När våldets fördomar besannas och när andra fördomar kommer på skam.

Min yngste son kom hem från skolan med en bekymrad min och berättade, att de hade fått en finsk zigenarpojke i sin klass, som agerade mycket märkligt och våldsamt. Det betydde att min son, som alltid varit känslig för och ogillat osköna situationer inte mådde speciellt bra den här dagen. Han berättade också att det var någon, som hade sagt att den här nya killen bar kniv i skolan.

Istället för att lyssna på varningssignalerna berättade jag, att det kanske var så att den nya pojken i klassen bara var orolig, eftersom han kommit in i en helt ny miljö och redan befintlig klass. Självklart var det så, att de vuxna på skolan skulle ha tagit uppgifterna om kniven på allvar eftersom barnen hade berättat det för dem också. De vuxna på skolan hade koll på det här, så han behövde inte vara orolig. Så urbota korkad vad jag så att jag gjorde den bedömningen!

Vi hade ett mycket långt samtal jag och min son och jag berättade, att det fanns mycket fördomar mot zigenare och speciellt finska zigenare i samhället.

Så berättade jag om de zigenare jag själv hade vuxit upp bland och att de var som vika andra människor som helst. Det fanns dock en enda sak som inte hade varit som i alla andra familjer runtomkring mig i min uppväxt. I en av dessa familjer hade mamman varit mycket skygg och jag kände att det inte varit riktigt som med andra mammor. Jag berättade att hon antagligen aldrig hämtat sig från sina upplevelser från koncentrationslägret, därifrån hon blivit räddad från en säker död. Vad hennes umbäranden hade varit var det ingen av oss som kunde förstå. Sådant kan bara de som verkligen varit med om samma sak förstå.

Jag berättade om hur hon hade ett fångmärke intatuerat i armen, vilket hade berört mig illa under min uppväxt, när min mamma berättat och förklarat hur det var för människorna som blev förda till koncentrationsläger för att dödas, därför att det fanns de som ansåg, att vissa människor inte var värda att få leva.

Vi hade mao en rätt allvarlig diskussion hans ringa ålder till trots.

Så kom han hem och berättade hur han hade blivit hotad av den finska zigenarkillen, som hållit en kniv mot hans hals och hotat att skära halsen av honom.

Jag ringde genast upp Tallbackaskolan och berättade, att min son inte skulle komma till skolan förrän de hade löst situationen och zigenarkillen var väck och hade fått den vård han helt uppenbart behövde. Jag tänkte inte offra min son för några experimentella projekt, där de vuxna inte tagit situationen på allvar, eller kunnat hantera den. Jag informerade min arbetsgivare och förberedde dem på, att jag skulle ta ut semester till saken var uppordnad på skolan. Det blev naturligtvis kaos uppe på skolan över mitt besked om att jag skulle hålla sonen hemma från skolan.

Då äntligen tog man situationen på allvar och saken ordnades tämligen snabbt, men själv var jag helt vansinnig, eftersom jag förstod, att man hade haft en låt gå attityd bland de vuxna på skolan och inte brytt sig om barnens berättelser och reaktioner.


Sedan övergår jag till väl befästa fördomar ute i samhället.

Som gift mamma hade ingen ifrågasatt mig som mamma, men som frånskild och ensamstående mamma fick jag uppleva hur hela samhällsattityden förändrades. Ungefär som om jag blivit en sämre mamma och person för att jag var frånskild och som om det inte kunde räcka. Mina barn hamnade i något form av "jamen, det förstår man väl hur det är, de har ju en ensamstående mamma". När var och hur som helst kunde jag möta vilka kommentarer som helst, både om mitt privatliv och åsikter om de stackars barnen.

Jag undrade många gånger hur de här parasiterna till vuxna, själva skulle uppleva om de kom in i en affär och helt plötsligt skulle de behöva träda skott för en massa bisarra rykten. Med lätthet rensade jag min bekantskapskrets och det har jag därefter sett till, att jag gjort med jämna mellanrum.

Själv upplevde jag det här mycket kränkande, eftersom mina barn alltid kommit i första rummet och betytt precis allt för mig. Min relation, mitt förhållande till mina barn hade inte på något sätt förändrats alls, mer än att nu hade deras mamma och pappa inte samma bostadsadress och livet hade blivit väldigt komplicerat av alla andra, som tycktes ha rätt, att tycka precis vad som helst och inte helt sällan så att barnen hörde det, eller blev påverkade av det.

Dvs. barnen omgavs nu av en vuxenvärld runtomkring, som inte höll måtten!

Nu inträffade nästa våldsamma händelse, som visar hur urbota korkat det är att tro, att "säkra äktenskap/hållbara äktenskap" med båda föräldrar med  pedagogisk utbildning och pondusställning i samhället tar sig själva på för stort allvar och tror sig förmer än en ensam mamma, som barnuppfostrare.

Det är ju dessutom skillnad på ensamma mammor och pappor. En frånskild pappa har per automatik en högre status, även om han själv inte sköter hela ruljansen med barnen.

Helt plötsligt blev jag uppringd från Tallbackaskolan till mitt jobb där en person talade om för mig, att min son hade hållit på att bli strypt av en klasskompis. Det var i allra sista stund, som en vuxen hade kommit och upptäckt vad som höll på att hända och därmed räddat livet på min son. Han hade genast blivit omhändertagen av skolsköterska etc.

Det var ungefär som att krama tårar ur hälleberget för att få veta vem det var som hade hållit på, att så när tagit livet av min son. Det hela var helt enkelt bara en lycklig slump, att min son levde. Sedan följde från skolans räkning en underlig hantering och jag förstod rätt snabbt, att det hela skulle grävas ner och gömmas helst 1 km under jord så att det inte kom till någon annans kännedom. Någras anseenden stod helt uppenbart på spel, det var viktigare än att värna min son. Jag fick aldrig ens reda på varför hans klasskamrat hade agerat som han hade gjort emot min son.

Jag har många gånger tänkt på den här allvarliga händelsen och funderat hur jag själv hade reagerat, om det hade varit ombytta roller. 

Hade jag gjort likadant som de gjorde?

Nej, det vet jag att jag inte hade gjort. 

Det har varit väldigt dåligt med ursäkter från auktoriteter upptäcker jag, när jag tänker igenom mitt liv. Det gör att jag förstår hur mycket jag egentligen har att glädjas över mitt eget varande. 

Idag är alla mina tre barn vuxna, men mina tankar och känslor om mina barn har aldrig någonsin förändrats. Jag har aldrig distanserat mig själv till någon dålig mamma, fastän jag i större delen av mitt vuxna liv, varit just en ensamstående mamma. Därför att jag vet, att jag alltid gjort mitt bästa som mamma och alltid tagit mitt föräldraskap på högsta allvar. Mina barn har alltid kommit före allt annat och så är det fortfarande.

Trots samhällets attityd mot ensamstående mammor och deras barn har vi inte bekräftat dessa fördomar. Snarare tvärtom. Vi har blivit ansvarstagande medmänniskor.

Jag själv har en hel rik erfarenhetsbank om hur man, trots möten med en del tvivelaktiga förebilder i skolans- och vuxenvärlden, kan behålla och även hitta sin egen inre kärna. Detta har jag förmedlat till dem, som jag mött inom mitt arbetsfält och även privat:

Bilden lånad från http://bigganed.blogspot.se/ med hennes medgivande.


Idag är det Internationella kvinnodagen och det finns all anledning, att ta fasta på den dagen på högsta allvar. Imorse fick jag ett sms av min sons sambo där hon gratulerade mig på kvinnodagen, så gör man i Brasilien. Där måste kvinnorna själva uppmärksamma sig.

Inte ens i Sverige blir vi kvinnor jämlikt behandlade, långt därifrån. Lönemässigt, i bolagsstyrelser och som människor, blir vi inte tagna med samma allvar som männen.

Än värre är det alltjämt ute i världen, där kvinnan betraktas som ett boskap, som männen kan hantera hur som helst, t.o.m. slå ihjäl utan att det leder till några repressalier.