När hotellväggar börjar lämna budskap den ena gången efter den andra - är det bara ren slump då också?

Varför skulle livet vara så grymt, att de försvann allihop i ett slag: mitt ende syskonbarn, hans mamma (dvs. min syster) och hans pappa. Jag hann med en begravning till mellan hans och min systers, det var en gammal väns - vars lilla barnbarn nu förlorat sin pappa, sin farfar och nu även sin farmor. Sådant är livet för de som inte skonas av livet självt.

Därför kändes det något makabert vid minnesstunden i församlingshemmet då en nog så fullmogen kvinna steg upp och pratade om, att hon hade svart bälte i begravning. Hennes mamma hade dött för fem (5) år sedan och så ältade hon om en svart blus, som skulle passa till begravning i en segdragen historia, som jag bara satt och önskade att den skulle ta slut, innan jag själv dunkade i golvet vid blotta tanken på att min systersons söner satt där och stålsatte sig och hans fru, som inte vet något annat liv än livet med honom, eftersom det träffats när hon var 18 år och varit varandras liv sedan dess.

Den arma människan med den svarta blusen som passar så bra till begravning och innehav av svart bälte i begravning förklarade för oss närvarande hur viktigt det var med det där sista samtalet, som hon helt uppenbart missat med min systerson. Hon trodde på fullt allvar att det gällde alla som satt i lokalen, att hon hade något att lära oss: om missat sista samtal, svart blus som passar utmärkt till begravning och om en förälders död.

Varför inte fråga istället för att anta i en stund som denna, när alla har nog med att bara överleva dagen. Därför att vi alla har hunnit ha det där sista samtalet flera gånger om, eftersom ingen av oss, inte ens han, visste när det verkligen skulle vara de sista orden i det här livet. Det har inte saknats dylika samtal i mitt liv och det finns aldrig några sista samtal. Det blir alltid en massa frågor som aldrig ställdes, något som inte sades. Det finns inga sista samtal.

Ibland förstår jag inte hur man trots allt lyckas hålla ihop i sömmarna, utan att gå sönder av det man dessutom måste utstå från yttervärldens klavertramp.

Det var med dessa tankar på ständig repetition inne i huvudet jag dråsade i säng och drog täcket över huvudet när vi återvände till hotellrummet.

Ovanför mitt huvud stod det på väggen (tapeten) i hotellrummet
Sollentuna härad

 

                                                            uppmätt 1901 - 1902

                                                       1:50 000


When light goes down, I see no reason  
for you to cry. We´ve been throught this before
in every time, in every season,
God knows I´ve tried
so please don´t ask for more.
Can´t you see it in my eyes
this might be our last goodbye
        CARRIE, CARRIE
Things they change my friend
CARRIE, CARRIE, maybe we´ll meet again.
I read your mind, with no intentions
of being unkind, I wish I could explain
it all takes time, a whole lot of patience
if it´s a crime,
how come I feel no pain.
                                      

På hörnsidan av tapeten fanns även kartan över Sollentuna härad och ungefär där Hammarby Kapell finns på kartan flög en örn. Längre ner på bilden fanns Tors hammare. Det var som om tapeten var uppsatt enkom för denna dagen och bara just ovanför mitt huvud och där jag hade valt min sängplats, utan att vara varse om vad som fanns på väggen.

 Jag mindes hur jag som liten ofta drömde hur jag flög fritt över något som måste ha varit något som liknade Anderna.

När mamma skulle måla varsin tavla till mig och min syster valde hon ett motiv med ett hus i en lantlig idyll på en liten höjd. Medan jag propsade på att mamma skulle måla ett örnbo i en hög och krokig tall till mig. Med en örn som kom flygande till sina ungar med en död fågel i näbben. I bakgrunden fanns ett stormande hav. Min mamma stålsatte sig och försökte visa mig andra motiv som hon skissad upp. Hon tyckte inte att det var en passande målning till en 5-åring. Men jag stod på mig och tavlan hänger än i denna dag i mitt vardagsrum.

Kanske visste jag redan då vad livet skulle ha med sig i sitt sköte för min del. Inte bara för min egen del, utan för de flestas där livet inte gått fram skonsamt: ett stormande hav i fjärran, ungars behov av omsorger, kampen och liv och död, livet som alltid måste betraktas i ett helhetsperspektiv vilka förutsättningarna än är.

Men det hindrade inte att texten på väggen, på tapeten i hotellrummet var en slags summering av alla de samtal jag och min systerson haft, när han förstod att han inte längre kunde få annat än köpa ytterst lite mer tid och att han vara så sjuk, att han inte ens kunde åka upp till sin mammas begravning. Kunde inte ens sitta upprätt. Det märkliga är att jag drömt så många gånger redan under våren att jag skulle stå där vid min systers grav och att han inte skulle vara där.

Han ringde mig på morgonen strax innan hans mamma skulle begravas och jag var på väg ut till flygplatsen i Gällivare för att hämta upp min dotter i min avlidna systers bil. Han tyckte att det var väldigt underligt att ingen annan än han hade sett rosorna uppe kring Kaknästornet, som prydde fasaden strax nedanför där festvåning/restaurangen och utkiksplatsen finns.

Visst är det så att jag alltid kommer att tycka att han borde få rätt. Kaknästornet borde verkligen behöva rosor i den grå fasaden.
För mig kommer de alltid att finnas där, Nennes rosor.