Jag fortsätter inventeringen av min egna våldsryggsäck, som jag kommit på att jag faktiskt har och som kom sig av blogginlägget 5 mars.

Ja, käre hjärtanes det här blev ett mycket större paket än jag trodde mig om att ha.

Jag läste om undersökningen, som gjorts av Ungdomsstyrelsen, om hur otroligt vanligt det är att unga varit utsatta för ofrivillig sex, tvång etc.

Tack gode Gud har jag aldrig varit utsatt för sexövergrepp i den åldern. Men det har nog bara varit ogjort och pga. att jag själv kämpat som en lejoninna över att bevara min egen oskuldsfullhet.

För att skydda den, som inte skulle må bra av, att få veta vad hans äldre bror har varit kapabel till, avstår jag ifrån att berätta om kringhistorien.

Men vid den här tiden var jag 13, max 14 år. Den här mannen var mer än fullvuxen, hade ett respektabelt jobb, fast förhållande - vill minnas att han t.o.m. var förlovad vid den här tidpunkten. Låtsades dessutom vara den kärleksfulle fästmannen, med ögon bara för sin fästmö. - Men i själva verket hade han bestämt sig och helt uppenbart planerat för att ge sig själv fritt tillträde till det, som inte ens får förekomma med någon som är minderårig.

Jag brukar tänka på hans argumentering och tillslut regelrätta hot: det var ingen som skulle tro på mig, utan det var hans ord man skulle sätta tilltro till, jag hade inget att sätta emot, hela mitt liv skulle bli förstört, jag skulle bli betraktad som hora i hela Malmberget, hade jag någon aning om hur det skulle påverka (namnet på hans bror), min dödssjuka mamma, han skulle berätta att det var jag som jagat honom med barnsliga flickdrömmar och nu ljög jag bara därför att han vägrat ställa upp.... Det var den kalibern på de hot han fortsatte med, när han insåg att han inte skulle kunna driva igenom sina egna perversa behov, så lättvindigt som han helt uppenbart hade planerat.

Jag brukar tänka på den här kompletta stollen, när jag hör att ungdomar och barn far illa på nätet med grooming och andra perversa typers beräknande ageranden. Kanske är det därför jag valt att jobba med det svåra här i livet. Möta barn som varit utsatta för diverse former av övergrepp är inte helt lätta saker.

Jag skäms inte heller för att erkänna, att jag även varit med om att mentalt beklaga, när en vedergällning gått åt skogen. Svårt att förstå hur en förälder kan blunda och lämna det egna barnet i sticket, t.o.m. frysa ut barnet, som om det är barnet det är fel på och inte förövaren, eller den som tillåtit och blundat för övergreppen! Det är också därför jag aldrig i hela mitt liv kan köpa det, som alltjämt (år 2014 e.Kr !!!) händer hos polis, åklagare och i våra domstolar.

Många många år gick jag omkring och ville mest av allt avslöja vem han egentligen var: han var definitivt inte den där fina utbildningen, den kloke i familjen, eller den välanpassade samhällsmedborgaren, som man satte hög tilltro till. Men jag insåg tämligen omgående vem jag skulle skada mest och som inte skulle kunna hantera detta. Jag teg därför.

Men jag blev aldrig något villebråd, som han så listigt hade planerat. Jag brukar tänka på det, när jag läser om barn och ungdomar som tar livet av sig, därför att de träffat på människor, som tagit ifrån dem det dyrbaraste en människa har.

Något år efteråt den här händelsen, blev jag utsliten och bortförd ur en bil som stod parkerad ute vid trottoarkanten invid Centralskolans gymnastiklokal. Vi var ett gäng som satt i bilen och pratade och hade det väldigt trivsamt. Helt plötsligt tvärbromsade den här bilen intill bilen jag satt i. Dörren slets upp och jag blev utdragen och släpad ur bilen, bryskt inslängd i hans bil som om jag hade varit en säck potatis. Bortförd i en vansinnesfärd genom Malmberget, uppsläpad till en lägenhet på Elevhemsområdet, av någon som inte förstod hur en relation går till.

Men det gick inte att knäcka mig då heller. Jag hade min egen fria vilja och den tänkte jag inte låta någon knäcka. Som tur var hade han fört mig till hans kompis lägenhet, så han kom inklivande efter en stund och gjorde allt för att han skulle förstå, att så här kunde han inte göra mot mig. Han blev utkörd ut sin egen lägenhet vid ett par tillfällen, under förevändning att han skulle prata med mig ensam.

Han hade helt uppenbart som vana, att fara runt som en bulldozer genom tillvaron med andra människor. Han hade varit förlovad med en jätterar och söt tjej. Henne hade han lyckats förvandla till ett fullkomligt nervvrak, det pratades om att han systematiskt misshandlat henne. Många gånger har jag funderat vad det blev av henne egentligen.

Jag vet inte hur lång tid det tog, att övertala honom om, att han måste släppa mig. Men för mig kändes det som en evighet och jag tror, att de som jag varit tillsammans med, inte hade någon större glädjestund de heller. De hade följt efter och satt nu ute i bilen utanför hyreshuset och väntade på vad som skulle hända.

När jag slutligen kom ut med hans kompis och hade stigit in i bilen, fick han nästa "vansinnesknäpp". Han steg åter in i sin bil, körde med en våldsam fart framåt, tvärnitade, lade in backen och började backa emot vår bil med en våldsam hastighet. Vi var nu helt inställda på att bilen skulle köra rakt in i oss och tog spjärn emot instrumentbräda och sätena med händerna. Det hade ju naturligtvis inte hjälpt det minsta lilla, det här var före säkerhetsbältenas tidevarv.
 
Mitt framför kylan på vår bil tvärbromsade han sin bil, hur han lyckades med det konststycket har jag aldrig lyckats förstå. Hans stora amerikanare stod sedan stilla en bra stund, vi såg hur han betraktade oss i backspegeln medan han varvade bilen. Vi undrade nu alla i en mun, vad han nu tänkte ta sig för. Helt plötsligt lade han in en växel och körde iväg med en lika våldsam hastighet.

Konklusion: Hårdkokt dysfunktionell raggar-uppvisning, som var och förblev föga imponerade. Jag tror att han försvann från stan strax efteråt. Men jag vet i vart fall, att många år efteråt, när jag kom ut från jobbet, ut på tingsrättens personalparkering (vid kommunhuset) och körde över till Klas mack för att tanka, stod han där och höll på att tanka en mustang, eller något ditåt. Jag var helt övertygad om att han kände igen mig och jag kunde inte låta bli, att kommentera hans uppdykande med att säga, men se här vad katten har släpat in...





Mest besviken blev jag dock på en kille, när jag var i 15 års ålder, som jag tyckte att jag hade en riktigt god vänskapsrelation till och som jag fick kämpa mig svettig för att undkomma. Det var rena rama brottningsmatchen under en ansenlig klocktid. Jag var kroppsligen i rejält underläge, både i längd och vikt och minns hur jag var alldeles blöt av svett i håret och kläderna satt klistrade som läskpapper på mig. Hur han än slet i mina kläder lyckades han inte få av mig något överhuvudtaget.

Hur omedvetna människor egentligen kan vara om sitt eget agerande i fyllan och villan fick jag bevis på bara för något år sedan, då han på fullt allvar trodde, att vi hade haft sex och att jag också skulle ha varit med på noterna! Den villfarelsen tog jag honom snabbt ur och han bad chockad så mycket om ursäkt. Det hade han verkligen ingen aning om och jag förstod av hans röst att döma, att han verkligen inte visste. Tragiskt är bara förnamnet!

På tingsrätten blev vi många gånger utsatta för diverse hot, det ingick på något obegripligt sätt i jobbet på den tiden. Man kan väl bara hoppas att de blivit mer aktsam om sin personal, än man var på min tid.

Under nästan två decennier gjorde jag många personundersökningar/utredningar förutom mitt ordinarie jobb etc. Ofta var det brådskande utredningar. Just den här ringde man till mig på fredag kring lunchtid och frågade om jag kunde ta den, den skulle vara inlämnad senast måndag eftermiddag. Jag hade sålunda endast helgen på mig och jag frågade därför om han förekom i kriminalregistret och fick svaret, att det fanns inget på honom, han var helt ren...

Jag kan väl tillägga, att det inte var någon ur den "ordinarie personalen" som hade ringt upp mig från skyddskonsulenten, den här gången från Gällivare. Norrbotten är ett stort och brett distrikt. Just den här personen på skyddet hade jag aldrig hört talas om tidigare, eller haft något att göra med tidigare, eller för den delen heller, senare. Men eftersom man i dylika lägen måste lita på varandra till 100 % och att man absolut inte får underlåta att dubbelkolla dylika uppgifter, föll det mig aldrig in, att det i slutändan skulle visa sig, att han hade ett digert kriminalregisterutdrag, som aldrig under några som helst omständigheter hade fått mig, att ensam åka hem till honom. Förekom någon person i kriminalregistret, så vidtogs alltid speciella försiktighetsåtgärder lite beroende på vad det hela handlade om. Här var det fråga om tung, svår och återkommande belastning.

Jag ringde upp honom och vi bestämde, att jag skulle åka hem till honom på lördagförmiddagen, eftersom han själv inte hade några möjligheter, att träffa mig någon annanstans. Egentligen skulle jag ha gått ut med ett tjejgäng på fredagskvällen, men lämnade återbud, eftersom jag ville vara i god form tidigt på morgonen och skulle förbereda det jag skulle ha med mig. Jag visste därför, när jag väl satt gisslan hemma hos honom, att ingen skulle göra några efterforskningar om var jag var förrän man möjligtvis saknade mig på jobbet, eller att ingen undersökning kommit in till Skyddskonsulenten på måndag efter lunch.

Jag kalkylerade kallt, att det skulle ta sin gilla tid innan någon verkligen hade läst hans kriminalregisterutdrag och lagt ihop ett och ett över mitt försvinnande. Sålunda var det inget att sätta sin tilltro till. Jag behöver väl knappast försköna sanningen med att påstå, att Gällivare polisens kapacitet stått i några högre dimensioner av tilltro hos mig.

Livets tuffa skola har dessbättre lärt mig tidigt innebörden av ordspråket; håll dina vänner nära men fienden närmare.

En barndomsvän ringde mig igår och vi pratade mer allmängiltigt om hur våra liv sett ut och vi var rätt eniga om, att vi båda tidigt lärt oss denna svår konst och därför på något förunderligt sätt blivit överlevare, med siktet inställt på det som är väsentligt här i livet. Resten kan man både ha och mista.

Denna rondellutsmyckning från Kviberg i Göteborg får representera vad vi menade.

Många lever i den villfarelsen, att de känner mig, eller förstår vem jag är. Men jag är bara tillgänglig för de som jag känner, att den här människan kan jag lita på. Min radar pejlar snabbt in stämningar. Jag vet också vilka kategorier människor, som äger denna förmåga. Dessutom är jag minst av allt konflikträdd, men väljer oftast att inta strategin intelligensbefriad, när jag inser att jag inte kan förändra något. Tingens natur är som de är...

Till saken hör att han på ett mycket tidigt stadium valde, att sätta sina bestar, att bevaka varje rörelse jag hade för mig. En alltför hastig rörelse och ett av det enorma hundhuvudena lade sig över mina knän för att markera att de var vakthundar med en ledarhund av den icke förhandlingsbara sorten. Jag var sålunda helt omringad av stora dräglande käftar, några av dem var det största jag någonsin sett i denna hundrasväg. Det var inte bara honom, som jag skulle forcera, jag hade också fångvaktare av den mer knepigare sorten att forcera, eller undkomma.

Timmar av vånda och ett jädrans trixande med allt möjligt mellan himmel och jord, där jag på intet sätt avslöjade vad som pågick frenetiskt i min hjärna, gjorde att jag i ett obevakat ögonblick och helt plötsligt skyndsamt hade lyckats få bestarna på rätt sida om dörren, för att kunna ta mig till bilen, som jag dessbättre hade parkerat bara några steg ifrån hans ytterdörr. Genast låste jag igen billåset, vevade ner bilrutan lagom mycket med tanke på yxan, som han ännu bar omkring i handen och ibland viftade närgånget med. Han verkade helt överrumplad över vad det var som plötsligt hade inträffat mitt i allt, där han varit i full färd, att illustrera och brodera hur hans senaste mordbrand hade gått till.

Yxan han hade burit omkring på i timmar för att poängtera, att hans kriminalregisterutdrag, som han berättade om, stämde till fullo även på den punkten. Vid en senare egenkontroll av hans kriminalregisterutdrag, blev jag åter helt matt och insåg, att jag nog trots allt är född under en lycklig stjärna!

Men hans förvirring var total, när jag helt plötsligt satt i bilen och knäppte igen billåset och ropade med glad röst: att jag tyvärr måste ge mig av p.g.a. ett möte jag hade och som jag nu skulle komma försent till, eftersom jag blivit kvar så länge med hans intressanta sällskap. Jag skulle höra av mig via telefonen.


När han kom emot bilen med yxan höjd över huvudet, vinkade jag glatt åt honom med ett stort leende på läpparna, backade med racerfart ut från gårdsplanen. Jag stannade och köpte cigaretter och tändstickor just precis när de höll på att stänga, fastän jag nästan inte hade rökt något på väldigt många år. När jag kört en bit ifrån inköpsstället, stannade jag bilen och skulle tända en cigarett. Jag kunde knappt tända en tändsticka, flera bröt jag av innan jag lyckades, att få fjutt på en.

Där satt jag med nedvevad bilruta, mitt i sommarvärmen och försökte samla ihop mitt jag och vad som hade utspelat sig. Jag körde hemåt först, när jag kände att nu skulle jag klara av, att köra bil på ett betryggande sätt.

Det var en något förvånad chef på skyddskonsulenten, som fick ett telefonsamtal ifrån mig vid den tidpunkten till sin bostad. Det var inte helt lätt att göra den här undersökningen klar, några fler rätt häftiga hinder skulle passeras. Efteråt följde en väldig turbulens, men den satte chefen på skyddskonsulenten tillslut stopp för. Det gäller ju att det finns folk med pondus och handlingskraft också, som kan sätta ner foten. Därför ibland jagar de här juvelerna i flock och då kan det bli nog så mycket av det "goda"...

Resten av mitt paket skall jag försöka, att snöra ihop i enbart ett till blogginlägg.

Årsmötena och tillställningarna står som spön i backen och jag undrar var min tid tar vägen.

Finns det rent av i själva verket en tidstjuv, som gäckar i skuggorna, eller är det rent av som man säger, att livet bara är en illusion.

Ibland får jag för mig, att jag måste haft mer tid på dygnets 24 timmar förr om åren, när mina barn var små. Åtminstone är jag inte människa, att kunna räkna ut hur jag kunde fylla dagarna med så oändligt mycket. Varje dag!

Nu för tiden tycker jag inte, att jag hinner med något överhuvudtaget. Måndag söndag, måndag söndag... men var tog dagarna och tiden däremellan vägen?

Det har varit fullproppad vecka, med trist utfall hos ögonläkaren. Så här på solig söndag är det inte bara kroppen, som protesterar rejält. Mentalt känner jag att tankarna går lika snabbt som seg tjära. Den där tanken, att gå ut i trädgården och fortsätta att ansa gamla syrenklasar, som inte blivit gjort när den borde ha blivit det, den förbli inte något annat än en tanke. 

Idag är stund för vila, reflektioner och omvärderingar av tillvaron än en gång. Helt enkelt smälta det upplevda. Mitt förnuft säger mig, att betrakta ett grässtrå som vajar i vinden, det är nog det mest livfulla jag skall ägna mig åt idag. Det kan räcka med att ha plockat ur och i diskmaskinen, röjt köket lite och fixat lunch till mig och dottern och väl skall upprepa det vid middagstid.

I veckan fick jag ett vänskapsuppdrag av det mer spännande och hedersamma sorten. Läsa ett manus som under många år mödosamt vuxit fram ur gamla dagböcker. Nu ligger där ett första utkast i ett USB-minne med ett lila snöre i ena ändan och väntar på att få bli läst. En viss otålighet har funnits över att jag inte kunnat bara sätta mig ner och läsa på stört. Jag har väntat länge på detta, som jag verkligen känner starkt för och manat på: Klart du skall skriva, ett sådant stoff får bara inte gå till spillo! Inte bara samtiden, utan även eftervärlden behöver detta.

Jag och Herr H var på Redbergsteatern i torsdagskväll, det var en kombination av snack av Kristian Wedel, som ingår i min alltid i Göteborgsposten lästa Världens gång och Vier Brillens 20-årsjubileums konsert. Livet behöver verkligen roliga ordkulinariska tillstånd i massor.

Igår lördag började dagen tidigt och inte helt enligt planerna. Jag skulle baka "Druttens kaka" i långpanna till Sameföreningens årsmöte, innan vi skulle åka iväg till ProLiv i Väst kvartals och årsmöte. Men jag kunde inte hitta igen min egenhändigt skrivna receptsamling. Det är en bok i folieformat, så den går liksom inte att missa så där i första taget. Jag och Herr H vände i stort sett upp och ner på hela kokboksskåpet, utan att finna det minsta lilla spår av den.

Sålunda blev det en nödvariant så där i all hast, ur en receptbok jag fått i folkskolan. Det blev rulltårta med smörkräm, det enda som tiden medgav. Jag kan väl lugnt påstå, att minnet av rulltårta med smörkräm nog inte riktigt motsvarar mina kräsna smaklökar av idag. Herr H hade på fredagen gjort rasistbollar med ett av barnbarnen och när han ändå hade ångan uppe, gjorde han en stor ny laddning på kvällen till sameföreningens årsmöte. 

Men egentligen är rasistbollar inget som står i registret i min Bonnierkokbok. Där står det negerbollar rätt och slätt och det har inget med rasism att göra. Lika lite som jag tror, att någon i sameföreningen skulle riva ner himmel och helvete för att det heter Lappskojs.

Lördagens föreläsning på ProLiv i Väst, var en riktig höjdare. Professor Ralph Peeker från Sahlgrenska sjukhuset, avdelningen för urologi var den som lyckades med det konststycket. Föreläsningen som gick under benämningen "Prostatacancer nu och om tio år" var faktiskt det bästa och mest informativa jag hittills avlyssnat under alla dessa år, där även denna cancerformen invaderat och hemsökt. 

Ett tungt ämne som Ralph Peeker lyckades förvandla till något mycket intressant och tänkvärt sett ur ett tidsperspektiv. Hans föreläsning präglades av fakta på ett bra sätt, rikt uppblandat med humor. Och JO, Ralph Peeker  hade helt rätt, det finns nog ingen som lyssnat till hans föreläsning som glömmer ordet testostron.

För hur det nu än är, är livet roligt rätt betraktat, även om cancer verkligen inte är något roligt alls. Det finns överhuvudtaget inget positivt med cancer. Man kan verkligen hålla sig för skratt.

Tyvärr så hann vi bara vara med under föreläsningen, eftersom vi var tvungna att hinna hem emellan för att skynda iväg till nästa årsmöte: Göteborgs sameförenings årsmöte. Det årsmötet började med sedvanligt renkok och efteråt följde själva årsmötet. Anki bördig från Tjautjas stod som vanligt för koket, medan andra bidrog med vad det vi kunde för att göra det trivsamt.



Sedan var det ilfart hem, eftersom dottern skulle vidare på födelsedagskalas. Själv kraschlandade jag i soffhörnet, medan Herr H fortsatte jobbet med golfklubbens listor.



PS. Jag håller på att ta reda på om Ralph Peekers föreläsning, som ProLiv i Västs Åke Lindgren spelade in, kan finnas tillgänglig. 

Den föreläsningen av Ralph Peekers borde ingen gå miste om, den lade sig som plåster på mitt sargade hjärta, så här i dagarna, när det åter börjar närma sig för nya prover igen. Tanken finns där åter, skall det bli ytterligare ett halvår av själsfrid, eller har cancern dykt upp igen. DS.

Jag fortsätter att inventera min egen ryggsäck, i våld och övrig utsatthet, dvs. samhällets acceptans och liknöjdhet.

Jag fortsätter att gnugga mina geniknölar över allt det våld och annat, som funnits runtomkring.

Det blir lite kast hit och dit i tid och rum.

1975 i början av året är jag å jobbets vägnar på en kurs i Uppsala och bor på hotell Gillet. Det här är på den tiden, när man låser hotellrummet inifrån med ett låsvred, dvs. de låses inte med automatik, när dörren åker igen. Jag bor många våningar upp i hotellet, som har ett virrvarr av oändliga långa hotellkorridorer.

Sista kvällen av dryg kursvecka bestämmer jag mig för att inte delta i kvällslustifikationerna med de övriga, utan jag ställer resväskan på uppackningspallen bredvid sängen, packar resväskan så långt det går, tar en dusch och lägger mig, som gud skapade mig i sängen och fortsätter att läsa i en kriminalroman "Hon såg sig dö". Jag somnar med läslampan på och boken i handen.

Jag vaknar av att en man står och ruskar i mig och jag vet inte om jag fortfarande läser, drömmer om bokens handling, eller om det här i själva verket är verkligheten jag väckts till. Det tar en stund innan jag förstår, att det här ÄR verkligheten, det står verkligen en man vid min säng och ruskar bryskt i mig och han är inte på gott humör.

Jag försöker att få honom att gå. Mannen har en stark finsk brytning och finska är verkligen inte min starkaste sida. Det hela slutar i att jag rycker tag i en blårandig tröja, som jag får tag i från resväskan och drar på mig tröjan. Jag får också tag i ett par svarta sammetsbyxor, som jag hjälpligt lyckas dra på mig medan mannens frustrationer och ilska nu börjat anta stormstyrka. När jag reser mig för att dra upp dragkedjan hinner jag inte längre än till tanken. Mannens tålamod har tagit slut, det är ett vrålande lejon, som nu visar sina krafter och de är många och våldsamma.

En våldsam kamp utbryter och jag väger lätt som en fjäder i förhållande till mannen, som dessutom är lång och välbyggd. Under den kamp som följer har han slutligen tagit ett rejält struptag och det är först, när synen försvinner och det blir alldeles mörkt i huvudet och hörseln, ljudet, kommer och går som på en högspänningsledning och det börjar skjuta ljusblixtar inne i huvudet, som jag blir starkt medveten över vad som håller på att hända: Jag håller på att dö! Han håller på att döda mig!

Insikten om att jag håller på att dö och mina två små barn därhemma gör, att jag inser, att jag KAN INTE DÖ! Jag vill I N T E  dö! Det får mig att uppbåda oanade krafter. Varifrån jag lyckas samla ihop dessa har jag aldrig förstått, eftersom han håller mig bakifrån i ett järngrepp om halsen. Jag når inte ens ner med fötterna på golvet. Jag vet inte hur jag bär mig åt, mina fötter måste ha lyckats få tag i något att ta spjärn emot, eftersom jag lyckas få honom att trilla baklänges över bordet.

Jag åker också med i fallet, som blir en våldsam luftfärd. Men jag inser blixtsnabbt, att jag visserligen är illa åtgången, men att jag har en fördel. Jag är vig, snabb och nykter, vilket inte han är.

Jag tar mig upp, rusar mot dörren, men dörren går inåt i den smala hallen. När jag är på väg att slinka ut genom dörren, så har han hunnit ifatt och sätter foten mot dörren för att hålla igen den. Jag pressar resten av kroppen igenom denna minimala springa, som nu återstår mellan dörr och karm. Hur det går till vet jag inte, men jag gör det och min bara mage, där dragkedjan bara är halvvägs uppdragen i byxorna. Magen får ta emot låskolven, som sticker ut från dörren, jag har åter kommit att befinna mig någonstans där mina fötter inte står platt mot heltäckningsmattan. Resten av jag s k a l l  ut genom dörrspringan, någon annan tanke finns inte i mitt huvud.

Ingen smärta från låskolven, som skjuter in i magen, når mitt medvetande. Jag vet att jag nu slåss för livet och att det inte finns någon mer chans, att ta mig levande ur det här.

Många gånger har jag hittills drömt om, att jag springer och det går aldrig bra att springa i drömmen. Jag känner mina bara fötter mot hotellkorridorens heltäckningsmatta, jag springer som i ultrarapid känns det som, som i en dröm. Jag vrider på huvudet för att se hur långt bakom mig han befinner sig. Det är en kuslig upptäckt, som nästan får blodet att isa och mina ben bli ännu mer overkligt drömlika. Han springer inte efter mig! Han g å r  med stora målmedvetna steg, det känns som om jag hör hans tankar inne i mitt huvud. Hans tankar som tänker: "Spring du bara, jag tar dig ändå!" Jag försöker tänka rationellt, när jag springer längs korridoren, vilka rumsnummer har de andra. Jag har ju antecknat dem på första kursdagen på min deltagarlista. Gode Gud, säg att jag skall minnas vad jag skrev. Jag lyssnar intensivt efter ljud från någon av dörrarna medan jag springer korridoren fram.

Så dyker rumsnumret upp till en av kursledarna där jag springer i korridoren och läser rumsnumren, som flimrar förbi på dörrarna. Jag stannar upp och vänder tillbaka, trycker ner dörrhandtaget och dörren går upp. Jag känner en enorm glädje inom mig och tänker: Räddad!

Rummet badar i ljus, jag ropar, men möts bara av min egen andhämtning och tystnaden. Jag hinner precis låsa dörren med darrande, fumlande händer, när jag inser att foten finns där på utsidan, som försöker att trycka upp dörren medan jag själv trycker på från andra sidan.

Sedan inträffar något totalt obegripligt. Jag sitter där på en stol med telefonen inom räckhåll. Räddningen finns i telefonen på en armslängds avstånd, men jag förstår det inte!

Jag tror att jag suttit där en evighet och lyssnat utan att höra något. Slutligen reser jag mig och smyger mig fram till dörren. Det är alldeles tyst utanför dörren, hur jag än lyssnar. Jag försöker att tänka ut en strategi hur jag skall lyckas öppna dörren på glänt och även slå igen den och låsa den igen, om han finns kvar där på utsidan.


Tillslut så har jag lyckats öppna dörren, utan att det händer något. Det är tomt och öde i korridoren, ett surr från lysrören i taket är det enda ljud som överhuvudtaget tränger igenom mina sinnen på helspänn. Jag vet inte riktigt hur jag tänker, men rationellt är det inte, eftersom jag tänker, att jag måste bege mig till mitt rum och ta på mig skor och lite mer kläder, sedan skall jag åka ner med hissen till receptionen.

Jag känner heltäckningsmattan mot mina fötter, nu är jag snart alldeles framme vid min rumsdörr, längst in i korridoren. I korridoren finns utskjutande balkar som sticker ut i korridoren. Plötsligt stiger han fram där han tagit skydd bakom en utskjutande balk.

Det är en galnings svarta blick och förvridna ansikte jag möter. Det känns som jag åter befinner mig i en mardröm, i ultrarapid vänder jag mig i luften och börjar springa tillbaka där rummet med ljuset fanns. Men just som jag är på väg att passera en annan dörr i min reträttväg, hör jag skratt inifrån och jag förstår, att det är här de är!

Jag sliter upp dörren, rummet är fyllt av folk, ljuset flödar emot mig och i jämnhöjd med badrummet, så kommer en av kursledarna mig till mötes. Snabbt inser han att något förskräckligt hänt mig och drar in mig i badrummet och jag försöker att berätta. Men jag känner hur jag sjunker ner som i en bottenlös avgrund, benen viker sig under mig och jag känner hur armar fångar upp mig. Frågorna haglar över mig, fler personer måste ha kommit in i badrummet. Men mitt medvetande orkar inte mer, jag talar osammanhängande om vad som hänt mig.

Sedan är det mesta en osammanhängande sörja. Jag vet i alla fall att jag kommer tillbaka till mitt rum. Jag hackar tänder, fryser så att jag skakar hur många täcken och filtar som än lindas runt omkring mig.


Dagen gryr och det är hemresedag. En viss sorts kartläggning har ägt rum. Slump eller inte, men ett par av kursdeltagarna har stött på mannen ute på trottoaren, när de har varit på väg in till hotellet. Han har antastat dem och  följt efter dem. Vid hissen har de slutligen lyckats bli av med honom, genom att helt enkelt förhindra honom, att komma med i hissen. De beger sig mao upp med hissen utan mannen.

Det är dessa kvinnor som gjort honom rosenrasande och de skall inte komma undan. Han har därefter systematiskt gått och känt på varenda dörr för att längst in i korridoren hitta den, som fick träda skott för hans frustration över att ha blivit ratad. Han hatar kvinnor, speciellt de som ratar honom!

Sedan följer de handfallna runtomkring, som cementerar hela den traumatiska händelsen. Den äkta mannen, som helt sonika konstaterar, att jag måste ju ha uppmuntrat mannen som överföll mig. Dvs. han tror inte på min berättelse. Personalansvarig tycker att det hela är en hemskt ruskig historia, som hon får ta del av, men något annat sker inte.

Ingen förstår vidden av det inträffade, som det aldrig har gått att hantera rationellt. På hotellen finns alltjämt en naivitet, som är rent häpnadsväckande och någon större omsorg om gästerna finns verkligen inte. It´s just business as usual.

Jag kom slutligen så långt, att jag började kunna sova på hotell, det behövdes inte längre medföljande böcker i travar för att ta sig genom nätterna. Innan dess blev jag som alla handelsresande, som hängde i baren och diskuterade bibeln och övriga udda samtalsämnen. Bibeln kom sig av att det under ett stort antal år var den enda lektyr, som fanns på hotellrummen. Fobin över att jag ständigt lyckades med konststycket, att få rummet längst in i korridoren, skämtas sedan år tillbaka bort av Herr H och dottern. Det ger mig inte längre kalla kårar längs ryggen och panikskräck, att få rummet längst in i korridoren.

Men jag sover bara bakom Fort Knox-liknande barrikader, speciellt inte sedan en berusad man på 80-talet krackelerade det lilla av sovtrygghet, som jag själv mödosamt byggt upp fram till dess. Det var närmare bestämt, en äkta man till någon väns systers fru, som jag definitivt inte ens umgicks med.

Han tyckte att det var lämpligt, att han skulle tränga sig på garagevägen in i mitt hus på Södra Mosebacke i Malmberget, när han själv var på väg hem till sitt och hustruns hus på det intilliggande området. Han hade funnit ut, att det nog skulle vara lämpligt med lite älskog, så där i fyllan och villan och förståndet väck, som nu är hans rätta och normala jag, av allt att döma av historierna kring honom. Hans hustru var vid den tidpunkten inte längre tillgänglig och betraktade honom, som en riktig gris. Det gjorde hela hennes släkt och bekantskapskrets för övrigt... OCH vem kan säga emot ett sådant påstående. Inte jag i alla fall.

Av allt här i världen som uppenbarar sig, så måste nog ändå tillstå, att män med dysfunktionella störningar är den kategori, som jag minst av allt kan finna någon förståelse för. Borde de ens få springa lösa i vårt samhälle, som herrelösa hundar?

Vi låst ditt konto för att du inte fylla i vår Online-Säkerhet Formulär för år 2014.

EKEWAE? 

Telia använda språkläraret på utlanden?

Jag läsa många mina dagen å aldrig fått så många köttet mellan benet som nu jag läsa denna det.

Jag skratta på harar mynten och tänka många tanken. Idag 10 mars och inte luradag 1 april på svensken. Det skicka denna mailen hjärna ha blockerad!


----- Original Message -----

From: Telia.<privat.secur1w@infranet.com>

To: Min mailadress

Ämne: Konto tillfälligt blockerat 

Ditt konto är låst!
Vi låst ditt konto för att du inte fylla i vår Online-Säkerhet Formulär för år 2014.
Denna åtgärd är obligatoriskt för alla våra kunder.
Senaste uppdatering dag: 03/10/2014


Klicka här och uppdatera dina uppgifter i dag!

© Telia 556430-

Mina svaren vara enkla:

När våldets fördomar besannas och när andra fördomar kommer på skam.

Min yngste son kom hem från skolan med en bekymrad min och berättade, att de hade fått en finsk zigenarpojke i sin klass, som agerade mycket märkligt och våldsamt. Det betydde att min son, som alltid varit känslig för och ogillat osköna situationer inte mådde speciellt bra den här dagen. Han berättade också att det var någon, som hade sagt att den här nya killen bar kniv i skolan.

Istället för att lyssna på varningssignalerna berättade jag, att det kanske var så att den nya pojken i klassen bara var orolig, eftersom han kommit in i en helt ny miljö och redan befintlig klass. Självklart var det så, att de vuxna på skolan skulle ha tagit uppgifterna om kniven på allvar eftersom barnen hade berättat det för dem också. De vuxna på skolan hade koll på det här, så han behövde inte vara orolig. Så urbota korkad vad jag så att jag gjorde den bedömningen!

Vi hade ett mycket långt samtal jag och min son och jag berättade, att det fanns mycket fördomar mot zigenare och speciellt finska zigenare i samhället.

Så berättade jag om de zigenare jag själv hade vuxit upp bland och att de var som vika andra människor som helst. Det fanns dock en enda sak som inte hade varit som i alla andra familjer runtomkring mig i min uppväxt. I en av dessa familjer hade mamman varit mycket skygg och jag kände att det inte varit riktigt som med andra mammor. Jag berättade att hon antagligen aldrig hämtat sig från sina upplevelser från koncentrationslägret, därifrån hon blivit räddad från en säker död. Vad hennes umbäranden hade varit var det ingen av oss som kunde förstå. Sådant kan bara de som verkligen varit med om samma sak förstå.

Jag berättade om hur hon hade ett fångmärke intatuerat i armen, vilket hade berört mig illa under min uppväxt, när min mamma berättat och förklarat hur det var för människorna som blev förda till koncentrationsläger för att dödas, därför att det fanns de som ansåg, att vissa människor inte var värda att få leva.

Vi hade mao en rätt allvarlig diskussion hans ringa ålder till trots.

Så kom han hem och berättade hur han hade blivit hotad av den finska zigenarkillen, som hållit en kniv mot hans hals och hotat att skära halsen av honom.

Jag ringde genast upp Tallbackaskolan och berättade, att min son inte skulle komma till skolan förrän de hade löst situationen och zigenarkillen var väck och hade fått den vård han helt uppenbart behövde. Jag tänkte inte offra min son för några experimentella projekt, där de vuxna inte tagit situationen på allvar, eller kunnat hantera den. Jag informerade min arbetsgivare och förberedde dem på, att jag skulle ta ut semester till saken var uppordnad på skolan. Det blev naturligtvis kaos uppe på skolan över mitt besked om att jag skulle hålla sonen hemma från skolan.

Då äntligen tog man situationen på allvar och saken ordnades tämligen snabbt, men själv var jag helt vansinnig, eftersom jag förstod, att man hade haft en låt gå attityd bland de vuxna på skolan och inte brytt sig om barnens berättelser och reaktioner.


Sedan övergår jag till väl befästa fördomar ute i samhället.

Som gift mamma hade ingen ifrågasatt mig som mamma, men som frånskild och ensamstående mamma fick jag uppleva hur hela samhällsattityden förändrades. Ungefär som om jag blivit en sämre mamma och person för att jag var frånskild och som om det inte kunde räcka. Mina barn hamnade i något form av "jamen, det förstår man väl hur det är, de har ju en ensamstående mamma". När var och hur som helst kunde jag möta vilka kommentarer som helst, både om mitt privatliv och åsikter om de stackars barnen.

Jag undrade många gånger hur de här parasiterna till vuxna, själva skulle uppleva om de kom in i en affär och helt plötsligt skulle de behöva träda skott för en massa bisarra rykten. Med lätthet rensade jag min bekantskapskrets och det har jag därefter sett till, att jag gjort med jämna mellanrum.

Själv upplevde jag det här mycket kränkande, eftersom mina barn alltid kommit i första rummet och betytt precis allt för mig. Min relation, mitt förhållande till mina barn hade inte på något sätt förändrats alls, mer än att nu hade deras mamma och pappa inte samma bostadsadress och livet hade blivit väldigt komplicerat av alla andra, som tycktes ha rätt, att tycka precis vad som helst och inte helt sällan så att barnen hörde det, eller blev påverkade av det.

Dvs. barnen omgavs nu av en vuxenvärld runtomkring, som inte höll måtten!

Nu inträffade nästa våldsamma händelse, som visar hur urbota korkat det är att tro, att "säkra äktenskap/hållbara äktenskap" med båda föräldrar med  pedagogisk utbildning och pondusställning i samhället tar sig själva på för stort allvar och tror sig förmer än en ensam mamma, som barnuppfostrare.

Det är ju dessutom skillnad på ensamma mammor och pappor. En frånskild pappa har per automatik en högre status, även om han själv inte sköter hela ruljansen med barnen.

Helt plötsligt blev jag uppringd från Tallbackaskolan till mitt jobb där en person talade om för mig, att min son hade hållit på att bli strypt av en klasskompis. Det var i allra sista stund, som en vuxen hade kommit och upptäckt vad som höll på att hända och därmed räddat livet på min son. Han hade genast blivit omhändertagen av skolsköterska etc.

Det var ungefär som att krama tårar ur hälleberget för att få veta vem det var som hade hållit på, att så när tagit livet av min son. Det hela var helt enkelt bara en lycklig slump, att min son levde. Sedan följde från skolans räkning en underlig hantering och jag förstod rätt snabbt, att det hela skulle grävas ner och gömmas helst 1 km under jord så att det inte kom till någon annans kännedom. Någras anseenden stod helt uppenbart på spel, det var viktigare än att värna min son. Jag fick aldrig ens reda på varför hans klasskamrat hade agerat som han hade gjort emot min son.

Jag har många gånger tänkt på den här allvarliga händelsen och funderat hur jag själv hade reagerat, om det hade varit ombytta roller. 

Hade jag gjort likadant som de gjorde?

Nej, det vet jag att jag inte hade gjort. 

Det har varit väldigt dåligt med ursäkter från auktoriteter upptäcker jag, när jag tänker igenom mitt liv. Det gör att jag förstår hur mycket jag egentligen har att glädjas över mitt eget varande. 

Idag är alla mina tre barn vuxna, men mina tankar och känslor om mina barn har aldrig någonsin förändrats. Jag har aldrig distanserat mig själv till någon dålig mamma, fastän jag i större delen av mitt vuxna liv, varit just en ensamstående mamma. Därför att jag vet, att jag alltid gjort mitt bästa som mamma och alltid tagit mitt föräldraskap på högsta allvar. Mina barn har alltid kommit före allt annat och så är det fortfarande.

Trots samhällets attityd mot ensamstående mammor och deras barn har vi inte bekräftat dessa fördomar. Snarare tvärtom. Vi har blivit ansvarstagande medmänniskor.

Jag själv har en hel rik erfarenhetsbank om hur man, trots möten med en del tvivelaktiga förebilder i skolans- och vuxenvärlden, kan behålla och även hitta sin egen inre kärna. Detta har jag förmedlat till dem, som jag mött inom mitt arbetsfält och även privat:

Bilden lånad från http://bigganed.blogspot.se/ med hennes medgivande.


Idag är det Internationella kvinnodagen och det finns all anledning, att ta fasta på den dagen på högsta allvar. Imorse fick jag ett sms av min sons sambo där hon gratulerade mig på kvinnodagen, så gör man i Brasilien. Där måste kvinnorna själva uppmärksamma sig.

Inte ens i Sverige blir vi kvinnor jämlikt behandlade, långt därifrån. Lönemässigt, i bolagsstyrelser och som människor, blir vi inte tagna med samma allvar som männen.

Än värre är det alltjämt ute i världen, där kvinnan betraktas som ett boskap, som männen kan hantera hur som helst, t.o.m. slå ihjäl utan att det leder till några repressalier.

Kvinnomisshandel och kvinnomord.

Det här är ett tungt kapitel, att skriva om. Men jag väljer ändå att göra det, eftersom jag valt att ventilera mina egna funderingar i ämnet.

På 60-talet fanns en ovanligt omsvärmad kille på Läroverket, som var något år äldre än jag själv var. Men det visade sig, att alla människor inte riktigt är vad man tror att de är. Ytan har liksom inget med innehåll att göra.

Jag hade många gånger varit på besök i lägenheten, med då alltid tillsammans med ett gäng andra, som det nu är under de här åren av ungdom. Det hade varit en god stämning och skratten saknades sannerligen inte. Vi hade nämligen inte bara musiken, som gemensam nämnare, vi hade alla en fascination av tidningen MAD. Jag tror jag aldrig skrattat så mycket som den gången, när det var högläsning av "olika specialiteter i matväg i bästa MAD-anda".

Det här speciella gången var det dock inget svårt, att hålla sig för skratt. Jag trodde att hans bror var hemma och det var också anledningen till mitt besök. Han bad mig hänga av mig och invänta brodern. Sålunda hade jag just hängt upp min kappa på klädgalgen, medan jag besvarade frågorna om hans brors och min relation, som var på ett tämligen oskyldigt plan, eftersom hans bror redan hade ett etablerat förhållande. Jag hade precis hängt upp kappan och stod nu vänd mot honom, när han helt plötsligt och utan förvarning utdelade ett knytnävsslag rakt i ansiktet på mig, så att jag drös omkull rakt ner i skostället.

Jag har ingen aning om det var fråga om svartsjuka, eller ens varför denna oväntade reaktion från hans sida. Kanske var det fråga om maktutövande, kanske var det fråga om brödernas relationer sins emellan. Kanske var det så, att han själv var summan av sina egna upplevelser under uppväxten, vad vet jag. 

Jag vet i alla fall min egen reaktion. Den eventuellt spirande kärleksglöden fick ett hastigt slut. Jag reste mig upp, yr i huvudet och förvirrad. Kände på den ömmande läppen, som redan hade börjat svullna upp. Han ville inte att jag skulle gå, snubblande förklaringar över hans beteende ramlade över mig och det betydde ingenting, det var inte meningen, han vet inte vad som tog åt honom. Men jag stirrade honom stint i ögonen och talade om, att jag aldrig någonsin ville ha någonting med honom att göra. Jag tog på mig kappan medans jag var på väg nerför trapphuset. Hörde hela vägen ner hans bevekande ord, ända tills ytterdörren slog igen bakom mig.

Nu blev det inte riktigt så, eftersom min vänskapsrelation till hans bror har bestått. Jag minns när jag ringde hem till hans bror på 80-talet och det var han som svarade. Han var på besök hos brodern och brodern var för tillfället inte hemma. Vi talade flera timmar med varandra och jag fick alldeles klart för mig, att han inte var speciellt lycklig med sitt liv, men händelsen i kapprummet berörde vi aldrig. På något sätt är jag ändå glad över, att det telefonsamtalet ägde rum. Jag tror att det var välgörande både för honom och även för mig, att vi kunde mötas på lika villkor någonstans mitt i livet och med egna arbets- och livserfarenheter ur ett vuxet perspektiv.

Jag har också som vuxen fått en skidstav instucken i rumpan, när jag inte önskade etablera en mer fastare relation. Det hela resulterade i en långpromenad med skidorna på axeln, tills jag fick lift den sista biten hem. Man hinner fundera mycket under en dylik promenad.

Jag har själv haft kvinnor runtomkring mig, som varit utsatta för kvinnomisshandel av sina män. Själv har jag aldrig förstått varför man stannar i en sådan relation.

Men på något sätt blir dessa kvinnor "medberoende". Därför att det spelar ingen som helst roll, hur mycket man lyssnar, samtalar, även om man så ställer upp mitt i natten, när telefonen ringer, eller man försöker att hjälpa till, att lotsa dem ur denna psykiskt och fysiskt nedbrytande relation. Det måste vara ett eget medvetet val hos kvinnan, eller rent av hos mannen om en förändring.

Det finns hela spektra av män i den här genren, det är alltifrån väletablerade män ute i samhället, till nedersta skalan där även ett missbruk finns med, som någon sorts förklaring.

Vissa kvinnor döljer, att de blivit misshandlade. I sten förnekar de misshandeln. Helt plötsligt så har de börjat använda brunkräm i tjocka lager, där det inte går att dölja, att det finns blåmärken under. De har sprungit på dörrar, fått någon skåplucka i ansiktet, slagit hål i pannan när de ramlat, brutit armar och ben, revben etc. Bär helt plötsligt sjal runt halsen, som vittnar om en brutal misshandel, som lika gärna hade kunnat sluta i ond bråd död, inte helt sällan mitt framför barnen. De tiger som muren om misshandeln, som pågår i det egna hemmet.

Värst är dock att befinna sig i det läget, att man känner mannen som mördat och kvinnan som blivit mördad. Man hämtar sig aldrig rent mänskligt, efter en sådan upplevelse, eftersom man också vet, att det också finns barn mitt i all denna fullständiga mänskliga röra.

Jag har suttit och gjort utredningar i häktet på män, som suttit där och när jag fört relationen på tal, är det verkligen en total mänsklig röra, som flutit upp till ytan. Samtidigt har jag sett hur kvinnor dragits till just dessa farliga män. Det hela är totalt obegripligt på ett mänskligt plan.

I det sammanhanget vill jag poängtera, att jag också upplevt kvinnor, som misshandlat män. Fenomenet och tillvägagångssätten är densamma.

Under en utredning fick jag och mannen skyndsamt fly från deras gemensamma bostad, sedan den nästan två meter höga och breda väna varelsen kom inklivande med förskäraren i högsta hugg. Hon visste nog minsann vad som pågick oss emellan. Det där med utredning i samband med brott, det var bara ett svepskäl. Hon hade suttit och lyssnat på oss inifrån vardagsrummet och hon hörde minsann vad som var på gång oss emellan! När jag och mannen skyndsamt och tillsammans lämnade lägenheten och kommit ut på gårdsplanen, regnade det blomkrukor och allsköns material genom lägenhetsfönstret, några våningar upp. Avsändaren var en våldsamt svartsjuk kvinna, som skulle ta oss av daga båda två!

Vi fick avsluta utredningen så gott det nu gick i min bil och vi kom överens om att det nu var vettigare, att han ringde mig istället för tvärtom.

Senare på kvällen ringde det på ytterdörren i mitt hus, när jag öppnade ytterdörren intet ont anande, stod hon där i sin fulla prakt! Jag var just på väg, att snabbt dra igen ytterdörren, när den minimala mannen kikade fram bakom hennes enorma lekamen och intygade, att det var ingen fara. Hon hade lugnat sig nu och ville be om ursäkt för det inträffade.

Det är ju så denna besynnerliga mänskliga katt och råttalek oftast fungerar. Bärsärken förvandlas inte helt sällan till en liten ångerfull mus, dvs. ända tills det är dags igen. Nästa gång!

Bilden är från hösten 1964, när jag började på läroverket. När vi stod här uppstaplade på skolgården, framför fotografen, visste vi inte vad livet skulle föra med sig för var och en av oss. Alla hade vi olika livsöden att möta.

Våld i vardagen förr under min uppväxt.

Den första gången jag överhuvudtaget mötte något, som kanske hade kunnat bli någon form av våld, är minnet av min egen pappa. Jag vet inte vad han egentligen tänkte, men jag minns hur han sa till mig:

- Akta dig så att jag inte lappar till dig!

Vad som förevarit det hela, det har jag inte en aning om. Men jag kan fortfarande känna den där känslan av trots, som fyllde mig, trots att jag inte kan ha varit mer än en brakskit hög och min långe, reslige pappa befann sig någonstans däruppe bland trädkronorna. Mitt svar var lika naturligt som självklart:

- Slå du bara! Om du t ö r s! 

Jag minns hur jag satte båda händerna i sidorna för att poängtera, att jag verkligen menade allvar.

Tystnaden gjorde en lov i hallen där jag och min pappa stod mitt emot varandra. Han vek undan och jag hade en pappa, som aldrig någonsin bar hand på mig, inte en lugg, inte smisk, ingenting. Inte ens i de stunder då jag var tonåring och inte delade hans åsikter och det var minst sagt åskväder i hela huset, visade han någonsin på någon tendens av att något sådant kunde hända.

Nästa minne är hur jag leker ensam i vår trädgård och jag noterar hur ett par större grabbar går omkring och skrämmer upp och klår upp de mindre barnen. Jag hör hur småbarnen gråter och skriker av förtvivlan.

Tillslut har de nått till vår tomtgräns och jag blir varse dem. De hotar nu allihop mig med ett kokt stryk, om jag bara törs gå fram till träden. De riktigt raljerar och tittar på varandra, styrkt av varandras sällskap. De stora grabbarna skall alltså spöa en ensam liten tjej...

Jag går då fram till de taniga träden, som är uppsatta som blivande häck. Granskar dem allihop uppifrån och ner, ser dem var och en stint i ögonen. Då utkristalliserar sig en ledare, det är han som hotar mig igen och närmar mig sig hotfullt, där jag står på andra sidan om de små träden. Jag tittar den stora ledarkillen rakt i ögonen, sträcker fram min knutna hand och frågar hotfullt:

- Vill du ha en käftstrykare kanske?  

Jag talar om för de stora killarna, att jag går precis dit jag själv vill, det skall inte någon komma och bestämma över.

Det händer inget mer. De stora killarna, som jag inte känner igen, de ger sig iväg och saken är glömd för min del, när de försvinner. Jag fortsätter att leka ute i trädgården.  

Jag har svårt att minnas tidsaspekten, men en dag så vill min mamma och pappa prata med mig, vi sitter i köket.

Pappa berättar, att de fått klagomål på mig. Det är några föräldrar, som de blivit kontaktade av, eftersom deras söner är livrädda för mig. Jag vet att det dröjer en liten stund innan jag förstår sammanhanget. Aha, det är de stora killarna som dragit runt och spöat och skrämt skiten ur småungarna nere i Bäcken det hela handlar om. Jag berättar för min mamma och pappa hur det hela gått till.

- Jamen, säger min mamma med en bister min, om du skrämmer livet ut dem så är det ingen som törs leka med dig. Du kommer aldrig att få några lekkamrater på det sättet.

Jag vet att jag är rätt bestämd på den punkten. Är det dylika jag skall krusa för att få var med att leka, föredrar jag hellre att var ensam. Några som går runt och hotar och spöar småungar har jag inte någon som helst lust, att ens befatta mig med. Då leker jag hellre ensam. Saken är utagerad för min del och när jag är på väg ut på tomten för att leka, hör jag min pappas skratt inifrån köket.

- Haha, vad förvånad de skall ha blivit de där snorhyvlarna, att de inte rådde på en ensam liten flicka.

Jag vet att jag känner, att det där berör mig inte överhuvudtaget.

Runt omkring fanns det mycket våld under min uppväxt. Jag vet precis vilka hus där det förekom slagsmål och hustrumisshandel. Vilka ungar som fick stryk.

Våldet var liksom vardagsmat, inte helt sällan i kombination med sprit. I ett av grannhusen där spelade man kort, söp och slogs regelbundet under hela min uppväxt. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det verkar som om hustrumisshandel inte längre är lika frekvent, som det var när jag växte upp.

Barnaga var i vart fall väldigt vanligt, för att inte tala om vilka minnen som finns från skoltiden. Jag var aldrig själv utsatt för det, men jag vet de som fick spö av både pekpinnar och linjaler, örfilarna duggade tätt och det luggades, så att hårtestarna rök.

Det som gör mig mest ont, att tänka på det hela är, att det ofta drabbade barn, som säkerligen istället hade behövt en kram och förstående vuxen. Jag minns särskilt en kille, som hade knepiga och fattiga hemförhållanden. Han blev så skrämd av att bli slagen med pekpinnen och dragen i håret, att han kissade ner sig.

Som barn hade man inget att sätta emot.

Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson, som "kräks över" Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons berättelse i TV-programmet "Nyfiken på".

Jag å min sida kräks vid blotta tanken på, att vi har dylika generaldirektörer som Dan Eliasson, som helt solklart bryter mot regeringsformens krav på myndigheters opartiskhet.

Det är verkligen inte ok, att någon generaldirektör lägger in dylika twitterinlägg på Försäkringskassans hemsida. Är inte det här skäl för uppsägning då vet jag inte vad, som skulle kunna vara det. Så dåligt omdöme får man bara inte ha om man har en sådan befattning.

Dessutom vittnar det om en intelligens, som inte är alltför smickrande, med tanke på vad Poul Perris intervjun med Jimmie Åkesson upptog och som Dan Eliasson reagerat över.

När Poul Perris tog upp SD-ledarens uppväxt, berättade Jimmie Åkesson en sak som påverkat honom starkt:

– När jag var 14 år fick jag en bror som föddes för tidigt och blev väldigt handikappad. Det får en att fundera mycket över väldigt massa saker kopplade till livet i största allmänhet, men också kopplade till handikappfrågor. Min mamma var borta på sjukhus väldigt mycket med honom. Jag vet att hon har väldigt dåligt samvete för det. Men jag har klarat mig bra, sa SD-ledaren. Han berättade också att det påverkar ens liv, när det kom in andra främmande personer i hemmet, som hjälp till brodern. 

Hemmet var inte längre privat och hur man inte kan förstå en sådan enkel sak är ju rent horribelt.

För mig kändes det här samtalet mellan Paul Perris och Jimmie Åkesson väldigt avskalat och öppenhjärtigt.

http://www.svtplay.se/nyfiken-pa-partiledaren

Det var i princip party party som gjorde, att Jimmie Åkesson hade dragits med i Moderaternas ungdomsparti. Senare insåg han, att han alls inte delade deras värderingar och lämnade partiet. 

Känns det som en märklig upplevelse. Nej inte för mig. Jag har varit ung själv och följaktligen känt en herrans massa ungdomar och vet hur det kan vara med att följa strömmen, som de flesta gjorde, när de t.ex. skulle ta konfirmationen också ett ungdomligt ställningstagande. Den tidpunkten i mitt liv gjorde, att jag själv hade tvingats in i vuxenvärlden på ett omilt sätt. För mig var det inget alternativ, att läsa till konfirmationen för att få presenter, utan snarare höjden av hyckleri. Det är också därför jag inte har tagit någon konfirmation, att jag dessutom hade förklarat krig mot det som är större än jag själv (Gud?), som lät min mamma lida så och dessutom skulle ta henne ifrån mig, gjorde inte saken till det bättre.

Jag känner också igen Jimmie Åkessons berättelse om skolan. Dvs. lärarens politiska åsikter, som sken igenom och genomdrevs. Det hade fått honom att ifrågasätta en dylik autoritär. Inte där heller spretar hans berättelse, eller har jag några som helst problem med, att förstå vad det är han berättar.

När jag gick på Läroverket i Malmberget var det inte ens fråga om vad läraren ansåg, att man skulle rösta. Gjorde man inte det var man helt enkelt dum i huvudet. Det talades inte rakt ut, men andemeningen gick det inte att ta miste på. Jag tror att det tillsammans med, att jag vuxit upp i ett politiskt hem och omgivning, som fått mig att säga nej tack till allt vad politik och auktoriteter heter.

Jag är ingen person, som kan begå rov på mina egna åsikter för att passa in på ett partis åsikter. Alla de som försökt, att värva mig och det är rätt många, har fått frågan av mig: OM jag tycker något annorlunda än partiet i en fråga, kan jag göra det, eller måste jag följa partiets åsikt? När jag fått svaret att naturligtvis måste jag följa partiets åsikter, så har ytterligare diskussioner varit helt överflödiga.

Den s.k. invandringspolitiken, som SD står för, där deklarerade Jimmie Åkesson rätt klart sitt eget ställningstagande vad den berodde på och hur han såg på saken. Han ansåg inte att det var ok, när våra egna lagar skulle ifrågasättas p.g.a. invandringen.

Jag är den första att skriva under på, att jag inte vill ha vare sig barnaga, acceptans för psykisk fysisk misshandel i nära relationer, tvångsäktenskap, könsstympning dvs. alla former av religiös omskärelse etc. Jag tror fullt och fast på människors lika värde och dit har tyvärr inte mänskligheten kommit ännu.

Han berättade också om sina egna barndomsupplevelser från den hyreskasern där han växt upp i Sölvesborg, när det hade funnits våldsbenägna invandrarbarn med ett annat synsätt på våld än han själv hade. Han hade då upplevt situationen skrämmande och dragit sig tillbaka. En fullt normal reaktion kan jag tycka, därför att vi är trots allt summan av det vi lärt oss, att man skall agera, eller icke agera.

Jimmie Åkesson fick frågan av Poul Perri hur han tänkte, när han i mitten av 90-talet gick med i Sverigedemokraterna, som då var ett parti med öppna, starkt rasistiska yttringar och åsikter. 

– Det såg jag överhuvudtaget inte. Det fanns inga Sverigedemokrater där jag växte upp. Jag visste väldigt lite om det här partiet. Jag hade sett en Sverigedemokrat på TV i samband med valet 1994 och han verkade inte vara så tokig, svarade Jimmie Åkesson.

Poul Perris frågade Jimmie Åkesson om han inte såg hur Sverigedemokraterna agerade, men Jimmie Åkesson, svarade att han inte sett någon rasism och tillägger:

– Om man var väldigt samhällsintresserad och kanske lite äldre, så är det inte säkert, att jag hade värderat det här partiet på samma sätt, som jag gör i dag, eller som jag gjorde då. Men jag kan helt ärligt säga, att jag visste väldigt lite om det här partiet, säger han.

Jag känner mig inte det minsta obekväm med den förklaringen. Dessutom tror jag att den är helt sanningsenlig, därför att jag kan inte placera ut Sölvesborg som något nazitillhåll på 90talet, däremot hade jag det inpå knuten här i Göteborg med dess omnejd.

Efterspelen till "Nyfiken på" känns inte ok, när två åldriga polismän från Sölvesborg i TV-nyheterna påstod, att Jimmie Åkessons upplevelser är falska om kulturkrockar på gården där han växt upp. Jag förstår inte människor som ur ett vuxet perspektiv, skall försöka skriva om historien och ta det ur sitt tidsperspektiv. Det kan man aldrig göra. Ifrågasätta andras upplevelser ur ett barn och tonårsperspektiv känns mer än lovligt galet. En människa formas efter hand av sina egna upplevelser och egna insikter.

Eftersnacket dvs. den här s.k. analysen, som följde efter programmet blev än mer anmärkningsvärt, när förstå-sig-påarna, Ludvig Beckman och Katarina Barrling skulle analysera den unge Jimmie Åkessons egen berättelse. Det får mig att tro, att en del människor är döv och säger mer om dem själva än intervjuoffret. De gör sin egen tolkning utifrån sina egna referensramar. Belägga ett vuxenperspektiv på ett barn och ungdomsupplevelse, det är så lovligt galet, att man undrar vari den opartiskheten skulle ligga, att dra fram dylika expertpersoner i TV rutan.

Det är nämligen så, att jag också sett Poul Perris samtal med stadsministern Fredrik Reinfeldt i "Nyfiken på" och då noterat hur de s.k. experterna tolkat hans berättelse. Det var helt enkelt väldigt stor skillnad på eftersnacket av dessa experter när det gäller Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson.

I Jimmie Åkessons fall så valde experterna, att dra historien tillbaka till 1700, eller 1800 talet. Helt obegriplig hantering och tolkning sålunda. För mig framstod det som helt solklart, att Jimmie Åkesson menade det svenska folkhemmet, dvs. då arbetsrätt och möjligheterna gavs för alla, att vara en del av samhället. Det var i vart fall den beskrivningen han lämnade! Dvs. den del av samhällsbyggandet, som jag själv känner igen från mig egen uppväxt, både som barn och ung vuxen.

När Poul Perri frågade Fredrik Reinfeldt om han kände till uttrycket all dressed up and nowhere to go. Det vill säga Poul Perri ville sätta fingret på problematiken i dagens samhälle av utanförskap, så valde Fredrik Reinfeldt att göra sig oförstående, likaså gjorde efterföljande eftersnackare.

Fredrik Reinfeldt gav en tydlig bild av Moderaterna. Konservativa, den där friheten den gäller helt tydligt bara för dem, som är all dressed up. Den andra biten and nowhere to go bryr man sig inte så mycket om och det gjorde inte heller försäkringskassans generaldirektör, Dan Eliasson, men så har han själv också medverkat till att sparka på svårt sjuka och inte ens dragit sig för, att svårt cancersjuk skall ange hur länge personen ifråga tänkt sig att leva, för att försäkringskassan skall kunna fatta rätt beslut!

Jag skulle verkligen vilja veta vad VARJE parti tänkt med invandringen och bistånden KONKRET. Jag sväljer inte längre den här skenheligheten, eftersom jag lever mitt i den problematiken. Jag ser hur den totalhavererade migrationspolitiken slår på både invandrare och den redan befintliga befolkningen. Det finns ingen framtid för någondera parten.

Den del av "Nyfiken på" som gällde Jimmie Åkesson allra innersta sköra, gjorde mig illa berörd. Jimmie Åkesson berättade hur ensamt det känns, att vara partiledare för Sverigedemokraterna.

- Jag har varit ganska ensam i det här. Det finns väldigt få, för att inte säga ingen, med precis de erfarenheterna som jag har gjort nu. Att vara partiledare är ganska ensamt, berättade han.

SD:s framgångar i valet och opinionen är en unik erfarenhet, menade han och sa sig tro, att både han och partiledningen egentligen skulle behöva terapi för att analysera allt som hänt de senaste åren. 

Det är jag den första att skriva under på. Därför när man summerar all vuxenmobbing som ägt rum, blir det mastigt mycket. Vara utfrusen ur alla läger, inkl. att partiledare  och politiska företrädare i Sveriges Riksdag uttryckt åsikter om att inte ens kunna stå bredvid SD-partiledare, där anser jag att den nedre gränsen för hur man får uppföra sig och uttrycka sig är nådd i det offentliga rummet.

– Att vara ett helt nytt, utskällt, oerfaret politiskt parti, komma in i riksdagen och på en mandatperiod, se ut att vara det tredje största partiet. Det är en erfarenhet som ingen annan människa i hela världen har. Det finns ingen annan som har upplevt det här. Man skulle förmodligen behöva terapi för att analysera vad det är som jag, och vi i den innersta partikärnan, har varit med om, sa Jimmie Åkesson än en gång.

Han beskriver själv hur han haft svårt att hantera den här resan.

– Jag har kanske inte varit så bra på det, att hantera det. Jag har gått in i den här rollen som den starke, som klarar det här utan några problem. Men det är klart att förr eller senare så kanske man bryts ned som människa. Jag märker det själv, att i stället för att blir mer och mer öppen och bekväm i den här rollen, så är det snarare så att man blir lite mer inåtvänd och upplever att man inte litar på sin omgivning, säger Åkesson.

Hur ensam han egentligen känner sig och inser faran i att vara utsatt för så mycket destruktiva händelser, det är han starkt medveten om. Han uttrycker det med att:

- Den som är min vän idag kan vara min allra värsta fiende imorgon. 

Han har mao gjort egna erfarenheter, som är smärtsamma ur det egna partipolitiska jobbet. Det är nog få partier som haft så många uteslutningar som just SD haft. Jag tolkar det så, att det är anledningen till, att paritet är så toppstyrt därför att det finns alltför många element, som man inte vill ha med i partiet.

Jag vet idag fortfarande inte om Sverigedemokraterna är fågel eller fisk. Det hela hänger väl antagligen på vilka samarbetsparter de kommer att välja ute i Europa. 

Vi har även här hemma i Sverige två ytterlighetsfalanger, som jag känner mig starkt oroad över och befarar väl egentligen det värsta med tanke på att det är valår i år. Jag känner på mig, att det här kommer att bli en av de mer smutsiga valår, som Sverige upplevt. Den yttersta vänstern och de här renodlade nazistfalangerna upplevde jag vid flytten till Göteborg på 90-talet och den stämningen vill jag verkligen inte uppleva igen. De stod på var sida om kanalen, nere vid Fekskekôrkan, de svartklädda med sparka-kängor och ropen med Hitlerhälsning: Döda döda döda döda....

Motsatta sidan gick inte heller av för hackor, de var allt annat än fredligt sinnade. Jag tog min lilla dotter i handen och fortsatte snabbt hemåt längs Kungsgatan.

Den sista veckans händelser av diverse inslag har gjort något med mig själv. Jag har analyserat hur mycket oönskat våld jag egentligen upplevt. Till en början blev jag rätt skräckslagen av hur mycket det egentligen var och att det egentligen varit som ett pärlband i mitt liv, gjorde mig ännu mer förvånad. Är det så att vi människor stänger av, när det blir för obekvämt.

Jag som trott att min yngste son var ensam om den saken, när han var liten, att starkt ogilla osköna omgivningar och stökiga miljöer. För mig var det därför inte svårt att förstå vad det var Jimmie Åkessons talade om. Jag inser nu hur mycket själv jag stängt av och dragit mig inom mitt eget skal. Men det är också anledningen till att jag framöver skall skriva om våld, som mitt liv kantats av, trots mitt eget ställningstagande om att våld föder endast nytt våld.

Överallt i världen är det nya oroshärdar där våldet är förhärskande. För mig känns det som om det finns många, som gömmer sig i fredliga demonstrationer och som har helt andra avsikter än just fredliga.

Hur fredligt är det t.ex. att USA hotar Ryssland med våldsåtgärder och hur är det här hemma i Sverige, när förespråkarna för att gå med i NATO fått ny vind i de unkna seglen. När vi slutat upp med att inse, att vi blivit ett folk, som är allt annat än värnande om de redan utsatta. Därför att det sitter alltid någon högst upp i hierarkin och drar i trådarna.
 

PS. Jag beklagar de taffliga textmassorna, där det inte tycks spela någon som helst roll, hur jag än tar bort formateringen, så är det ändå knas. Håll ut den här kontrollen som pågår av min blogg over there, kanske kan göra något gott också. Det gäller väl att ha ett positivt sinne. ;) DS.

Under tiden jag reder ut tankarna i huvudet, efter den sista tidens händelser, väljer jag att idag skriva om två böcker jag lyssnat till i ljudbokform.

Först ut är Igelkottens elegans, av Muriel Barbery, som jag fick i julklapp av dottern. Det här att det tagit så lång tid, att lyssna igenom ljudboken är inte riktigt likt mig. Men livet har sas kommit emellan på ett alltför handgripligt sätt. Dock har jag hållit handlingen färsk i minnet, så romanen har inte lidit något nederlag p.g.a. det.

Handlingen skiljer sig rätt rejält från det jag är van att ta till mig i bokväg, men så är också författarinnan Muriel Barbery lärare i filosofi. Det blir helt enkelt en väldigt annorlunda och uppfriskande historia för hjärncellerna, att ta till sig och därför knappast föga förvånande, att den vunnit bokhandlarnas och bibliotekariernas pris, men även legat på topplistorna i Frankrike. Romanen har därefter letat sig vidare ut i världen och många rättigheter har överlåtits till ett otal länder.

Istället för att jag skall sammanfatta innehållet, länkar jag handlingen. http://www.adlibris.com/se/bok/igelkottens-elegans-9789197600378
Men låt er inte bedras av den beskrivningen. Det är som sagt var en bok skriven av en lärare i filosofi och Grand final fick mig, att gå omkring som i ett töcken.

Efter viss tvekan beställde jag Mp3CD av Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson. Jag och Herr H började att lyssna på den på väg ner till Skåne. Men en väg räckte för Herr H:s del, han var då tämligen uttråkad på de ständiga upprepningarna och på romanfiguren kriminalkommissarien Evert Bäckströms "Supersalami". Det innebar att jag fick lyssna på resten i mina hörlurar vid hemkomsten istället.

Handlingen enligt omslaget: http://www.adlibris.com/se/bok/den-sanna-historien-om-pinocchios-nasa-en-roman-om-ett-brott-9789100121624?gclid=CILHqZPR-LwCFaHVcgodYDIA7Q
Men tror du på det lär du få en Pinocchionäsa själv.

Om man nu för ett enda ögonblick tror, att tsar Nikolaj II, sir Winston Churchill, president Vladimir Putin, eller för den delen Leif GW Perssons jakt och författarkollega Jan Guillou skall finnas med i handlingen på ett njutbart sätt, då bedrar man sig och sitter där själv med Pinocchios långa näsa.

Jag förstår att Leif GW Persson försökt sig på någon form av det som författarkollegan Jan Guillou ägnat sig åt, när han skrivit hela Arnserien eller den nya, Brobyggarna, men till skillnad från Jan Guillou, blir Leif GW Perssons försök enbart ett rejält magplask. Varför gör han inte det han istället är bra på, kan jag inte låta bli att undra.

Det finns endast en enda roman som Leif GW Persson skrivit, som jag läst med andakt över det rika språk och handlingen och det är hans första roman "Grisfesten". Jag undantar hans självbiografi "Gustavs grabb", men den har jag redan skrivit om här i min blogg. Vill minnas att bloggen låg på NSD då, men hela det arkivet är överfört hit.

Leif GW Persson skulle, likt Jan Guillou har, behöva någon som kritiskt granskar manus. Jag har visserligen inte ännu lyssnat mig igenom "Den döende detektiven", men sammantaget med Leif GW Perssons utgivning, är jag mäkta förvånad över, att hans strålande erfarenhetsbank och verbala sätt, inte kan få bättre resultat och utdelning än hans bokutgivning har gett. Han borde verkligen kunna vara en given succé.

 
Jodå, jag känner mycket väl till, att Leif GW Persson sålt till Hollywood, men jag kan inte förstå annat än, att det är idétorka i filmfabriken, eller om de trots allt tänkt sig, att vara en Kajsa Varg, som skall koka soppa på en spik. Det skulle jag också kunna göra av romanslusken Evert Bäckström, vars alter egon jag känner alltför väl till i livs levande livet.

Herr H, som aldrig närmat sig Leif GW Perssons romaner, fällde en kommentar medan beskrivningen av romanfiguren Evert Bäckström, strömmade ut ur bilens spelare:

- Han skriver ju om sig själv!

;)