Google+ Followers

lördag 27 februari 2016

Nu vet jag hur det känns att ha en deadline på ett manus. Hela huset är fullständigt upp och nervända världen.

Som om det inte kunde räcka, hela tillvaron fylls av detta skrivande, formulerande från den stund jag lägger ner huvudet på kudden och tills jag vaknar och den första tanken är "det måste jag komma ihåg att peta in i texten".

Jag är ju inte längre begåvade med en kropp som kan sitta ankrad vid en dator, utan jag får skriva i huvudet och sedan när det kan bli, får jag skriva ner det i den rasande fart jag nu har på fingrarna över tangentbordet.

Sedan att upptäcka hur mycket "komma ihåg" jag är för alla de andra runtomkring mig. Just på den punkten har det blivit ett välbehövligt uppvaknande.

Men jag har väl antagligen varit väldigt naiv, trott någonstans att jag bara kunde skriva och sedan hade jag gjort mitt. Klappat och klart. Sedan bara gå vidare med nästa sak som jag vill göra.


Riktigt så blev det inte.


Helt plötsligt blev det fråga om en större apparat, sedan jag hade skickat in ett litet utkast om vad som komma skulle i slutändan. Människor som jag inte hade en aning om skulle sitta och läsa mitt första utkast och snöbollen var därmed satt i rullning: inbokning, resa, radio, intervju, berätta... och jag kom på mig själv med att snegla omedvetet efter livlinan, svångremmen, airbagen och vad katten som helst.

Det här hade jag sanning att säga inte lyckats kalkylera att jag skulle kunna råka ut för. Jag är trots allt ingen som vill vara i rampljuset. Ändå är jag fullständigt med båda fötterna väl förankrade i jorden i det jag skrivit. Där är jag helt säker. Inte minsta tvivelsmål om något alls.

Dessutom fick jag en råutskällning av Herr H, när jag inte ville boka in mig för någonting alls, inte resa, inte prata med folk, inte göra någonting alls. Vadå det räckte väl med det jag skrivit...
Nähä... inte det...
Dumstruten på huvudet kändes inte helt komfortabel.

Backa och bara till att tänka i nya banor. Det betydde att jag fick försöka att nödlanda i något helt annat, som jag inte hade räknat med.
- Hur kunde du vara så dum att du trodde det, undrade Herr H. Är du inte medveten om vad du har skrivit?

Men det hindrar ändå inte, att jag i vissa lägen känt en del dagar: fy vad less jag är på mig själv och det jag håller på med. Det blir så avskalat nära, innanför skinnet på något obeskrivligt sätt.

Det resulterade i att jag i torsdags bara blev tvungen till ett oplanerat avbrott med Herr H i Alingsås bara för att vädra hjärnan, få en välbehövligt friruta. När jag kom hem rasade jag ihop till sängs och drog täcket över huvudet och sov i det närmaste rundslag på klockan, vägrade att han någon befattning med vare sig text, eller i papper, eller foton som jag varit tvungen att ta stöd i. Den där frirutan var välbehövlig, eftersom det blivit väldigt intensivt bara den sista månaden.

Sedan i maj har det bara funnits en tanke: visst det här skall jag väl kunna klara av, inte alla dagar man får en förfrågan att skriva, dessutom i ett ämne som jag behärskar till fullo.
Jag kunde riktigt höra min pappas röst där ovanifrån, eller var man nu finns när man är död: 

- Är du obstinat, unge?
- Självklart är jag det pappa, jag är ju din dotter och det är du som har fostrat mig till att vara det. Det är ju du som har lärt mig, att jag kan bli precis vad jag vill. Enda undantaget var att jag inte kunde bli pappa, sa du. Men pappa,  du hade fel på den punkten. Du anar inte vad man kan göra nu för tiden. Fastän själv nöjer jag mig med att vara den mamma och farmor jag är och jag kan inte ens tänka mig, att vara något annat än den kvinna jag är född till. Jag är faktiskt både glad och stolt över att vara till kvinna född, även om jag har förstått att jag därmed måste vara dubbelt så duktig, som en man.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar