Google+ Followers

måndag 5 februari 2018

Den kritikerrosade filmen Euphoria fick mig att inse något som är trösterikt att tänka på i den situation jag själv befinner mig i.

Handlingen till det yttre:

Efter att ha levt många år utan egentlig kontakt, vill Emelie återförenas med sin storasyster Ines. Systrarna möts upp för en resa mot en mystisk plats någonstans i mitten av Europa. Fullständigt främmande för varandra och med olika livssanningar konfronteras de med sina livsval och börjar närma sig varandra på nytt. Samtidigt går det upp för Ines vad Emelies egentliga anledning med vistelsen är.

Alicia Vikander och Lisa Langseth visar att de två är en mycket lyckad kombination inom filmskapandets värld.


Jag skall inte på något sätt avslöja vad den egentliga anledningen till vistelsen är eller ens handlingen, därför att jag vill verkligen inte förta filmens kärna, utan vill överlämna den helt och hållet och obefläckat till den som tänkt sig se filmen.

Själv hade jag i vanlig ordning valt att inte läsa några recensioner, där man har en tendens att vända handling och tyckande ut och in och därmed förta hela filmupplevelsen. Det vore som att ha tjuvkikat på julklapparna kan jag tycka.

Det enda jag visste när jag gick in på biografen var vilka som spelade med i filmen och vem regissören var och att det handlade om två systrar. Det var allt. Mer behövde jag inte veta. Jag har svårt att förstå varför man vill veta allt om en film ner till mikroskopiskt analyserande, innan man ens går och ser den.



Jag känner igen mig i filmens handling till det yttre, eftersom det finns ett kitt mellan filmens systrar och även i mitt eget fall, mellan mig och min syster, som inget kan påverka när allt annat är bortskalat.

Även om man är systrar har man olika upplevelser av händelser i familjen av den enkla anledningen att man är två vitt skilda personer, har vitt skilda liv, hur väl man ändå i grunden är sammanlänkande av det faktum, att man är just systrar och i grunden har en unik relation till varandra. En samhörighet som går utanför allt annat i slutändan.

I det unika finns smärtan som gränsar till det outhärdliga när livet ställs på sin spets.
 

Allt här i världen behöver inte analyseras och pratas sönder, eftersom livet självt inte är inrättat på det viset.



Se den och ställ dig själv de frågor som blir hängande kvar i luften att besvaras av dig själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar