tisdag 18 mars 2014

Jag fortsätter inventeringen av min egna våldsryggsäck, som jag kommit på att jag faktiskt har och som kom sig av blogginlägget 5 mars.

Ja, käre hjärtanes det här blev ett mycket större paket än jag trodde mig om att ha.

Jag läste om undersökningen, som gjorts av Ungdomsstyrelsen, om hur otroligt vanligt det är att unga varit utsatta för ofrivillig sex, tvång etc.

Tack gode Gud har jag aldrig varit utsatt för sexövergrepp i den åldern. Men det har nog bara varit ogjort och pga. att jag själv kämpat som en lejoninna över att bevara min egen oskuldsfullhet.

För att skydda den, som inte skulle må bra av, att få veta vad hans äldre bror har varit kapabel till, avstår jag ifrån att berätta om kringhistorien.

Men vid den här tiden var jag 13, max 14 år. Den här mannen var mer än fullvuxen, hade ett respektabelt jobb, fast förhållande - vill minnas att han t.o.m. var förlovad vid den här tidpunkten. Låtsades dessutom vara den kärleksfulle fästmannen, med ögon bara för sin fästmö. - Men i själva verket hade han bestämt sig och helt uppenbart planerat för att ge sig själv fritt tillträde till det, som inte ens får förekomma med någon som är minderårig.

Jag brukar tänka på hans argumentering och tillslut regelrätta hot: det var ingen som skulle tro på mig, utan det var hans ord man skulle sätta tilltro till, jag hade inget att sätta emot, hela mitt liv skulle bli förstört, jag skulle bli betraktad som hora i hela Malmberget, hade jag någon aning om hur det skulle påverka (namnet på hans bror), min dödssjuka mamma, han skulle berätta att det var jag som jagat honom med barnsliga flickdrömmar och nu ljög jag bara därför att han vägrat ställa upp.... Det var den kalibern på de hot han fortsatte med, när han insåg att han inte skulle kunna driva igenom sina egna perversa behov, så lättvindigt som han helt uppenbart hade planerat.

Jag brukar tänka på den här kompletta stollen, när jag hör att ungdomar och barn far illa på nätet med grooming och andra perversa typers beräknande ageranden. Kanske är det därför jag valt att jobba med det svåra här i livet. Möta barn som varit utsatta för diverse former av övergrepp är inte helt lätta saker.

Jag skäms inte heller för att erkänna, att jag även varit med om att mentalt beklaga, när en vedergällning gått åt skogen. Svårt att förstå hur en förälder kan blunda och lämna det egna barnet i sticket, t.o.m. frysa ut barnet, som om det är barnet det är fel på och inte förövaren, eller den som tillåtit och blundat för övergreppen! Det är också därför jag aldrig i hela mitt liv kan köpa det, som alltjämt (år 2014 e.Kr !!!) händer hos polis, åklagare och i våra domstolar.


Många många år gick jag omkring och ville mest av allt avslöja vem han egentligen var: han var definitivt inte den där fina utbildningen, den kloke i familjen, eller den välanpassade samhällsmedborgaren, som man satte hög tilltro till. Men jag insåg tämligen omgående vem jag skulle skada mest och som inte skulle kunna hantera detta. Jag teg därför.

Men jag blev aldrig något villebråd, som han så listigt hade planerat. Jag brukar tänka på det, när jag läser om barn och ungdomar som tar livet av sig, därför att de träffat på människor, som tagit ifrån dem det dyrbaraste en människa har.


Något år efteråt den här händelsen, blev jag utsliten och bortförd ur en bil som stod parkerad ute vid trottoarkanten invid Centralskolans gymnastiklokal. Vi var ett gäng som satt i bilen och pratade och hade det väldigt trivsamt. Helt plötsligt tvärbromsade den här bilen intill bilen jag satt i. Dörren slets upp och jag blev utdragen och släpad ur bilen, bryskt inslängd i hans bil som om jag hade varit en säck potatis. Bortförd i en vansinnesfärd genom Malmberget, uppsläpad till en lägenhet på Elevhemsområdet, av någon som inte förstod hur en relation går till.

Men det gick inte att knäcka mig då heller. Jag hade min egen fria vilja och den tänkte jag inte låta någon knäcka. Som tur var hade han fört mig till hans kompis lägenhet, så han kom inklivande efter en stund och gjorde allt för att han skulle förstå, att så här kunde han inte göra mot mig. Han blev utkörd ut sin egen lägenhet vid ett par tillfällen, under förevändning att han skulle prata med mig ensam.

Han hade helt uppenbart som vana, att fara runt som en bulldozer genom tillvaron med andra människor. Han hade varit förlovad med en jätterar och söt tjej. Henne hade han lyckats förvandla till ett fullkomligt nervvrak, det pratades om att han systematiskt misshandlat henne. Många gånger har jag funderat vad det blev av henne egentligen.

Jag vet inte hur lång tid det tog, att övertala honom om, att han måste släppa mig. Men för mig kändes det som en evighet och jag tror, att de som jag varit tillsammans med, inte hade någon större glädjestund de heller. De hade följt efter och satt nu ute i bilen utanför hyreshuset och väntade på vad som skulle hända.

När jag slutligen kom ut med hans kompis och hade stigit in i bilen, fick han nästa "vansinnesknäpp". Han steg åter in i sin bil, körde med en våldsam fart framåt, tvärnitade, lade in backen och började backa emot vår bil med en våldsam hastighet. Vi var nu helt inställda på att bilen skulle köra rakt in i oss och tog spjärn emot instrumentbräda och sätena med händerna. Det hade ju naturligtvis inte hjälpt det minsta lilla, det här var före säkerhetsbältenas tidevarv.
 

Mitt framför kylan på vår bil tvärbromsade han sin bil, hur han lyckades med det konststycket har jag aldrig lyckats förstå. Hans stora amerikanare stod sedan stilla en bra stund, vi såg hur han betraktade oss i backspegeln medan han varvade bilen. Vi undrade nu alla i en mun, vad han nu tänkte ta sig för. Helt plötsligt lade han in en växel och körde iväg med en lika våldsam hastighet.

Konklusion: Hårdkokt dysfunktionell raggar-uppvisning, som var och förblev föga imponerade. Jag tror att han försvann från stan strax efteråt. Men jag vet i vart fall, att många år efteråt, när jag kom ut från jobbet, ut på tingsrättens personalparkering (vid kommunhuset) och körde över till Klas mack för att tanka, stod han där och höll på att tanka en mustang, eller något ditåt. Jag var helt övertygad om att han kände igen mig och jag kunde inte låta bli, att kommentera hans uppdykande med att säga, men se här vad katten har släpat in...





Mest besviken blev jag dock på en kille, när jag var i 15 års ålder, som jag tyckte att jag hade en riktigt god vänskapsrelation till och som jag fick kämpa mig svettig för att undkomma. Det var rena rama brottningsmatchen under en ansenlig klocktid. Jag var kroppsligen i rejält underläge, både i längd och vikt och minns hur jag var alldeles blöt av svett i håret och kläderna satt klistrade som läskpapper på mig. Hur han än slet i mina kläder lyckades han inte få av mig något överhuvudtaget.

Hur omedvetna människor egentligen kan vara om sitt eget agerande i fyllan och villan fick jag bevis på bara för något år sedan, då han på fullt allvar trodde, att vi hade haft sex och att jag också skulle ha varit med på noterna! Den villfarelsen tog jag honom snabbt ur och han bad chockad så mycket om ursäkt. Det hade han verkligen ingen aning om och jag förstod av hans röst att döma, att han verkligen inte visste. Tragiskt är bara förnamnet!


På tingsrätten blev vi många gånger utsatta för diverse hot, det ingick på något obegripligt sätt i jobbet på den tiden. Man kan väl bara hoppas att de blivit mer aktsam om sin personal, än man var på min tid.

Under nästan två decennier gjorde jag många personundersökningar/utredningar förutom mitt ordinarie jobb etc. Ofta var det brådskande utredningar. Just den här ringde man till mig på fredag kring lunchtid och frågade om jag kunde ta den, den skulle vara inlämnad senast måndag eftermiddag. Jag hade sålunda endast helgen på mig och jag frågade därför om han förekom i kriminalregistret och fick svaret, att det fanns inget på honom, han var helt ren...


Jag kan väl tillägga, att det inte var någon ur den "ordinarie personalen" som hade ringt upp mig från skyddskonsulenten, den här gången från Gällivare. Norrbotten är ett stort och brett distrikt. Just den här personen på skyddet hade jag aldrig hört talas om tidigare, eller haft något att göra med tidigare, eller för den delen heller, senare. Men eftersom man i dylika lägen måste lita på varandra till 100 % och att man absolut inte får underlåta att dubbelkolla dylika uppgifter, föll det mig aldrig in, att det i slutändan skulle visa sig, att han hade ett digert kriminalregisterutdrag, som aldrig under några som helst omständigheter hade fått mig, att ensam åka hem till honom. Förekom någon person i kriminalregistret, så vidtogs alltid speciella försiktighetsåtgärder lite beroende på vad det hela handlade om. Här var det fråga om tung, svår och återkommande belastning.

Jag ringde upp honom och vi bestämde, att jag skulle åka hem till honom på lördagförmiddagen, eftersom han själv inte hade några möjligheter, att träffa mig någon annanstans. Egentligen skulle jag ha gått ut med ett tjejgäng på fredagskvällen, men lämnade återbud, eftersom jag ville vara i god form tidigt på morgonen och skulle förbereda det jag skulle ha med mig. Jag visste därför, när jag väl satt gisslan hemma hos honom, att ingen skulle göra några efterforskningar om var jag var förrän man möjligtvis saknade mig på jobbet, eller att ingen undersökning kommit in till Skyddskonsulenten på måndag efter lunch.

Jag kalkylerade kallt, att det skulle ta sin gilla tid innan någon verkligen hade läst hans kriminalregisterutdrag och lagt ihop ett och ett över mitt försvinnande. Sålunda var det inget att sätta sin tilltro till. Jag behöver väl knappast försköna sanningen med att påstå, att Gällivare polisens kapacitet stått i några högre dimensioner av tilltro hos mig.


Livets tuffa skola har dessbättre lärt mig tidigt innebörden av ordspråket; håll dina vänner nära men fienden närmare.



En barndomsvän ringde mig igår och vi pratade mer allmängiltigt om hur våra liv sett ut och vi var rätt eniga om, att vi båda tidigt lärt oss denna svår konst och därför på något förunderligt sätt blivit överlevare, med siktet inställt på det som är väsentligt här i livet. Resten kan man både ha och mista.
Denna rondellutsmyckning från Kviberg i Göteborg får representera vad vi menade.

Många lever i den villfarelsen, att de känner mig, eller förstår vem jag är. Men jag är bara tillgänglig för de som jag känner, att den här människan kan jag lita på. Min radar pejlar snabbt in stämningar. Jag vet också vilka kategorier människor, som äger denna förmåga. Dessutom är jag minst av allt konflikträdd, men väljer oftast att inta strategin intelligensbefriad, när jag inser att jag inte kan förändra något. Tingens natur är som de är...

Till saken hör att han på ett mycket tidigt stadium valde, att sätta sina bestar, att bevaka varje rörelse jag hade för mig. En alltför hastig rörelse och ett av det enorma hundhuvudena lade sig över mina knän för att markera att de var vakthundar med en ledarhund av den icke förhandlingsbara sorten. Jag var sålunda helt omringad av stora dräglande käftar, några av dem var det största jag någonsin sett i denna hundrasväg. Det var inte bara honom, som jag skulle forcera, jag hade också fångvaktare av den mer knepigare sorten att forcera, eller undkomma.


Timmar av vånda och ett jädrans trixande med allt möjligt mellan himmel och jord, där jag på intet sätt avslöjade vad som pågick frenetiskt i min hjärna, gjorde att jag i ett obevakat ögonblick och helt plötsligt skyndsamt hade lyckats få bestarna på rätt sida om dörren, för att kunna ta mig till bilen, som jag dessbättre hade parkerat bara några steg ifrån hans ytterdörr. Genast låste jag igen billåset, vevade ner bilrutan lagom mycket med tanke på yxan, som han ännu bar omkring i handen och ibland viftade närgånget med. Han verkade helt överrumplad över vad det var som plötsligt hade inträffat mitt i allt, där han varit i full färd, att illustrera och brodera hur hans senaste mordbrand hade gått till.

Yxan han hade burit omkring på i timmar för att poängtera, att hans kriminalregisterutdrag, som han berättade om, stämde till fullo även på den punkten. Vid en senare egenkontroll av hans kriminalregisterutdrag, blev jag åter helt matt och insåg, att jag nog trots allt är född under en lycklig stjärna!


Men hans förvirring var total, när jag helt plötsligt satt i bilen och knäppte igen billåset och ropade med glad röst: att jag tyvärr måste ge mig av p.g.a. ett möte jag hade och som jag nu skulle komma försent till, eftersom jag blivit kvar så länge med hans intressanta sällskap. Jag skulle höra av mig via telefonen.


När han kom emot bilen med yxan höjd över huvudet, vinkade jag glatt åt honom med ett stort leende på läpparna, backade med racerfart ut från gårdsplanen. Jag stannade och köpte cigaretter och tändstickor just precis när de höll på att stänga, fastän jag nästan inte hade rökt något på väldigt många år. När jag kört en bit ifrån inköpsstället, stannade jag bilen och skulle tända en cigarett. Jag kunde knappt tända en tändsticka, flera bröt jag av innan jag lyckades, att få fjutt på en.

Där satt jag med nedvevad bilruta, mitt i sommarvärmen och försökte samla ihop mitt jag och vad som hade utspelat sig. Jag körde hemåt först, när jag kände att nu skulle jag klara av, att köra bil på ett betryggande sätt.


Det var en något förvånad chef på skyddskonsulenten, som fick ett telefonsamtal ifrån mig vid den tidpunkten till sin bostad. Det var inte helt lätt att göra den här undersökningen klar, några fler rätt häftiga hinder skulle passeras. Efteråt följde en väldig turbulens, men den satte chefen på skyddskonsulenten tillslut stopp för. Det gäller ju att det finns folk med pondus och handlingskraft också, som kan sätta ner foten. Därför ibland
jagar de här juvelerna i flock och då kan det bli nog så mycket av det "goda"...

Resten av mitt paket skall jag försöka, att snöra ihop i enbart ett till blogginlägg.





1 kommentar:

  1. I got my first electronic cigarette kit at VaporFi, and I love it very much.

    SvaraRadera