lördag 5 december 2015

Menyn hemma börjar likna skörbjugg.

Är det ett tecken på att vi allihop har för mycket omkring oss, eller är det bara allmän slöhet.

Jag har inte kunnat bestämma mig riktigt, eftersom jag inte är helt på det klara med orsaken.

Svårt att säga vilket det är. Själv vet jag att jag mellan varven hamnar i detta vakuum. Där det känns som om vi inte gör något annat än äter och laga mat blir för mycket av "måste".

Dessutom är vi nu inne i julmånaden och bara ordet "julbord" får mig att bli dömätt och en mental känsla, att jag vill hålla mig i dörrkarmarna för att slippa beträda dylik mark! Ty mattallrikar som mer påminner om ett uppladdning för ett helt logement, ämnade för en enda person har aldrig haft någon positiv inverkan på mig, snarare tvärtom.

Så har aldrig heller "ät upp maten" haft någon positiv inverkan på mig. Då har jag gjort som åsnan: slagit bakut! Så f@n heller, jag äter väl OM jag vill och vill jag inte, så vill jag inte, om ni så tjatar öronen av mig!


Hela klass 1 i folkskolan hann jag i stort sett inte ut på lunchrasterna, eftersom man där inte fick lämna mattallriken innan den var tom. De där barnbespisningstanterna de led av konstant lomhet, när jag talade om hur mycket jag ville ha på tallriken.

- Men lite mat kan du väl inte ha!

Kapoff! och en portion för åtminstone en vecka framöver låg på tallriken! Knappt jag orkade bära den fram till långbordet där vi satt på långbänkar.

Alla runtomkring mig kastade i sig maten och försvann ut. Så satt jag där ensam kvar vid bordet och dinglade med benen och mattallriken som kändes som en uppladdad alptopp av mat. Alltmedan jag såg längtansfullt ut genom källarfönsterna hur mina klasskamrater lekte därutanför fönsterrutorna på skolgården. Mattallriken fick man inte lämna in innan den var barskrapad på mat.


Det var först när barnbespisningstanterna själva hade diskat undan, som de kom på: visst f@n det satt ju en matanarkist kvar vid matbordet. Den tallriken, glaset och besticken måste ju diskas innan de själva kunde avtroppa. Så mina lunchraster de var starkt minimerade hela första skolåret, dvs. ända tills min mamma uppmärksammade problematiken och läste lusen av matterroristerna. - Synd bara att hon inte läste lusen av matterroristen vi hade på hemmaplan, som också försökte sig på samma metod utan att lyckas.

Jag tror att det var där jag lärde mig vad tålamod var och vad ordspråket "trägen vinner" betydde.

Jag hade en stor klump i halsen när den stora tegelbyggnaden sprängdes i luften, när marken hade underminerats av gruvan. Däremot när den gula byggnaden, lite längre bort i bild strax före kyrkans torn: dvs. läroverket kan jag inte direkt påstå att någon större landssorg infann sig hos mig. Det var verkligen en inavelsverksamhet för inbördes beundran och långt ifrån på lika villkor som gällde där. En del lärare var guld värda där också, men många av dem hade nog Hitler varit glad om han hade haft i sin personalstab!

  På tal om mat... jag kommer ihåg den där berättelsen om den där snåla ungkarlen i Falköping, som var lika händig på att laga mat som de flesta gubbar är. Gubben brukade koka en stor gryta med gröt en gång i veckan, som han åt kall tre gånger om dagen, under kommande vecka.

När gröten efter någon dag fått yvigt skägg av mögel krävdes självövervinnelse för att få i sig den. Då brukade gubbstrutten slå upp brännvin i ett glas och säga till sig själv:
- Är du duktig och äter gröten så skall du få en sup!


Gubben åt sedan gröten med blicken fästad mot brännvinsglaset som han bespetsade sig på. Men när gröten var uppäten slog han tillbaka supen i flaskan och sa:
- Haha! Nu lura jag dig allt! (Haha... vad säger du nu Yngve Eugen Alexander Valdemar Falk, finns det bara original i Falköping?)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar