- den 6 februari 2009, kl 10:58
Varje år skickades vi, jag och min syster, till fotografen Lea Wikström. Hon hade sin ateljé i ett mycket vackert hus i Malmberget, Köpmangatan 11, en adress som jag som vuxen långt senare skulle ha och var där min dotter föddes.
Ateljévåningen låg högst upp i huset, det var en mörk, kall, murrig väg dit upp kändes det som, trots att jag minns de stora blommorna i farstun. Varför man rev även detta hus, är totalt obegripligt. Men det var en rivningshysteri av guds nåde som rådde i Malmberget och Gällivare. De flesta kommuner gör inte så och det känns faktiskt betryggande att veta. Det finns därför många idyller runt om i Sveriges avlånga land. En som jag alltid får en känsla av att jag hamnat rakt in i gamla Malmberget är Alingsås.
Jag minns Lea Wikströms mycket speciella klänningar med spetsar, glasögon med kedja, högklackade skor, guldhals- och armband, ringar, stora tunga guldörhängen som fått öronsnibbarna att hänga ner, säkert redan 20 år innan jag träffade henne. Jag minns t.o.m. hur det luktade däruppe i den smakfullt inredda ateljén, minns dessa stora vackra ateljéfönster och hur det lät när hon bytte plåtar i den stora bruna lådkameran. Blixtlampan gick inte heller av för hackor! Det var en totalupplevelse som jag ännu bär med mig. Hon var en bestämd och mycket speciell dam, som visste hur hon ville ha sin modell "uppgillrad" för fotografering.
Men värst av allt i hela "tillställningen" var nog trots allt hennes pudel, som var allt annat än rolig att ha att göra med. Förbenade, skällande, hoppande, gläfsande "dammvippa", som for omkring som ett jehu efter golvet, morrade värre än värst och visade tänderna. Lea Wikström intygade att han var sååååå snäll. Så fasen heller att den hunden var! NEJ, jag var helt enkelt livrädd inför hela situationen.
Prepareringen innan man gick dit var samma plågsamma stycke. Det skulle slätkammas, eller knytas i hårdband, eller så skulle den eviga hårklämman i luggen gillras dit, tas på välstrukna kläder etc.
Den som upplevt locktång som värms på platta vet nog vad jag menar, med vidbränt hår och vidbrända öron! Ordspråket, "skall man bli fin får man lida pin", var en ren hädelse, när man betänker den tortyr, som det i verkligheten innebar. Inte sällan hann rosetterna vara på väg ur, hårklämman var ett minne blott och knästrumporna både nedhasade och ibland även hastigt nedsmutsade och nya måste tas på innan avfärd var att tänka på.
Det här var på nylonklänningarnas och de stärkta bomullsklänningarnas tidevarv. Vem minns inte linnen, livstycken med strumpebandshållare, stickiga & kliande strumpor, underkjolar som rev på benen och fick kjolarna att stå rakt ut och såg ut som ballerinakjoltyg, dvs. ihåligt tyg? Jag brukade tänka på det, när jag senare i livet själv köpte varma mjuka klänningar i följsamt material till min dotter. Det är nog inte undra på att jag aldrig var någon klänningsälskare som barn, utan en "totalt förvildad unge, utan strumpor och skor", som min pappa kallade mig för.
Av Lea Wikström slängdes man upp i den höga stolen, som antingen vevades upp eller ner och så satte eländet igång:
Det nålades baktill på klänningen, så att inga fula veck blev där man satt rak som en pinne. Man skulle skjuta fram bröstet, vrida på huvudet, se än hit, än dit. Jag tror att min fotograferingsskräck såg dagens ljus där i hennes ateljévåning. Därför var det nog tur att Staffan Lundberg på Berts Foto i Malmberget hann få mig ur detta värsta tillstånd, innan han "lade kameran på hyllan" i alltför unga år.
Som barn förstod jag aldrig att uppskatta Lea Wikström, men som vuxen har jag verkligen insett storheten i hennes värv. Därför känns det rätt sorgligt, att inte hela hennes arkiv kunde tas omhand, eftersom det var ett tidsmonument av diger kaliber.
För den som missat det hela finns mycket att skåda i fotoväg på denna hemsida, Gällivare bildarkiv. Det finns många "kockar" som bidragit med den genuina samlingen, som väcker många minnen till liv om livet i hela Gällivare kommun:
http://bildarkivet.gellivare.se/
Det finns bara ett enda problem med denna hemsida och som inte bör negligeras: VARNING den är starkt vanebildande!
Skriver du in sökordet Köpmangatan, kan du se Lea Wikströms hus, men även foton av "bibliotekstanten" Agneta Åhs och säkert vyer som du känner igen, om du är tillräckligt gammal för det. Sökord som Kaptensvägen m.fl. är spännande miljöer.
På sökordet Centralskolan, Svanparken, Läroverket, Dundret, eller byarna får du in fler träffar än du kan ana och kanske finner du din egen bild leende mot dig! Det är inte bara "stenåldersbilder" utan även till år 2005. - Dalagatan 15 är det hus jag föddes i och som också finns i arkivet. Det huset gick under namnet "mink-Lasses", därför att de hade minkburar på gården. Mina föräldrar hyrde lägenheten på övervåningen hos Larssons, innan de byggde eget hus nere på Barongatan i Bäcken.
Fotot: Taget hos Lea LWikström liksom alla fotoateljebilder på mig under min uppväxt. Här är jag 2 år.
Ateljévåningen låg högst upp i huset, det var en mörk, kall, murrig väg dit upp kändes det som, trots att jag minns de stora blommorna i farstun. Varför man rev även detta hus, är totalt obegripligt. Men det var en rivningshysteri av guds nåde som rådde i Malmberget och Gällivare. De flesta kommuner gör inte så och det känns faktiskt betryggande att veta. Det finns därför många idyller runt om i Sveriges avlånga land. En som jag alltid får en känsla av att jag hamnat rakt in i gamla Malmberget är Alingsås.
Jag minns Lea Wikströms mycket speciella klänningar med spetsar, glasögon med kedja, högklackade skor, guldhals- och armband, ringar, stora tunga guldörhängen som fått öronsnibbarna att hänga ner, säkert redan 20 år innan jag träffade henne. Jag minns t.o.m. hur det luktade däruppe i den smakfullt inredda ateljén, minns dessa stora vackra ateljéfönster och hur det lät när hon bytte plåtar i den stora bruna lådkameran. Blixtlampan gick inte heller av för hackor! Det var en totalupplevelse som jag ännu bär med mig. Hon var en bestämd och mycket speciell dam, som visste hur hon ville ha sin modell "uppgillrad" för fotografering.
Men värst av allt i hela "tillställningen" var nog trots allt hennes pudel, som var allt annat än rolig att ha att göra med. Förbenade, skällande, hoppande, gläfsande "dammvippa", som for omkring som ett jehu efter golvet, morrade värre än värst och visade tänderna. Lea Wikström intygade att han var sååååå snäll. Så fasen heller att den hunden var! NEJ, jag var helt enkelt livrädd inför hela situationen.
Prepareringen innan man gick dit var samma plågsamma stycke. Det skulle slätkammas, eller knytas i hårdband, eller så skulle den eviga hårklämman i luggen gillras dit, tas på välstrukna kläder etc.
Den som upplevt locktång som värms på platta vet nog vad jag menar, med vidbränt hår och vidbrända öron! Ordspråket, "skall man bli fin får man lida pin", var en ren hädelse, när man betänker den tortyr, som det i verkligheten innebar. Inte sällan hann rosetterna vara på väg ur, hårklämman var ett minne blott och knästrumporna både nedhasade och ibland även hastigt nedsmutsade och nya måste tas på innan avfärd var att tänka på.
Det här var på nylonklänningarnas och de stärkta bomullsklänningarnas tidevarv. Vem minns inte linnen, livstycken med strumpebandshållare, stickiga & kliande strumpor, underkjolar som rev på benen och fick kjolarna att stå rakt ut och såg ut som ballerinakjoltyg, dvs. ihåligt tyg? Jag brukade tänka på det, när jag senare i livet själv köpte varma mjuka klänningar i följsamt material till min dotter. Det är nog inte undra på att jag aldrig var någon klänningsälskare som barn, utan en "totalt förvildad unge, utan strumpor och skor", som min pappa kallade mig för.
Av Lea Wikström slängdes man upp i den höga stolen, som antingen vevades upp eller ner och så satte eländet igång:
Det nålades baktill på klänningen, så att inga fula veck blev där man satt rak som en pinne. Man skulle skjuta fram bröstet, vrida på huvudet, se än hit, än dit. Jag tror att min fotograferingsskräck såg dagens ljus där i hennes ateljévåning. Därför var det nog tur att Staffan Lundberg på Berts Foto i Malmberget hann få mig ur detta värsta tillstånd, innan han "lade kameran på hyllan" i alltför unga år.
Som barn förstod jag aldrig att uppskatta Lea Wikström, men som vuxen har jag verkligen insett storheten i hennes värv. Därför känns det rätt sorgligt, att inte hela hennes arkiv kunde tas omhand, eftersom det var ett tidsmonument av diger kaliber.
För den som missat det hela finns mycket att skåda i fotoväg på denna hemsida, Gällivare bildarkiv. Det finns många "kockar" som bidragit med den genuina samlingen, som väcker många minnen till liv om livet i hela Gällivare kommun:
http://bildarkivet.gellivare.se/
Det finns bara ett enda problem med denna hemsida och som inte bör negligeras: VARNING den är starkt vanebildande!
Skriver du in sökordet Köpmangatan, kan du se Lea Wikströms hus, men även foton av "bibliotekstanten" Agneta Åhs och säkert vyer som du känner igen, om du är tillräckligt gammal för det. Sökord som Kaptensvägen m.fl. är spännande miljöer.
På sökordet Centralskolan, Svanparken, Läroverket, Dundret, eller byarna får du in fler träffar än du kan ana och kanske finner du din egen bild leende mot dig! Det är inte bara "stenåldersbilder" utan även till år 2005. - Dalagatan 15 är det hus jag föddes i och som också finns i arkivet. Det huset gick under namnet "mink-Lasses", därför att de hade minkburar på gården. Mina föräldrar hyrde lägenheten på övervåningen hos Larssons, innan de byggde eget hus nere på Barongatan i Bäcken.
Fotot: Taget hos Lea LWikström liksom alla fotoateljebilder på mig under min uppväxt. Här är jag 2 år.
Det finns 6 kommentarer.
SvaraRaderaByelev, Ja, det var ju en intressant frågeställning vi nu står inför. Därför att det skulle i så fall betyda att jag i så fall INTE skulle få lägga in detta fotot av mig själv här på NSD, som bär Lea Wikströms signatur med årtalet 1953 bakom sig? Den "upplösningen" ser jag fram emot! Det är betalt och fasen i mig MITT, det är dessutom jag som är på fotot, alltså måste jag ha förfogaderätt över bilden i allra högsta grad.
Anmäl >Gun (2009-02-07 16:48:32)
Uttryckte jag mig oklart? Lånade ut foton för att scannas in i bildarkivet. Flera av fotona, som jag lånade ut,finns att beskåda, men Leas bilder får inte användas i det syftet.
Anmäl >Byelev (2009-02-07 14:56:44)
BYELEV, men vad jag kan läsa av Gve bildarkivs hemsida går det att beställa kort, eller har jag fått det om bakfoten? Hör dig för är mitt råd.
Tommy, synd eftersom det faktiskt är det som är det mest värdefulla att ha, är det kommer till kritan.
Hjördis.... då har du också suttit uppnålad och hållit andan allt vad tyget hållit...haha
Anmäl >Gun (2009-02-07 09:40:28)
Tack för den läsningen, många minnen väcktes till liv!
SvaraRaderaVem har inte suttit precis som du beskriver i underliga ställningar hos Lea Wikström. Jag var dock 14 år då jag fick mina första polyfoton tagna.
Nostalgi på hög nivå, tack igen!
Anmäl >Hjördis (2009-02-06 16:23:43)
Ville låna ut bilder till Gve bildarkiv, men flera av dem ratades. Lea Wikströms bilder finns i Luleå och det är inte tillåtet att scanna in dem på bildarkivet. SYND !!!
Anmäl >BYELEV (2009-02-06 15:01:45)
Hade en massa fotografier av just Lea Wikström ...
Ateljéfotografier på barn och vuxna, bröllopsfoton, gamla gruvbilder etc...
I samband med flytten till Kinshasa, så är den kartongen med alla dessa fotografier på villovägar.
Det tråkiga är ... Jag tror att dessa fotografier hamnat i en papperskvarn. Suckar T.
Anmäl >Tommy (2009-02-06 13:13:20)
såg en annan bild av dig som baby här i bloggen- Du har genomgått många totalförändringar från söt mörkhårig baby, ljus 2 åring till en vacker mörkhårig kvinna. Hade det inte varit roligt om gellivare bildarkiv kunde lägga in en hel svit av bilder hur folk har förändrats. Kunde tom bli en rolig utställning tycker jag som kunde finnas
SvaraRaderaAntar att du är ute med smickerhåvens vedermödor, men eftersom du inte har lämnat efter dig något kontonummer där man kan betala för smicker, lämnas det hela utan åtgärd. Dock med ett tack!
SvaraRaderaVisst hade det varit roligt om Gellivare bildarkiv kunde göra några utställningar mellan varven i kommunen. Under sommarhalvåret då många återvändare finns vore det väl en ypperlig idé du nu lagt fram.
Såg en utställning av just den kalibern, tror att det var i Barcelona, om jag inte minns fel. De hade 100 personfoton där bilderna hade hängts bredvid varandra och ringlade sig genom utställningsrummen. Faktiskt mer intressant än det kanske kan låta.
synd att alla bilder försvunnit när du flyttade över bloggen från NSD
SvaraRaderaSå är det väl med bilderna. Men jag finner inte att det kan vara någon katastrof över att porträttbilderna försvunnit, även om de i sig kan ha ett rent fotografiskt dokumentationsvärde. Men det är snabbt avhjälpt: I boken om Bäcken området (utgivare Gällivare kommun, finns att köpa genom kommunen, alt. museet i gamla Centralskolan i Gällivares presentshop). Där finns en hel del privata bilder i min berättelse.
SvaraRaderaDet som inte är fullt lika roligt att de försvann var de övriga bilderna, men eftersom tiden var knapp att "rädda över alla blogginläggen" och NSD:s bloggverktyg hade allt övrigt att önska, fanns inga andra möjligheter än att plocka över inlägg och svarsinlägg i "parti och minut". Bara det tog sin gilla tid och krävdes ett engagemang från min familj, eftersom mina möjligheter i strikt "kontorsarbete" är för länge sedan en saga all. Den 24 maj 1989 fick den ett hastigt slut.