Om konsten att kunna leva med en cancerbomb i fickan, som man inte har en aning om, eller när den kan utlösas igen.

Med tanke på min egen biografi borde jag väl kanske kunna hantera cancer på ett annat sätt. 

Men jag kan inte. Förmår inte. Jag är helt enkelt urkass på det här. I mitt liv borde jag väl om något ha lärt mig, att vänja mig vid att ständigt befinna mig i närheten med denna monstruösa bomb i fickan: cancern.

Många gånger har jag därför ställt mig frågan, vad är det livet som försöker säga mig, utan att jag har förstått det. Men jag kommer inte fram till något vettigt svar.

Det är inte så att jag inte är högst medveten om, att livet är ett tillfälligt lån. Döden är rent förståndsmässigt och teoretiskt enbart en fråga om när, inte om. Döden är det enda som ingen undgår. Sedan att det finns annat som inverkar och kan påverka är naturligtvis ett annat ytterlighetstillstånd. 

Jag förklarar inte heller något krig med någon eventuell Gud. Det har jag bara gjort en enda gång och som jag ser det, var det enbart ett sätt att hantera en ohållbar situation. Den krigsförklaringen ligger långt tillbaka i min biografi. 

Med tiden som parameter inser jag också, att det var mitt enda sätt att hantera döden och omgivningens tafatta och i några fall, totalt loja attityd.

Jag lärde mig mycket av den situationen. Bl.a. lärde jag mig, att det finns ingen sanning som kan göra så mycket skada, som just en lögn kan åstadkomma. 

Allt jag egentligen var den gången, var att jag var en krigare mot orättvis död. Det är det enda som tiden lärt mig. Men tiden i sig är verkligen ingen läkare eller fixare. Så det där uttrycket tiden läker alla sår, det är enbart en klyscha, som saknar varje form av relevans.

Jag skuldbelägger inte någon eventuellt existerande Gud för att någon får dö i cancer, eller någon annan åkomma, som läkarvetenskapen inte heller kan fixa.

På den fronten är mitt sinne helt enkelt stoiskt, uppgivet lugnt. Det är i alla fall vad jag varje gång intalar mig själv.

Rent förnuftsmässigt borde det väl ha lett till, att jag vant mig vid livets olika villkor kan man tycka. Men si den gubben gick inte!

Något inom mig vägrar att acceptera!

Ändå kan jag tycka, att det borde ha lett till någon form av förnuftsmässigt hanterande. Men icke! Det går inte i det fallet att lära gamla hundar sitta, trots alla förnuftsmässiga samtal jag för inom mig själv.

Det har helt enkelt inte blivit lättare med åren. Det insåg jag idag, när vi stod i hissen och var på väg nedåt, för att en stund efteråt lämna sjukhuset bakom oss. Åter kändes det som om jag hade sprungit ett helt maratonlopp, igen. 

Det är en totalt obegriplig situation, där förnuftet är på kollisionskurs. För trots att det verkligen är en win-win situation, proverna visade sig ligga på samma som för ett halvår sedan. Sålunda ingen indikation om att cancern låg och lurade någonstans. Men lyckan känns bräcklig.

Allt detta kan när som helst tagas ifrån mig på samma obarmhärtiga sätt, säger rösten inom mig. Jamen nu är det inte så, du får lära dig att leva i stunden, fortsätter den att mala på. Om morgondagen vet ändå inget något om, din egoist....

Jag borde verkligen känna mig enbart glad och känna vind i seglen. Det gör jag väl också till viss del, lyckobubblorna fanns där verkligen och utandningen är så övermäktig, att jag känner mig som en maratonlöpare som just gått i mål. Men samtidigt så finns en del i mig, som inser alltför väl, att det är ett bräckligt segel, som för livets skuta framåt:

Operation 2005 där det visade sig, att de skurit rakt igenom ett aggressivt tumörfält. Marginalen var osäker, stod att läsa. Lugnt och stilla med upp och ner i halvårsvis oron med förnyade prover de efterföljande åren. Så slog cancern till igen och strålning sommaren 2011 var ett faktum, precis som jag lekte med tanken: Cancern blev nog besegrad med operationen 2005...

Alla mina planer för idag, de kom helt enkelt på skam. Jag är verkligen punkterad och helt enkelt slut i hela kroppen, trots den lycka jag erfor imorse: inget spår av cancern som var mätbar.

Men vad händer om den gör entré i en helt annan skepnad? TYST, med dig säger rösten inom mig, kom inte här och kraxa, som en otursmakerska! Jag vill behålla mina bilder inom mig, så länge jag kan och andas: