- den 4 februari 2009, kl 14:20
På flyget hem läste vi om att Ingmar Johansson gått ur tiden. Det var Paolo Roberto som enligt tidningsrubrikerna rasade över att SVT bestämt sig för att åter sända den finstämda dokumentären om Ingmar Johansson, som sändes för något år sedan. Visst är det djupt tragiskt att även Ingmar Johansson drabbades av det som inte är ovanligt, att just skallskador kommer som ett brev på posten av.
Men jag kan inte hålla med Paolo Roberto, som ansåg att den var en djup förnedring av Ingmar Johansson. Det är att inte se "skogen för alla träd". Jag skall väl tillägga att jag själv är en beundrare av Paolo Roberto, som artat sig väl och blivit något av en sund priffe, med båda fötterna väl förankrade i backen. Sist kunde vi se honom i matlagningsprogrammet från Italien, något som faktiskt förenar dessa två boxare och även en till f.d. boxare, som jag känner än bättre än så. Det där med mathållning kanske blir en naturlig följd, eftersom det krävs att man sköter både kost och kroppen, för att kunna träna så pass mycket och för att hålla kroppen i god allsidig form, som just boxningen kräver. Just den biten tillhör faktiskt den stora pluspoängen.
Man får inte heller glömma bort, trots Ingmar Johanssons sista år, att han inte bara var en stor sportsman, han var stor på många olika sätt, därför att han alltid behöll det jordnära och självklara inom sig. Dokumentären tycker jag fortfarande är en ömsint bild av personen Ingmar Johansson och hans liv. Visst hade det varit betydligt trevligare om den hade gjorts medan Ingemar själv hade kunnat vara mer aktivt deltagande i dokumentären, men nu blev det inte så och jag förstår familjens intentioner, som önskade att den kom till stånd medan han fortfarande var i livet.
Själv minns jag den där natten så himla väl, när Ingmar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning. Vi samlades framför radion i vardagsrummet, hemma på Barongatan i Malmberget i juni 1959. Jag själv var rätt yrvaken, men full av förväntan där jag satt invirad i en filt endast iförd nattlinne. Det var onekligen spännande. Bara det att stiga upp mitt i natten för att lyssna på en boxningsmatch, tillhörde inte vanligheterna. Matchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson däremot var snopet snabbt över.
Jag tror nog att alla som "var med på den tiden", vet vad man gjorde den natten. Liksom de flesta vet vad de gjorde när de nåddes av nyheten, att Palme blivit skjuten, eller när nyheterna om 11 september i USA inkl. Sveriges eget 11 september med Anna Lind var ett faktum.
Vara boxare innebar att överförfriskade personer alltid skulle utmana Ingmar Johansson. Jag minns särskilt en av alla dessa händelser bättre än andra därför att den var förlagd till krogen i Kiruna. Det finns uppenbarligen någon form av självhändelsedrift, att mäta sina knytnävar med någon, som varit mer erkänd inom just den sporten.
Den klubben som Ingmar Johansson tillhörde, Redbergslids boxningsklubb, skulle min yngste son nästan 40 år senare tillhöra. Han blev aldrig någon världsmästare men väl norrlandsmästare tre gånger om. Jag är faktiskt så här med facit i hand över de skador som drabbar boxare, glad över att hans boxningskarriär fick ett abrupt slut och att det varit helt andra regler för boxare, än som var på Ingmar Johanssons tid. Jag har aldrig varit glad åt själva momentet boxning, men allt det andra har jag verkligen känt mig djupt tacksam över som mamma. Det har i mitt fall bara funnits en väg att gå och det har varit att stödja han i hans egna beslut och önskningar. Det har varit en fin anda som först MAIF: s boxningssektion gav honom, framförallt hans tränare "klippan" Uvén och även Redbergslids boxningsklubb i den sista delen. Jag kan med glädje minnas hur han minutiös skötte sin mathållning, träning och växte in i ett stort ansvar för sin egen person som boxningen krävde av honom.
Här i Göteborg slet han på sig träningskläderna och sprang en lång vända upp i Slottsskogen, avslutade det hela med att springa uppför "djävulstrappan", som ledde upp till Otterhällan nerifrån hamnen och sedan 7 våningar upp i huset, där vi bodde. Enbart trapporna de gånger hissen inte funkade var fullt tillräckligt för min egen del att mäkta med. Sedan tillkom för hans del all träning som skedde i Redbergslids lokaler. För att inte tala om de träningsläger han låg på under de här åren.
Det mest ironiska är nog trots allt att min pappa, som verkligen avskydde allt vad boxning hette, själv blev anledningen till att min son verkligen började boxas. Han fick nämligen pengar av honom och ett löfte om att han fick disponera pengarna fritt och inköpa det han själv önskade. Han avkrävde och fick det löftet av sin morfar, dummare än så var han inte. Sålunda blev det en boxningssäck och ett par boxningshandskar ifrån Claes Ohlsson, Insjön, som han som 8 åring beställde i största hemlighet med den vidtalade "medhjälparen". Ett löfte var ett löfte och en fylld spånsäck i trappan upp till andra våningen hängde där nästa gång min pappa kom på besök.
Min pappa undrade om jag hade blivit fullständigt galen, men när han insåg att det var han själv som varit totalt galen, tystnade han rätt snart. Vad jag aldrig förstod från första början var att min son var fullständigt inriktad på att bli boxare i slutändan och det ordnade han med själv fullt ut, när han väl hade hunnit bli så pass gammal att det var genomförbart.
I sina bästa stunder är boxning rena baletten i fotarbete, smidighet, självdisciplin och ett gott psyke. Den som tror att det bara handlar om att slå ner den andra, har litet och inget förstått. Men boxning är precis som det sägs även en "blodsport", som man inte heller får glömma bort. Det är inte några bättre öden som gått i världsmästarnas spår.
Ambivalens är väl den bästa beskrivningen av det hela, som jag känner, varje gång jag konfronteras med ordet BOXNING.
Men jag kan inte hålla med Paolo Roberto, som ansåg att den var en djup förnedring av Ingmar Johansson. Det är att inte se "skogen för alla träd". Jag skall väl tillägga att jag själv är en beundrare av Paolo Roberto, som artat sig väl och blivit något av en sund priffe, med båda fötterna väl förankrade i backen. Sist kunde vi se honom i matlagningsprogrammet från Italien, något som faktiskt förenar dessa två boxare och även en till f.d. boxare, som jag känner än bättre än så. Det där med mathållning kanske blir en naturlig följd, eftersom det krävs att man sköter både kost och kroppen, för att kunna träna så pass mycket och för att hålla kroppen i god allsidig form, som just boxningen kräver. Just den biten tillhör faktiskt den stora pluspoängen.
Man får inte heller glömma bort, trots Ingmar Johanssons sista år, att han inte bara var en stor sportsman, han var stor på många olika sätt, därför att han alltid behöll det jordnära och självklara inom sig. Dokumentären tycker jag fortfarande är en ömsint bild av personen Ingmar Johansson och hans liv. Visst hade det varit betydligt trevligare om den hade gjorts medan Ingemar själv hade kunnat vara mer aktivt deltagande i dokumentären, men nu blev det inte så och jag förstår familjens intentioner, som önskade att den kom till stånd medan han fortfarande var i livet.
Själv minns jag den där natten så himla väl, när Ingmar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning. Vi samlades framför radion i vardagsrummet, hemma på Barongatan i Malmberget i juni 1959. Jag själv var rätt yrvaken, men full av förväntan där jag satt invirad i en filt endast iförd nattlinne. Det var onekligen spännande. Bara det att stiga upp mitt i natten för att lyssna på en boxningsmatch, tillhörde inte vanligheterna. Matchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson däremot var snopet snabbt över.
Jag tror nog att alla som "var med på den tiden", vet vad man gjorde den natten. Liksom de flesta vet vad de gjorde när de nåddes av nyheten, att Palme blivit skjuten, eller när nyheterna om 11 september i USA inkl. Sveriges eget 11 september med Anna Lind var ett faktum.
Vara boxare innebar att överförfriskade personer alltid skulle utmana Ingmar Johansson. Jag minns särskilt en av alla dessa händelser bättre än andra därför att den var förlagd till krogen i Kiruna. Det finns uppenbarligen någon form av självhändelsedrift, att mäta sina knytnävar med någon, som varit mer erkänd inom just den sporten.
Den klubben som Ingmar Johansson tillhörde, Redbergslids boxningsklubb, skulle min yngste son nästan 40 år senare tillhöra. Han blev aldrig någon världsmästare men väl norrlandsmästare tre gånger om. Jag är faktiskt så här med facit i hand över de skador som drabbar boxare, glad över att hans boxningskarriär fick ett abrupt slut och att det varit helt andra regler för boxare, än som var på Ingmar Johanssons tid. Jag har aldrig varit glad åt själva momentet boxning, men allt det andra har jag verkligen känt mig djupt tacksam över som mamma. Det har i mitt fall bara funnits en väg att gå och det har varit att stödja han i hans egna beslut och önskningar. Det har varit en fin anda som först MAIF: s boxningssektion gav honom, framförallt hans tränare "klippan" Uvén och även Redbergslids boxningsklubb i den sista delen. Jag kan med glädje minnas hur han minutiös skötte sin mathållning, träning och växte in i ett stort ansvar för sin egen person som boxningen krävde av honom.
Här i Göteborg slet han på sig träningskläderna och sprang en lång vända upp i Slottsskogen, avslutade det hela med att springa uppför "djävulstrappan", som ledde upp till Otterhällan nerifrån hamnen och sedan 7 våningar upp i huset, där vi bodde. Enbart trapporna de gånger hissen inte funkade var fullt tillräckligt för min egen del att mäkta med. Sedan tillkom för hans del all träning som skedde i Redbergslids lokaler. För att inte tala om de träningsläger han låg på under de här åren.
Det mest ironiska är nog trots allt att min pappa, som verkligen avskydde allt vad boxning hette, själv blev anledningen till att min son verkligen började boxas. Han fick nämligen pengar av honom och ett löfte om att han fick disponera pengarna fritt och inköpa det han själv önskade. Han avkrävde och fick det löftet av sin morfar, dummare än så var han inte. Sålunda blev det en boxningssäck och ett par boxningshandskar ifrån Claes Ohlsson, Insjön, som han som 8 åring beställde i största hemlighet med den vidtalade "medhjälparen". Ett löfte var ett löfte och en fylld spånsäck i trappan upp till andra våningen hängde där nästa gång min pappa kom på besök.
Min pappa undrade om jag hade blivit fullständigt galen, men när han insåg att det var han själv som varit totalt galen, tystnade han rätt snart. Vad jag aldrig förstod från första början var att min son var fullständigt inriktad på att bli boxare i slutändan och det ordnade han med själv fullt ut, när han väl hade hunnit bli så pass gammal att det var genomförbart.
I sina bästa stunder är boxning rena baletten i fotarbete, smidighet, självdisciplin och ett gott psyke. Den som tror att det bara handlar om att slå ner den andra, har litet och inget förstått. Men boxning är precis som det sägs även en "blodsport", som man inte heller får glömma bort. Det är inte några bättre öden som gått i världsmästarnas spår.
Ambivalens är väl den bästa beskrivningen av det hela, som jag känner, varje gång jag konfronteras med ordet BOXNING.
Konstigt att MAIF inte salufört alla sina idrottsmän bättre än de har gjort. kände inte till att din son var trefaldig norrlandsmästare.
SvaraRadera