Google+ Followers

torsdag 6 mars 2014

Våld i vardagen förr under min uppväxt.

Den första gången jag överhuvudtaget mötte något, som kanske hade kunnat bli någon form av våld, är minnet av min egen pappa. Jag vet inte vad han egentligen tänkte, men jag minns hur han sa till mig:

- Akta dig så att jag inte lappar till dig!

Vad som förevarit det hela, det har jag inte en aning om. Men jag kan fortfarande känna den där känslan av trots, som fyllde mig, trots att jag inte kan ha varit mer än en brakskit hög och min långe, reslige pappa befann sig någonstans däruppe bland trädkronorna. Mitt svar var lika naturligt som självklart:

- Slå du bara! Om du t ö r s! 

Jag minns hur jag satte båda händerna i sidorna för att poängtera, att jag verkligen menade allvar.


Tystnaden gjorde en lov i hallen där jag och min pappa stod mitt emot varandra. Han vek undan och jag hade en pappa, som aldrig någonsin bar hand på mig, inte en lugg, inte smisk, ingenting. Inte ens i de stunder då jag var tonåring och inte delade hans åsikter och det var minst sagt åskväder i hela huset, visade han någonsin på någon tendens av att något sådant kunde hända.

Nästa minne är hur jag leker ensam i vår trädgård och jag noterar hur ett par större grabbar går omkring och skrämmer upp och klår upp de mindre barnen. Jag hör hur småbarnen gråter och skriker av förtvivlan.

Tillslut har de nått till vår tomtgräns och jag blir varse dem. De hotar nu allihop mig med ett kokt stryk, om jag bara törs gå fram till träden. De riktigt raljerar och tittar på varandra, styrkt av varandras sällskap. De stora grabbarna skall alltså spöa en ensam liten tjej...

Jag går då fram till de taniga träden, som är uppsatta som blivande häck. Granskar dem allihop uppifrån och ner, ser dem var och en stint i ögonen. Då utkristalliserar sig en ledare, det är han som hotar mig igen och närmar mig sig hotfullt, där jag står på andra sidan om de små träden. Jag tittar den stora ledarkillen rakt i ögonen, sträcker fram min knutna hand och frågar hotfullt:

- Vill du ha en käftstrykare kanske?  

Jag talar om för de stora killarna, att jag går precis dit jag själv vill, det skall inte någon komma och bestämma över.

Det händer inget mer. De stora killarna, som jag inte känner igen, de ger sig iväg och saken är glömd för min del, när de försvinner. Jag fortsätter att leka ute i trädgården.  

Jag har svårt att minnas tidsaspekten, men en dag så vill min mamma och pappa prata med mig, vi sitter i köket.

Pappa berättar, att de fått klagomål på mig. Det är några föräldrar, som de blivit kontaktade av, eftersom deras söner är livrädda för mig. Jag vet att det dröjer en liten stund innan jag förstår sammanhanget. Aha, det är de stora killarna som dragit runt och spöat och skrämt skiten ur småungarna nere i Bäcken det hela handlar om. Jag berättar för min mamma och pappa hur det hela gått till.

- Jamen, säger min mamma med en bister min, om du skrämmer livet ut dem så är det ingen som törs leka med dig. Du kommer aldrig att få några lekkamrater på det sättet.

Jag vet att jag är rätt bestämd på den punkten. Är det dylika jag skall krusa för att få var med att leka, föredrar jag hellre att var ensam. Några som går runt och hotar och spöar småungar har jag inte någon som helst lust, att ens befatta mig med. Då leker jag hellre ensam. Saken är utagerad för min del och när jag är på väg ut på tomten för att leka, hör jag min pappas skratt inifrån köket.

- Haha, vad förvånad de skall ha blivit de där snorhyvlarna, att de inte rådde på en ensam liten flicka.

Jag vet att jag känner, att det där berör mig inte överhuvudtaget.

Runt omkring fanns det mycket våld under min uppväxt. Jag vet precis vilka hus där det förekom slagsmål och hustrumisshandel. Vilka ungar som fick stryk.

Våldet var liksom vardagsmat, inte helt sällan i kombination med sprit. I ett av grannhusen där spelade man kort, söp och slogs regelbundet under hela min uppväxt. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det verkar som om hustrumisshandel inte längre är lika frekvent, som det var när jag växte upp.

Barnaga var i vart fall väldigt vanligt, för att inte tala om vilka minnen som finns från skoltiden. Jag var aldrig själv utsatt för det, men jag vet de som fick spö av både pekpinnar och linjaler, örfilarna duggade tätt och det luggades, så att hårtestarna rök.

Det som gör mig mest ont, att tänka på det hela är, att det ofta drabbade barn, som säkerligen istället hade behövt en kram och förstående vuxen. Jag minns särskilt en kille, som hade knepiga och fattiga hemförhållanden. Han blev så skrämd av att bli slagen med pekpinnen och dragen i håret, att han kissade ner sig.

Som barn hade man inget att sätta emot.



1 kommentar: