Google+ Followers

tisdag 16 februari 2016

Uppe inatt igen - håller på att hosta lungorna ur mig.

Två månader börjar bli rätt saftigt att mäkta med detta eviga av andnöd och goja så man storknar, när man väl börjar hosta, eller försöker lägga sig ner.

Nu känner jag mig i det allra närmaste desperat och har t.o.m. börjat snegla på ett par dagar i solen och värmen om det skulle kunna vara en lösning.
Jag är inne på min andra flaska KanJang, eftersom det varit tvunget att ha ett avbrott emellan, där jag trodde i min enfald "det här löser nog sig nog, det känns som om det håller på att bli bättre nu".


Inhalatorn med cortison som min husläkare vill att jag skall ta, får mig att känna det som om jag fått fan i båten igen. Han tycker att jag lyckats svingat upp mig till en nivå där man måste klassa det som astma. Men jag, jag bara värjer mig inför det ordet och tänker, nej han måste ha fel så kan det inte vara.


Så många år som jag har klarat mig utan inhalatorn och sån skit. Det kunde jag säga tack och adjö till, när jag lämnade gruvans luftföroreningar i Malmberget och flyttade till inversionens Göteborg 1991.

Ja, du läste alldeles rätt. Men det här med stinkande parfymer och eldande grannar det är inte lätt att hantera och den här gången tjongat jag dit så det skrek om det. Först blev det för mycket av rena doftchocken och som hade föregåtts av ett par dagars upptrappning till sista dagen då hela huset var kontaminerat av parfym när jag kom hem.


Så blir det när man är så korkad att man inte bara följer sin första ingivelse, att bara stänga igen ytterdörren och åka iväg och andas någon annanstans tills det är utvädrat i huset och textilier är bortförda ur det utlånade sovrummet.
I samma veva var jag till husläkaren för att ta nya prover med magsårshelsicket, som väl antagligen är på G igen. Han var bekymrad över min andning och skrev genast ut inhalator med cortison. Än mer bekymrad över att det visar tecken på en blödning i magen, inte via reservutgången utan med hjälp av blodproverna att döma. Blotta tanken på att jag måste sövas igen så att de kan göra en gastroskopi gör mig helfladdrig. För det första är jag verkligen inte praktpatienten för att sövas, för det andra kan man verkligen sövas när man inte ens kan andas ordentligt....

och hur blir det egentligen, med nästa oro: Kommer de att kunna transplantera nytt brosk i båda knän så att jag kan gå igen, eller skall jag nu fortsätta striden med vissa "armhålor", som jag börjar bli måttligt road av att ha hängande över mig i mitt liv, som någon form av värre hemsökelser. Det kunde faktiskt räcka och bli över med den sega typen uppe på AFA, som har somnat över mina papper igen!

Jag har närt en förhoppning om att kunna gå i pension framemot maj och inte ha en massa gamla surdegar som gör att allt bara kommer att bli rörigt i så fall, om det inte har nått fram till slutstationen och jag kan få lov att bara vara, som omväxling i mitt liv.
Det är knepigt det här. Nästan så det känns ibland som om jag inte kommer att överleva så mycket länge till om allt elände med hälsan inte vänder snart. Det går inte att slå tillbaka från vissa underlägen hur länge som helst, hur mycket jag än har varit van att få göra just det: slå från underläge.

Jag som just precis tyckte att jag kunde känna här strax inpå det nya året, att det började ljusna och att jag kunde se slutet av tunneln, så är jag istället inkilad i twilight zone som i ett skruvstäd och all den andra skiten tycks också fortsätta i all oändlighet.

Må öknens alla kamelloppor hemsöka vissa armhålor... får jag tänka så, kan jag tänka så, utan att allt slungas tillbaka på mig själv?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar