Google+ Followers

söndag 18 oktober 2009

LKAB tvingade oss att flytta.

- den 18 oktober 2009, kl 22:58


Hej alla våra vänner i Malmberget!

Så här har vi det nu. Vi trivs alldeles utmärkt och har hittat ett bra och lugnt boende här i södra Sverige. Redan efter några månaders boende på vårt nya ställe märker vi redan nu skillnaden på hur människor mår här jämfört med i Malmberget.

Skillnaden är stor; här är människor fulla av energi och framtidsplaner. De sover gott om natten och kan planera sin vardag och framtid.

Det gör att diskussioner människor emellan är konstruktiva och positiva. Här pratas det om hösten, vägförbättringar, berättaraftnar, skördefester och mycket mera.

Folk har verkligen tid för varandra och samtalen handlar om vardagen och framtiden i positiva termer.

Anledningen till att vi efter 25 år lämnade Malmberget var inget annat än denna gruva, som under många års tid fördärvade min nattsömn och försämrade min epilepsi och därmed mina chanser till en förbättrad hälsa.

Många av dagarna gick där åt till att återhämta sömn och försöka vila upp mig.

Tänk, nu tycker vi det är fantastiskt att kunna somna vid 22-tiden och vakna utvilade vid 7-tiden. Vilken energi man har för resten av dagen!

Jag har lidit av sömnbrist de senaste fem åren i Malmberget så inte undra på att jag alltid kände mig trött därhemma.

Mina luftvägsproblem är också som bortblåsta och min man förundras varje dag över dammfria bilar och fönsterbänkar.

En annan sak som vi märkte av när vi flyttat hit, och jag speciellt, var att den där ångesten som jag dagligen bar på, försvann när vi flyttade hit!

Den har försvunnit och är som bortblåst. Den blev kvar i Malmberget. Nu först vet jag vad denna ångest handlade om: en psykisk anspänning av en ständig oro om när nästa skalv kommer, om huset och dess ledningar klarar av gruvans sprängningar och markrörelser och om en mycket oviss framtid i Malmberget ...

Men priset för att flytta utan jobb har varit högt. Ekonomiskt kostar det väldigt mycket att flytta, när man som vi gjorde det på eget bevåg. Mycket av våra livsbesparingar gick åt, för att inte tala om den förlust husförsäljningen medförde. Ingen var intresserad av att betala ett skäligt pris för ett hus i Malmberget efter skalven.

Vi fick skamligt låga erbjudanden från de få intressenter som hörde av sig. Våra investeringar i huset var inget värda. Huset stod på fel plats i Malmberget.

Men det värsta av allt var att möta LKAB:s totala nonchalans och ignorans till våra problem, med Wikström som företrädare. Inte en blinkning när jag påtalade svårigheterna att leva i Malmberget med en sjukdom som kräver nattsömn och vila! Min man blev oerhört förvånad över Wikströms iskalla bemötande men också över hans lögner om att LKAB inte köper upp några andra hus utanför Elevhemsområdet.

Vi hittade efter en tids sökande på Hemnet.se en bra plats att bo på.

Men samtidigt har inte denna flyttning känts bra, då vi inte har flyttat av egen fri vilja. För vi var helt enkelt tvungna att göra något åt vår situation.

Det känns idag mer som vi blev bortdrivna från samhället för att vi inte längre orkade bo kvar i gruvans närhet. Om vi åtminstone blivit bemötta med förståelse från LKAB:s sida och en URSÄKT så hade det känts lite bättre. Men att möta en företrädare för LKAB, som fullständigt sket i hur vi hade det. Det var inte roligt!

Wikströms svar på om LKAB kunde köpa vårt hus var kort " ... det måste ni förstå att om vi köper ert hus så kommer det flera hundra springandes efteråt och kräver att vi köper deras också och det går ju bara inte"...

Tänk så avslöjande hans svar var! LKAB vet alltså att det är många fler än vi, som helt enkelt måste ta sig härifrån.

I Malmberget stod vi stilla, trötta och frustrerade. Kunde inte planera för något. Men här känns och är allt vad vi gör meningsfullt.

Efter 25 år i Malmberget fattade vi det enda beslut som var förnuftigt för oss och det var att flytta. Vi hade till slut fått nog av gruvans störningar och försämrad hälsa.

Men att flytta till Gällivare var helt otänkbart för oss. Som Malmbergsbor var vi mycket besvikna över de styrande politikernas passivitet i Malmbergsfrågan. Aldrig i livet att vi kunde tänka oss att betala en enda skattekrona till en kommun vars politiker tillåter ett företag att förstöra människors liv, hälsa och egendom på det sätt LKAB tillåts att göra i Malmberget.

Så vi avslutar detta brev med att önska att NÅGOT positivt snart händer för er alla i Malmberget.

Vår dörr står alltid öppen för er, våra vänner, om ni har vägarna förbi.

Varma och soliga hälsningar från oss

---------

Ja, där slutar mailet från ännu ett av de många offer som LKAB och politikerna i Gällivare kommun har skördat. När jag läser mailet känner jag än en gång förtvivlan över hur människor har behandlats och vad de egentligen har fått gå igenom. Det hela känns oförlåtligt, så här bär man sig inte åt mot sina medmänniskor i Sverige! Här som vi låtsas vara humana människor.

Mötet på tisdagen den 20 oktober kl 18.30 på Nordan har ett överfullt program. Jag kan inte låta bli att undra är det för att försöka söva publiken? Jag undrar om inte många kommer att protestera och kräva mer tid för fri diskussion.

Oavsett vad som kommer att hända på det mötet, är det så att människorna måste omgående återfå rätten till sina egna liv och egendomar! Så här kan det inte fortsätta. Detta är trots allt Sverige och inte någon bananrepublik!

fredag 16 oktober 2009

LKAB säljs ut?

- den 16 oktober 2009, kl 18:36


Det är riksdagsledamoten Karin Åströms, socialdemokrat
(gu´bevars) farhågor.
http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=4938135

Personligen undrar jag över varför Karin Åström inte vaknat till liv under alla dessa år som LKAB vanskött sina relationer till ortbefolkningen i "sann socialdemokratisk anda". Den nya regeringen är ju de som fått "ärva" eländet av den förra regeringen, som suttit som de glada amatörerna alltför länge. Det hade känts betydligt bättre om Karin Åström hade oroat sig för helt andra saker än just pengarna. I stället har hon och andra sovande i riksdagens bänkar åsett hur det "krattats ivrigt i manegen" så att det stått härliga till.

Naturligtvis är det så att företag som man säljer, de har man sålt och då kan man inte längre vare sig komma åt vinster, eller äga företaget igen. En gång sålt, alltid sålt.

Men det är också så att människor som inte kan leda företag på att ansvarsfullt sätt och där det inte ställts krav på ägarna på en rimlig nivå, skall inte heller driva företag! DET har socialdemokraterna om och om igen visat att de inte klarar av. Med all övertydlighet dessutom.

Naturligtvis måste det vara ypperligt besvärande för Sverige, att sitta med ordförandeklubban i handen i EU på miljöfronten och dessutom inte ha städat upp på egen bakgård, där varken LKAB eller Vattenfall lever upp till det som de borde på miljöfronten.

Sverige har fått ögonen på sig i EU när det gäller Vattenfall och fråga är bara när blickarna kommer att trilla på LKAB också. Där är det fråga om helt andra saker än Miljödomstolens m.fl. svenska myndigheters godkännande i all oändlighet och till det absurda!

Fotot: Rotary har satt sina fotspår vid Gibraltars flygplats.

Vaknade första morgonen på Gibraltar,


- den 16 oktober 2009, kl 10:54



när det ännu var mörkt ute.

Jag vaknade av "stora-nu-drar-vi-möbler-över-stengolvs-tävlingen". Jag försökte in i det längsta att somna om. Men så fort jag hade börjat glida in i sömnen igen, gick de här marodörerna till förnyad attack över stengolven.

Efter två timmar av dra-möbler-tävling-över-stengolv gav jag upp och vinglade in i duschen. Engelsk dessutom, som om det nu inte kunde räcka med uppvaknandet. Dvs. en sån´ där väggfast historia, med en typisk utländsk ynklig vattenstråle, som tar ungefär en halvtimma att få ur schampot ur håret. Sedan skall man väl stå på händerna om man skall duscha de ädlare delarna på kroppen. Dessutom var det mer eller mindre stock i avloppet så jag stod i konstant vatten upp till fotknölarna.

Väl uppe i frukostrummet som låg på 8:e våningen, till skillnad från vårt rum som låg på 6:e våningen, lyckades jag med det omöjliga. "Hushänget" som gick och läste bakom mig följde bara lydigt efter mig, alltså reflekterade inte han heller över något. Jag följde de uppklistrade papperspilarna på väggen, som visade att det var vägen till frukostrummet. Ett engelskt resesällskaps frukostrum skulle det senare visa sig. Vi passerade en uniformsprydd vakt, som såg granskande på oss utan att säga något. Trött av det tidiga uppvaknandet funderade jag inte så mycket mer förrän jag glosögd fick syn på de två engelska damerna mittemot mig, som intagit sedvanlig engelsk frukost. De hade samma namn på sina pins på kragen som det hade stått på frukostskyltarna.

Nu satt de och stoppade i sig glatt den engelska frukosten, medan jag satt och tittade på mitt bröd med marmelad på och tekoppen. Deras frukost bestod av sedvanlig engelsk frukost. Dvs. vita bönor som simmar omkring i tomatsås, en radda mysko korvar av dunkelt ursprung och art, äggröra som ser mer ut som något som kommit i retur, bacon med massor av brosk i, bröd med marmelad och naturligtvis te med mjölk och så det obligatoriska lillfingret spretandes rakt ut när de höll i sina tekoppar.

Tillslut reste jag på mig och gick ut i korridoren till den uniformsklädde mannen med en korrekthet som påminde om att han trots allt måtte ha ett järnspett uppkört på något onämnbart ställe. Jovisst, hotellets normala frukostrum låg åt andra hållet i korridoren alltså vid swimmingpoolen och hade en bedårande utsikt över Gibraltar och små trevliga bord. Efter ett dividerande hit och dit frågade han om frukosten ändå hade varit bra, trots att den amerikanska frukostbuffén nu olyckligtvis hade blivit utbytt till engelsk frukost. Jag svarade ja, med ett leende på mina läppar, men mina tankar sa något helt annat!


Dag två vaknade jag igen av samma oväsen. Nej, tänkte jag, det är inte sant, det är kolsvart ute och de har redan kört igång släpa-möbler-över-stengolv-rallyt! Dag tre visste jag vad som vankades och hade gett upp hoppet om att sova.

Men när jag lika eländigt trött lyckades pricka rätt frukostrum dag två och skulle slå mig ner vid bordet insåg jag vart skrapljuden kom ifrån. ENGELSMÄN! Det fanns visserligen någon form av mysko tassar på stolarna, men de hade gummitutor medan bakdelen var fria träben. Alltså blev det en dubbeleffekt av ljud som är fullständigt obeskrivliga!

Jodå, vid hemkomsten skall jag skicka fyra påklistringsbara riktiga stoltassar och fyra spikbara möbeltassar till General Maneger Mary Kinch www.ocallaghanhotels.com så kan nästföljande gäster boende på rum 613 på Elliot hotell i Gibraltar få möjligheter att vakna upp när de själva vill...

Rummet kan då också leva upp till vad den överförfriskade (?) och snubblande damen i receptionen sa när vi anlände:

  • - Det var ett helt ljuuuuvligt rum med utsikt över hamnen och Medelhavet!
Hela scenen påminde om "grevinnan och betjänten" som sänds på nyårsafton, när betjänten överförfriskad skall säga:

  • - you are the nissschesst little woman!

Gibraltar fyllde mig med nyfikenhet, när jag fick klart för mig, att man måste gå över landningsbanan till Gibraltars flygplats för att komma från den spanska sidan av Gibraltar, La Linea, till den engelska sidan, där även flygplatsen och landningsbanan ligger.

WOW! Tänkte jag när vi passerade passkontrollen och fortsatte rakt över landningsbanan, som började och slutade rakt ut i havet. Landningsbanor brukar det normalt vara en väldig hysteri att inte någon får passera mer på än nödvändigt, här traskade folk rakt över som om de var ute på en söndagspromenad. Bussar körde över liksom en strid ström av bilar. Jag tänkte på att British Airways för något år sedan hade den högsta frekvensen över piloter som var berusade i tjänsten. Flyga till och från Gibraltar vore nog det sista jag skulle komma på tanken att göra med det flygbolaget känns det som. Det fanns liksom inte mycket betänketid vad beträffande start och landning!

Synen över Gibraltarklippan gick inte av för hackor, eftersom toppen var insvept i ett moln och det såg ut som om det brann på toppen. Men det var bara molnen som gjorde en hastig sväng rakt upp i luften, som blev väldigt turbulent. Synen var rätt häftig. Det finns onekligen många märkliga ställen på vår jord. Bergskedjorna avlöser varandra i större delarna av Spanien och Italien, så någon platt historia är det inte, utan naturen är väldigt betagande helt enkelt. Lilla älskade Dundret känns i många stycken som en lilleplutt ute i stora världen, men dock en älskad och saknad lilleplutt!


Gibraltar är inte något ställe som jag skulle vilja tillbringa någon längre tid i. Yttervägen, dvs. Winston Churchill Avenue och Line Road Road känns som att komma till forna öststatsland som helst. Gatorna och de små gränderna innanför känns dock sydländskt hemtrevligt. Men på de gator som inte är gågator är det mycket trafik och smala gränder som det körs igenom. Som tur är har de mer trafikvett än svensken har.

Men Gibraltar? Mja, en dagsutflykt är nog det man skall satsa på, allt annat är i mitt tycker rätt överdrivet. För mig är det en gåta hur man ens vill slänga ut så mycket pengar på att bo i Gibraltar med så många fina platser i Spanien att välja på, förutom Gibraltar.


Britter är britter, t.o.m. på det moriska slottet har de hissat den engelska flaggan! Hela Gibraltar har en stor tusch av krig och krigshistoria, något jag gärna står över faktiskt. Därför har vi nöjt oss med att åka upp med bergbanan upp till toppen. Redan halvvägs uppför Gibraltarklippan såg vi de första aporna springa omkring bland träden och en del bland de smala slingrande vägarna där entusiastiska turister tuffade fram, med svetten lackande och steg som vittnade om att flera ångrat sitt beslut att vandra omkring i den tryckande hettan där solen stekte på.

Inte undra på att de svindyra bussturerna går åt som smör i solsken. För oss som inte är intresserade av "ärtsoppa och beväring" räckte det gott med de 8 gibraltarpund som en tur och returresa med bergbanan kostar och korta promenadslingan däruppe på toppen.

Det här med aporna känns rent ut sagt märkligt hur korkade människor är. Trots att det varnas för öppna handväskor, bära på plastkassar och att det finns en solklar risk för att handväskor och kameror slängs utför stup och att all mat man kan tänkas tugga på genast byter ägare. Släpper man inte ifrån sig vad som de önskar ha, tja, då möter man onekligen ett garnityr utan pardon! Mat tuggas istället i av aporna, medan väskor och kameror slängs över stupen. Never to be seen again! Nog tusan kunde man ge sig katten på att det var just det som hände! Mata djuren är dessutom belagt med böter på 500 pund. Vem var det som påstod att människan är det smarta som kliver omkring på vår jord?

Engelmännen tilldelades Gibraltar enligt fördraget i Utrecht i början på 1700-talet "i evig tid". Enligt legenden förblir Gibraltar engelskt så länge aporna finns kvar, oavsett vad som politikerna bestämmer. Det är väl därför de utfordras.

Gibraltar har också en Botanisk trädgård som vi traskade runt i, liksom vi tog den normala bussen ut till Europa point. Där finns en mycket vacker mosk, liksom att man kan se Afrika och bergen som tornar upp sig där på andra sidan Gibraltarsundet.

I Gibraltars hamn finns det också möjligheter att ta sig ut på någon av de båtturer där man kan få se delfiner i sitt rätta element.

Gibraltar är ett ställe som delas av allsköns folkslag, högt som lågt på penningskalan. Därför var frukostarna på hotellet stundvis rätt intressanta där budgivning och advokater sprang om vartannat. Här finns mycket pengar som byter ägare genom diverse ombud.

Engelsmännen är ett märkligt folkslag. Fortfarande går de man ur huse till kyrkogården och hyllar två krigshjältar som dödades av en och samma kula i ett krig för 200 år sedan. Två ynglingar som knappast kan ha begripit vad de ens gav sig ut i, eftersom de båda var 20 år när de dödades.

Hasta la vista!

PS. med en rysning mötte vi affischerna av den spårlöstförsvunna flickan Madeleine McCann mellan den spanska delen av Gibraltar och den engelska delen. DS.

onsdag 14 oktober 2009

Det finns tiggare och så finns det "Tiggare!"


- den 14 oktober 2009, kl 22:17



Den sistnämnde sorten hemsökte oss när vi satt och väntade på maten på en av de många trottoarserveringarna i Malaga. Saken är bara den att det här "skedtricket", som just den här bisarre tiggaren använder sig av, har vi nog trots allt tittat oss "mätta" på. Intet nytt under solen.

Första gången vi stötte på en "skedtiggare" var i Barcelona för många herrans år sedan. Dottern som då var något känslig för allt vad blod och sjukhus hette kunde knappt fortsätta att äta efter den plötsliga och bisarra konfrontationen. Medan jag och "hushänget" som med ålderns rätt hunnit bli mer garvade på tiggarfrontens uppfinningsrikedom, kikade lite nyfiket på hur konstruktionen var gjord.

Det var onekligen en ny variant. Sedan dess har vi hunnit stöta på "skedtricket" i Italien i lite olika städer.

För den som nu undrar vad "skedtricket" är kan jag berätta, att det är en som ser ut att vara en uteliggare av den yttre finishen att döma. Han har ena byxbenet upprullat, till skillnad från det andra där byxbenet hänger som det skall. Fel på benet är det uppenbarligen av knäets utseende att döma, men ut ur knäet sticker två metallbitar, som påminner starkt om skaftet på två teskedar, både i längd och till form. Möjligen kan det också vara skaften av två kräftbestick. Svårt att säga, men ungefär så ser det hela ut.

På något förunderligt sätt så har de här tiggarna lyckats med konststycket att behålla ett hål, där de kan sticka in dessa "teskedsskaft", som de sedan vandrar runt bland intet ont anande och oftast ätande turister, vid någon av alla dessa otaliga uteserveringar. Sedan de konfronterat turisterna med det något bisarra konststycket, sträcker de snabbt ut handen och låter precis som de sju svåra år som de också ser ut.

Precis när vi fått in maten var det dags för nästa tiggare. Han hade dock bara ena byxbenet upprullat och visade sitt uppsvullna knä. Varvid jag sa till "hushänget":

-Jag kanske skulle ta och hala upp kjolen lite och visa hur mitt opererade knä & perforerade lårben ser ut efter gårdagens promenad i Alhambras och Generalifes många trappor i den glödheta solen. Mitt knä ser idag 100 gånger värre ut hans knä. Därför att jag är svullen t.o.m. i knävecket, trots att jag sovit med tigerbalsamomslag runt knäet hela natten.

"Hushänget" tyckte dock att jag kunde vänta med knätricket tills jag kände, att jag behövde dryga ut reskassan lite. Då kunde jag ställa mig bredvid honom och så kunde folk få jämföra vem av oss två, tiggaren eller jag, som var mest illa ute på knä och benfronten.

Mjae, vid närmare eftertanke jag tror det får anstå...

Bilderna är från Alhambra och Generalife.

Hasta la vista!

lördag 10 oktober 2009

DEOOOO.... LKAB:s styrelserum!

- den 10 oktober 2009, kl 01:10



Hej Anders Furbeck,
Vi har några frågor och några funderingar.

Jag och min fru bor i Östra Malmberget. Vi köpte huset i slutet på 70-talet, kvarteret blomstrade med många hyreshus, små kiosker och till och med en liten konsumbutik. Vi bodde några minuters promenad från Centrum och det tog inte länge för våra barn att cykla till centrum med oss. Vi trivdes i vårt hus och på vårt område, vi visste om att LKAB spränger i gruvan så vi var inte naiva i vart vi valde att bosätta oss. Men vi kunde aldrig drömma om att vi ska behöva bo granne med ett industri område med ett stort stängsel runt om, som delar Malmberget i två delar.

Vi trivs fortfarande i vårt hus, men förutsättningarna vi hade då är nu borta. Malmberget dör lite i taget och utsikten vi en gång hade över att våra barn lekte i kvarteret är nu utbytt till ett stängsel och ett dött industriområde. Alla affärer och små kiosker är borta. Det Malmberget har kvar att erbjuda är en Konsumbutik, Pressbyrån och OKQ8. Nu tar det inte några minuter för oss att promenera dit, nu tar det 25-30 minuter.

Allt detta till trots så bor vi kvar i vårt hus. Om vi skulle fundera på att sälja för att flytta till Gällivare så skulle vi aldrig få ut vad vårt hus egentligen är värt. Vi sitter där vi sitter och har 1000 frågor som aldrig blir besvarade. Därför hoppas vi nu på att få raka svar på våra frågor direkt från dig.
För det första: - Kommer det att bli en helhetslösning för Malmberget?

Vi träffade Martin Ivert på en mingel-träff på museet då han ännu var chef, och det han sa var att en helhetslösning inte alls var omöjligt och att han skulle ta upp det med den då sittande styrelsen.
Vi hade hoppats att få ett liknande erbjudande som de på Elevhemsområdet har fått. Jag hade mer än gärna sålt mitt hus till LKAB och fått ett nytt på tex. Tallbacka området.
Vi här på den östra sidan om Gropen drabbas hårdast av alla förändringar i Malmberget. Vi ser helst att man nu tänker till ordentligt, och att se till det som blir bäst för oss som bor här. För LKAB:s räkning måste ett glatt samhälle med glada innevånare betyda mycket för framtida samhällsplaner.

För det andra: - Vad händer om det kommer ett skalv som skadar vårt hus? Kommer LKAB att ta ansvar för det?

Vi bor som sagt granne med stängslet och har så gjort under många år. Vi känner oss inte längre trygga i vårt hem. Nu när Fabian snart kommer att blockas upp så känner vi oss inte trygga i vårt hus. Dagligen känner vi oro och saknar information till oss som bor så pass nära, vi känner ju dagligen fler och fler vibrationer i vårt hus.

För det tredje: - Gruvparker? Blir det något av det?
Vi är väldigt tacksamma för ett svar från dig.

------

När jag äntligen ger mig tid att öppna min resemailadress, når mig följetongen Malmberget med full styrka. Ovanstående brev, men även flera med samma tema har nått Anders Furbeck.
Hur många fler:
brev skall trilla in i LKAB:s brevlåda
namn på namninsamlingslistan om en helhetslösning för Malmberget NU
telefonsamtal till LKAB:s växel, som de inte ens vet vem de skall skicka dessa samtal till
skall det behövas innan LKAB:s styrelse skall vakna till liv?

- När jag sitter här och skriver är det nu mörka natten här i Malaga. Lika mörk natta´ som i LKAB:s styrelserum, där det verkar vara totalt nedsläckt!

Hasta la vista!

Fotona är tagna i: Malaga, Alhambra & Generalife

tisdag 6 oktober 2009

Öppet brev till LKAB och övriga ansvariga.


- den 6 oktober 2009, kl 09:04


Det här är den osannolika berättelsen om Elsa Karppinen, en dam som fyller 85 år i november. Den kan till en första betraktelse te sig som en berättelse ur Fablernas Värld. Om man nu inte visste bättre.

Saken är den att Elsa äger fastigheten Videt 5 i Malmberget. Fastigheten är belägen på Tingvallsgatan.

Det här är tyvärr bara ett av husen som LKAB, politikerna och om man nu är troende, även Gud glömde!

Spontant kan jag väl inte annat än tycka att har man uppnått en dylik aktningsvärd ålder, som Elsa gjort, borde man väl kunna begära att bemötas med etik och moral. Men när man väl talar med Elsa inser man att det är just vad LKAB:s utsände Kalle Wikström och övriga inblandade inte gjort på långa vägar. Här har funnits mycket övrigt att önska!

Ja, nu är jag starkt medveten om att jag kommer att få slängt i ansiktet igen, att det är personangrepp jag ägnar mig åt. Men liksom Elsa tänker jag enbart berätta sanningen och inte något annat än sanningen. Sedan kan LKAB:s ledning, ansvariga myndigheter och kommunalpolitikerna i Gällivare kommun sätta sig ner och fundera om det är på det här viset saker och ting skall gå till. Är det verkligen så här man behandlar sina medborgare och medmänniskor? Ty, det här liknar mer förfarandet hos hästskojare än ett stort, tillika statsägt, företag, ansvariga myndigheter och folkvalda politiker.

Egentligen kunde den här berättelsen bli lika tjock, som gamla testamentets omfattning. Men jag skall göra ett ärligt försök att komprimera händelseförloppen till ett minimum.

Elsa är, liksom alla vi andra malmbergare, van vid att det sprängs i gruvan. Det har vi växt upp med och inkluderat i våra liv. Det har liksom hört till i tillvaron, lika naturligt som tandborstning. Gruvbrytningen har mao haft sin gilla gång och inget som oroat Elsa, eller oss andra. Hon har haft fullständig tillit till LKAB, liksom vi andra har haft. Förhållandena är inte längre så, utan vi talar i imperfekt form.

1994 i samband med "stopp i avloppsledning" började eländet accelerera oroväckande. Elsas numera avlidne man, Emil, började gräva bort övre delen av markytan. Men då brast den och han ramlade ner i den grop, som det skulle visa sig fanns under markytan. Från gropkanten hade en sten rasat ner och spräckt avloppsledningen! Elsa och hennes man försökte få dit LKAB den gången också, men som alltid vägrade LKAB att komma dit och inspektera det hela. LKAB:s grundinställning är ju att de inte har med sådana skador att göra. Men man får, med nuvarande facit i hand, utgå ifrån att det är grundvattensänkningen i kombination med sprickor i berggrunden, som i första hand åstadkommer att jorden spolas ner i gruvan.

Elsa har i flera år för Länsstyrelsen påtalat de markförändringar med tillhörande olägenheter, som hennes fastighet har drabbats av. Länsstyrelsen har varit och försökt inspektera markförändringarna med ett par års mellanrum, första gången redan 2005. Marken är uppenbart förändrad och ändå tog det fyra år innan länsstyrelsen kom till beslut! Höjden av nonchalans säger jag och anser att jag gör det med all rätt! Det är inte utan att jag undrar om inte Länsstyrelsen haft en förhoppning om att Kalle Wikströms tvivelaktiga försök till kohandel med Elsa skulle hinna ge resultat, innan de blev tvungna att fatta ett formellt beslut. Men ett beslut har de fattat, som är rent huvudlöst och nu har Elsa i dagarna fått överklaga det beslutet till miljödomstolen. Man kan undra hur många år till LKAB och övriga ansvarig skall ta av Elsas liv och ekonomi.

Det har blivit två avbrott i VA-ledningarna på Elsas tomt under 2000-talet, med stora egna kostnader för reparationer som följd. Dessutom drabbades vattenledningen strax utanför tomten, men på kommunal mark, av läckage för drygt en månad sedan. Under årens lopp har dessutom vägen, Tingvallsgatan, sjunkit så pass att det numera är mycket svårt för en vanlig personbil att ta sig upp till Elsas hus. Bakdelen på bilarna tar i marken, när de försöker att köra in på uppfarten till Elsas bostad. Golven inomhus har också sjunkit och visar tecken på utmattning. När Elsa berättade det för mig, flimrade ett samtal förbi jag haft med en sakkunnig på byggteknik/materialhållfasthet och klumpen av oro i min mage växte.

I text erkänner LKAB att marken rör sig, men ignorerar att även den ytterst låga grundvattennivån, som LKAB själva har orsakat, är orsak till markförändringar. Men tydligen börjar marken röra på sig först då LKAB har satt dit en mätplint! Självaste trollkonstnären Houdini skulle nog ha blivit högst förvånad över vilka trollerinummer, som förekommer i Malmberget.

Som om detta inte kunde vara nog och nu hoppas jag verkligen att du sitter ner när du läser resten:

Gräsmattan på Elsas tomt håller ihop själva ytan, men "sjunkgropar"/nedsänkningar i gräsmattan har bildas. Det var tack vare en sådan "sjunkgrop", som Elsa ramlade och bröt höger överarm på två ställen hösten 2008. Armen var gipsad i två månader. Hon skadade samtidigt ett ben. Läkarna talade om för Elsa att med dylika skador, som krävde en lång rehabilitering riskerade hon helt enkelt livet med att bo ensam i huset. Därför att om Elsa skulle falla igen, vem skulle då sakna henne, eller ens hitta henne innan det var försent mitt i smällkalla vintern. Därför ordnade läkarna med vård först på Vassarahem i Gällivare och sedan på gruppboende i Malmberget.

Nu hyr hon en lägenhet i ett servicehus på Lövberga i Malmberget, trots att hon helst av allt hela tiden önskat bo sin egen fastighet på Tingvallsgatan. Men nu har det kommit till den punkt, att Elsa av ekonomiska skäl måste flytta tillbaka till sin dödsfälla till fastighet, eftersom hon inte har råd med dubbla hyror, dels för sitt hus på Tingvallsgatan, men även för sitt boende på Lövberga.

Elsa anmälde naturligtvis denna fallolycka till LKAB, som hon drabbades av pga. de "sjunkgropar" som blivit på hennes tomt, men hittills har INGEN på LKAB tagit kontakt med henne! Elsa själv tycker att detta är ganska oförskämt av LKAB, men det är ju deras taktik.

LKAB förhåller sig även kallhamrat till att de förorsakat Elsa kroppsskador, förutom att de drabbat hennes privatägda egendom skador, liksom ekonomiskt och även socialt. Elsa deltar tillsammans med ett femtiotal andra fastighetsägare i Malmberget i en skadeståndsprocess genom advokatfirman Landahl Öhman i Stockholm. Hon berättar att Kalle Wikström flera gånger sagt åt henne, att hon måste hoppa av skadeståndsprocessen om det ska bli någon affär! Hon har inte följt hans uppmaning/hot, utan hon deltar fortfarande i processen.

Men inte enbart LKAB:s agerande känns upprörande. Därför att Länsstyrelsen har nu avslagit hennes begäran om markundersökning, trots den brokiga historia som de själva varit inblandad i under så många år. Speciellt besvärande känns det med tanke på vad som gruvbrytningen förorsakat Elsa, men även att hon t.o.m upplåtit sin tomt för en mätplint, för att underlätta handläggningen av ärendet! Sist och inte minst är det upprörande att Kalle Wikström vägrar Elsa en sådan ekonomisk uppgörelse, som säkerställer henne ett likvärdigt boende, eller att LKAB ger henne ett likvärdigt boende. Dvs. LKAB följer inte de regler som gällande lagar föreskriver i dylika fall!

Istället kränker Kalle Wikström Elsa genom att tala om, att hon inte håller sig till sanningen och att hon visst inte är berättigad till ett likvärdigt boende! Jag kan förstå att Elsa idag är fruktansvärt besviken på Kalle Wikström, som hon numera saknar fullständigt förtroende för. Hon är inte ensam om den saken och som sagt var, Elsa är åter alltför mild i sin bedömning.

Men Elsa tänker inte bara på sig själv. Hon är bekymrad över situationen som den utvecklat sig. Hon säger att hon har full förståelse för att många inte törs säga vad de tycker.

- De är tvungna att vara rädda om sina arbeten i LKAB, eller anhörigas arbeten i LKAB. De har blivit skrämda till lydnad, säger Elsa lugnt konstaterande.

Om det hus som Elsa fått i gåva av sin far på 60-talet och som alltid varit hennes hem och trygghet genom hela livet, säger Elsa:

- Det är obehagligt, du är inte säker på att inte hela huset rasar ihop, eftersom även golven sjunkit. Ute är det mycket gropar, som jag har gått och ramlat i. Man har vuxit upp med smällarna från gruvan och inte varit besvärade av det, det har varit en naturlig del av livet i Malmberget. Men nu är det fråga om helt andra saker. De här kraftiga smällarna och gruvskalven det har blivit något helt annat. LKAB har tagit mitt hem av mig. Jag har inte längre någon trygghet.

Hon säger det med stadig röst, men förtvivlan och sorgen i hennes röst går inte att ta miste på.

-------------

Fotot är den mätplint som Elsa tillåtit LKAB att sätta upp på hennes tomtmark. Till vilken nytta då? undrar jag fortfarande. Hon är inte lika säker som LKAB är, att hon och hennes grannar inte kommer att försvinna ner i underjorden i det rödaste rappet och när de minst anar det.

Jag ryser vid tanken på hur människor får ha det i Malmberget. Hur kunde det bli så här galet? Hur kunde ett bolag som levde i symbios med hela ortsbefolkningen bli så omänskligt kallhamrade och vad är det för velpottor till politiker som styr i kommunen?

-----------

Du kommer väl ihåg att skriva på namninsamlingen, som de här initiativrika människorna med hjärna & omtanke om sina medmänniskor dragit igång:

"för att stoppa ett delat Malmberget, försämrad service, förslumning, utflyttning och kraftiga sättningar under Malmbergarnas bostäder. Det som sker i Malmberget påverkar hela kommunens framtid. Vi är inte emot gruvindustrin och vill heller inte stoppa LKAB men vi kräver en helhetslösning av Malmberget NU!"

http://www.namninsamling.se/index.php?nid=3747

Text på skylt vid mätplint:

MÄTPLINT
LKAB bevakar markrörelser
Gruvbrytningen orsakar förändringar på markytan när järnmalm plockas ut. Bergmassan sjunker sakta ner och fyller ut platsen där malmen legat.
LKAB bryter inte malm under områden, där människor bor, men även mark en bit från gruvan kan röra på sig.
De första rörelserna är inte synliga och orsakar inga skador, utan kan bara mätas med hjälp av känsliga instrument som placeras på sådana här mätplintar.

måndag 5 oktober 2009

5 oktober och Bror har namnsdag.

- den 5 oktober 2009, kl 14:47


För någon tid sedan stod jag och plockade runt bland kylskåpsmagneter, ni vet såna där som TV-inredarna: de två fjollorna Simon och Tomas hatar. Liksom de hatar allt som är furu.

Hatar är ett starkt ord, men kylskåpsmagneter går att använda till så mycket annat än att bara hänga upp dem på kylskåpsdörrar. Furu går mycket väl att måla med en vacker oljefärg. Jag har gjort det när jag insåg att nu är "furutiden" i mitt liv förbi. Det blev en himla skillnad och vackert blev det också!

Jag köpte inga kylskåpsmagneter, men noterade att på en stod det: "Vi håller våra barn i handen en kort tid, men för evigt i våra hjärtan". Ja, så är det tänkte jag.

Den här veckan fyller mina två yngsta år. Dottern idag och sonen på söndag. Det är rätt märkligt hur snabbt tiden går, men det som är skönt med barnen, det är att på något sätt är de fortfarande de där personerna, som de var när de var små. Ränderna går liksom aldrig ur, tack och lov! De har fortfarande samma personlighet, som när de var för sig var barn. Bara på ett litet annorlunda sätt.

Jag tar aldrig mina barn för givet. Därför att jag vet att livet inte är något givet. Livet är skört. Livet är bräckligt. Livet kan när som helst vara över. Alla mina tre barns liv har hängt på en mycket skör tråd, jag vet bättre än någon vad snabbt saker och ting kan förändras. De har, liksom jag, haft vänner som från den ena dagen till den andra plötsligt har varit borta.

Det är också därför jag lärt mig att ta vara på varje dag. Det tror jag var den största insikten de alla tre och var för sig lärt mig när de var små. Därför att barn lever i stunden. Morgondagen finns inte där. Liksom vad som hände dagen innan. Barn bär på de största filosofiska ådrorna, som man överhuvudtaget kan bära på som människa. Barn har okomplicerade lösningar. För barn existerar inga problem och allt är väldigt naturligt.

Min äldste son sa en gång för något år sedan, när vi satt och pratade:

- Inse att det är så här det är. Först har du lärt oss en massa. Men nu är det vi som lär dig!

Jag protesterade genast:

- Nej, så här är det. Ni lärde mig en massa när ni var små och nu har jag ingen som helst lust att bli vuxen!


söndag 4 oktober 2009

Söndag och jag väljer 12 "nödvändigt vetande"?


- den 4 oktober 2009, kl 14:28


Visst du att.... ?

1) MoB i Gällivare kommun vänder sig till Länsstyrelsen för att få veta vad som skall gälla, när det gäller att stuva in LKAB:s miljöfarliga industrifastighet i Malmberget, mitt bland typkodade fastigheter för vanliga villor. Det kan MoB själva inte svara på trots att gruvbrytningen pågått i Malmberget i dryga 120 år och det är de som har ansvaret över bygglov, byggplan och även totalansvaret över MILJÖN i kommunen. Ingen ny detaljplan har upprättats, som godkänner utspridda industritomter mitt bland existerande bebyggelse.

2) Högsta förvaltningsdomstolen i Finland slog fast 1981 att Povel Ramel inte ägnar sig åt schlagermusik.

3) En del människor intygar, att jag skriver mer i en enda blogg än de sagt på en hel vecka.

4) Två hyreshus som revs för kanske 10 år sedan på Kilen, ett vid Ringvägen och ett ovanför. Bägge låg i sprickzonen. Ett av hyreshusen (det vid Ringvägen) hade så stora sprickor att det var risk för att huset skulle rasa ihop helt och hållet. ÄNDÅ är det inget privatägt hus i hela Malmberget, som enligt LKAB uppvisar några skador p.g.a. deras gruvbrytning!

Men det är mer som är märkligt: Den pågående upprustningen av husen som ska rivas på Kilen! FAB gjorde likadant med hyreshusen på Österlånggatan på östra sidan om Kaptensgropen. Det var storrenovering något år före rivningen. Ibland tycks det badas i pengar hos LKAB. Tja, utom då att göra rätt för sig bland den drabbade ortsbefolkningen.

5) Barn börjar alltid med att rita en så kallad huvudfoting, eller rättare sagt "hefalopoder". Barn följer stadigt sin egen ritutveckling enligt embryologin.


6) Om man inte är skrivkunnig, kan man nog också rita hefalopoder till miljödomstolen och berätta att man inte vill godkänna att LKAB vill ha miljödomstolens medgivande till att fortsätta att släppa ut högsta giftklassade ämnen över ortsbefolkningen ända till år 2014 respektive år 2015.

Jag tänker på devisen: "Om du inte själv kan hantera din egen skit, släpp inte ut den". Något som LKAB i Malmberget borde tänkt på innan dollartecknen började rulla runt i ögonhålorna i takt med att gruvskalven eskalerat och förfallet bredde ut sig!

Den som vill protestera mot LKAB:s ansökan om att senarelägga reningen i Vitåfors skall skriva till Umeå Tingsrätt, miljödomstolen, Box 138, 901 04 Umeå. Skrivelsen skall vara i 5 ex. och vara inlämnad senast 19 okt. Det är också bra att rita dit miljödomstolens målnummer 1821 09, tillsammans med hefalopoderna, eller om du är så avancerad att du väljer att kort och gott skriva:

att du motsätter dig LKAB:s ansökan om förlängning till 2014 respektive 2015 med att släppa ut högsta giftklassade ämnen över ortsbefolkningen, så tillvida att miljödomstolen inte genast ålägger LKAB att lösa in drabbade människor och ordnar med likvärdigt boende enligt gällande lag.

7) Jag har väldigt svårt att välja om det är Lars Lerins akvareller som berör mig mest, eller om det rent av är färgsättningarna i William Turners landskapsmålningar.

8) LKAB rapporterar inte spontant alla gruvskalv, eller kraftiga sprängningar. Man måste ringa eller skriva dit för att de ska lägga ut skalven på hemsidan. När inte alla skalv, etc. rapporteras kan man få intrycket att det är väldigt lugnt i Malmberget. Det är det definitivt inte på en del håll! Den 1.10. var det dags igen, eller som någon uttryckte det:

- De flesta har varit vakna i natt. Det är själva f@n att LKAB inte annonserar våldsamma sprängningar så att folk åtminstone kan planera hur de ska kunna orka gå på jobbet på morgonen. De få som numera ringer till LKAB blir utskrattade och förnedrade, som om man vore prinsessan på ärten. Därför har folk slutat att ringa till bolaget. De har också upptäckt att David Berggård inte heller gör något åt situationen, så de har slutat att ringa till länsstyrelsen också.

9) Nu har jag bara 86 vårlökar kvar att plantera i vår trädgård idag och enligt den "antroposofiska såkalendern" skall äpplena från våra två äppelträd skördas och paketeras den 6 oktober, samma dag som jag klämmer igen rullresväskan och tar fram passet för destination "söder".

Enligt uppgjord kalkyl hinner jag och "hushänget" göra både ock.

10) Det blir ett möte med malmbergsborna 20 oktober kl. 18.30 på Nordan. Mötet kommer att annonseras senare. Det blir samma upplägg som i februari: föreläsningar och mycket kort frågestund på slutet. Det blir mao ett gemensamt arrangemang LKAB/kommun. Malmbergsborna tolkar det som att Tommy Nyström & Co inte har kurage att möta malmbergsborna på egen hand och reda ut situationen med de egna kommunmedborgarna, innan LKAB blandas in i samtalen.

11) En kamel kan dricka över 100 liter vatten vid ett enda tillfälle och kan sedan klara sig ett halvår utan vatten om den inte arbetar. Det påminner mig om varför jag gjorde paus i lökplanteringen. Jag var törstig och gick in för att dricka vatten, men blev som "Alfons Åberg": jag skulle "BARA" dricka vatten, men hamnade här framför datorn i ännu en av alla otaliga bloggar, som mina fingrar producerat, när tankarna bara ramlat ner och ut genom mina fingrar, som i sin tur dansat över tangentbordet i "kulsprutefart" enligt min familj.

12) Boende i Östra Malmberget borde väcka en fråga hos Skatteverket, om de har rätt att göra skatteavdrag för cliffhangersutrustning. De skall med denna utrustning klara av servicen, som inte längre finns kvar pga. gruvbrytningen, men de skall även enligt Kalle Wikström hänga kvar där i 30 år till! Även hus som befinner sig tvärs över gatan vid sprickzonen gäller det. När husägarna säger till nyss namngivne person, att LKAB kan väl inte bara lämna dem att bli instängda mitt emellan staketen, svarar han avmätt:

"att det borde de ha förstått hur det skulle gå för Malmberget!"

Det är tydligt att det borde ha ingått kurs i fjärrskåderi, när man köpte hus, eller bostadsrätt i Malmberget, därför att när samma husägare köpte hus 1985 och ringde till LKAB fick de besked av någon som hette Jatko. Han sade då att de ALDRIG skulle påverkas av gruvbrytningen, ja den dagen ligger ni i graven, sa han. Jag kan bara säga att samma öde rönte jag själv, när jag 1987 köpte min bostadsrättslägenhet, som jag senare gjorde en, för mig, svindlande brakförlust på!

Det är också därför jag blir så heligt förb.... på dessa hästskojare på LKAB! Man trodde i sin enfald att LKAB skulle fortsätta sitt symbiosa förhållande till ortsbefolkningen. Hur det varit med den saken, vet vi alla idag. Tja, förutom de nu som är både blinda, döva eller hjärntvättade.

Nu är bara fråga om det är hörntänderna som de skall hålla sig fast i, i det hundgårdsliknande boendet, som kommer att bli med det höga industristängslet, som kommer att bli en verklighet från alla håll, eller om det möjligen är någon form av cliffhangersutrustning som kan fås av staten, eller dras av vid deklarationen.

Nej, jag skall inte så här på "kristlig söndag" besvära med 100 000 kronors frågor av varianten om alla normala beslutsvägar upphört fullständigt i Gällivare kommun därför att:

Tekniska kontoret påbörjar stängandet av Bergmansgatan. Dvs. Tekniska kontoret har tagit över det som MoB skall sköta, fråga är bara vem som gett Tekniska kontoret direktivet. Som om det inte vore nog: LKAB meddelar "folket" i kommunalkontoret att Bergmansgatan skall stängas med det snaraste. MoB får veta att Bergmansgatan skall stängas. Det meddelandet får MoB från "folket" i kommunhuset. LKAB uppger att det är kommunen som har beslutat att stänga Bergmansgatan. Det hela får det att låta som om det är kommunen som bedriver gruvbrytningen! Det får mig och många andra att undra vad som hänt med det yttrandet som MoB lämnade med skrivningen "att de inte kommer att tillåta en gång till vad som hände med Elevhemsområdet".

Samma sak håller som bäst på att åter utspela sig.

Det får mig att tänka grumliga lökplanteringstankar:

De här människorna som sysslar med seriös vetenskaplig forskning om slumpen överhuvudtaget finns, har här något rejält att bita i!

lördag 3 oktober 2009

Årets nobelpristagare meddelas nästa vecka.

- den 3 oktober 2009, kl 00:06


Då är det passande att se förståndig ut och naturligtvis skall man tycka till något snusförnuftigt och därefter lägga pannan i åtminstone 14 veck för att visa hur intellektuell man trots allt är.

Något som jag knappast kan skryta med när det gäller Nobelpristagare. Jag har aldrig en susning om vem som kan tänkas bli Nobelpristagare i någon av kategorierna, inte ens i litteratur, trots att jag är en ständigt läsande person. De pristagare som utses där har jag för det mesta aldrig ens hört talas om!

Men även jag kan glimma till. Arvid Carlsson förstod jag skulle kunna vara en trolig Nobelpristagare, men det berodde nog trots allt på att jag hade personlig kännedom om hans forskning och arbete. Alltså är jag ett solklart fall för "slumpen", som det inte ens finns en entydig definition av. Jag tillhör nog "obduktionsvetenskapen", som inte kan uttala sig förrän liket är på plats, om ens då!

Men den käre Einstein lär ju ha sagt:  

"Ge mig början så skall jag berätta resten", ungefär på den nivån är jag, när det gäller spekulationerna om troliga Nobelpristagare.

Men jag själv längtar faktiskt till ett helt annat pris, som väcker en helt annan glädje hos mig. Det här priset har utdelats sedan 1991 och jag kan nog tycka att det faktiskt finns visst värde i det också, även om det inte precis förändrar hela världsbilden, men oftast ställer mina tankebanor på trekvart. Det är väl antagligen barnets upptäckarlust inom mig, som detta pris tilltalar. Men jag känner att jag trots allt är i gott sällskap, därför att det är hela forskarvärldens stora skrattfest.

Priset heter: Ig ® Nobel Prize - det vanhedrande Nobelpriset - som går till sådan forskning som "inte kan eller bör upprepas". Priset är väl att räknas som en ren parodi på Nobelpriset, eftersom namnet, som är en ordlek, anspelar på det engelska ordet "ignoble" (oädel) och namnet "Nobel" efter Nobelprisets instiftare, Alfred Nobel. Namnet uttalas "ig no-BELL". Vinnarna meddelas varje höst i anslutning till att det verkliga nobelprisen meddelas, som för att ge en extra knorr åt det hela.

För den som inte har min typ av lättroad hjärna kan jag berätta att Ig ® Nobel Prize utdelas i tio kategorier för gärningar, som "först får folk att skratta och sedan får dem att tänka efter." Ig ® Nobelpriset organiseras av den vetenskapliga humoristiska tidskriften "Annals of Improbable Research". Men helt ute och cyklar är priset inte därför att vinnarna presenteras av verkliga nobelprisvinnare vid en ceremoni vid Harvarduniversitetet och alla vetenskapliga studier har blivit presenterade på sedvanligt sätt, dvs. i vetenskapliga artiklar.

Det är verkligen blandad kompott bland pristagarna, eller vad sägs om påståendet om att "svarta hål" uppfyller alla tekniska krav för att vara Bibelns "Helvetet". Däremot fanns inget angivet att det skulle motsvara muslimernas "himmelska belöning", vilket 72 damer, av viss kategori, nog en del skulle klassa det hela som.

Sverige finns även på Ig ® Nobelprislistan. Håkan Westerberg anställd vid Fiskeriverket, han fick för några år sedan Ig ® Nobelpris i biologi för sin studie om att strömmingar kommunicerar genom regelrätta fisar. Det hela började som ett uppdrag från Ubåtskommissionen, att ta reda på vad det var som lät i Östersjön. Frågan var naturligtvis om det var kränkande ubåtar. Men hela studien visade sig att det var sillar som fes och inget annat. Håkan Westerberg förklarade att det hela blev lite bisarrt när de väl publicerade forskningsartikeln och inte kunde förklara varför i herrans namn man ville ta reda på hur det lät när sillar kollektivt pruttar. Det hela fick dock sin upplösning och tur var väl att Olof Palme vid det här laget var död, då slapp han skicka en ny protestnot till Ryssland om ubåtskränkningar i Östersjön.

Bland årets pristagare i Ig ® Nobelpriset fanns t.ex. en mexikansk forskare som fick kemipriset. Han har försökt att utvinna diamanter ur Tequila!

Medicinpriset gick till en amerikan för sina självstudier om ledinflammation (artrit). Han har knakat med knogarna på vänsterhanden dagligen i drygt 60 år, medan knogarna på högerhanden har fått vara ifred - bara för att utröna om knogknäckande kan ge ledinflammation eller inte. Man kan väl i ärlighetens namn säga att han verkligen om någon uppfyllt kraven om vad som räknas till vetenskapligt bevis. 60 år tänker jag och riktigt känner hur jag ryser vid blotta tanken på dem som fått stå ut med ljudet. Det tillhör nog det vedervärdigaste jag vet. Jag går nästan upp i limningen när folk sitter och ägnar sig åt att dra i fingrar, eller andra leder så att det knakar till.

Fysikpriset gick till amerikanska forskares beräkningar av varför gravida kvinnor inte välter. Där borde väl kanske Mercedes ha något att hämta inspiration ur, så att de inte upprepar den här bilmodellen som bokstavligen blev "im weltklasse", fritt tolkat som svenska.

Veterinärmedicinpriset gick till brittiska forskare för att de visat att kor som har namn ger mer mjölk är kor som inte har namn. Det kanske är dags att slopa de där fina plastörhängena som korna numera bär med enbart ett nummer på. Visserligen har veckan som gått visat att man kan få heta i princip vad som helst, "Q", eller "A-C" och t.o.m. "Jan-Olof Madeleine."

Undra om man som ko kan ge mer mjölk om man heter ett par siffror bara? Det kanske blir nästa års pristagare....

Fredspriset känns som om det kan vara hämtat direkt från Folkets Hus alias "Blodiga Yxan" i Gällivare, men sanning att säga är det en forskargrupp från Schweiz. De fick fredspriset för sina experiment, som utröner om det är farligast att bli slagen i huvudet med en tom halvliters ölflaska i glas, eller med en full.

Intet öga torde ha varit torrt vid prisutdelningen, när pristagarna mottog sina diplom. Dessutom fick varje pristagare motta ett exemplar av den särskilda patenterade bysthållare, vars uppfinnare belönas med folkhälsopriset. I en riktig krissituation kan nämligen BH:n med ett enkelt handgrepp omvandlas till två munskydd!

Praktiskt värre så här i svininfluensans tider.

http://www.improb.com/ig/ig-pastwinners.html#ig2009