Norge firar 150-års jubileum för Edvard Munch med en utställning som pågår till 13 oktober 2013 - men med ett Oslo Pass blir det lite oklart vad en svensk egentligen får för pengarna?

Eftersom museet ligger lite på sidan om och mina flerfaldigt opererade knän inte är så mycket att ställa sin tillit till, ville jag se om Oslo Pass möjligen kunde löna sig att införskaffa. Jag vet inte om jag är en ovanligt korkad svenska, eller om kartan över kollektivtrafikens zoner är ämnad som en svensk-historia, som tack för gammal ost med alla Norge-historier.

Sverige som alltid haft ett storebrorsattityd i förhållande till Norge. Syndromet har dock fått sig en allvarlig törn. Svenskarna har fått på tafsen av norrmännen. Norrmännen har blivit rika som troll och de norska oljepengarna luktar sannerligen inte fy skam. De används i fonder till de egna medborgarnas bästa. Omsorgerna om de svenska medborgarna från den svenska statens sida börjar dock som bekant bli tämligen urvattnade.

Dispyterna mellan svenskar och norrmän har varit många. Ta bara den mellan nationalfenomenet Edvard Munch och hans f.d. polare den svenske nationalskalden August Strindberg. Kanske är det anledningen till att kollektivtrafikens zonkart visas för oss svenskar på det här viset, som Oslo Pass erbjuder:

http://translate.googleusercontent.com/translate_c?depth=1&hl=sv&prev=/search%3Fq%3Doslopass%26client%3Dfirefox-a%26hs%3DY1t%26rls%3Dorg.mozilla:sv-SE:official&rurl=translate.google.se&sl=en&u=http://www.visitoslo.com/VisitOslo/Turist/LINJEKART2011_RUTER.pdf&usg=ALkJrhg7Gzn9NzfdS6tho3aY4Tb_M5u5Eg


Munch gjorde som bekant Strindbergs porträtt. Själva motivet blev något tvetydigt eftersom Strindbergs namn saknade ett "r" och sålunda stod det Stindberg. Stind betyder fet på norska. Gamle August lät sig dock inte nedslås och målade bränningar i Östersjön med orden:

- Jag är Nordens störta målare!
- Visst, svarade Munch och jag är Nordens största diktare. Skål!

Inspirerande gick deras liv i zig-zagsöm och samma kvinna, som de båda haft, varav Stridberg blev den siste som i slutändan blev försmådd, resulterade sannolikt i en hel del konstyttringar från de bådas sidor.

Om Skriet skrev Munch: Jag gick längs vägen med två vänner - så gick solen ned - himlen blev plötsligt blodröd - jag stannade, lutade mig mot staketet utmattad - över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldtungor - mina vänner gick vidare och jag stod där darrande av rädsla - och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen.