Google+ Followers

tisdag 11 mars 2014

Jag fortsätter att inventera min egen ryggsäck, i våld och övrig utsatthet, dvs. samhällets acceptans och liknöjdhet.

Jag fortsätter att gnugga mina geniknölar över allt det våld och annat, som funnits runtomkring.

Det blir lite kast hit och dit i tid och rum.

1975 i början av året är jag å jobbets vägnar på en kurs i Uppsala och bor på hotell Gillet. Det här är på den tiden, när man låser hotellrummet inifrån med ett låsvred, dvs. de låses inte med automatik, när dörren åker igen. Jag bor många våningar upp i hotellet, som har ett virrvarr av oändliga långa hotellkorridorer.

Sista kvällen av dryg kursvecka bestämmer jag mig för att inte delta i kvällslustifikationerna med de övriga, utan jag ställer resväskan på uppackningspallen bredvid sängen, packar resväskan så långt det går, tar en dusch och lägger mig, som gud skapade mig i sängen och fortsätter att läsa i en kriminalroman "Hon såg sig dö". Jag somnar med läslampan på och boken i handen.

Jag vaknar av att en man står och ruskar i mig och jag vet inte om jag fortfarande läser, drömmer om bokens handling, eller om det här i själva verket är verkligheten jag väckts till. Det tar en stund innan jag förstår, att det här ÄR verkligheten, det står verkligen en man vid min säng och ruskar bryskt i mig och han är inte på gott humör.


Jag försöker att få honom att gå. Mannen har en stark finsk brytning och finska är verkligen inte min starkaste sida. Det hela slutar i att jag rycker tag i en blårandig tröja, som jag får tag i från resväskan och drar på mig tröjan. Jag får också tag i ett par svarta sammetsbyxor, som jag hjälpligt lyckas dra på mig medan mannens frustrationer och ilska nu börjat anta stormstyrka. När jag reser mig för att dra upp dragkedjan hinner jag inte längre än till tanken. Mannens tålamod har tagit slut, det är ett vrålande lejon, som nu visar sina krafter och de är många och våldsamma.

En våldsam kamp utbryter och jag väger lätt som en fjäder i förhållande till mannen, som dessutom är lång och välbyggd. Under den kamp som följer har han slutligen tagit ett rejält struptag och det är först, när synen försvinner och det blir alldeles mörkt i huvudet och hörseln, ljudet, kommer och går som på en högspänningsledning och det börjar skjuta ljusblixtar inne i huvudet, som jag blir starkt medveten över vad som håller på att hända: Jag håller på att dö! Han håller på att döda mig!

Insikten om att jag håller på att dö och mina två små barn därhemma gör, att jag inser, att jag KAN INTE DÖ! Jag vill I N T E  dö! Det får mig att uppbåda oanade krafter. Varifrån jag lyckas samla ihop dessa har jag aldrig förstått, eftersom han håller mig bakifrån i ett järngrepp om halsen. Jag når inte ens ner med fötterna på golvet. Jag vet inte hur jag bär mig åt, mina fötter måste ha lyckats få tag i något att ta spjärn emot, eftersom jag lyckas få honom att trilla baklänges över bordet.

Jag åker också med i fallet, som blir en våldsam luftfärd. Men jag inser blixtsnabbt, att jag visserligen är illa åtgången, men att jag har en fördel. Jag är vig, snabb och nykter, vilket inte han är.

Jag tar mig upp, rusar mot dörren, men dörren går inåt i den smala hallen. När jag är på väg att slinka ut genom dörren, så har han hunnit ifatt och sätter foten mot dörren för att hålla igen den. Jag pressar resten av kroppen igenom denna minimala springa, som nu återstår mellan dörr och karm. Hur det går till vet jag inte, men jag gör det och min bara mage, där dragkedjan bara är halvvägs uppdragen i byxorna. Magen får ta emot låskolven, som sticker ut från dörren, jag har åter kommit att befinna mig någonstans där mina fötter inte står platt mot heltäckningsmattan. Resten av jag s k a l l  ut genom dörrspringan, någon annan tanke finns inte i mitt huvud.

Ingen smärta från låskolven, som skjuter in i magen, når mitt medvetande. Jag vet att jag nu slåss för livet och att det inte finns någon mer chans, att ta mig levande ur det här.

Många gånger har jag hittills drömt om, att jag springer och det går aldrig bra att springa i drömmen. Jag känner mina bara fötter mot hotellkorridorens heltäckningsmatta, jag springer som i ultrarapid känns det som, som i en dröm. Jag vrider på huvudet för att se hur långt bakom mig han befinner sig. Det är en kuslig upptäckt, som nästan får blodet att isa och mina ben bli ännu mer overkligt drömlika. Han springer inte efter mig! Han g å r  med stora målmedvetna steg, det känns som om jag hör hans tankar inne i mitt huvud. Hans tankar som tänker: "Spring du bara, jag tar dig ändå!" Jag försöker tänka rationellt, när jag springer längs korridoren, vilka rumsnummer har de andra. Jag har ju antecknat dem på första kursdagen på min deltagarlista. Gode Gud, säg att jag skall minnas vad jag skrev. Jag lyssnar intensivt efter ljud från någon av dörrarna medan jag springer korridoren fram.

Så dyker rumsnumret upp till en av kursledarna där jag springer i korridoren och läser rumsnumren, som flimrar förbi på dörrarna. Jag stannar upp och vänder tillbaka, trycker ner dörrhandtaget och dörren går upp. Jag känner en enorm glädje inom mig och tänker: Räddad!


Rummet badar i ljus, jag ropar, men möts bara av min egen andhämtning och tystnaden. Jag hinner precis låsa dörren med darrande, fumlande händer, när jag inser att foten finns där på utsidan, som försöker att trycka upp dörren medan jag själv trycker på från andra sidan.

Sedan inträffar något totalt obegripligt. Jag sitter där på en stol med telefonen inom räckhåll. Räddningen finns i telefonen på en armslängds avstånd, men jag förstår det inte!

Jag tror att jag suttit där en evighet och lyssnat utan att höra något. Slutligen reser jag mig och smyger mig fram till dörren. Det är alldeles tyst utanför dörren, hur jag än lyssnar. Jag försöker att tänka ut en strategi hur jag skall lyckas öppna dörren på glänt och även slå igen den och låsa den igen, om han finns kvar där på utsidan.



Tillslut så har jag lyckats öppna dörren, utan att det händer något. Det är tomt och öde i korridoren, ett surr från lysrören i taket är det enda ljud som överhuvudtaget tränger igenom mina sinnen på helspänn. Jag vet inte riktigt hur jag tänker, men rationellt är det inte, eftersom jag tänker, att jag måste bege mig till mitt rum och ta på mig skor och lite mer kläder, sedan skall jag åka ner med hissen till receptionen.

Jag känner heltäckningsmattan mot mina fötter, nu är jag snart alldeles framme vid min rumsdörr, längst in i korridoren. I korridoren finns utskjutande balkar som sticker ut i korridoren. Plötsligt stiger han fram där han tagit skydd bakom en utskjutande balk.

Det är en galnings svarta blick och förvridna ansikte jag möter. Det känns som jag åter befinner mig i en mardröm, i ultrarapid vänder jag mig i luften och börjar springa tillbaka där rummet med ljuset fanns. Men just som jag är på väg att passera en annan dörr i min reträttväg, hör jag skratt inifrån och jag förstår, att det är här de är!

Jag sliter upp dörren, rummet är fyllt av folk, ljuset flödar emot mig och i jämnhöjd med badrummet, så kommer en av kursledarna mig till mötes. Snabbt inser han att något förskräckligt hänt mig och drar in mig i badrummet och jag försöker att berätta. Men jag känner hur jag sjunker ner som i en bottenlös avgrund, benen viker sig under mig och jag känner hur armar fångar upp mig. Frågorna haglar över mig, fler personer måste ha kommit in i badrummet. Men mitt medvetande orkar inte mer, jag talar osammanhängande om vad som hänt mig.

Sedan är det mesta en osammanhängande sörja. Jag vet i alla fall att jag kommer tillbaka till mitt rum. Jag hackar tänder, fryser så att jag skakar hur många täcken och filtar som än lindas runt omkring mig.



Dagen gryr och det är hemresedag. En viss sorts kartläggning har ägt rum. Slump eller inte, men ett par av kursdeltagarna har stött på mannen ute på trottoaren, när de har varit på väg in till hotellet. Han har antastat dem och  följt efter dem. Vid hissen har de slutligen lyckats bli av med honom, genom att helt enkelt förhindra honom, att komma med i hissen. De beger sig mao upp med hissen utan mannen.

Det är dessa kvinnor som gjort honom rosenrasande och de skall inte komma undan. Han har därefter systematiskt gått och känt på varenda dörr för att längst in i korridoren hitta den, som fick träda skott för hans frustration över att ha blivit ratad. Han hatar kvinnor, speciellt de som ratar honom!

Sedan följer de handfallna runtomkring, som cementerar hela den traumatiska händelsen. Den äkta mannen, som helt sonika konstaterar, att jag måste ju ha uppmuntrat mannen som överföll mig. Dvs. han tror inte på min berättelse. Personalansvarig tycker att det hela är en hemskt ruskig historia, som hon får ta del av, men något annat sker inte.

Ingen förstår vidden av det inträffade, som det aldrig har gått att hantera rationellt. På hotellen finns alltjämt en naivitet, som är rent häpnadsväckande och någon större omsorg om gästerna finns verkligen inte. It´s just business as usual.

Jag kom slutligen så långt, att jag började kunna sova på hotell, det behövdes inte längre medföljande böcker i travar för att ta sig genom nätterna. Innan dess blev jag som alla handelsresande, som hängde i baren och diskuterade bibeln och övriga udda samtalsämnen. Bibeln kom sig av att det under ett stort antal år var den enda lektyr, som fanns på hotellrummen. Fobin över att jag ständigt lyckades med konststycket, att få rummet längst in i korridoren, skämtas sedan år tillbaka bort av Herr H och dottern. Det ger mig inte längre kalla kårar längs ryggen och panikskräck, att få rummet längst in i korridoren.

Men jag sover bara bakom Fort Knox-liknande barrikader, speciellt inte sedan en berusad man på 80-talet krackelerade det lilla av sovtrygghet, som jag själv mödosamt byggt upp fram till dess. Det var närmare bestämt, en äkta man till någon väns systers fru, som jag definitivt inte ens umgicks med.

Han tyckte att det var lämpligt, att han skulle tränga sig på garagevägen in i mitt hus på Södra Mosebacke i Malmberget, när han själv var på väg hem till sitt och hustruns hus på det intilliggande området. Han hade funnit ut, att det nog skulle vara lämpligt med lite älskog, så där i fyllan och villan och förståndet väck, som nu är hans rätta och normala jag, av allt att döma av historierna kring honom. Hans hustru var vid den tidpunkten inte längre tillgänglig och betraktade honom, som en riktig gris. Det gjorde hela hennes släkt och bekantskapskrets för övrigt... OCH vem kan säga emot ett sådant påstående. Inte jag i alla fall.



Av allt här i världen som uppenbarar sig, så måste nog ändå tillstå, att män med dysfunktionella störningar är den kategori, som jag minst av allt kan finna någon förståelse för. Borde de ens få springa lösa i vårt samhälle, som herrelösa hundar?







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar