Jag såg dokumentären "The act of killing"om det indonesiska folkmordets bödlar, som firas som folkhjältar.

Det har gått nästan två veckor sedan, men jag har svårt att bara släppa det hela.

Helt uppenbart är det mycket man skall se och höra innan man trillar av pinn.

I dokumentär utmanas dödsskvadronernas ledare att dramatisera sina illdåd, man får en inblick i något som man knappt kan ta in. Men det visar också hur korrupta regimer och deras deras straffrihet blir till en resa djupt in i massmördarnas fantasier. Mer skrämmande verklighet än så går knappast att fundera ut.

I denna dokumentär från 2012 fick man en inblick i bödlarnas sjuka huvuden. http://www.svtplay.se/video/1596864/the-act-of-killing
Dokumentären: Kan ses i hela världen, kan även ses i mobilen och är tillgänglig till 4 november 2014.

Jag vet inte vad som var värst egentligen, att se hur dessa skrupelfria bödlar på fullt allvar tror, att de skulle bli några bestsellers aktionshjältar i resten av världen, eller hur deras s.k. statister fick finna sig i att bli traumatiserade medan bödlarnas aktionhjälteinspelning pågick.

Här finns ett klipp på 1 min 5 sekunder ur deras filminspelning, http://www.svtplay.se/klipp/1578407/klipp-the-act-of-killing notera barnen i slutet. De har blivit helt traumatiserade av den s.k. filminspelningen och gråter hejdlöst. Kvinnan som man också tvingats med som "statist" och som också finns med i filmen, finns inte med i detta klipp, men hon blir så traumatiserad, att man inte når kontakt med henne, när det iscensatta avslutas. Kvinnan är väl tillräckligt gammal för att veta, att det som bödlarna tidigare höll på med i landet föga varit någon filminspelning.

För att göra filminspelningen så verklig som möjligt, utan att denna gång skära halsen av dem, eller lemlästa dem, slutar det hela med att bödlarna helt enkelt bränner ner byn, där de påtvingade statisterna bor och finns.

Jag har aldrig trott på dödsstraff, men jag har alltid trott på idén, att förövarna om och om igen får konfronteras med sina egna illdåd. Själva få återuppleva vissa moment i det djävulska, som de utsatt sina offer för. Bli presenterade i bild vad de hette, hur gamla det var och vad de hade för drömmar om framtiden, en dygnetruntfilm som bara började om när den slutade. Ända tills förövarna fick en insikt om vad det är de har gjort med sina offer.

Jag minns minnesstunden för offren på Utøya, när alla namn, ålder och bilderna av dem rullade på. Jag var ingen Anders Behring Breivik, men höll på att bli fullständigt däckad och upplöst i tårar, när denna evighet av offer aldrig tycktes ta slut. Det här vore en helt riktig metod att avprogrammera honom med, sedan kunde man börja bygga upp hans fruktansvärt dysfunktionella jag.
 
Dokumentären visade igår, att jag haft fullständigt rätt. Det är det enda sättet att få dem avprogrammerade och att de kan komma till insikt. En av de ledande bödlarna i dokumentären fick så han teg, enbart genom denna filminspelning och att han fick besöka favoritplatsen, där de haft blodbad med alla offren. Slutligen nådde han insikter som dittills inte hunnit ifatt honom. De här bödlarna går ju ständigt nerdrogade för att förneka, men när man väl slagit hål i botten, finns ingen återvändo. 

Må han eller de andra aldrig någonsin bli kvitt sina mardrömmar! 

Min hjärna somnade och vaknade med detta oerhörda i flera dagar, som jag hade sett tillsammans med Herr H hemma i TV-soffan. Det är sällan som vi tystnar av det vi möter, men så var det då. Det var dödstyst i vardagsrummet en bra stund sedan dokumentären tagit slut.

Om det nu är någon som mot förmodan inte känner historiens värsta massaker på 1900-talet, eller bakgrund till slakten av 2,5 miljoner indonesier, kan man läsa sig till i viss mån händelseutvecklingen, som påbörjas redan vid upproret 1958.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Indonesien

I dagarna är det ju väldigt populistiskt rätt, att ta upp den dödade president Kennedy. Men det indonesiska folkmorden var enbart en förläning av det som skedde i Vietnamn, när USA redan på 50-talet ställde sig på franska sidan. Detta enorma krig som spred sig som en löpeld och pågick ända till 1975 har säkert ingen glömt. som upplevt den tiden. Än en gång fick de amerikanska medborgarna erfara hur alla sociala omsorger om den egna befolkningen valdes bort till förmån för krigets kostnader. Hur många miljoner som dödats och skadats i detta krig finns det ingen som idag vet.

Det må vara att USA:s Vietnamnkrig, som vanligt fördes på annan plats på jorden, men såren är ännu inte läkta och krigskyrkogården vittnar ännu om ett fullständigt mänskligt nederlag. Våld har aldrig lett till något annat än nytt våld.