Just den här biten har varit ett rent helvete och kullkastat mycket i mitt eget liv. Något som dåvarande JK Göran Lambertz tagit med en klackspark och som motangrepp istället dunkat ner mig fullständigt i fotknölarna, när jag väl kände att jag orkade/mäktade ta min egen berättelse till hans skrivbord!
Men allvarligast av allt är att Göran Lambertz inte ens har tagit fasta på/dvs, totalt negligerat, att den här dagen, när jag hittas medvetslös av mina tillskyndande arbetskamrater på tingsrätten i Gällivare, efter att de hört mitt skrik och förstått, att något allvarligt hänt mig. Den här dagen är justitieministern Laila Freivalds bara ca 2 timmar bort från sitt besök vid tingsrätten! Trots det så informeras inte polis, eller mordutredarna av lagmannen. Det får mig att förstå att t.o.m. en justitieministers säkerhet väger lätt i rättsstaten Sverige!
Inte heller något annat av vikt och värde vidtas av lagmannen vid tingsrätten och trots att jag ingår i mordutredningen, Appojauremorden. Jag har hörts i mordutredningen pga. det telefonsamtal som anländer till tingsrätten efter kontorstid, när jag i vanlig ordning sitter och arbetar över. Jag tar emot telefonsamtalet till ett direktnummer, som jag har och som enligt telefonkatalogen går till "förste notarien".
Någon ringer mig och vill bli "straffriförklarad" och vars övriga innehåll passar alltför väl ihop med gärningsman och Appojauremorden, vilket får en av rådmännen att reagera och blir initiativtagaren till att mordutredarna, eller i vart fall polisen i Gällivare får vetskap om telefonsamtalet. Den som vill veta om man kan bli straffriförklarad om man....., ringer från en telefonledning, som jag mycket väl känner igen egenheterna med genom andra samtal därifrån och som därigenom starkt begränsar personkretsen.
Jag kan väl ärligt säga, att jag känner mig något konfunderad, när jag lämnar polisstationen och är på väg tillbaka till mitt arbete på tingsrätten, efter att ha fått berätta om telefonsamtalet. Än mer konfunderad blir jag, när jag åtskilliga år efteråt läser Dan Larssons bok: jag är den som i allra högsta grad är berörd och inget informeras jag om! Man sätter mina barns, mig och mina anhörigas liv på spel för någon, som redan försökt ta reda på hur man kan bli straffriförklarad, när man begått ett allvarligt brott.
Efter NSD:s publicerade av uppgifterna om telefonsamtalet till tingsrätten, dröjer det inte länge innan mitt och mina barns liv förvandlas till ett rent inferno. Det blir en våldsam händelsekedja som utlöses. Något som fortfarande känns svårt att skriva om, eller ens tänka på. Av polisen förstår jag nu att jag kan förvänta mig precis vad som helst. Där har jag inget skydd att förvänta mig, det inser jag efter publiceringen. Jag inser också hur utlämnad jag är i ett samhälle där privatliv knappast är något heligt samtalsämne.
Min dotter håller på att bli kidnappad från barnvagnen inne på Tempo. Mannen håller min sovande dotter i famnen, när jag varvar hörnet från montern innan, dit jag begett mig i all hast för att hämta upp en vara jag ångrat mig över och nu tänker mig att köpa. När han hör mitt skrik verkar han tveka över vad han skall göra med min dotter. Han släpper ner henne i barnvagnen. Jag är då nästan framme vid barnvagnen och han går därifrån med raska och målmedvetna steg mot utgången. Springande skjuter jag barnvagnen framför mig, får syn på honom igen, när han passerar en av kassorna, där någon håller på att expedieras. Det är mycket folk i affären och ett väldigt larm, men jag hinner peka ut honom. En av kassörskorna har hört mitt rop på hjälp och förstått situationen, hon hinner få syn på honom i folkvimlet. Resten av människorna som hört mig genom folkvimlet verkar mest förvirrade och verkar inte förstå situationen. Men kassörskan känner inte igen honom, som någon av deras vanliga kunder, innan han försvinner ut i vimlet längs Kyrkallén. Jag förstår nu hur illa ute jag och mina barn är.
 |
| Min dotter, en något trevligare dag än den dagen på Tempo i Gällivare, när hon sovande i barnvagnen höll på att bli kidnappad ur barnvagnen. Hade jag inte dessförinnan fått den där obehagliga känslan igen, att jag åter var iakttagen, hade det onekligen kunnat sluta på ett sätt jag helst inte vill tänka på. |
En äldre anhörig som jag har ansvar för, försvinner kort efter att min bil har blivit genomsökt. Den anhörigas bankpapper, som jag den dagen lämnat kvar i bilen, pga. ett besök hos banken på lunchrasten, har blivit väl genomgångna. Efter den här dagen blir min bil systematiskt och kontinuerligt genomsökt och jag själv känner hur jag kartläggs och blir alltmer kringskuren. Telefonen ringer i tid och otid och hur många gånger som helst med några minuters mellanrum, sedan en tid tillbaka. Någon finns i andra ändan men ger sig inte tillkänna. Det får min äldste son att reagera våldsamt vid ett av alla dessa otaliga tillfällen. Vårt liv är inte längre vad det har varit.
Allt detta händer seda NSD publicerat uppgiften om telefonsamtalet till tingsrätten på mordutredarnas inrådan, utan att jag själv eller mina barn omfattas av några säkerhetsåtgärder, eller att jag har blivit informerad om vilka steg man tänkt vidta genom att släppa uppgiften om telefonsamtalet till tidningen! Obehaget växer och jag vet inte längre vem som är vän, eller fiende. Det enda jag vet är att jag inte kan lita på någon och jag tystnar.
Kvarlevorna efter denne anhörige hittas nästan ett år efter "försvinnandet" och nära nog en månad innan jag själv möter mitt öde på tingsrätten, den dagen justitieministern är i antågande. På hans begravning är jag så skadad, av det som hänt mig på tingsrätten, att jag med nöd och näppe kan ta mig in och ut ur bilen och närvara vid begravningen. Jag lär mig att förakta den prästen den dagen, det är ett fruktansvärt tal han håller vid båren. Som tur är har jag en av mammas kusiner bredvid mig i kyrkan, med hennes hjälp tar jag mig igenom begravningsakten.
Men inte ens där lägger man ner något krut hos polisen på att ta reda på hur han försvann, hur han dog, trots att man själv har det mordklassat och trots att jag kan intyga, att han knappast har kunnat försvinna av egen maskin. Hans försvinnande känns inte heller som någon tillfällighet, jag och barnen är i Göteborg på semester, det är många som känner till det. Jag har bett en kusin, att ha den dagliga kontakten med honom, eftersom jag själv skall vistas på flera ställen i Göteborg och är i behov av att få koppla bort såväl jobb som allt annat jag har ansvar för.
Redan på morgonen efter hemkomsten får jag åka ner på jobbet, man har ringt efter mig redan under min vistelse i Göteborg och jag har lovat att komma in så snart jag är åter på hemmaplan. När jag befinner mig på jobbet söker man mig från växeln, det är polisen som vill komma i kontakt med mig.
När jag åker ut med polisen till hans hus, ser jag redan vid en första anblick, att hans försvinnande föregåtts av extra ordinära förhållanden. Det rimmar inte med hans egna vanor det som möter oss. Han var en mycket ordningsam gammal man, med mycket inrutade vanor.
Dåvarande justitieministern Laila Freivalds säkerhet prioriteras inte, trots att vittgående planer mot en tidigare justitieminister Anna-Greta Leijon om ett bortrövande funnits. Dvs. jag kan mao förstå på ett plan, att mitt, mina barns och anhörigas liv inte betyder något. Jag blir därför inte förvånad när justitieministern, tillika tvåbarnsmamman, Anna Lindh mördas, trots tidigare incidenter kring tidigare justitieministrar. Jag gråter när beskedet om Anna Linds död kommer i TV-rutan och jag är totalt lamslagen över vilken fullständig inkompetens, som råder i det här landet!
Hela min egen horribla tillvaro, efter det här telefonsamtalet till tingsrätten, sätts gång på gång på repeat. Det gör det varje gång jag läser om Thomas Quick, det är svårt att lägga det bakom sig, det som hänt i mitt eget liv. Värst tror jag att det är det enorma svek och att det hela har passerat utan att lagmannen överhuvudtaget yppat två ord till mig någonsin. Jag har blivit handikappad och jag är inte ens värd två korslagda ord. Det är som om det hela och jag aldrig har existerat, jag är förpassad till något obefintlighetens ställe.
När jag slutligen begär avsked ur staten 1997, skickar lagmannen mig ett brev, som får mig att bli kräkfärdig. Men när det som hänt mig tack vare min tjänst vid tingsrätten, inte heller röner något som helst intresse på JK Göran Lambertzs´ horisont, då blir måttet rågat för min egen del.
Rättsskandalen tuffar på i hundra knyck och är totalt förblindad. Så är den fortfarande år 2013, efter att vi inte längre ha någon massmördare i Sverige vid namn Thomas Quick! 2013 när alla domar upphävts vet man ännu inte hur man skall hantera rättsskandalen eller rättssäkerheten, eller hur man hanterar dem som blivit drabbad under tiden! Man fortsätter den inslagna banan, amatörbanan. T.o.m. Åsa-Nissefilmerna känns seriösa i förhållande till svensk rättssäkerhet.
Det är ofrånkomligt att inte tänka på hur jag lämnas ensam, att slåss mot väderkvarnarna, trots att jag har en godkänd arbetsskada pga. det som drabbade mig på tingsrätten och det helvete som följde i dess spår: min skadebild förvärrades ytterligare, genom att man inte tog hänsyn till mina skador och lagmannens inkompetens finns det inga ord för. Som om det inte kunde ha räckt med det, att jag dessutom såg mig tvingad att riva upp mina barn och själv göra mig rotlös. Sedan att själv bekosta det som följer med en så lång flytt och även lejonparten av den kroppsrehabilitering jag var och fortfarande är i behov av, det är oacceptabelt!
Leva eller krympa ihop till ett intet... vad är det här för land och ansvariga beslutsfattare egentligen?
Flytta för att få tillgång till den vård, jag så väl behövde. Det känns fortfarande lika horribelt att tänka på, som det var då. När jag äntligen kom ner till Göteborg och fick den sjukvård jag egentligen hade behövt från första början, fick jag lära mig att stå & gå igen och finna ut hur jag kunde behålla balansen, på ett nytt sätt. Smärtorna har sedan den 24 maj 1989, varit min följeslagare. Smärtan har ett lågpris på svenska statens betallista, man har inte ens arbetsskadeförsäkringar som täcker och som satt mina egna försäkringar ur spel!
Bättre läge hade det varit om jag hade varit kriminell, då hade t.o.m. advokaterna stått på tåspetsarna och banat väg till rättvisa.
En docent här i Göteborg på Calanderska, sa vid mitt besök, innan han omgående remitterade mig vidare till neurologsspecialistläkare: "dylika skador har man bara om någon duktigt har försökt att slå ihjäl en".
Jag ser därför med avsmak på vad som händer idag år 2013, sedan alla morddomar har upphävts. Väderkvarnarna fortsätter att vifta på sitt meningslösa fladder. Jag hör de förljugnas ord i de få som framträder. Jag vet vid det här laget, att det bara ligger tomt prat i kulisserna och omvägar för att förvilla, inga kommentarer med hopp om att folk skall låta allt falla i glömska. Det är det enda vi kan förvänta oss och val snart....
Jag vet att Dan Larsson själv försett Hannes Rådstam med en del faktauppgifter, som han tagit del av och som funnits med i Dan Larssons bok som utkom 1998 "Mytomanten Thomas Quick". Den boken var en dokumentär vars innehåll grundade sig på vad Dan Larsson själv hade upplevt i tjänsten och privat, anteckningar, band och videoinspelningar, förundersökningsprotokoll, domar med underlag, utlåtanden, tidningsartiklar och en mängd intervjuer. Det var när boken skulle komma ut i tryck, som jag blev uppringd av Dan Larsson och informerad av viss del av innehållet. Vilket gjorde att min värld vändes upp och ner än en gång och alla hemska minnen åter kom farande.
Dan Larsson hade också haft hjälp av Ruben Högbom och Björn Asplund vid skrivandet av dokumentärboken 1998. De och deras anhörigas kamp för att få fram sanningen om vad som hänt deras barn hade sporrat Dan Larsson i hans arbete att finna fakta. Allt detta fanns där tillgängligt medan rättssamhället blundade & förnekade & bistod som bäst: cirkus Christer van der Kwast & Thomas Quick!
När Dan Larsson ringde mig för att tala om att den oberäknerlige var död, upphörde jag nästan att andas. Den oberäknerlige hade huggit armen av sig och förblött, ambulansmännen hade inte vågat gå i närheten av honom, förrän det var försent. Han hade huggit armen av sig med en yxa, när armarna vägrat att lyda honom.
Vid den tidpunkten hade jag ännu lång kvar att vandra själv. Det tog mig väldigt många år att ens orka konfronteras med allt som hänt mig själv och mina anhöriga. Hade inte min envetne gode vän Bi framhärdat hade jag väl kanske inte ens varit där ännu. Det krävdes mod och vansinnigt med krafter för att orka genomföra, att ens våga betrakta vad jag och de mina hade gått igenom. Hade inte min kloke vän Bi förstått min belägenhet och insett vad som måste göras, hade jag väl fortfarande befunnit mig i denna mörka återvändsgränd, dit mina tankar inte orkade återvända. Så hela den här arbetsskadan om och om igen har slitit i dessa enorma sår. Så många umbäranden jag och mina barn fått kännas vid pga. det som hände mig den där dagen på tingsrätten.
Just därför blir det totalt oförlåtligt med den rundpall som Justitiekanslern Göran Lambertz och det svenska rättssamhället bemötte mig med. Det borde vara straffbart att bemöta redan utsatta människor på det viset!
Inte ens en ursäkt har jag fått och ingen ursäkt lär jag heller få, jag får inte ens ta del av det som arbetsskadelagstiftningen omtalar. Än pågår målen i de olika förvaltningsrätterna, staten har inte gjort något fel, inte ens juristerna som aldrig tar notis om vad den arbetsskadade själv uppger. Statsmakten har rätten på sin sida, närmare diktatur än så är svårt att komma!
Jag minns att när Dan Larsson vid ett av hans samtal till mig, berättade om vallningen av en fullständigt förvirrad och nerdrogad Thomas Quick, som inte gjort en siffra rätt, utan fick vägledning hur han skulle bära sig åt för att säkerställa sin egen skuld till dubbelmordet av det holländska paret, trodde jag att han svamlade. Jag visste att det rådde rättsröta, men trodde inte att detta var möjligt.
Efter att ha läst Hannes Rådstams tegelsten om Thomas Quick, inser jag att jag är skyldig Dan Larsson en ursäkt, eftersom han t.o.m. tagit i i underkant vid telefonsamtalen med mig.
Garvade mordutredare som hoppade av och inte ville medverka i cirkus Thomas Quick borde ha fått mig att förstå/inse vilken bomb i det svenska rättssamhället det var, som Hannes Rådstam skulle komma att lämna efter sig. Ändå ger sig inte vare sig Göran Lambertz eller Christer van der Kvast, de hävdar fortfarande Sture Bergvalls skuld till de mord han erkände sig skyldig till. Nej, jag tycker inte att Sture Bergvall skall ha en enda svensk enkrona i skadestånd, han har själv försatt sig i denna situation och dessutom kostat skattebetalarna sådana enorma svindlande summor att det inte i Sveriges rättshistoria går att uppbringa dylika kostnader. Vilka enorma lidanden han har utsatt andra för, går inte ens att ta in. Under tiden som han har suttit tigande på Säter efter morddomarna, har de riktiga mördarna gått fria. Han har en evighetsskuld att betala.
Tystnaden breder ut inom mig och jag tänker: hur har det svenska rättssamhället tänkt ställa allt till rätta, som detta har fört med sig?
Blir det en ny fet smäll till redan alla drabbade, eller kommer de att inse sitt fulla ansvar...
*****
Senast igår läste jag om domar, som omfattade rena rama avrättningarna och som till råga på allt, föregåtts av brottsliga handlingar riktade mot offren. Detta föranleder numera inte ens längre livstidsfängelse och kan inte betraktas annat än, som ännu ett nytt regelrätt hån mot de efterlevande. Den nya rättspraxis som råder i Sverige fullt ut talar också om vilket sjukt samhälle vi har, det är inte enbart massmördaren Thomas Quick det längre rör sig om, det är värre än så: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1886143-51-aringen-doms-till-17-ar-i-fangelse
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1887336-18-ars-fangelse-for-mord-pa-hustru
Till detta skall man lägga, att de flest brott inte alls utreds i dagens Sverige. Polisen, i den mån polisstationen överhuvudtaget finns kvar, har i alltför stor utsträckning blivit pappersvändare och fotbollhuliganväktare. Fotbollen, som kan avlöna sina storspelare med löner, som en vanlig människa inte ens under en hel livstid kan drömma om, det ser man som ett högprioriterat område.
De "lågprioriterade" brotten uppgraderas inte ens om de riktar sig mot den personkrets, som lagstiftare särskilt omtalat. Den enda åtgärd som man tycks ha vidtagit för att vidmakthålla det rättslösa samhället är, att man instiftat ytterligare tandlösa hierarkier, som gör samma dystra arbete, som fallerar på det allra grövsta.
Tar vården död på en patient finns inte ens rättssäkerhet, utan där håller man friskt varandra om ryggen, allt som hänt två år innan är oantastligt. Även om det framkommer att patienten vid dödstillfället hade åkomman som blivit felbehandlad och som inte bara inneburit ett fruktansvärt lidande för den numer avlidne/a. Nu har man inrättat ytterligare en till tandlös myndighet, med en ännu värre hierarki, som komplement till Socialstyrelsen (?). Same shit just diffrent name: Inspektionen för vård och omsorg.
Man kan lika gärna öppna fönstret och släppa in lite frisk luft. Det hade blivit billigare för skattebetalarna, än ännu mer svulstiga organisationer och utredningar som inte leder till någon utveckling, eller förändring. För att något skall kunna förändras måste viljan finnas och den lyser med sin frånvaro. Man kan nästan tro att de här människorna i beslutsställning och med makten har blivit totalt galna och beroende av sin maktposition.
Det finns inte ens en vilja om att vara medmänsklig längre, det är enbart fråga om makt och maktfullkomlighet och där girigheten inte längre vet några gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar