Google+ Followers

lördag 30 juni 2018

Drömmar och vårt eget själsliv.

Man kan undra hur det hänger ihop.

En del hävdar med bestämdhet att drömmar är helt meningslösa och saknar betydelse.

Jag är ingalunda så tvärsäker på den saken. Ända sedan mitten av 80-talet när jag läste boken "Vad berättar dina drömmar" av Nerys Dee, har jag nog faktiskt sett på mina drömmar som en form av budskap till mig själv.
Anledningen till att jag började fundera på drömmarnas betydelse var som allt annat här i livet. Jag undrade och ville verkligen veta, eftersom jag själv vid något enstaka tillfälle i livet haft s.k. klardrömmar. Jag hade också noterat att när jag hade feber drömde jag ofta att jag färdades baklänges.

Som barn drömde jag ofta att jag gick i ett väldigt högt hus där massor av trappsteg och trappräcken kunde saknas bitvis. Det var bråddjup som fanns under mig. Sedan om det hängde ihop med att jag brukade klättra upp längs trappräcket till övervåningen, eller knalla upp längs dörrkarmar, det vete katten.

Vi hade rektor Fransson i kristendomskunskap under folkskoletiden och jag funderade mycket över hans berättelse om Josef som tolkade Faraos drömmar m.fl. drömmar ur bibelns värld. Det var väl då jag på allvar funderade över klardrömmar, något som jag inte då visste att det ens kallades så.

Inträdet i det vuxna livet gav mig andra insikter om drömmar. Efter Tudorätten och drottning Elisabeth I:s död blev drömmar tabuförklarade av kyrkan, som ett djävulens verk.

Huroner och irokeser höll regelbundna drömhögtider som varade i flera dagar eller t.o.m. veckor beroende på hur många drömmar som skulle behandlas. Det finns många stammar som ägnar sig åt både drömtydning. I vissa länder är det mer accepterat än i andra.

Det finns också historiska drömmar, den som skulle bli mest förödande för mänskligheten var den klardröm som drömmaren hade 1917 och som räddade livet på honom. Hans namn var Adolf Hitler.

Men fler maktens personer har omtalade drömmar, alltifrån Alexander den store, Julius Cesar, Jeanne dÀrc, Napoleon och även Bismarck.

Korsikaner anses som mycket drömmedvetna och hela byar kan under samma natt ha en liknande dröm. Sedan om fenomenet hör ihop med ett kollektivt medvetande eller inte är svårt att ens gissa sig fram till eftersom det finns vittnesmål om det världen över.

Innan Sigmund Freud beskrev de mörka strider som ägde rum i människans inre och Jung presenterade det kollektiva omedvetnas sfär fylld av arketyper och symboler, för inte tala om poeter och författare.

Freud har jag personligen känt varit något svårtuggad att plöja sig igenom, men är man medveten om att han under samma tid höll på att experimentera med narkotika samtidigt med sig själv är det väl något som är väl värt att lägga bakom örat. Medan Carl Gustav Jungs studier var mer fascinerande för min egen del att följa.

Min största snilleblixt till manus fick jag genom en dröm. Orkar jag någonsin ro det iland torde det bli ett riktigt bra manus. Shakespeare var en drömmare av stora mått och det går igen i många av hans verk. Alla sånger och poesi som är sprungen ur drömmar eller åsyftar till drömmar är oräkneliga.

Idag är vi väl medvetna om företeelser som NREM- och REM-sömn.

Min yngste son gjorde sin militärtjänstgöring vid Jägarskolan i Kiruna och de fick handgripligen bli varse vad som händer med människan som inte får sova. Man börjar hallucinera.

Något som jag redan kände till genom en god vän till min äldste son. Hans vän får sjukvården får ta in och söva ner mellan varven när han blivit alltför kaotisk. Men det är egentligen inte något fel på den personen mer än att han är högintelligent och går alldeles för djupt in i sina funderingar och konstruktioner.

Under hela mitt yrkesverksamma liv med människor har jag ägnat mig åt att förbehållslöst spola dagen baklänges när jag lägger mig. Jag har gjort det utan att lägga några känslomässiga aspekter vid det som mina tankar studsat runt bland. Det är i dylika ögonblick jag blivit varse något som min hjärna registrerat och som jag där och då inte varit medveten om. Ett litet ord, en min, en blick som inte blev uttalat är det som jag då har blivit varse och har bara kunnat lägga på minnet att ta itu med nästkommande dag, eller när tillfället har yppat sig.

Jag har ofta somnat med en fråga som verkat mig övermäktig, men vaknat med insikten hur jag skall hantera situationen.

Vid de tillfällen när mina barn har hållit på att förlora livet i olyckor har jag vaknat av att det har känts som om hela universum hållit andan och jag har bara väntat på budskapet, som jag vetat skall komma, bara inte från vilket håll eller vad som hänt. Det är nog därför jag avskyr när telefonen ringer tidigt på morgonen. Hittills i mitt liv har en dylik tidpunkt när telefonen ringer aldrig fört något gott med sig.

Häromnatten drömde jag igen om den person som jag har ett långt förflutet med, som jag inte hanterade så bra när jag var 13 år. Något som hade lämnat honom alldeles förkrossad och till allmänt spe. Varje gång jag såg honom under alla dessa år jag bodde kvar i Malmberget, var det som att möta en sorgsen hunds blick. En blick som förklarade att han ingalunda hade glömt.

Den händelsen har förföljt mig hela livet och jag hade beslutat mig för att, när jag skulle åka upp till Malmberget 2014 skulle jag kontakta honom. När jag väl hade bestämt mig slog jag på radion en kväll och lyssnade på ett radioprogram som hade anknytning till honom. Det fick mig att googla hans namn och det var en fullständig katastrof jag mötte. Det jag hittade var en dödsannons med hans namn. Jag gick som bedövad i en veckas tid och berättade tillslut för de mina vad som tyngt mig genom hela mitt vuxna liv och vad jag funnit ut, att det nu var för sent att förklara något.

De blev inte mycket lättare av att höra dem säga: Det blir så när man inte gör något medan tid finns att rätta till saker och ting eller förklara.


Helt tillintetgjord var jag när jag vaknade ur drömmen häromnatten där jag hade sökt upp honom, men bara fått beskedet av de som nu bodde i hans hus, att han hade flyttat och bodde på en egen liten ö i Danmark. Jag vaknade av att jag funderade hur jag skulle kunna hitta honom på en egen liten ö i Danmark. För att i nästa stund drabbas av insikten: jag skulle aldrig hitta honom på någon egen liten ö i Danmark, eftersom han lämnat det här jordelivet 2011, tydligen under väldigt smärtsamma omständigheter.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar