Google+ Followers

torsdag 31 december 2015

Vad avslutar jag året 2015 med att skriva om....

Mannen mitt emot mig vid frukostbordet kanske...

Han som suttit där i 20 år nu, eller rättare sagt snudd på 20 år. Han kom en valborgsmässoafton om kvällen 1996 och glömde helt enkelt bort att gå hem till sig.


Ja, nu var det inte så att han bara stegade in hos mig och dottern, utan det hela måste nog trots allt räknas som någon form av Carl Jonas Love Almqvist "det går an-anda". Men anledningen till den märkliga upprinnelsen hade i princip varit ett Practical joke kring Alla Hjärtans Dag, som jag i ett svagt ögonblick låtit min inledas i av en studiekamrat. Det hela hade förgåtts av en våldsam övertalningskampanj från hennes sida: det är mycket roligare om vi blir flera. Du kan väääällll...
- Ok, då, men kom ihåg att jag lämnar inte något medgivande till att det skall bli något där jag själv känner att jag vill kliva av!
- Jag visste väl att du skulle gå att övertalas, du är tillräckligt galen för det, sa hon.
- Tack för den passningen, svarade jag.

Hela den här historien med vad detta Practical joke, som jag ser det som, förblir en hemlighet vad den gick ut på. Men så dum är du väl inte om du orkat läsa till hit att du inte förstår, att det var en form av blind-date. Vilket jag som frånskild sannerligen tyckte att jag hade haft nog av i mitt liv. Tiden efter skilsmässan blev jag ständigt utsatt för detta, att jag skulle paras ihop med någon ny förmåga, som av en ren händelse också hade inbjudits.

URK, säger jag bara och det och mina erfarenheter som gift, ledde till att jag blev en ungkarlstjej av sällan skådat format. Inget enahanda liv sas.

Det betyder också att år 1996 hade jag ett mycket utstuderat lay back förhållande till manliga bekanta. Numera behöver jag inte bekymra mig om den saken. Men på den här tiden hade jag en bra portvakt, som avfärdade dem på löpande band med ett skratt, när någon försökte nästla sig in i vår tillvaro:  


- Försök du bara sa hon, min dotter och skrattade, när hon blev utfrågade och förhörd om sin mamma. Hon bryr sig inte om någon man blev hennes överlägsna svar, sedan hon genomskådat de manliga manövrarna. - Så blev hon också den självklara stjärnan på de restauranger som vi brukade besöka mellan varven när kassan tillät. Men själv hade hon nog spanat in en och annan favorit, som jag dessvärre inte tog någon större notis om till hennes stora förtret, när hon tyckte att hon hade hela laguppställningen klar för sig.

Med handen i backspegeln måste jag faktiskt reflektera över att det här var en märklig tid i min och dotterns liv. Faktiskt ända sedan den dagen jag fick visshet om att detta lilla liv fanns i min kropp. Inte ens livets kalldusch att bli ensam mamma redan under graviditeten kunde rubba glädjen till detta djupt efterlängtade barn.

De här som talar om stackars ensamma mödrar, har inte en susning om vilket underbart liv det har att erbjuda. Ensam med ett litet barn, som helt ensamförälder finns många fördelar. Det finns ingen sorg i det. Bara ha den egoistiska glädjen och lyckan att få upptäcka världen igen genom att barns ögon. Ha förmånen att bara få följa med i utvecklingen, som alltjämt är lika spännande att få följa trots att det nu var länge sedan hon blivit en vuxen kvinna.

Den enda sorg som finns från den här tiden är att arbetsskadeförsäkringen hade och alltjämt har allt övrigt att önska! Alla de här andra svansarna som ingår i det här gänget, skall vi inte ens tala om. Det var det ständiga molnet som förmörkade vår tillvaro och om det kunde jag med lätthet skriva en hel roman om. - Det var under den här tiden i mitt liv som jag på allvar fick insikter om vilket godtyckligt och genomruttet samhälle vi lever i. Men ändå tiden som gett mig många djupa erfarenheter. Livet har så många möjligheter även om samhället inte fungerar. - Jag och min dotter anpassade oss och vi levde ett bra liv i symbios. Jag lärde mig fullt ut, även om jag kunde det redan innan, att leva i nuet. Skillnaden var bara att jag nu lärde mig det ut i fulländning.



Kanske var de detta sorglösa liv med dottern som fick mig att helt och hållet ha glömt bort det här påhittet på akademien där jag då studerade. På Alla Hjärtans Dag 1996 var nämligen jag och dottern på båtresa till Kiel. Inte en tanke på detta Praktical joke som jag hade lånat ut mig till. Sålunda återvände jag hem efter vår lilla semestertripp i Tyskland med ett ansiktsuttryck som nog måste ha liknat en fågelholk, eftersom jag totalt glömt bort mitt medgivande till detta påhitt. Det hela ledde dock inte till något mer påtagligt, eftersom livet själv kom emellan som det alltid haft en tendens att göra i mitt liv.

Min allra bäste bögvän Ole var vid den här tidpunkten på upploppssträckan av AIDS härjningar och han somnade in för gott på morgonen den 1 mars. Det hela gick lugnt och stilla tillväga och när jag och dottern satt där inne i hans sovrum och sjöng och pratade med den döde Ole, som låg där i sin finkostym på sängen, var det inget upprörande i det. Vi var alltjämt en orubblig treenighet. Den sista tiden hade dessutom inte varit någon glassig resa för någon av oss, allra minst för honom. Nu hade han fått ro och även vi kunde andas ut efter en lång och påfrestande tid.

Under den här värsta AIDS-tiden berättade min dotter viskande en gång när vi satt ute i solskenet och fikade, att så länge hon orkar tänka Ole frisk så skulle han leva och så pekade hon på sin lilla panna. En stor börda för ett litet barn att gå att bära på och jag bad henne därför, att bara släppa taget. Det var inte på hennes lott att hålla honom i liv! Dessutom hade hon inget att göra med att han hade blivit sjuk. Smittad av HIV hade han blivit samma år som hon föddes, 1986.

Så berättade jag för henne om vad min mamma sagt: det mest kärleksfulla vi kan göra är att släppa taget oavsett vad det gäller. Hon nickade allvarsamt åt mig och jag sa till henne:

- Förstår du nu att det är inte någon börda som skall ligga på dig, att Ole blivit sjuk har ingenting med dig att göra. Ole skulle bli förtvivlad om han visste vilken börda du lagt på dig själv. Han vill att du skall vara en glad och lycklig flicka, du är ju Oles lilla prinsessa!
Det var ett par gamla allvarliga ögon som mötte mig, trots att hon i själva verket var min lilla dotter.

Den tunga dagen 1 mars 1996 kändes märklig på många sätt. Bo ringde och berättade att de hade de gjort i ordning Ole, så nu kunde vi komma och ta farväl av honom för oss själva. Det blev ett litet finstämt farväl jag och min dotter hade med Ole, som stått oss så nära under så många år. Hon hade sedan hon föddes varit Oles lilla prinsessa. Jag är glad över hans vänskap, liksom mina övriga manliga vänners, där även mina söner varit bra manliga förebilder för min dotter. Jag kan inte hugga det i sten, men jag tror att bra manliga förebilder kan kompensera en far som inte finns.

Det var också barnpsykologens Anita Wessels fulla övertygelse, den dagen jag blev tvungen att konsultera henne därför att min dotter hade skapat en fantasifar av sällan skådade format, som jag inte visset hur jag skulle hantera. Anita skrattade och sa att det var den mest underbar far hon hade hört talas om, till skillnad från alla tidningsläsande och ointresserade fäder som hon alltför ofta konfronterades med i sitt jobb. Anita förutspådde också hur det skulle sluta med denne underbare påhittade äventyrsfadern.

Den som inte förstår barns storslagenhet har missat mycket här i världen - det är min fulla övertygelse. Jag har också förstått att de som äger förmågan att aldrig utplåna det lilla barnet inom sig har mycket av livsglädje kvar inom sig. Jag är en av dessa.

Min dotter har på många sätt varit min stora livsläromästare. Som 3-åring berättat hon om de stora sammanhangen med livet för mig. Lyssnare har alltid varit min stora talang här i livet, även om många inte har förstått det. Men jag skall villigt tillstå att många år senare, när jag läste om t.ex. dessa silvertrådar hon berättat om var det nog tur att jag låg i sängen och läste, annars hade jag nog trillat i golvet av pur förvåning!


Sedan vi tagit farväl av Ole i den lilla lägenheten på Kvarnberget och passerade Gustav Adolfs Torg, stannade min dotter plötsligt till och tittade upp på mig och med sin lilla hand i min berättade hon: att Ole hela tiden hade befunnit sig vid det på glänt öppnade fönstret och gjort roliga saker. Han fanns inte längre kvar i den döda kroppen som låg på sängen. Också min intuitiva känsla när vi hade kommit in i Oles sovrum. I samma ögonblick som hon sagt det och vi åter började att gå fram längs Gustav Adolfs Torg, rufsade en vårvind om i våra hår. Eller var det ett sista hårrufs från Ole....

I telefonluren samma kväll lyssnades det ännu mer uppmärksamt än vad som hade varit tidigare. Ett Practical Joke blev något helt annat, hade helt plötsligt blivit något annat. Så här efteråt tänker jag på att det sägs att när en dörr stängs så står en annan på glänt. Så påbörjades ett samtal som aldrig fick något slut och pågår ännu och vi är nu inne på det tjugonde året. - Men kanske var det detta som var hemligheten.

Jag lärde att känna hans dåliga sidor innan han materialiserade sig i min och dotterns liv. Bl.a. påstod han att han ville bjuda mig på middag, han skulle laga den själv. Saken är bara den att när samtalet påbörjades hade han satt på spagetti och tre timmar senare påstod han att han måste skölja av spagettin och äta den innan den blev dålig.

Hmmm... tänkte jag, den kulinariska upplevelsen tror jag att jag klarar mig utan i mitt liv.

Men han har klarat av värre saker än koka spagetti i tre timmar, en gång slängde han in färsk pasta som den var i mikron och undrade varför den hade blivit så knepigt hård. 

- Ja, undra på det du, sa dottern och skakade på sitt tolvåriga huvud.

Trots att han ännu efter snart 20 år hävdar att han i det militära lärde sig att laga mat till 4 000 man, eller var det 40, eller rent av 400, så kan nog jag och dottern skriva under på, att är det något som han inte kan, så är det att laga mat. I vart fall till vardags i alla fall. Han har glimmat till ibland och slagit oss med häpnad. Men de glimtarna är få, även om han pompöst talar om hur han skall öppna restaurang! Han har så många planer den mannen, att det blir svårt att ens försöka sig på att sammanställa dem. Han är som en tändsticka, flammar upp och stunden efter är det inget mer av den flamman...

När det andra inträffar, vilket det gör ungefär 1-2 gång om året, vet både jag och dottern att köket är ett kontaminerat område. Det finns inte en chans i hela världen att det kan finnas en till människa, som kan dra fram så mycket porslin och attiraljer som han klarar av för att laga lite mat.

Det där med att ta reda på disken, det vet både hon och jag vid det här laget att det är inget som han smutsar sina mästerliga kockfingrar med. Vi vet vad det står på räkningen, men vi är två kloka fruntimmer och låter det passera med en blick sins emellan och ibland himlar vi också med ögonen och låter honom hållas.

Nu skall jag i ärlighetens namn inte fara med osanning, det händer att han skall befria mig och dottern från vardagsmatlagningen också och då vet vi genast att det står köpt Rösti och något annat köpeskollijox på menyn. Numera vägrar jag dock helt enkelt Rösti och köpessås, inte ens tusen vilda hästar kan få mig att stoppa in det i min mun.

Igår undrade han på fullt allvar vem som hade köpt hem färdiga kycklingvårrullar.

- Du! lät jag och dotter i korus! Det finns ingen annan i det här huset som köper sån skitmat än du!

(Han påstår att vi två har en hjärna, som vi delar på och det kanske ligger något i det i vissa fall).

- Jaha, sa han och lät faktiskt riktigt förvånad över att det skulle vara han som hade köpt färdiga vårrullar. Är det någon mer som vill ha lite vårrullar, undrade han.

Det var det absolut inte! Sådan hunger är svårupparbetad...

Helt otroligt att han ännu inte vet, att jag och dottern inte räknar dylika saker som mat. Utan mer hör hemma på hundmatsavdelningen. Dvs. där min dotter designat hundmatspåsar av välkänt märke på den tiden hon höll på med det.
Men han är på andra sätt lärorik att leva tillsammans med.
Ibland får han t.o.m. för sig att han tror att han vet vad som pågår i våra kvinnliga hjärnor. Livet är mao en ständig charader. Hans minne har alltid överträffats av akvariefiskarna.
Det ligger en stor sanning i det jag påstår och som han vägrar inse: att han sköter golfen och jag det övriga. Det är med barnbarnen han är helt närvarande OM det inte är golf på G, förstås. Mellan varven dyker han ner i verkligheten och tittar upp förvånat hur saker och ting fungerar, eller innehåller.

Rätt fantastiskt egentligen att man kan gå omkring i ett hem i snart 20 års tid, som är fullständiga nyheter för honom! - Det måste vara en skön tillvaro att leva så. Jag satsar nog lite på det inför år 2016, att bli lika nedtaggad som han är!


Kanske har han också haft en betydligt viktigare funktion att fylla hos min dotter än vad som tidigare fallit mig in. Därför att till min stora förvåning uttryckte hon en dag för ett tag sedan sina innersta tankar om denne manliga uppenbarelse, direkt öga mot öga. Jag satt och lyssnade och undrade varthän det skulle barka och insåg rätt snabbt: att i den diskussionen skulle jag inte heller blanda mig i.

Ibland får jag för mig att jag är en betraktare av världen och mänskligheten, som alldeles snart kan skriva en avhandling om dessa mänskliga fenomen. Eller är det så att år 2016 är det året som jag på allvar skall ägna mig åt mina manus, som alltid blivit bortprioriterade av annat som livet kommit instövlande med.

Det finns i vart fall en sak som jag ser fram emot med år 2016. Det skall bli intressant att se vad ett pensionärsliv består av. Blir det till att börja skramla i affärens frysdiskar efter hundben att koka och vad mer består ett pensionärsliv av. Jag har några månader på mig att klura ut det. Jag bor ju redan tillsammans med en pensionär och jag ser ju vad det livet innehåller, när han väl slår sig ner i fåtöljen dröjer det inte många sekunder innan han är fullständigt okontaktbar. Inte undra på att han är uppe före solen.

Men jag skulle bli mäkta förvånad om jag fick sådana pensionärsvanor!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar