säger upp sin tidningsprenumeration, slutar blogga, kräver avgång för NSD:s chefredaktör som publicerar namn etc. trots att namnet redan finns ute i andra media.

Jag skall dra historien som trots allt finns bakom, min blogg om sexualförbrytare. Jag gör det för säkerhets skull och för att skingra eventuella frågetecken.

Innan "kriminellt.com" ursprungliga ägare, lade upp sajten tillhörde dylika upplysningssajter olika organisationer och det förekom också en och annan privatperson. Bakom en del av dem fanns offer, såväl kvinnor som män! Men det var ingen "privat svensson" som vågade driva de här frågorna så offensivt, som det faktiskt innebär att lägga ut domar på nätet.

När hoten började hagla in kände upphovsmännen att det blev för mycket. Hoten var av en sådan karaktär, att inte ens den mest hårdhudade klarade av att stå emot. De var fullkomligt vidriga. Men sajtägarna fortsatte ändå driva den då de ansåg, att det som de gjorde var viktigt och bidrog till att skapa en debatt. Man ville tydliggöra vilka förövarna är, eftersom det finns nidbilder och villfarelser om vilka förövarna är. Än i dag är det många som inte förstår att förövarna är "vem som helst". Det är väl också därför man blir så tagen på sängen, som det den ena gången efter den andra visar sker. Men framförallt för att visa vilka brott det är barn utsätts för och även ge kunskap i hur rättssystemet fungerar.

Sedan blir inte saken så mycket mindre bekymmersam av att advokater fortfarande runt om i våra rättssalar, ställer frågor till offret om:

klädsel, sexvanor, berusningstillstånd, följde du med, gjorde du tillräckligt motstånd (kan en människa i en övergreppssituation regera olika, frågar jag dig nu som läser det här?) På det hela taget ställs frågor till OFFRET, som RIMLIGEN borde ställas till FÖRÖVAREN istället! Man gör alltså offret till offer om och om igen. HUR många gånger hinner ett offer bli offer under en dylik processgång? Många gånger, vill jag påstå med mycket på fötterna för mitt påstående.

Sedan kommer det sista, hur rättssamhället ser på dylika brott, ju yngre offret varit desto mindre allvarligt tycks det vara, iaf om man skall se till skadestånd, straffskala, benägenhet att ens dra det till domstol, eller polisutredning etc. Mörkertalet skrämmer helt enkelt skiten ur mig! "Medhjälp" saknas dessutom i vår egen straffskala, trots att det mycket ofta finns en, eller dylika personer, när det gäller övergrepp på just barn.

Det är så jag uppfattat deras intentioner och syftet med deras sajt. Därför blev jag blev självklart tacksam över att det äntligen fanns vanliga människor, utan dolda agendor som tog initiativ till detta.

Nu är det facto så att de som hatar och hotar motståndare, blivit av en helt annan kaliber än några "vanliga barnfamiljer och svenssons". Jag själv kan tycka spontant att i det här fallet fick de fiender som de förtjänar.... jag upplever det som, att nu har de trots allt gått rakt in i betongväggen. En vägg som inte flyttar sig i första taget dessutom. Allt det här visar bara på att den här frågan inte kan "ägas" av oss vanliga dödliga, vi har inget att sätta emot helt enkelt. Finns något motstånd i samhället? NEJ, inte ett enda vingslag!

Det som däremot blir djupt tragiskt är att vi på något sätt kommit till vägs ände och det är också där min uppfattning om Bibelns ord, blir allt tydligare, trots den ateist jag nu trots allt är. Jag tror verkligen på ett fungerande rättssystem, istället för laglöst land, men det är inte där vi befinner oss idag, vi är fullständigt ur kurs! Min blogg om julhelgens lektyr och vad jag tidigare skrivit i bloggar, är åter aktuellt även i denna blogg. Jag ser ett samhällsmönster som oroar mig enormt mycket! HUR kunde det bli så här tokigt?

Det finns pedofilsajter som diskuterar sex med små barn om man nu vill få en inblick i hur de resonerar. Men det finns även andra "olämpliga" sajter som bl.a. visar upp förövare. Jag stöttade kriminellt.com till 100 % innan övertagandet 3 januari. Jag har inget med OG att göra, men i det här fallet följer de etiska råd som finns, därför att det stryks såväl vittnen, som målsägande i de domar som publiceras och de kollar upp riktigheten av dessa. Själv vet jag för lite om OG för att uttala mig om dem. Jag vet i princip det jag läst i media och julhelgens lektyr, det sistnämnda som jag också skrivit blogg om. Men jag vet desto mer om förövarna de hänger ut!

Jag kan sålunda se en helt annan sida än signaturen Gossip, som gjorde detta inlägg på min blogg. Därför att tog samhället det fulla ansvaret över dessa personer, som kan sitta av sina straff och neka vård, hade det här problemet aldrig funnits.

Vad är förslaget? Skall vi operera in en GPS-sändare på dem? Ha fotboja på dem livet ut? Eller skall de genomgå kemisk kastrering? Aldrig släppa ut dem i samhället igen? Återfallsstatistiken är skrämmande, ett dysfunktionellt beteende går inte över av sig självt. Som om det inte vore nog! I värsta fall tar de livet av sig och därmed sitter offren med dubbla skuldbördor resten av livet! Det här är ingen enkel problematik. Vi har inte mycket till kriminalVÅRD att tillgå heller, jag klassar det som kriminalförvaring, därför att det är precis det som det handlar om och inget annat.

Jag har också lite svårt att förstå, att man kan tro att problemet försvinner, bara man INTE talar om det. Är det dessutom inte så att vi genom OG:s agerande, får klart för oss att de gör något där samhället själv skulle ha trätt in för mycket länge sedan? Därav min frågeställning, tycker du att det är rätt, eller tycker du att det är fel att man publicerar förövarnas identitet? En seriös frågeställning, tycker jag förtjänar ett seriöst svar!

Allra farligast är trots allt oengagerade frånvarande vuxna i samhället. VAD/VEM skapar en värsting, eller en medlem i en kriminell organisation, oavsett namnet eller syftet på organisationen? Jag tror att det är hög tid att ta en genomgripande debatt om vilket sorts samhälle vi vill ha i framtiden?

Det är en kuslig känsla av att framtiden kommer bakifrån, som jag genomfars av.

söndag 8 februari 2009

Publicering av sexualbrottslingar

- den 8 februari 2009, kl 17:29


görs på denna minst sagt omdiskuterad hemsida:

http://www.kriminellt.com/domda-forbrytare.html

De som äger den publicerade hemsidan är OG dvs. Original Gangsters. De frågar sig på denna hemsida, citat:

"varför skyddas dömda sexualbrottslingar av media? Varför publiceras inga domar där dessa brottslingar avslöjas? Har vi inte rätt att veta om vi har en dömd pedofil som granne?"

Vad anser du själv om denna publicering?

Är den rätt?

Är den fel?

Är du en Mappie?

- den 8 februari 2009, kl 11:12


frågan kom till mig rakt över bordet och frågeställaren såg granskande på mig.

Mappie? tänkte jag, undra vad det kan vara för något? Miffo, det visste jag genom mina telningar vad det betydde, men Mappie?

Jag funderade fram och tillbaka. Nää... jag kände att jag gav upp och så svarade jag helt ärligt.

- Det låter onekligen intressant, men ärligt och uppriktigt kan jag inte svara dig, om jag är det eller inte. Vad tror du själv? Är jag en Mappie?

- Jag vet inte, svarade han och såg nu en smula osäker ut.

- Jaha, det lät ju intressant, svarade jag. Men om du berättar vad det är för något så kanske jag kan tala om för dig om jag är det eller inte.

- Okey, sa han och tog tag i bordsskivan med båda händerna och vickade bak stolen, Mappie står för Mature Affluent Pioneering People.

Jag satt där en stund och körde in skeden i Kaffelattens skum medan jag tänkte till. Var det här något skämt? Vilket var syftet, eftersom han bara slagit sig ner mittemot mig, utan att ens fråga om stolen mittemot mig var ledigt? Men såvitt jag förstod betydde det "mogna rika banbrytande människor". Jag tvekade innan jag svarade:

- Om du undrar om jag är i mogen ålder är svaret, solklart mogen! Jag är som ICA:s köttfärs som har märkts om, därför att bästföredatum redan har passerat för länge sedan. Men resten, jag är nog ingen Mappie, tyvärr. Är det här en Mappieundersökning?

Han bytte genast samtalsämne och började istället diskutera min bok, som låg uppslagen framför mig. Det blev ett märkligt samtal och våra vägar skildes rätt snart, eftersom det kändes som om någon försökte pumpa upp domkraften i min bil, trots att jag intygade att jag inte råkat ut för någon punktering.

På vägen hem återvände ordet "Mappie" i mitt huvud och den märkliga händelseutvecklingen. Det fick till följd att jag blev tvungen att söka reda på ordet via internet och ramlade rakt in i en tidning, som jag faktiskt inte hade en susning om existerade. De hade översatt Mappie med "Mogna Attraktiva Pionjärer". Citat ur tidningen:

"Mappie, det är du och jag, den nya generationens 50-plussare som vet vad vi vill i livet och hur vi ska få det. Vi har både tid och pengar och vi vill spendera dem. Vi vill visa att mappies (Mogna Attraktiva Pionjär Personer) ska märkas mer och ta sin självklara plats. Därför tog vi fram den här roliga och snygga tröjan med trycket - Roligare - Smartare - Skrynkligare - Bli 50 du med!"

Jaha, tänkte jag, det kan väl vara en kul 50 års present. Men jag som fyller 58 år om någon månad, hur lustigt är det då att kuta omkring i en t-shirt för 190:-, med ett så pinsamt tryck på? Nähä, aldrig med min fot sa benet!

OK för skrynkligare då, men syns det inte utan att det står på ett tröjtryck, får väl omgivningen gå till optikern istället. Vad är det för korkade tidningar som den där Amelia, som själv börjar se ut som en hel russinodling, vill prångla ut? Eller tror hon att hon är 50-plussare? Hon själv är dessutom en "större addition" på 50++++++++++++och snart ett till +.

Jag begriper inte riktigt syftet med att inte ange sin ålder i rätt årtal. Vad är det jag har missat?

Dessutom är det så att jag inte är min ålder. Jag är jag! Jag har hunnit vara alla de där yngre åldrarna och nu har jag resten kvar. Är det verkligen något skamligt i att bli äldre? Varför skall jag dölja att jag blivit gråhårig, skrynklig, eller inte är odödlig? Jag begriper det bara inte! Jag vill verkligen INTE se ut som de här neurotiska damerna, som ser ut som om de gått fyra boxningsmatcher och har åkt på dubbla fläskläppar, så till den milda grad att de också låter som om de hade riktiga fläskläppar!

- "Ssscher jag inte förssschusande ut"?

Vad jag däremot kan reagera över, det är att jag själv inte riktigt hinner med alla ålderstecknen, som hopar sig över mig likt regnmoln. Jag kan ge upp ett illtjut när jag upptäcker något nytt tecken på kroppens förfall, eftersom jag fortfarande inombords inte känner mig ett dugg gammal. Det är väl där min fåfänga sitter, men låtsas att jag är yngre än jag är, det skulle jag aldrig ens reflektera över.

Ibland har jag suttit och tittat längtande på de här "gör om mig", bara därför att jag i hela mitt liv, ibland bara vänt på klacken och ändrat stil, eller frisyr, eller saker jag sysslat med. Men de här "göra om" de avskräcker mig alltid, därför att det första de gör i alla dessa "gör om mig" är färgar håret.

"OJ, VAD UNG DU BLEV!" Bah! Å sen då? När utväxten är ett faktum efter två, tre veckor och det ser ut som om håret befinner sig en bit upp i luften, därför att hårbotten är vit och resten av den onaturliga hårfärgen befinner sig en bit ovanför!

MEN, URSÄKTA hur snyggt är det? T.o.m. golvmoppen är utmanövrerad! När dessutom solen har gjort sitt med färgpigmenten, som alltid i grunden är en jordfärg, dvs. ockra, även om hårfärgningsfärgen varit nästintill svart, blir det än värre. VEM vill gå omkring och se ut som en vandrande morot med fläcktyfus, i skallen?

INTE JAG! För böveln! Färga inte om mig i roten! Jag vill inte se ut som Kar-Oten... Tungmetaller i hårsvålen! NEJ tack! Någon större dödslängtan har jag inte.

Nej, jag är verkligen ingen Mappie, sannolikt ett riktigt Miffo, men inte en Mappie!

Jag som trodde att dylika killar dök på turistande "behövande" åldersnojiga damer nere på någon solig turiststrand. De här damerna som skaffar sig en ung semestergigolo, när de ledsnat på sin egne gamle trötte "prenumeration" på hemmaplan. De har jag hört talas om, men att "prince charming" skulle börja glida omkring på kaffebar i Sverige, där var det allt blank ruta i mitt medvetande.

Det kanske är den här globala uppvärmningen vi nu kommer att se resultat av på svenska kaffebarer? Sedan uppkommer nästa fråga, kan jag verkligen se så desperat ut, när jag sitter och läser om "Optical Illusions" bestyckad med ett glas Kaffelatte på en kaffebar, med permafrosten hängande utanför fönstren? Skall man kanske ta med sig en bordduk att dra över skallen, för att vara fredad?

Men vad gör man med en person, som sitter där mitt framför näsan och vickar på stolen och är påfordrande?

Händer det mig någon fler gång skall jag mobilisera jag också och låta trycka upp ett knippe tröjor där texten lyder:  

"And your point is?....."

lördag 7 februari 2009

En biblisk händelse i Malmberget?

- den 7 februari 2009, kl 09:50


Landet som flödar av mjölk och honung, det hade vi nog allt hört talas om. Men om det verkligen stod i Bibeln, det var det ingen som tordes ta gift på. Vi var i vart fall ingalunda sådana dumskallar, som "snillet" ville pådyvla oss att vi var. Vi hade visst hört talas om landet som flödar av mjölk och honung!

Det hindrade inte att vi "bäckenglin" denna arla morgonstund, på väg upp till "stan", undrade om och om igen, vad i hela fridens dar´ det var, som hade hänt där i Smedjebacken.

Den här morgonen fanns inte det mer normala regnvatten i diket, utan längst ner i Smedjebacken fanns rännilar med något vitt som runnit ut rakt över vägen, något som onekligen såg ut som mjölk och fick "snillet", att genast gå i spinn. Diket planade ut och upphörde i jämnhöjd med häcken, där man kunde palla lite ärtskidor som det gick att fixa visselpipor av.

Men redan vid de första rännilarna över vägen hade vi stannat upp och undrade diskuterat vad det var fråga om. Mystiken tätnade ju längre upp i backen vi kom, därför att längre upp var det ett relativt djupt dike. Den här morgonen var det onekligen något vitt som rann fram. Vår förundran steg allteftersom fotstegen ledde oss upp mot "stan". Nog var det väl MJÖLK...?

Det såg ut som mjölk! Men hur i jisses namn kunde så mycket mjölk finnas i diket? Nä... det kunde väl inte vara mjölk? Förundran steg allt eftersom fotsteg, efter fotsteg togs. Jo, visst katten var det mjölk i diket!  

"Snillet" var tillslut alldeles sjövild och viftade på med armarna och munnen gick i ett. Det hade inträffat en biblisk händelse, det var inte mycket vi begrep...

Det var onekligen mjölk. Men ..? En biblisk händelse i Malmberget?

Hakorna föll ner när vi insåg att det faktiskt var mjölk och vi stannade åter upp och jag vet att jag sneglade mig omkring, hängde det månntro någon Gud där i luften och flinade? NÄHÄ... inte en skymt av någon Gud, utan det var bara moln och solen som syntes till. Fanns Gud bakom något moln? Kunde det vara sant? Hade Malmberget blivit som "snillet" påstod, landet som flödar av mjölk och honung?

Mjölken fanns onekligen där. Men hur var det med honungen då? "Snillet" briljerande överlägset en gång till:
 
i blommorna!

Jo, visst var det så, "snillet" hade rätt! Det fanns dessutom massor av blommor, som kantade diket. För att inte tala om hela ängen där höghusen Gällivarevägen 15, 17 och 19 senare skulle komma att ligga. Det visste vi, eftersom vi brukade suga det söta som fanns i de där ängsblommorna, med de pyttesmå blommorna. Men var det verkligen en biblisk händelse, som hade inträffat i Malmberget?

Vi blev tystare och tystare allt eftersom mjölkfloden tycktes bli tätare och tätare ju längre upp i backen vi kom. Det var nog ingen som riktigt kunde ta det briljerande "snillet" på fullt allvar, men märkligt var det onekligen, det minns jag att jag tyckte.

Förklaringen kom när vi väl kom upp till Konsum 6: an.

Det var mjölkbilen som hade slagit tipp och all mjölk hade därmed runnit ut. Som om det inte vore nog. Jerusalems förstörelse fick helt plötsligt en helt annan mening i våra liv den här morgonen.

Jag vet att jag länge och väl funderade på hur det egentligen hade låtit, när hela lastbilen kantrat och alla glasflaskorna gått i kras. Klirrandet från Smedbergs, när de höll på att lasta drickabilarna, måste ha framstått som en droppe i havet, i jämförelse vad det här måste ha låtit som.

För att inte tala om killen som jobbade som bud på Konsum 6: an och som man var livrädd för, när han kom vässande som en annan dödsryttare med packmoppen. Han hade kört tipp så många gånger med packmoppen, att det gick rykten om att han hotats med att få sparken, om han körde tipp en enda gång till! Hans framfart bleknade också helt plötsligt till ett intet, när vi stod inför denna jämförelse.

Något annat som jag alltjämt tänker är, anser sig "snillet" fortfarande överlägset i jämförelse med oss andra? Jag har visserligen aldrig sett "snillet" i det där TV-programmet, som gick förr i tiden, "Snillen Spekulerar" med Bengt Feldreich. Men jag kanske bara missade det?

http://bildarkivet.gellivare.se/showID.cfm?ID=28614 


Bilden är tämligen missvisande. Fotsulorna är dock i verkligheten ungefär 45 grader uppåt och man har ett framåtlut, ungefär som om man knäppt ihop gylfen och västen. Dessutom har fotografen missat mer än hälften av backen. Den är dock inte på långa vägar lika häftig som Stenbacken i Kilen var, där korkade varenda bil, som försökte ta sig uppför och även om vi malmbergare är födda till "stengetter" var det en tuff match, att ta sig uppför den i ett svep.

Denna bild av Smedjebacken torde dock vara en bild, som är tagen efter denna "bibliska händelse" inträffade, eftersom den gröna kiosken också syns på bilden och den fanns inte där då, utan diket fortsatte även där på den tiden.


PS. Men år 1986 verkar dock en RIKTIG "biblisk händelse" i Malmberget ha inträffat. I alla fall om man skall tro på vad skvallertanterna och "snillet" hade att berätta i sina rikliga tillsnitsade utsagor, den ena värre än den andra. DS.

fredag 6 februari 2009

Fotografen Lea Wikström i Malmberget

- den 6 februari 2009, kl 10:58

Varje år skickades vi, jag och min syster, till fotografen Lea Wikström. Hon hade sin ateljé i ett mycket vackert hus i Malmberget, Köpmangatan 11, en adress som jag som vuxen långt senare skulle ha och var där min dotter föddes.

Ateljévåningen låg högst upp i huset, det var en mörk, kall, murrig väg dit upp kändes det som, trots att jag minns de stora blommorna i farstun. Varför man rev även detta hus, är totalt obegripligt. Men det var en rivningshysteri av guds nåde som rådde i Malmberget och Gällivare. De flesta kommuner gör inte så och det känns faktiskt betryggande att veta. Det finns därför många idyller runt om i Sveriges avlånga land. En som jag alltid får en känsla av att jag hamnat rakt in i gamla Malmberget är Alingsås.

Jag minns Lea Wikströms mycket speciella klänningar med spetsar, glasögon med kedja, högklackade skor, guldhals- och armband, ringar, stora tunga guldörhängen som fått öronsnibbarna att hänga ner, säkert redan 20 år innan jag träffade henne. Jag minns t.o.m. hur det luktade däruppe i den smakfullt inredda ateljén, minns dessa stora vackra ateljéfönster och hur det lät när hon bytte plåtar i den stora bruna lådkameran. Blixtlampan gick inte heller av för hackor! Det var en totalupplevelse som jag ännu bär med mig. Hon var en bestämd och mycket speciell dam, som visste hur hon ville ha sin modell "uppgillrad" för fotografering.

Men värst av allt i hela "tillställningen" var nog trots allt hennes pudel, som var allt annat än rolig att ha att göra med. Förbenade, skällande, hoppande, gläfsande "dammvippa", som for omkring som ett jehu efter golvet, morrade värre än värst och visade tänderna. Lea Wikström intygade att han var sååååå snäll. Så fasen heller att den hunden var! NEJ, jag var helt enkelt livrädd inför hela situationen.

Prepareringen innan man gick dit var samma plågsamma stycke. Det skulle slätkammas, eller knytas i hårdband, eller så skulle den eviga hårklämman i luggen gillras dit, tas på välstrukna kläder etc.

Den som upplevt locktång som värms på platta vet nog vad jag menar, med vidbränt hår och vidbrända öron! Ordspråket, "skall man bli fin får man lida pin", var en ren hädelse, när man betänker den tortyr, som det i verkligheten innebar. Inte sällan hann rosetterna vara på väg ur, hårklämman var ett minne blott och knästrumporna både nedhasade och ibland även hastigt nedsmutsade och nya måste tas på innan avfärd var att tänka på.

Det här var på nylonklänningarnas och de stärkta bomullsklänningarnas tidevarv. Vem minns inte linnen, livstycken med strumpebandshållare, stickiga & kliande strumpor, underkjolar som rev på benen och fick kjolarna att stå rakt ut och såg ut som ballerinakjoltyg, dvs. ihåligt tyg? Jag brukade tänka på det, när jag senare i livet själv köpte varma mjuka klänningar i följsamt material till min dotter. Det är nog inte undra på att jag aldrig var någon klänningsälskare som barn, utan en "totalt förvildad unge, utan strumpor och skor", som min pappa kallade mig för.

Av Lea Wikström slängdes man upp i den höga stolen, som antingen vevades upp eller ner och så satte eländet igång:

Det nålades baktill på klänningen, så att inga fula veck blev där man satt rak som en pinne. Man skulle skjuta fram bröstet, vrida på huvudet, se än hit, än dit. Jag tror att min fotograferingsskräck såg dagens ljus där i hennes ateljévåning. Därför var det nog tur att Staffan Lundberg på Berts Foto i Malmberget hann få mig ur detta värsta tillstånd, innan han "lade kameran på hyllan" i alltför unga år.

Som barn förstod jag aldrig att uppskatta Lea Wikström, men som vuxen har jag verkligen insett storheten i hennes värv. Därför känns det rätt sorgligt, att inte hela hennes arkiv kunde tas omhand, eftersom det var ett tidsmonument av diger kaliber.

För den som missat det hela finns mycket att skåda i fotoväg på denna hemsida, Gällivare bildarkiv. Det finns många "kockar" som bidragit med den genuina samlingen, som väcker många minnen till liv om livet i hela Gällivare kommun:

http://bildarkivet.gellivare.se/

Det finns bara ett enda problem med denna hemsida och som inte bör negligeras: VARNING den är starkt vanebildande!

Skriver du in sökordet Köpmangatan, kan du se Lea Wikströms hus, men även foton av "bibliotekstanten" Agneta Åhs och säkert vyer som du känner igen, om du är tillräckligt gammal för det. Sökord som Kaptensvägen m.fl. är spännande miljöer.

På sökordet Centralskolan, Svanparken, Läroverket, Dundret, eller byarna får du in fler träffar än du kan ana och kanske finner du din egen bild leende mot dig! Det är inte bara "stenåldersbilder" utan även till år 2005. - Dalagatan 15 är det hus jag föddes i och som också finns i arkivet. Det huset gick under namnet "mink-Lasses", därför att de hade minkburar på gården. Mina föräldrar hyrde lägenheten på övervåningen hos Larssons, innan de byggde eget hus nere på Barongatan i Bäcken.


Fotot: Taget hos Lea LWikström liksom alla fotoateljebilder på mig under min uppväxt. Här är jag 2 år.

torsdag 5 februari 2009

Thailand calling, igen!

- den 5 februari 2009, kl 14:02


Larsson suckade djupt när han sa:

- Ibland tror man inte sina öron, det är rena rama "Cockoo´s Nest" mellan varven.

Jag undrade vad saken gällde nu då.

Det hela visade sig att Larsson och "Gurra" (vi kallar honom så för säkerhets skull) hade legat i allsköns ro utsträckta på varsitt badlakan, efter ett par dyk i havet, när de hade fått syn på "Sexmaskinen", som hade kommit gående längs stranden med så brådskande och bestämda steg, att sanden fullkomligt yrde runt omkring honom.

Det var inte bara sanden som yrde runt omkring honom, skrattade Larsson, som samtidigt förtydligade, att jag kanske kunde lista ut varför han kallades "Sexmaskinen". Nja, jag kunde medge att det var lite svårt att förstå, eftersom det trots allt rörde sig om en herre i 70 års ålder, men ok då, jag kunde nog förstå vad det hela gick ut på utan närmare detaljer.

"Sexmaskinen" hade skrikit till "Gurra" redan när han befann sig en bra bit ifrån dem, att nu skulle han fan i mig slå "Gurra" på käften, vad faen höll han på att ringa till hans tjej för?

Väl framme vid Larsson och "Gurra" visade sig att "Sexmaskinen" var alldeles svart i ögonen av ilska. "Gurra" tog det hela dock med ro och svarade:

- Jag håller inte på att ringa till din tjej, jag svarar bara på SMS... och så hade han åter lagt sig ner på badlakanet.

Svaret hade fått "Sexmaskinen" att bli fullständigt skogstokig och nu djävlars SKULLE han slå "Gurra" på käften!

Larsson fortsatte:

- Två fullvuxna karlar den ena i ca 65 års ålder och den andra i 70 års ålder, ja, jag menar vad tror de egentligen? Den här thailändska bruden kanske är i 30 års ålder. Det är ju alltid lite vanskligt att åldersbestämma de här thailändskorna, fortsatte Larsson bekymrat, men ungefär i 30 års ålder kan hon vara. Men vad tror de att det är fråga om för hennes del? Inte nog med det, vet du vad de här två knäppgökarna gjorde? Jo, de skulle börja SLÅSS där på stranden, som några andra småglin! Röck och slet i varandra, så sanden yrde runt omkring dem! Helt otroligt! fortsatte Larsson. Sedan kommer jag till det bästa av allt. Vet du vad "Gurra" sa då till "Sexmaskinen", när de höll på att tjafsa som värst? Jo, så här sa han:

- Hur många av mina tjejer har du tatt då? MINST 4 tjejer!

- Vadå, svarade "Sexmaskinen" håller du inte käft skall jag slå dig på käften!

- Nä, sa Larsson och suckade djupt, ibland är de rena rama dårhuset.

- One Flew East, One Flew West´ One Flew Over The Cuckoo´s Nest´? försökte jag trevande...

Den nya djupa sucken som kom till svar, via det fördröjda Skypeljudet från Thailand, blandades av en minaretutropares röst i bakgrunden och en smattrande moped.

onsdag 4 februari 2009

att inte få vara mormor... pappa etc.

- den 4 februari 2009, kl 15:38


http://sydsvenskan.se/inpalivet/article410552/Att-inte-fa-vara-mormor.html

Jag lämnar den artikeln utan kommentar, förutom den att det här barnbarnet är redan så "hjärntvättat", att det inte finns något större hopp för framtiden, tyvärr.

Själv arbetar jag på ideell basis sedan väldigt många år tillbaka för barns rättssäkerhet, som jag tycker har mycket att önska.

I det här landet följer vi inte ens barnkonventionen, eller de mänskliga rättigheterna, som vi båda valt att skriva under att vi skall följa.

Även om vi i det här landet anser oss "högt utbildade och leva i ett intelligent samhälle" finns andra länder, som har en betydligt större rättssäkerhet för barn än Sverige har. De flesta av dessa länder betraktar vi som "inte så framåt". Ta t.ex. Spanien där barn inte är enbart föräldrarnas "rättighet", utan där hela släkten runtomkring äger ansvaret över barnet och dess väl och ve. Inget kan sålunda ske efter en (1) förälders "godtycke" med barnet. Variationerna vad som kan möta barnet efter dess livsväg är så otaliga, att det är omöjligt att beskriva alla dess varianter som kan drabba svenska barn.

En del smärre lagförändringar har vi lyckats åstadkomma och har också lyckats med att bli remissinstans till justitiedepartementet, vilket i sig är en enorm framgång.

Men i övrigt är det tröstlöst litet som hänt. Barn är till 99,9 % rov för sina föräldrars önskningar. En förälder som vill sabotera ett umgänge, eller förstöra det självklara för barnet att äga sitt eget liv fullt ut, klarar av det med briljans! Det finns INGET i samhället som stoppar dess framfart dessutom, utan snarare bara förstärker den "eget tagna makten". Barn är rättslösa!

Under mina år på tingsrätten hann jag se tillräckligt mycket, för att verkligen veta vart jag skulle lägga ner min energi och det fick bli i mitt ideella arbete, med att försöka få till en lagstiftning vad gäller barns rättigheter, som åtminstone var värd namnet. Jag tror knappast att jag hinner få uppleva den under min livstid, men jag hoppas att det kan bli så någon gång i framtiden.

Har det hänt så mycket då under de här åren? Nej, verkligen inte, eftersom samhället är ett järnspett, som man inte förändrar i första taget, eftersom inte helhetsgrepp tas.

Jag har i detta ideella arbete hunnit möta rent ut sagt fruktansvärda livsöden, lyssnat till så många fruktansvärda berättelser, så fruktansvärda att jag funderat på VAD jag egentligen borde göra med all den kunskap, vetskap och insikt som flutit in i min öron.

En del dagar i mitt liv, är inte enbart glädjefyllda, där ligger min panna i djupa veck över vad en förälder kan vara mäktig att göra mot sitt eget barn. Ta sig rätten långt över vad som lagen egentligen medger, men som ändå får pågå, därför att vi inte har något rättssäkert samhälle för barnet. Det är den svarta sanningen. Sanningen som bär sorgens kläder.

Eller VAD tycker du själv?

Fotot, jag själv som 6 månaders baby. På den tiden man kunde exponera nakna barn.

Boxning, MAIF och Ingmar

- den 4 februari 2009, kl 14:20


På flyget hem läste vi om att Ingmar Johansson gått ur tiden. Det var Paolo Roberto som enligt tidningsrubrikerna rasade över att SVT bestämt sig för att åter sända den finstämda dokumentären om Ingmar Johansson, som sändes för något år sedan. Visst är det djupt tragiskt att även Ingmar Johansson drabbades av det som inte är ovanligt, att just skallskador kommer som ett brev på posten av.

Men jag kan inte hålla med Paolo Roberto, som ansåg att den var en djup förnedring av Ingmar Johansson. Det är att inte se "skogen för alla träd". Jag skall väl tillägga att jag själv är en beundrare av Paolo Roberto, som artat sig väl och blivit något av en sund priffe, med båda fötterna väl förankrade i backen. Sist kunde vi se honom i matlagningsprogrammet från Italien, något som faktiskt förenar dessa två boxare och även en till f.d. boxare, som jag känner än bättre än så. Det där med mathållning kanske blir en naturlig följd, eftersom det krävs att man sköter både kost och kroppen, för att kunna träna så pass mycket och för att hålla kroppen i god allsidig form, som just boxningen kräver. Just den biten tillhör faktiskt den stora pluspoängen.

Man får inte heller glömma bort, trots Ingmar Johanssons sista år, att han inte bara var en stor sportsman, han var stor på många olika sätt, därför att han alltid behöll det jordnära och självklara inom sig. Dokumentären tycker jag fortfarande är en ömsint bild av personen Ingmar Johansson och hans liv. Visst hade det varit betydligt trevligare om den hade gjorts medan Ingemar själv hade kunnat vara mer aktivt deltagande i dokumentären, men nu blev det inte så och jag förstår familjens intentioner, som önskade att den kom till stånd medan han fortfarande var i livet.

Själv minns jag den där natten så himla väl, när Ingmar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning. Vi samlades framför radion i vardagsrummet, hemma på Barongatan i Malmberget i juni 1959. Jag själv var rätt yrvaken, men full av förväntan där jag satt invirad i en filt endast iförd nattlinne. Det var onekligen spännande. Bara det att stiga upp mitt i natten för att lyssna på en boxningsmatch, tillhörde inte vanligheterna. Matchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson däremot var snopet snabbt över.

Jag tror nog att alla som "var med på den tiden", vet vad man gjorde den natten. Liksom de flesta vet vad de gjorde när de nåddes av nyheten, att Palme blivit skjuten, eller när nyheterna om 11 september i USA inkl. Sveriges eget 11 september med Anna Lind var ett faktum.

Vara boxare innebar att överförfriskade personer alltid skulle utmana Ingmar Johansson. Jag minns särskilt en av alla dessa händelser bättre än andra därför att den var förlagd till krogen i Kiruna. Det finns uppenbarligen någon form av självhändelsedrift, att mäta sina knytnävar med någon, som varit mer erkänd inom just den sporten.

Den klubben som Ingmar Johansson tillhörde, Redbergslids boxningsklubb, skulle min yngste son nästan 40 år senare tillhöra. Han blev aldrig någon världsmästare men väl norrlandsmästare tre gånger om. Jag är faktiskt så här med facit i hand över de skador som drabbar boxare, glad över att hans boxningskarriär fick ett abrupt slut och att det varit helt andra regler för boxare, än som var på Ingmar Johanssons tid. Jag har aldrig varit glad åt själva momentet boxning, men allt det andra har jag verkligen känt mig djupt tacksam över som mamma. Det har i mitt fall bara funnits en väg att gå och det har varit att stödja han i hans egna beslut och önskningar. Det har varit en fin anda som först MAIF: s boxningssektion gav honom, framförallt hans tränare "klippan" Uvén och även Redbergslids boxningsklubb i den sista delen. Jag kan med glädje minnas hur han minutiös skötte sin mathållning, träning och växte in i ett stort ansvar för sin egen person som boxningen krävde av honom.

Här i Göteborg slet han på sig träningskläderna och sprang en lång vända upp i Slottsskogen, avslutade det hela med att springa uppför "djävulstrappan", som ledde upp till Otterhällan nerifrån hamnen och sedan 7 våningar upp i huset, där vi bodde. Enbart trapporna de gånger hissen inte funkade var fullt tillräckligt för min egen del att mäkta med. Sedan tillkom för hans del all träning som skedde i Redbergslids lokaler. För att inte tala om de träningsläger han låg på under de här åren.

Det mest ironiska är nog trots allt att min pappa, som verkligen avskydde allt vad boxning hette, själv blev anledningen till att min son verkligen började boxas. Han fick nämligen pengar av honom och ett löfte om att han fick disponera pengarna fritt och inköpa det han själv önskade. Han avkrävde och fick det löftet av sin morfar, dummare än så var han inte. Sålunda blev det en boxningssäck och ett par boxningshandskar ifrån Claes Ohlsson, Insjön, som han som 8 åring beställde i största hemlighet med den vidtalade "medhjälparen". Ett löfte var ett löfte och en fylld spånsäck i trappan upp till andra våningen hängde där nästa gång min pappa kom på besök.

Min pappa undrade om jag hade blivit fullständigt galen, men när han insåg att det var han själv som varit totalt galen, tystnade han rätt snart. Vad jag aldrig förstod från första början var att min son var fullständigt inriktad på att bli boxare i slutändan och det ordnade han med själv fullt ut, när han väl hade hunnit bli så pass gammal att det var genomförbart.

I sina bästa stunder är boxning rena baletten i fotarbete, smidighet, självdisciplin och ett gott psyke. Den som tror att det bara handlar om att slå ner den andra, har litet och inget förstått. Men boxning är precis som det sägs även en "blodsport", som man inte heller får glömma bort. Det är inte några bättre öden som gått i världsmästarnas spår.

Ambivalens är väl den bästa beskrivningen av det hela, som jag känner, varje gång jag konfronteras med ordet BOXNING.

tisdag 3 februari 2009

Fransk fickparkering,

- den 3 februari 2009, kl 13:37


det fick mig verkligen att överväga mitt nästa val av bil: EN KNALLGUL HUMMER!

"Kallsvetten lackade" milt uttryckt. Ändå hade jag tänkt tanken om och om igen: "för allt i världen, dra nu inte åt handbromsen, när du parkerar."

Tja, vad händer? Min vana trogen, växel i, handbromsen REJÄLT åtdragen. Alltså följer en nära-livet-upplevelse utan motstycke, när jag återvänder till bilen. Då finner jag en i upplösningstillstånd parisare, som låter som om han är någon reklamfilm för Otrivin nästäppa:  

- Mon Dieu Madam, medan han slår ut händerna i dramatiska rörelser, för att sedan dunka ena handflatan i huvudet på sig själv upprepade gånger: 

- De ciel-et-enfer!

Med spottet sprutande värre än Porjus kraftstation under "Fallens Dag" och med uttryck, som får mig att spontant vilja hålla för öronen på varje förbipasserande barn: (X, X, X etc. = Les noms du diable)! Är Fransmän verkligen gentlemän?

Goodness Gracious Me! VAD svarar man på en sån lång ramsa av helvetets alla upptänkliga omskrivningar?

- Comme tu es gentil?

Meh... det går ju inte...

Nä, man tänker rätt och slätt på det språk som fransmän ogillar allra mest här i världen:

- Fuck off!

Det finns bara ETT (1) världsspråk för fransmän och det ÄR franska. Perfekt franska dessutom, inga halvmesyrer, minsta lilla avvikelse av uttalet då begriper de NADA! Men vad man tänker och vad man säger är inte riktigt samma sak. Det blir istället ett halvkrystat:  

- Pardon!

Och så önskar man att man kan gå upp i rök på två röda, för vem tror sig om att kunna stoppa en ihållande Otrivin-nästäppa med inslag av Porjus?"

Visserligen har jag bara hotat med att köpa en Hummer ett par gånger, efter vissa händelser i mitt liv. Men jag har sinnebilden klar för mig, genom filmen "Rosornas krig" (The War of the Roses). Jag har upptäckt att vid de här tillfällena önskar jag, att jag kunde vara lika fullständigt urspårad som omgivningen kan, de önskningarna de kommer allt tätare.

Några dagar innan vi reste iväg till Paris, snurrade jag runt och sökte parkering. Jag hade tidsbrist värre och det är då det händer, sånt som bara inte får hända i dylika stunder! Efter ett väldigt letande hittade jag en parkering, men att sedan lyckas klämma sig ur bilen, det gick bara inte, eftersom det stod en stadsjeep på ena sidan och den andra sidan en "gubb-Volvo", båda hade rekorderligt tangerat vitlinjen, men stadsjeepen värst i vanlig ordning! Ett tag funderade jag på att krypa ut genom bagageluckan, men insåg att jag kommer att har jordens repigaste och buckligaste bil, om jag gör det, därför att de lär inte krypa in genom bagageluckan i sina bilar!

Men HADE jag haft en HUMMER, tja, då hade det varit en lätt sak!

Stadsjeep, ploff... ner i hamnkanalen...

"Gubb-Volvo", ploff... ner i hamnkanalen och parkeringsrutan var min!

Oavkortat min! Men nu var det inte så, så det hela slutade med att jag åkte omkring och sökte en ledig parkering i 20 minuter! Det här är inte stan som man direkt bara kör "tvärs över gatan", nej, det blir en rejäl stadstur för att komma över till andra sidan gatan!

De här stadsjeeparna är helt enkelt ett hin håles påfund! Jag undrar om det står i köpeavtalet, att bara folk som inte kan parkera få köpa dem? Det bara MÅSTE vara så det är! De har inte en susning om vart de står i förhållande till parkeringsrutorna. Undantagslöst har de inkräktat en bra bit av nästa p-ruta och rutorna i den här stan, där är det verkligen glädjemått. Det är med ett nödrop en liten bil kan parkera inom ramarna, står det då en stor stadsjeep, jamen, morsning!!! Det kan man ju bara glömma! Man kan verkligen undra vem som stått modell för de måtten?

Eller så förhåller det sig så, att de där typerna på stadsbyggnadskontoret får ut sina perversa lustar, när de planerar p-platserna. Jag kan riktigt se framför mig hur det hela går till, när de sitter där och filurar:

- Få se nu... här skall det bli nya parkeringsplatser. Hmmm... hur skall vi nu göra så att de inte kan få upp bildörrarna? VEM skall vi fråga så att det säkert skiter sig??? Kalle!!!! Hur bred är en vanlig bil??


- Jag har ingen bil, jag kör fortfarande omkring på min trehjuling som jag fick i tvåårspresent, men den är väl kanske 1 meter bred tror jag. Inte vet jag, jag hade IG i matte!

- Jaha, 1 meter, få se då lägger vi till ..... Kalle!!! Hur bred är du om baken?

- Jag är inte bred, de kallade mig t.o.m. för sugröret i plugget, men jag skulle väl tro att jag är???.... mellan tummen och pekfingret... 1 dm.

- Jaha... hmm... 1 meter, plus 1 dm... ??? Kalle!!! Hur bred är morsan din om baken?

- Ja, jag skulle tro att hon är väl kanske någon centimeter bredare än jag, hon börjar bli rätt insutten.

- Jaha, få se nu... 1 meter, plus 1 dm, plus 13 cm. Hmmm... äh, vi får väl ta till lite luft också. Det får bli 3 cm till. Okey, STEEEEFAN, nu har jag de nya måtten på parkeringsrutorna nere i stan, du skall mäta ut dem till 1 meter och 26 cm och inte en millimeter till, det är dyrt med gatumark i stan. För 20:-/timman kan de inte få hur mycket parkeringsruta som helst!

- Okey, chefen! Skall jag ta den tjocka eller den smala penseln?

- Ta den smala, folk har väl hunnit börja fatta att det inte skall köra med Rössner-metoden, utan den där bloggdoktorn Annika Dahlqvists-metoden, du vet: ät det rätta, ät det fetta. Hö hö hö"!"

Nä... sanning att säga, den enda Hummer jag kommer att inköpa i verkligheten är den från Feskekôrka.

Visserligen läste jag en reklam förra helgen om en bilfirma, som hade köpt in generalagentens kvarvarande lager av fabriksnya 2007 års modell och de fanns från 239 000: -. Men bränsleförbrukningen?!

Phew, svettigt värre! Blandad körning var 15,1 l/100 km. Det är mer än det dubbla vad min bil sörplar i sig. Tja, så tillkommer det där andra "lilla" då... hitta två (2) parkeringsrutor lediga bredvid varandra, `a 2 x 20:-/timma! En Hummer kan man knappast gratisparkera halvvägs in i nästa p-ruta, då är det ingen ruta kvar.

Men jag skulle vilja se den som vill "mucka gräl" i den här sanslösa "nu-kör-jag-i-röven-på-dig-bilförar-Göteborg", eller "knuffa-kofångare-parkering-i-Paris", om jag hade en HUMMER! HA!

Jag tror bestämt jag fortsätter att drömma om att :

En vacker dag, då skall jag minsann köpa mig en Hummer och ratta omkring i och då.... "Rosornas krig" släng sig i väggen, det var ändå bara försmaken.