Under tiden jag reder ut tankarna i huvudet, efter den sista tidens händelser, väljer jag att idag skriva om två böcker jag lyssnat till i ljudbokform.

Först ut är Igelkottens elegans, av Muriel Barbery, som jag fick i julklapp av dottern. Det här att det tagit så lång tid, att lyssna igenom ljudboken är inte riktigt likt mig. Men livet har sas kommit emellan på ett alltför handgripligt sätt. Dock har jag hållit handlingen färsk i minnet, så romanen har inte lidit något nederlag p.g.a. det.

Handlingen skiljer sig rätt rejält från det jag är van att ta till mig i bokväg, men så är också författarinnan Muriel Barbery lärare i filosofi. Det blir helt enkelt en väldigt annorlunda och uppfriskande historia för hjärncellerna, att ta till sig och därför knappast föga förvånande, att den vunnit bokhandlarnas och bibliotekariernas pris, men även legat på topplistorna i Frankrike. Romanen har därefter letat sig vidare ut i världen och många rättigheter har överlåtits till ett otal länder.

Istället för att jag skall sammanfatta innehållet, länkar jag handlingen. http://www.adlibris.com/se/bok/igelkottens-elegans-9789197600378
Men låt er inte bedras av den beskrivningen. Det är som sagt var en bok skriven av en lärare i filosofi och Grand final fick mig, att gå omkring som i ett töcken.

Efter viss tvekan beställde jag Mp3CD av Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson. Jag och Herr H började att lyssna på den på väg ner till Skåne. Men en väg räckte för Herr H:s del, han var då tämligen uttråkad på de ständiga upprepningarna och på romanfiguren kriminalkommissarien Evert Bäckströms "Supersalami". Det innebar att jag fick lyssna på resten i mina hörlurar vid hemkomsten istället.

Handlingen enligt omslaget: http://www.adlibris.com/se/bok/den-sanna-historien-om-pinocchios-nasa-en-roman-om-ett-brott-9789100121624?gclid=CILHqZPR-LwCFaHVcgodYDIA7Q
Men tror du på det lär du få en Pinocchionäsa själv.

Om man nu för ett enda ögonblick tror, att tsar Nikolaj II, sir Winston Churchill, president Vladimir Putin, eller för den delen Leif GW Perssons jakt och författarkollega Jan Guillou skall finnas med i handlingen på ett njutbart sätt, då bedrar man sig och sitter där själv med Pinocchios långa näsa.

Jag förstår att Leif GW Persson försökt sig på någon form av det som författarkollegan Jan Guillou ägnat sig åt, när han skrivit hela Arnserien eller den nya, Brobyggarna, men till skillnad från Jan Guillou, blir Leif GW Perssons försök enbart ett rejält magplask. Varför gör han inte det han istället är bra på, kan jag inte låta bli att undra.

Det finns endast en enda roman som Leif GW Persson skrivit, som jag läst med andakt över det rika språk och handlingen och det är hans första roman "Grisfesten". Jag undantar hans självbiografi "Gustavs grabb", men den har jag redan skrivit om här i min blogg. Vill minnas att bloggen låg på NSD då, men hela det arkivet är överfört hit.

Leif GW Persson skulle, likt Jan Guillou har, behöva någon som kritiskt granskar manus. Jag har visserligen inte ännu lyssnat mig igenom "Den döende detektiven", men sammantaget med Leif GW Perssons utgivning, är jag mäkta förvånad över, att hans strålande erfarenhetsbank och verbala sätt, inte kan få bättre resultat och utdelning än hans bokutgivning har gett. Han borde verkligen kunna vara en given succé.

 
Jodå, jag känner mycket väl till, att Leif GW Persson sålt till Hollywood, men jag kan inte förstå annat än, att det är idétorka i filmfabriken, eller om de trots allt tänkt sig, att vara en Kajsa Varg, som skall koka soppa på en spik. Det skulle jag också kunna göra av romanslusken Evert Bäckström, vars alter egon jag känner alltför väl till i livs levande livet.

Herr H, som aldrig närmat sig Leif GW Perssons romaner, fällde en kommentar medan beskrivningen av romanfiguren Evert Bäckström, strömmade ut ur bilens spelare:

- Han skriver ju om sig själv!

;)