Dagar så jag mest av allt bara har lust att åka och lägga mig under en stubbe i ett år och inte tala med någon, inte höra ett enda ljud mer än skogens ljud, inte behöva prata med någon alls, bara få vara tyst utan att behöva fixa något överhuvudtaget, inte behöva vara duktig, inte behöva vara tålmodig, inte behöva vara den som skall vara så förstående... inte och inte.
Så här kan det gå till när jag försöker att vara tolk i en värld som inte längre är begriplig. Det har allt oftare föregåtts av några dagars ideliga nedslag i ämnet, eftersom inget blir ordnat på egen hand om jag inte ligger på.
Eftersom allt har blivit långa segdragna processer för att ens klara ut det mest enkla här i världen kan det bli nog så tröttsamt. Idag var det dags igen, en skitsak som nu tagit torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag utan att saken har ordnats upp. Alltså onsdag och jag förstår att nu hänger det på mig igen om det skall ordnas upp innan jag skall åka bort.
Jag vill gärna ordna upp det också annars går tankarna på tomgång över allt jag inte har hunnit fixa, ordna, dona. Lager av saker på hög har en tendens att tränga sig in i nattsömnen, som redan är intecknad av mina egna kroppsliga smärtor.
Så sitter jag i telefon flera timmar. Det tar tid numera att sitta och vänta i telefonköer för att kunna få prata med någon.
Det har föregåtts av många önskar du tala med månen, tryck 1, önskar du tala med jultomten, tryck 2, önskar du tala med underjorden, tryck 3 och när jag suttit i tre/fyra dylika köer och klockan tickar iväg, börjar det krypa i hårfästet och vetskapen över att leva i tjära gör sig påmind. Men jag biter ihop eftersom jag förstår att ordnar jag inte upp det här och skaffar de saker som behövs så blir det bara ännu en ny trave, som inte blir åtgärdad och den här gången är det alltför dyra saker som bara skall bli liggande, igen.
Ändå är telefonköerna den lätta biten i det hela. Det värsta är ännu inte ens där...
Jag: vad var det du skulle ha? Var det en sån eller sån?
Jag räknar upp de olika alternativen, som jag nu vet genom att ha tagit reda på det, är de som står till buds och jag sitter och talar i telefonen med ny försäljare som helt plötsligt har ett alternativ, som inte har framkommit tidigare.
Jag ber att få gå ifrån och fråga, lägger luren ifrån mig och går ut i vardagsrummet, men
Motfrågan låter inte vänta på sig: vem pratar du med?
Jag: vad har det med saken att göra vad jag skulle köpa? Skulle jag köpa en sådan modell X eller är det en modell Y?
Motfråga: vem är det du pratar med?
Så följer en uppräkning över vem jag kan tänkas tala med.
Är det med sonen jag talar med undras --- Jag stålsätter mig därför att det spelar ändå ingen roll vad jag säger, budskapet går ändå inte fram vare sig hörselmässigt eller mental. Tillslut verkar budskapet ha gått fram. Det är inte sonen jag talar med!
Jag tackar för mig och lägger på telefonluren med att jag kommer in imorgon med sakerna och får hjälp.
Det finns liksom ingen anledning att blanda in hela världen jämt för minsta skitsak som skall ordnas. Jag har valt bort alternativet sonen av den enkla anledningen att han sitter på jobbet och istället har jag tagit reda på det olika tekniska alternativen och nu istället nu ringt olika affärer för att höra vad det är för tänkbar prisskillnad. Hellre i telefon än ut och in i bilkö och bil, som mitt rationella jag aldrig prioriterar och aldrig heller har gjort.
Detta sker dessutom efter att jag tillbringat förmiddagen i telefonluren med att utröna det tekniska, fastän jag själv hade egna planer om vad jag skulle göra av den här dagen. Tänkte röja hemma i bokhyllorna och sortera in papper, kanske rent av också.... Men än en dag har gått åt till sådant jag inte hade tänkt mig och jag inser att det nu är dags att än en gång avbryta försöket, efter att i vart fall har kommit steget närmare en lösning. Jag inser att jag får ta med mig lådan och åka iväg till närmsta affär som kan hjälpa mig att hitta rätt grejor. Men det får bli imorgon. Jag möts av två frågande ögon när jag samlar ihop prylarna och lägger ner dem i lådan.
Jag: jag har pratat med många nu för att försöka att få tag i det du skulle ha. Det hade bara blivit så mycket enklare om du hade svarat på vad du vill ha för modell. Allt kan inte bli hängande jämt.
Motfråga: Vem har hängt sig?
Jag mumlar för mig själv "ingen, men snart har jag gjort det". Jag suckar djupt mentalt och tänker på hur det känns som om jag själv håller på att fångas in, hamna i samma tillstånd, där verkligheten blir alltmer bortom allt.
Dagarna blir ibland fyllda med dylika situationer. Jo, jag vet, man skall ha tålamod. Men ibland orkar jag bara inte, jag rämnar, spricker i sömmarna, går sönder en liten bit i taget.
Men precis när jag försöker få igen locket hör jag hur jag åter kommer att fångas in igen.
- Kan du köpa med dig lite mjölk ikväll?
- Jag vet inte om det är öppet på affären när vi åker hemåt igen, svarar jag.
- Men de har nog öppet på affären till 10, hör jag rösten säga.
Jag drar en djup lång mental suck och känner mig jagad in i märgen. Gråten hänger i halsen som en enda stor gråtklump, när jag istället säger.
- Jag tror du överlever om du inte kan dricka mjölk inatt, jag hade tänkt få koppla av ikväll när vi skall ut. Jag kan köpa mjölk åt dig imorgon istället.
Idag på morgonen hittade jag en fin inbundet bok med mjuka pärmar och bladguld, som jag fått av Herr H 20.9.2002 under en resa i Paris. Det var inte mycket skrivet i den.
- Ett vad som slagits 6.2.2004, som jag senare skulle visa sig att jag förlorat.
- En underlig dröm 15.3.2004, som var antecknats i blyerts helt uppenbart så snart jag hade vaknat- Jag hade också noterat att det var ett helt otroligt bra romanförslag.
- Dottern hade skrivit något i den.
Men på försättsbladet hade jag själv skrivit -
den där dagen i Paris:
En del sparar Gud.
Det är för att
någon skall vara kvar
att sörja de döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar